I TV soffan i går kväll.

– Vad lika du och Stenmark är, sa sambon.

– Jaa, fast han var nog lite bättre än på mig på skidor, svarade jag ödmjukt.

– Det var inte det jag menade, sa sambon. Ni är lika spetiga i kroppen båda två.

– Jag är väl inte spetig, sa jag, spände en biceps.

   Det blev knappt en tennisboll. Var den inte en grapefrukt nyss?  Läskigt.

Lunchen idag. Snabbt iväg till Eriksdalsbadet, för ett simpass. För att bygga upp överkroppen. I omklädningsrummet, två pojkar med stora ögon.

– Stenmark?

– Va, sa jag.

– Är du Stenmark?

Nu började man bli van.

– Nä, sa jag, men jag simmar snabbare än honom.

Det var en gissning. Kan inte ha blivit många simlektioner uppe i Tärnaby. Nästan vid Nordpolen.

– Du är jättelik honom i alla fall, sa killarna.

Simningen gick uselt. I banan bredvid gled en höggravid kvinna förbi som en säl. Hon såg inte ut att ta i alls. Själv frustade jag som en valross på land.  Simning är en obegriplig sport. Kanske inte simmar snabbare än Stenis i alla fall.

På väg tillbaka till kontoret, såg Aftonbladets braskande  löpsedel:

SÅ FÅR DU STENMARKS SUPERKROPP!

Aftonbladet behövs, om sanningen ska fram. Vi är nog rätt lika varandra i alla fall, jag  och Stenis.

Snabbsimmare:

---

En-sista-minuten-koll. En morgonlöpning utåt Djurgårdsbrunnsbron. Som inte varit löpbar på flera månader.

Är bron  klar? JA, bron är klar!!

Stilig, snyggt renoverad. Slät asfalt. Bra grepp.

Skriver detta med stela fingrar. Mycket sval vind idag. Vad är det som händer? Vart tog växthuseffekten vägen ? De gånger jag sprungit  Stockholm under senare år har det varit … minst … 29 C.

Det  här blir en formidabelt vältempererad mara. Lär bli ett och annat PB

Men glöm ändå icke äta:

Man svettas mer än man tror, även när det är svalt. Då är det aldrig fel med en Suolakurkku!

Lycka till alla!! 15 min kvar till start. Helikoptrarna hörs hovra över Valhallavägen!!!

---

 

Knepigt läge. Rapport från Riga kommer i nästa RW. Går ju inte an att alldeles blogga bort den texten.

Kan i alla fall meddela att det sket sig i Riga. Det bidde ingen mara. Det bidde bara en halvmara. Nåt skit invaderade kroppen dagen innan. Gjorde ändå ett försök, ibland kan ju ont med ont fördrivas. Men inte den här gången.

Så här sliten kan man se ut efter en halvmara i Riga. Tur då det fanns nära hjälp. Från ett Pro.

 

---

 

Så här såg det ut över redaktionen idag.

Den ligger lite till vänster om Stadshuset på bilden.

 

Kanske en vink om hur det kommer gå i Riga. Har ju pratat mycket om rödbetsjos, men själv inte hunnit köpa någon. Och nu är det dags att packa och dra, för i helgen smäller startskottet för Riga Marathon.

Den stora fråga är naturligtvis, ska man packa ner en flaska och checka in en väska som annars skulle gå fint som handbagage. Ska jag stå och vänta tjugo minuter  på Riga flygplats bara för en flaska rödbetsjos. Eller ska jag hälla rödbetsjosen i fem små flaskor och testa om det går igenom security? Eller ska jag helt enkelt skita i rödbetsjosen, sträcka på ryggen och intala mig att jag är bra som jag är. Jag behöver ingen rödbetsjos. Jag står fri. Det är nog bara placebo i alla fall. Bättre … käka en pizza i  stället … eller två …

Svåra frågor som väntar på svar.

Och träningen, ojoj, träningen. Jag har jojotränat. Full fart när jag hunnit, och ajajaaj inte har jag hunnit tillräckligt. Ett otäckt moln det där. Ser redan rubrikerna framför mig:

RASET I RIGA !!!

Löpande reporter sprang in i väggen – slutade som graffiti.

Idag i alla fall lite crossover. 70 min cykel och 1500 m simning. Spaghettiarmar. Säkert två månader sedan jag simmade sist. Det var vått. Det gick inte fort (för att parafrasera bloggare Salonen i grannblogg)

Och på vägen till Eriksdalsbadet : Jag mötte Stefan. Larsén i efternamn. Chefredaktör för cykeltidningen Kadens. Han kom löpandes med barnvagn. Jag höll på att cykla ner i Årstaviken. Det var första gången jag såg cykelfantomen Stefan Larsén springa. Det var … stort!

---

 

Bokreleaserna duggar tätt i denna ljuva sommartid. Viserligen skyfall i går kväll, men ett skyfall gör också en sommar. Lundell?

Den här gången var det Mari Jungstedt, deckarförfattare OCH löpare. Med sin nionde deckare på lika många år. Respekt!

 

 

Svenska folket har börjat vänja sig nu. En sommar utan en massa mord av Mari på Gotland är ingen riktig sommar. Är en dödstråkig sommar (med Mari blir den dödskul!).

Och vad gör man på en bokrelease då? Jo, man käkar snittar, sörplar rödvin, och pratar löpning, förstås.

Vi räknade in ett antal kvinnliga författare på plats. Katerina Januouch, vår egen bloggare Moa Herngren, Maria Ernestam. När de inte skriver, så springer de. Moa laddar för maran. Var lite nervös. Var inte det, sa jag. Bara käka magnesiumtabletter och klunka  rödbetsjos och loppet kommer gå som en dans. Eller alternativet pizza och Coca Cola, som funkade perfekt i Jerusalems väldiga backar.. Moa såg aningens skeptisk ut.

Katerina Janousch siktade på Tjejmilen, Maria Ernestam hade precis blivit fri från en efterhängsen benhinneinflammation med stenhård massage på skenbenen. Hon hade försökt det mesta innan, men massagen var det som fixade det.

Vilade benen från löpning idag. Det ska man göra ibland. Särskilt efter bokreleaser. Flyttade i stället ut kontoret på Djurgården. En cykel, en MacBook Air, en Iphone, och världen är mitt ostron.

Kan meddela att Djurgårdsbrunnsbron inte är färdigreparerad än. De siktar på att bli klara den 27:e maj. Man får hoppas de klarar det tidssdhemat. Annars lär Stockholm Marathon bli ett knepigt lopp …

Djurgården nu. Rena rama löparparadiset.

Hästkrafter:

Löpväg 1:

Löpväg 2:

Löpväg 3, utsikt från lunchsoffa (tunnbrödsrulle med extra allt) och löpande dam med hund:

Inte konstigt man är djurgårdare!!!

---

 

Torsdagsrush. Jobba, jobba, jobba.

Rusa till gymmet. Stege, 12, 13, 14, 15, 16, 17 km/tim, knaster i proppskåpet. Avstigning vid 8 km. Lätt kräkkänsla. Hurrry, hurry, in i duschen. Rusa dagis, armarna upp. Bye bye eftersvett.

Hej barn. Seven Eleven. Är det verkligen glassdag idag?

Hem. Basket på gården. Dunka, dunka. Aj, aj näsan.

Avlösning. Hurry, hurry mot Strand vid Hornstull. Bokrelease, Rocky och Nina Hemmingsson. Middag, två oliver, en pizzaslice, öl. Kolhydratuppladdning?

Och där, mitt i vimlet.

– Hej, är det du som är Rocky?

– Ja, det är jag som är Rocky, sa Rocky.

Man kan bli stenad för mindre!

 

---

 

Hemma igen. Milano bra, Stockholm bäst. Ut på lunchen idag. Byst med bikinis i Rålis, vinterblekor mellan maskrosorna. Är det sommar på riktigt nu?

Lätt yrsel. Släng av gubbsjuka? Eller bara fylld av klorofyll? Fäste blicken framåt.  Fokus mot Fredhäll. Backpass, 5 gånger  Fredhällsbacken.

Åhejochhå, och smak av syra, och solen pang i vågorna under Tranebergsbron. Solen pang i vågorna över Riddarfjärden. Det är sommar nu. Syrasatt sommar.

Rullade vidare mot Västerbron, upp över krönet och armarna i luften. Hej, hej sommaren!!

Gasen i botten längs Söder Mälarstrand, vickade på huvudet som Paula Radcliffe. Det hjälpte.

In i ett borrmoln strax innan Slussen, här borrar man i berget för pendeltåg. Höll andan. Stenlunga, nej tack.

Rundade kajen längs Slussen. Lunchätare låg och gassade. Låg och tänkte: hurra, det är sommar.

Förbi Riddarhuset, förbi Stadshuset, gasen i botten längs Norr Mälarstrand. Klockade in strax under timman.

En riktig sommartid.

---

 

Man vänjer sig snabbt. Nästan så man börjar klaga på – värmen. 24 C här i Milano, 18 hade varit nog.

Här ska man springa i Mllano. Multo Bene Parko, tar ca 20 mn runt i lugnt tempo.

Vill man springa fortare i parken kan man springa på banan i parken (så stor är alltså parken)

Så här ser man ut en halvtimme efter att man intervjuat Umberto Eco. Lite äldre, lite klokare. Knappast snabbare.

Nästa gång vi träffas hoppas jag slippa bli  intervjuad, sa Eco. Den här boken börjar stå mig upp i halsen. Då dricker vi scotch i stället.

Och jag vek ner mig. Frågade aldrig Eco om Ecos syn på löpning.

Skyller på tidsbrist.

Nu lunch, under något parasoll. Puh, värmen ….

---

 

Igår tog sig brasan ordentligt. Brann högt, lågorna slickade kosmos i, tja, brasan?  Vi eldade med tallar och taggiga rosengrenar, det knastrade fint. Utsikt över Barkaby flygplats, planlös.

Värdinnan erinrade sig att  i en annan tidsålder jagade husbönderna slavar och annat tjänstefolk ut på åkrarna för frejdig kopulation under valborgsnatten. Allt för att sådden skulle bli så bra som möjligt.

Lite lugnare traditioner nuförtiden. En kvist till, två, ”Vinter rasat ut” … sådant gammaldags jordbruk hade nog heller inte varit särsklit lämpligt i går, inte många grader över noll. Nästintill frysläge för amorösa äventyr. Därtill ont om tjänstefolk och slavar …

I morse ut i friska vindar. Isvindar. Vart kom dom ifrån?

Förra helgen badade jag. Kände mig tvungen hoppa i efter son, fem år ”det är inte alls kallt pappa”. Det var inte så farligt. Iskrosset i benhåren smalt snabbt undan i solen. Hade man varit (renrakad) triatlet hade man nog frusit förfärligt.

Stora Skuggan, Brunnsviken, 27 km. Det kändes rätt långt. Tre veckor kvar till Riga Marathon, tar det som det kommer. Det okändas lockelse.

Som  Umberto Ecos nya. En bok som spänner över väldiga sfärer. Det är inte för inte som Eco har ett priivat bibliotek på runt 38 000 volymer. Är dock inte säker på om han har någon bok  om löpning.

I morgon mot Milano för att prata med Umberto. Om boken. Och kanske lite om löpning.

Signor Eco, är löpning att betrakta som en religion?

Tror jag spar den frågan till sist.

Arrividerci!

---

 

Påskafton. Upp tidigt. En slags återuppståndelse, om och om igen. Löpning ut på Djurgården. Löpning in i våren. Lugn puls, 85 min distans, genom ett hav av vitsippor. Modell gudomlig design.

Sen for far med familj till en sjö. Tog fram kniven, tog tag i en tall. Barken var så tjock så tjock. Tror inte tallen tog illa vid sig.

Sjösättning. Och skeppet far, lövely, över vida hav.

 

---

 

Det är solen. Den stiger upp tidigt nu. Smyger genom persiennerna, knackar på ögonlocken. Men va faen, klockan är ju bara halvsex.

Sex är man vaken, och ut och fånga dagen. Eller morgonen. Med vintervantarna på. Minns förrgår, hur nakna fingrarna höll på att förgås. Känsliga fingrar. Nu svettvarma efter två kilometer. Härligt. Fokus på löpningen.

Och det var Narvavägen ner, och det var vägen över Djurgårdsbron, och tjena Gröna Lund, tyst o stilla, och Skansen till vänster, och långa backen upp mot Djurgårdsskolan, fin pulshöjare, och så ner på rulle förbi Italienska ambassaden, och vidare mot strandpromenaden längs Saltsjön.

Passerade Thielska Galleriet, där intendentparet Lindes har blivit uppsagda från sin lägenhet. Ulf Linde har fyllt 82 år nu. Läs hans fina ”Spejare”, den lär dig se konst med nya ögon. LIndes ögon.

Låt paret Linde bo kvar! Stoppa ekonomerna som vill göra kafé av lägenheten! Upp till kamp … för … Humanismen!

Rundar Blockhusudden. Ack blåa vattenvidder, ack skönhet. Naturen, en konstnärlig installation av gudomliga proportioner.

Och sen mötte jag en sådan här:

 

 

Kanske konstnären själv? Vem vet? Det är mycket man inte vet.

Vi sprang ikapp en sväng, men två ben är ju inte mycket mot fyra. Bocken bockade för sällskapet, drog strax till skogs i (uppskattningsvis) 2.50 fart.

Vidare backen upp mot Rosendal, och så ner igen och bort mot Djurgårdsbron. Och Narvavägen upp, och snart var man hemma igen.

Ingen dum början på denna dag. Kunde man tala om en Skärtorsdag i rosa skimmer.

Glad Påsk!

---