St Swithun

Många olika böjelser här på bygden. Kanske dags att börja böja nu?

Unge hrn Gysing sitter på tröskeln till ett nytt liv. Oj vad kvinnor kan. Senior tvekar en smula. Hoppas  att halsen är bra i morgon. Så han kan börja springa igen. Och böja lite … efteråt …

Det kan regna på Öland också. Det gör det nu. Det öser ner. Det är väldigt blött därute.

Går ju fint att springa i sommarregn också. Om man inte har ont i halsen. Jag har ont i halsen. Den rosslar som ett gammalt avgasrör. Misstänker sidvinden under de där åtta cykelmilen. Att genomblåsningen på något vis sänkte immunförsvaret. Och öppnade dörren för ett sketet virus.

Eller så har jag bara ätit för lite rå lever?

Det var det här Fredrik Colting bjöd på när jag besökte honom i Borås innan semestern (längre text om det besöket i RW no 8).  En riktig booster för immunförsvaret, förklarade Fredrik. Som verkligen lever som han lär (!) och inte minns när han var sjuk sist.

Eller om det är så att om man överlever rå lever så överlever man allt …

Ligger nu horisontellt i bingen och regnet smattrar mot det gamla tegeltaket. Men deppar inte för det.

Hittade ett styck högklassig litteratur på Röda Korsets Bikupan i Borgholm. Till det facila priset av 5 kronor.

”Agonising tension” en eftermiddag på Frankrikes nationaldag.

Nästan bättre än baguette!

Summertime, eller Sommartider, hej hej …

Tror Joplin vinner före Gessle.

Kokt, stekt och grillad. 50 block på näsan, den sticker ut.

Cykel idag. Det var inte i går. 8 mil i absolut sidvind. Ingen hjälp fyra första, ingen hjälp fyra andra. Bara trampa på, hej och hå. Innan frukost, på en banan. Eller, på banan med en banan. En slags skalövning. Blandaren, ring mig!

Sommarkoma. Språket tryter. Men här i alla fall några bilder. Västra Öland rules!

Kanske löpning i morgon, utan hjälm.

Östra Ölands nöjescentrum. (det var här jag vände)

Närmare bestämt:

Tio dagar kvar. Är det inte lite höst i luften?

Håll käften ropar en kör av närstående …

Så då håller jag käften!

Mycket väder här på Öland. Mycket varierande vattentemperaturer.

Igår var det 16.0, eller 16.5, eller nästan 17.0 C. Berodde lite på vem man frågade. De kroppsliga termostaten skiftar.

Men i våtdräkt är alla hav Medelhav. Nästan.

Gullig bror, mindre gullig i vattnet ….

Mina nakna fötter sa i alla fall att det var högst 16 C i böljan isblå, men efter den första rysningen då man lättar lite i halslinningen för att släppa in vatten som liksom slätar ut gummit över kroppen och sedan snabbt värms upp, men det tar några sekunder innan det har värmts upp och då är det bara uhuuuhääähh … men sen så är man som fisken i vattnet, fena rakt igenom med det våta elementet … och vi kajkade på i hyfsat tempo i 7×300 meter … brorsan lite mer än hyfsat, han  paddlade iväg som en förbannad delfin och låg och flöt på rygg och beundrade himlen när jag till slut också kommit i mål efter varje intervall … han såg oförskämt nöjd ut … och pladdrade på om att det var så underbart att simma i havet … men jag var rätt klar över vad som var så underbart … det är tur man är en storsint och generös människa som kan glädjas åt en lillebrors framgångar …

Efter 1200 meter dök också en intressant frågeställning upp, eller kanske snarare trängde sig på. Är det ok att pinka i en våtdräkt? Med ett helt hav runtomkring? Eller är det … lite snuskigt?

Har nöden någon lag? Vad säger den bästa av läsekretsar?

Drygt 2000 meter senare, och kroppen  behagligt avdomnad. Fingrarna lite blåa, fötterna lätt frånvarande, och när man försökte säga något kändes läpparna ungefär som man stretat på ett par timmar i motvind i snöstorm, ”e ä e u ätteul” (det här är ju jättekul) …

Upp på land igen, och fötterna tinade i varm sand.

Ett par timmar senare, tid för intervall. 7×600 m, s k Albökeintervall.

Låg sol över ängar och hagar, förvånade kossor och vevande vindkraftverk. Farten pendlade mellan 3.30 och 3.45, 200 meter joggvila, fast brorsan körde stå … ståflåsa … väl uppe på land var ordningen återställd, storebror störst igen … och allt var gott.

På stranden. Ser på havet. Blått, blått, blått.

Man är en tänkande varelse. Blått, blått, blått.

Svår morgon. Tänkte gå upp sex och cykla. Gick inget vidare. Ändrade planen till sju. Gick inget vidare. Kroppen gnisslade ur sängen 0740.

Vilsen Garmin. Var är satelliterna?

Kontakt till slut. Och ut. Med Spanarna i Poden. Var hemma efter tre avsnitt, plus två Public Service. Kul. 52 km. Hälften medvind, hälften motvind.

Ska här avslöja en av livets stora sanningar: Att cykla i motvind känns meningslöst. Att cykla i medvind känns meningsfullt. Något för Sartre att suga på. Om han kunde. Men han är ju död …

På stranden. Sonen fiskar med håv, utan puffar. Kan inte simma. Långt ut på bryggan. Ner på en stege. Närmare fiskarna. Faller han i bottnar han inte.

Gå upp på bryggan, ropar jag,  och längre in. Han ser på mig. Men ser mig inte.  Huvudet fullt av fiskar.

Psykoterapeuten Eberharth suckade nyss i en tidning över trygghetslandet Sverige. Själv  cyklar han utan cykelhjälm. Eberharths barn cyklar utan cykelhjälm. Han vill förstås inte att de ska slå ihjäl sig. Men det finns en princip här. Hur säkert kan det bli?

Total säkerhet. Då borde kanske barnen ha läderställ med ryggskydd. Och alla bilförare hjälm och störtbåge. Eller ska man inte cykla alls? Inte åka bil?

Sonen fiskar. Jag tänker att faller han i så hinner jag i.

Cyklar själv med hjälm. Fast inte alla dagar. Ibland vill man känna vinden smeka skulten på hög växel in i framtiden. Känna lockarna fladdra, om man hade några.

Att springa fort kan också vara farligt. Alla som gör milen under 40, borde kanske ha hjälm?

Mycket att fundera på när man har semester.

Blått, blått, blått.