Ras i Riga

Så här såg det ut över redaktionen idag.

Den ligger lite till vänster om Stadshuset på bilden.

Kanske en vink om hur det kommer gå i Riga. Har ju pratat mycket om rödbetsjos, men själv inte hunnit köpa någon. Och nu är det dags att packa och dra, för i helgen smäller startskottet för Riga Marathon.

Den stora fråga är naturligtvis, ska man packa ner en flaska och checka in en väska som annars skulle gå fint som handbagage. Ska jag stå och vänta tjugo minuter  på Riga flygplats bara för en flaska rödbetsjos. Eller ska jag hälla rödbetsjosen i fem små flaskor och testa om det går igenom security? Eller ska jag helt enkelt skita i rödbetsjosen, sträcka på ryggen och intala mig att jag är bra som jag är. Jag behöver ingen rödbetsjos. Jag står fri. Det är nog bara placebo i alla fall. Bättre … käka en pizza i  stället … eller två …

Svåra frågor som väntar på svar.

Och träningen, ojoj, träningen. Jag har jojotränat. Full fart när jag hunnit, och ajajaaj inte har jag hunnit tillräckligt. Ett otäckt moln det där. Ser redan rubrikerna framför mig:

RASET I RIGA !!!

Löpande reporter sprang in i väggen – slutade som graffiti.

Idag i alla fall lite crossover. 70 min cykel och 1500 m simning. Spaghettiarmar. Säkert två månader sedan jag simmade sist. Det var vått. Det gick inte fort (för att parafrasera bloggare Salonen i grannblogg)

Och på vägen till Eriksdalsbadet : Jag mötte Stefan. Larsén i efternamn. Chefredaktör för cykeltidningen Kadens. Han kom löpandes med barnvagn. Jag höll på att cykla ner i Årstaviken. Det var första gången jag såg cykelfantomen Stefan Larsén springa. Det var … stort!

Bokreleaserna duggar tätt i denna ljuva sommartid. Viserligen skyfall i går kväll, men ett skyfall gör också en sommar. Lundell?

Den här gången var det Mari Jungstedt, deckarförfattare OCH löpare. Med sin nionde deckare på lika många år. Respekt!

Svenska folket har börjat vänja sig nu. En sommar utan en massa mord av Mari på Gotland är ingen riktig sommar. Är en dödstråkig sommar (med Mari blir den dödskul!).

Och vad gör man på en bokrelease då? Jo, man käkar snittar, sörplar rödvin, och pratar löpning, förstås.

Vi räknade in ett antal kvinnliga författare på plats. Katerina Januouch, vår egen bloggare Moa Herngren, Maria Ernestam. När de inte skriver, så springer de. Moa laddar för maran. Var lite nervös. Var inte det, sa jag. Bara käka magnesiumtabletter och klunka  rödbetsjos och loppet kommer gå som en dans. Eller alternativet pizza och Coca Cola, som funkade perfekt i Jerusalems väldiga backar.. Moa såg aningens skeptisk ut.

Katerina Janousch siktade på Tjejmilen, Maria Ernestam hade precis blivit fri från en efterhängsen benhinneinflammation med stenhård massage på skenbenen. Hon hade försökt det mesta innan, men massagen var det som fixade det.

Vilade benen från löpning idag. Det ska man göra ibland. Särskilt efter bokreleaser. Flyttade i stället ut kontoret på Djurgården. En cykel, en MacBook Air, en Iphone, och världen är mitt ostron.

Kan meddela att Djurgårdsbrunnsbron inte är färdigreparerad än. De siktar på att bli klara den 27:e maj. Man får hoppas de klarar det tidssdhemat. Annars lär Stockholm Marathon bli ett knepigt lopp …

Djurgården nu. Rena rama löparparadiset.

Hästkrafter:

Löpväg 1:

Löpväg 2:

Löpväg 3, utsikt från lunchsoffa (tunnbrödsrulle med extra allt) och löpande dam med hund:

Inte konstigt man är djurgårdare!!!

Torsdagsrush. Jobba, jobba, jobba.

Rusa till gymmet. Stege, 12, 13, 14, 15, 16, 17 km/tim, knaster i proppskåpet. Avstigning vid 8 km. Lätt kräkkänsla. Hurrry, hurry, in i duschen. Rusa dagis, armarna upp. Bye bye eftersvett.

Hej barn. Seven Eleven. Är det verkligen glassdag idag?

Hem. Basket på gården. Dunka, dunka. Aj, aj näsan.

Avlösning. Hurry, hurry mot Strand vid Hornstull. Bokrelease, Rocky och Nina Hemmingsson. Middag, två oliver, en pizzaslice, öl. Kolhydratuppladdning?

Och där, mitt i vimlet.

– Hej, är det du som är Rocky?

– Ja, det är jag som är Rocky, sa Rocky.

Man kan bli stenad för mindre!

Hemma igen. Milano bra, Stockholm bäst. Ut på lunchen idag. Byst med bikinis i Rålis, vinterblekor mellan maskrosorna. Är det sommar på riktigt nu?

Lätt yrsel. Släng av gubbsjuka? Eller bara fylld av klorofyll? Fäste blicken framåt.  Fokus mot Fredhäll. Backpass, 5 gånger  Fredhällsbacken.

Åhejochhå, och smak av syra, och solen pang i vågorna under Tranebergsbron. Solen pang i vågorna över Riddarfjärden. Det är sommar nu. Syrasatt sommar.

Rullade vidare mot Västerbron, upp över krönet och armarna i luften. Hej, hej sommaren!!

Gasen i botten längs Söder Mälarstrand, vickade på huvudet som Paula Radcliffe. Det hjälpte.

In i ett borrmoln strax innan Slussen, här borrar man i berget för pendeltåg. Höll andan. Stenlunga, nej tack.

Rundade kajen längs Slussen. Lunchätare låg och gassade. Låg och tänkte: hurra, det är sommar.

Förbi Riddarhuset, förbi Stadshuset, gasen i botten längs Norr Mälarstrand. Klockade in strax under timman.

En riktig sommartid.

Man vänjer sig snabbt. Nästan så man börjar klaga på – värmen. 24 C här i Milano, 18 hade varit nog.

Här ska man springa i Mllano. Multo Bene Parko, tar ca 20 mn runt i lugnt tempo.

Vill man springa fortare i parken kan man springa på banan i parken (så stor är alltså parken)

Så här ser man ut en halvtimme efter att man intervjuat Umberto Eco. Lite äldre, lite klokare. Knappast snabbare.

Nästa gång vi träffas hoppas jag slippa bli  intervjuad, sa Eco. Den här boken börjar stå mig upp i halsen. Då dricker vi scotch i stället.

Och jag vek ner mig. Frågade aldrig Eco om Ecos syn på löpning.

Skyller på tidsbrist.

Nu lunch, under något parasoll. Puh, värmen ….