Ljuv är mödans lön.

Morgonstund har guld i mun.

Regn är blötare än blött.

Sentenser, sentenser. Man kan bli lite storslagen av att gå upp klockan 0500 på morgon. Och sätta sig att arbeta. Och när man arbetat, gå med barnen till dagis 0830. Och när barnen lämnats, löpa ner till Djurgårdsbrunnskanalen för 8×1000 m. Totalt 80 min. Varav 3×1000 m i störtregn.

Intervallbanan:

 

Sen  tycker man att man varit lite duktig. Man sms:ar brorsan för att tala om hur duktig man varit. Brorsan bekräftar hur duktig man varit. Och allt är gott.

Man är himmelshög på endorfin när man kommer  till kontoret. Effekten börjar avta efter lunch. Börjar allvarligt avta efter lunch. Framåt halvtvå börjar ögonlocken blinka …. blink blink ……   zzzzzzzzzzzzzzz

---

 

Stockholm Stadion en tisdagkväll i augusti. För någon vecka sedan sprang Usain Bolt här.

Nu springer jag här. Inga jämförelser i övrigt. Men känns bra, på flera sätt.

Det var brorsan som drog mig med på gruppträning med Studenterna. 4x 400 m – 300 m – 200 m – 100 m, med sextio sekunders ståvila emellan. Låter kanske inte så jobbigt? Eller så låter det kanske rätt jobbigt. Det är rätt jobbigt. Alla pratar om tröskeltempo och om att hålla igen och sen när starten går så far alla  iväg som ett koppel galna hundar. Det är mycket mystiskt. Och roligt. Väldigt roligt.

Alltså, sommarkväll på Stadion, denna fantastiska … Stadion. En grupp glada löpare som taggar varandra. Som pressar varandra. Som skrattar och flåsar om vartannat. Och en coach för kvällen, en småskadad Leffe Ohlson (tack Leffe), som kollade tider och manade på.

Kan inte bli bättre löpträning. Tummen upp, helt enkelt.

 

(en s k skuggbild)

Att det sedan på denna historiska plats spökar lite fast solen skiner, gör ju inte saken sämre. Löpare, till hälften osynliga, i dubbla upplagor, dök plötsligt upp framför kameran. Det är förstås många PB drömmar som kraschat här, vilket fått oroliga själar att springa igen … och igen … och igen ….

 

 

Och på vägen hem mötte vi Douglas Roos, nyligen porträtterad i RW. Douglas, med siktet inställt på Ironman i Köpenhamn, såg redan ut som en Järnman. Eller snarare, Bronsman. Solen hade strålat stark under sommarens träningsläger i Nice.

Och Douglas hade mött Klingberg på cykel i rasande tempokörning Djurgården runt. Och solen sken fast klockan var sju.

Allting sammantaget, en löparkväll att minnas!

---

 

Planen var en runda på Djurgården.

Och det blev kris i omklädningsrummet igen.

 

Två högerstrumpor. Risk för högerrörelse.

Fast det passar förstås fint här på Östermalm.

Rullade ner för Valhallavägen, upp på Gärdet och in i skogen bakom Kaknästornet. Varmt. Är det växthuseffekten som har börjat nu?

Vidare längs Saltsjön och Hundudden och Blockhusudden och sen Rosen dal och ut igen längs Djurgårdsbrunnskanalen. Stötte på ett gäng Miltary Trainees, de stod och pucklade på varandra på magarna vid Djurgårdsbrunnsbron. Där kunde nog en och annan frukost ha hoppat ut, men de hade nog inte fått någon frukost. Gjorde snabb honnör, och gled vidare mot hem. Totalt 17 km, snitta 4.41, och rätt nöjd med det. Svettades som en gris.

Därefter Kampementsbadet.  Beachlife vid barnbassängen. Äntligen – lördag!

---

 

Det bidde ingen lunchlöpning i går. Arbetet kom emellan. Hårda tider. Det blev sen eftermiddagslöpning i stället.

Den började med kris i omklädningsrummet.

 

Två vänsterstrumpor. Hur skulle det gå?

Joggade försiktigt till Krillan, det var varmt som Satan i Gatan, för 10×400 m intervall. Det var inte i går inte. Det är sällan det var igår som det var intervall. Krillan låg helt öde, med en massa löv i drivor på banan. Men det är väl ändå inte höst nu?

Tog kurvorna i en vänsterrörelse,  och faktiskt, med två vänsterstrumpor kunnde man  luta lite mer inåt i kurvorna och fick liksom en extra skjuts ut på rakan. Har kanske kommit på något stort här! Jag säger bara det, pröva!!

Vad gäller farten på 400ingarna så körde jag tidlöst de första nio, det kändes barmhärtigast så, men den sista gick på 76 s men då knastrade det också i proppskåpet. Det var skitjobbigt, nästan bokstavligt talat. Men bara nästan.

Emil Zatopek brukade  köra 80 st 400:ingar på raken. Och inför större lopp, 100 stycken.  Jag tänker att en dag ska jag pröva på det där. En härlig heldag på Krillan. Och färdtjänst hem.

Zatopek brukade också springa 2000 metersintervall med frugan på ryggen. Det står dock inte i historieböckerna hur mycket frugan vägde.

Han brukade också löpträna i grova arbetarkängor. Inga fjäsiga lättviktsdojor för Zatopek inte.

Och då kan man ju osökt tänka sig en tjejmil för män där männen springer en mil med flickvänner eller fruar på ryggen. Och förstås stämma av med ballast i de fall flickvännerna väger för lätt.

Så kan man fundera en fredagsförmiddag när det är tomt på kontoret. Bara en tomte på kontoret.

---

 

Lunchsimning i går. Inte lika öde som kontoret.

Eriksdalsbadet på Söders höjder. Tog cykeln från kontoret och knegade över Västerbron, vidare längs Årstaviken. Där låg männcher utflängda på varenda gräsplätt och var det något som ångade i luften, så inte var det arbetsmoral.

Mindre folk inomhus på badet, än utomhus. 2000 m krål på (nästan) egen bana. Bara en vuxen dam som for fram och tillbaka som en raket, och sedan satte sig på bassängkanten och log när jag kom kajkande förbi. Tur man är trygg i sin mansroll. Tur man har en identitet som löpare. Simning är för blötdjur.

Idag är planen 10×400 meter lunchlöpning på Krillan. Där klarar man sig utan fenor.

---

 

Nyss var man här, Playa de la Byrum, Öland.

 

Nu är man här. Kontoret. Eller, Det Öde Landet!

Wo Sint Alle Leute Heute?

Känns som man hamnat i ett mellanrum. En Twilight Zon mellan semester och arbete. Eller har jag bara kommit först? Känns inte riktigt som om jag vunnit något.

Förstås ingen som märker att man smiter ut på långlunchlöpning. Norr Mälarstrand, Karlbergskanalen, Fredhäll, Västerbron, Årstaviken, Stadsgårdskajen, Söder Mälarstrand, Västerbron, Norr Mälarstrand. 22 km, på ett ungefär. I en vågrörelse. Lite snabbare, lite lugnare, lite snabbare. Tanka vatten vid Bergsundstrand, där finns en fontän. Vattenbälte känns så – 2000-tal.

Hej Staden, hemma igen. Är det höst nu?

---

 

Börjar få kläm på käket här på Öland. Bara klämma på tuben, hoppas på en räka.

 

Inte alldeles enkelt blogga från denna ön. När det är lågtryck blir allt väldigt avkopplat. Och när vinden ylar i takpannorna. Avkopplat då med. Ser framför mig hur datasignalen liksom böjer ut i en väldig böj och brister någonstans bortåt Finland eller nåt. Och radioskuggan skuggar Norra Öland.

Brorsan tyckte ändå det var för mesigt här. For iväg i bil till Bretagne med familjen. 250 mil enkel resa. Där har det varit 16 C och 13 sekundmeters vind i en vecka nu. Solen dyker upp någon halvtimme per dag.

– Ingen risk för malignt melanom här inte, sms:ar brorsan glatt.

Han och en polare körde 10×400 meter på havsstranden, när det var ebb. 3.15 fart åt ena hållet, 4.15 fart åt andra. Och så långspurt upp på klipporna när havet vände åter.

Atlanten där är grym och vild och sliter badbrallor och bikinisar av alla som försöker sig på att bada.

– Men vi har ett pingpongbord i källaren, säger brorsan uppsluppet. Han har just  köpt ett nytt pingisracket i en liten bretagnsk stad i närheten.

Gammal sanning, det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder. Så idag klädde man på sig våtdräkten hemma och for i bil till stranden. Dubbeltt skyddad mot eventuella blixtnedslag. Hoppade i havet och simmade 2500 meter i lätt duggregn. Riktigt mysigt.

Igår 15 km längs strandlinjen mot Djupvik. Det är Djupvik som är Stenvik i Johan Theorins deckare. Kan ju vara bra att veta. Restaurangen där drivs av en tunisier och en portugisiska. De trivs alldeles utmärkt. Omväxlande väder, och lagom mycket folk på vintern.

Planen idag, 12 km till Löt, i regnblandad medvind. I regnblandad motvind. Måste ju ha något att komma med när brorsan skryter om sitt bretagnska väder!

---

 

Oj, oj, lärde känna en ny snubbe igår.

St Swithun. Det var hans dag i går. 15 juli.

Ett helgon för väderlek. Enligt tradition ska det väder som är på St Swithuns dag fortsätta i 40 dagar. D v s 15 sekundmeter sydväst någonting, med växelvis moln och snabbt förbiilande solstrålar.

Kul. Eller. Intressant. Ni vet var ni hörde det först.

F ö vann Lillian Magnusson damklassen i Viktorialoppet. På tiden 31.47. Grattis Lillian.

Hade inte halsen varit som halsen är, hade jag också sprungit. Men knappast ifatt Lillian.

Och David Nilsson, Högby, kom tvåa efter Francis Kipheter. Nilsson gick in på 27.17, 45 sekunder snabbare än förra året, och bara 6 sekunder efter Kipheter. Knaprar Nilsson 45 sekunder också till nästa år, kan något stort vara på gång.

Och kolla. En strimma av blått genom fönstret. Och inte blåser det väl så mycket idag?

Man ska inte tro på gammalt skrock. På gamle Swithun.

Ta i trä!

---

 

Många olika böjelser här på bygden. Kanske dags att börja böja nu?

Unge hrn Gysing sitter på tröskeln till ett nytt liv. Oj vad kvinnor kan. Senior tvekar en smula. Hoppas  att halsen är bra i morgon. Så han kan börja springa igen. Och böja lite … efteråt …

---

 

Det kan regna på Öland också. Det gör det nu. Det öser ner. Det är väldigt blött därute.

Går ju fint att springa i sommarregn också. Om man inte har ont i halsen. Jag har ont i halsen. Den rosslar som ett gammalt avgasrör. Misstänker sidvinden under de där åtta cykelmilen. Att genomblåsningen på något vis sänkte immunförsvaret. Och öppnade dörren för ett sketet virus.

Eller så har jag bara ätit för lite rå lever?

 

Det var det här Fredrik Colting bjöd på när jag besökte honom i Borås innan semestern (längre text om det besöket i RW no 8).  En riktig booster för immunförsvaret, förklarade Fredrik. Som verkligen lever som han lär (!) och inte minns när han var sjuk sist.

Eller om det är så att om man överlever rå lever så överlever man allt …

Ligger nu horisontellt i bingen och regnet smattrar mot det gamla tegeltaket. Men deppar inte för det.

Hittade ett styck högklassig litteratur på Röda Korsets Bikupan i Borgholm. Till det facila priset av 5 kronor.

”Agonising tension” en eftermiddag på Frankrikes nationaldag.

Nästan bättre än baguette!

---

 

Summertime, eller Sommartider, hej hej …

Tror Joplin vinner före Gessle.

Kokt, stekt och grillad. 50 block på näsan, den sticker ut.

Cykel idag. Det var inte i går. 8 mil i absolut sidvind. Ingen hjälp fyra första, ingen hjälp fyra andra. Bara trampa på, hej och hå. Innan frukost, på en banan. Eller, på banan med en banan. En slags skalövning. Blandaren, ring mig!

Sommarkoma. Språket tryter. Men här i alla fall några bilder. Västra Öland rules!

Kanske löpning i morgon, utan hjälm.

Östra Ölands nöjescentrum. (det var här jag vände)

Närmare bestämt:

Tio dagar kvar. Är det inte lite höst i luften?

Håll käften ropar en kör av närstående …

Så då håller jag käften!

---

 

Mycket väder här på Öland. Mycket varierande vattentemperaturer.

Igår var det 16.0, eller 16.5, eller nästan 17.0 C. Berodde lite på vem man frågade. De kroppsliga termostaten skiftar.

Men i våtdräkt är alla hav Medelhav. Nästan.

Gullig bror, mindre gullig i vattnet ….

Mina nakna fötter sa i alla fall att det var högst 16 C i böljan isblå, men efter den första rysningen då man lättar lite i halslinningen för att släppa in vatten som liksom slätar ut gummit över kroppen och sedan snabbt värms upp, men det tar några sekunder innan det har värmts upp och då är det bara uhuuuhääähh … men sen så är man som fisken i vattnet, fena rakt igenom med det våta elementet … och vi kajkade på i hyfsat tempo i 7×300 meter … brorsan lite mer än hyfsat, han  paddlade iväg som en förbannad delfin och låg och flöt på rygg och beundrade himlen när jag till slut också kommit i mål efter varje intervall … han såg oförskämt nöjd ut … och pladdrade på om att det var så underbart att simma i havet … men jag var rätt klar över vad som var så underbart … det är tur man är en storsint och generös människa som kan glädjas åt en lillebrors framgångar …

Efter 1200 meter dök också en intressant frågeställning upp, eller kanske snarare trängde sig på. Är det ok att pinka i en våtdräkt? Med ett helt hav runtomkring? Eller är det … lite snuskigt?

Har nöden någon lag? Vad säger den bästa av läsekretsar?

Drygt 2000 meter senare, och kroppen  behagligt avdomnad. Fingrarna lite blåa, fötterna lätt frånvarande, och när man försökte säga något kändes läpparna ungefär som man stretat på ett par timmar i motvind i snöstorm, ”e ä e u ätteul” (det här är ju jättekul) …

Upp på land igen, och fötterna tinade i varm sand.

Ett par timmar senare, tid för intervall. 7×600 m, s k Albökeintervall.

Låg sol över ängar och hagar, förvånade kossor och vevande vindkraftverk. Farten pendlade mellan 3.30 och 3.45, 200 meter joggvila, fast brorsan körde stå … ståflåsa … väl uppe på land var ordningen återställd, storebror störst igen … och allt var gott.

---