Triathlon är inte glamour. Det är hårt och strukturerat arbete. Ska man komma någon vart i den här sporten då måste man vara dedikerad. Jag är dedikerad. Jag har valt bort många saker till förmån för att kunna träna, äta och sova det jag behöver för att prestera.

Kände precis hur oglammigt sporten var när jag igår kom tillbaka till hotellet kl 17:30 efter målgång, omplåstring, spöregn, inställd blomstercermoni och dopingkontrolll.

Stod på rummet i mina tävlingskläder. Nedpissad, barfota och blodig om fötterna, svettig, slemmig och snorig. Hade skrattat och gråtit. Pinats och njutit. Haft ont, fått kallsupar och varit lite pirrig. Många känslor.

Igår vann jag SM-guld. Helt obeskrivlig känsla. Men helt seriöst så hade det inte spelat någon roll vad jag kom. Jag hade en plan och den skulle följas. Jag skulle testa mina gränser inför Kalmar och jag skulle få ett mått på hur väl jag tränat under vintern och våren. Självklart ville jag vinna med det startfält som var, men jag menar, jag var väldigt trygg i min egen kapacitet och var jag skulle ligga. Jag är en tävlingsdjävul och jag vet att jag aldrig skulle underprestera på ett lopp. Jag har snarare svårt att få ut min kapacitet på träning. På tävlingar händer det något. Det är nästan aldrig jobbigt på tävling. Bara kul. Bara adrenalin. Bara härligt.

Nästan.

Dagen började med gröt på hotellet 6:30. Hade sovit alldeles för gott. Bara vaknat en gång och inte fattat varför jag sov och vart jag var, jag trodde jag skulle cykla! Gick lugnt ned till växlingsområdet och checkade in. Minglade runt bland alla duktiga triahtleter och goa vänner, blev intervjuad av bästa speakern Annie Thorén och chillade. Gick upp till hotellet och bytte om och gick lugnt ned till starten.

Simningen gick bra. Hade fin fart ibörjan, simmade själv efter att ha tappat toppklungan med alla grabbar och träningskompisar. Då kom Lars Rosenkranz och Robertsson flytandes. Tänkte att det får väl gå. Gick lite sakta tyckte jag men det fick duga. Efter ett tag tyckte jag allt att de ökade takten (det var snarare så att jag började bli trött tror jag), det började bli tråkigt och en till tjej kom ikapp vår lilla trio. Jag lade mig längst bak och chillade. Det gick fint. Efter 1,5 varv tyckte jag Lars navigerade för jävla dåligt till bojen och jag tog en ”genväg”. Visade sig att det var jag som var lite snett ute och jag tappade fötter på gruppen. Helvete tänkte jag, sedan köttade jag på själv. Navigerade dåligt, simmade kass och hade svårt att hålla ångan uppe. En till tjej kom ikapp med bara 200 m till växling. Jävla piss, tänkte jag.

Växlingen gick lugnt och metodiskt. Svor som vanligt en hel del eftersom chippet fastnade i dräkten. Jag blir så förbannat sölig så fort jag stressar!

Väl ute på cyklingen märkte jag att sadeln satt lös. Trodde först jag skulle bli tvungen att bryta men jag härdade ut ett varv, kastade sedan flaskorna bak och lyckades balansera så att sadeln inte skulle åka bak mer. Varv tre satt den plötsligt fast igen och jag fokucerade inte längre på den. Märkte då att det blåste rätt så rejält på banan. Var en hel del otäck stadskörning i början på varje varv med mycket vägarbeten, koner, rondeller, knixar och trafik så på de bitarna tog jag det extremt lugnt på. Blev klämd bakom bil ett par gånger och fick tvärbromsa men var glad det inte var några större incidenter. Hela cyklingen var fokus inte stressa, hållla kadens (ca 90 rpm) och hålla jämna watt. Inte en jävel fanns att cykla med. Simmade ju trots allt ganska bra så grabbarna som kom bakom var inga blåbär på att cykla så jag kände inte att det var läge att ”hänga på ” någon av dem. Det blev helt å hållet en solocyklling utan speciellt mycket att titta på. Kanske den ärligaste cyklingen i hela triathlonhistorien? Visste att Louise jagade där bak men körde bara mitt eget race och hade visualiserat hur några tjejer eventuellt skulle passera på cyklingen. Så blev det inte…:). Nöjdast med cyklingen var jag med att tillslut, efter många mil att ångest, lyckades kissa. I regnet och allt! Perfekt, med 7 km kvar till växling. En annan mindre rolig pryldetalj var att min näsa visst var lite för stor för mitt visir på min fina tempohjälm. Nästippen liksom trycktes mot visiret sådär oskönt och zoomar man på cykelbilderna från tävlingen kan man nog få sig ett gott skratt. En snorig näsa inklämd i ett visir…

Gick in till växling och njöt av att få börja springa. ALLT i växlingsområdet var dyngsurt och jag valde att inte ta på mig strumporna (som jag egentligen skulle tatt på ut på cyklingen). Ett osmart beslut som slutatde med mycket blodiga fötter men det märkte jag inte förrens jag var i mål. Vad ska jag säga om löpningen? Finns inte mycket. Den gick stabilt och enligt plan. Ett uppvärminigsvarv á 10 km, ett mellanvarv och ett varv där jag skulle försöka ge lite mer gas. Det gjorde jag men det visade sig att jag inte hade så specielt mycket mer än 4:40-fart att erbjuda. Sprang med ett leende (ett ticks jag har sedan jag simmat konstsim, där ler man ALLTID) och njöt av banan, att leda, vara i form och såklart all support efter banan (tack mamma, pappa och Carl=ni är bäst!).

Sista kilometrarna hyperventilerade jag och sa ”aj” för varje steg jag tog. Gick i mål gråtandes. Lycklig. Trött. Jag har fanimej tagit SM-guld. Det är stort!

Gunnar Eld har sammanfattat hans bilder i en film på Youtube (kolla speciellt tejen i filmen på slutet…):

Här finns många fler bilder från Gunnar Eld (många fina feta cyklar): http://www.gunnareld.com/vatterntriathlon2013/slideshow

 

Växling T1

Foto: Gunnar Eld

Så jävla slut! Men glad!!!!

Foto: Gunnar Eld

 

Tusen tack Vätterntriahlon för ett superbra arrangemang!

 …och såhär såg det ut på kvällen efter en underbar sunkpizza med Marre, Linda, Jonas, Susan och lite publik (Carl, Ricky, Björn och Adrian=badkrukor):

---

Fattar inte vart tiden tog vägen?! Jag skulle ju blogga om mitt midsommarfirande och alla bra och midre bra pass jag gjort sedan sist. I tisdags hade hade jag tex ett episkt cykelpass på kvällen med Mackan och Edward i bästa sommarvärmen. Under min 20-minutrare racepace var jag superstark! Känslan som jag eftersökt i så många veckor nu, den fanns där. Nu ska jag bara spara benen så att jag samlar på mig ännu mer kraft så benen räcker i 12 mil (och 30 km löpning).

Veckan springer iväg från mig och i morgon åker jag till Motala för att förbereda mig inför SM på lördag.

Kroppen verkar inte fatta någonting just nu. Ca 20-27 tim träning i veckan har drastikt dragits ned till 7 och kroppen reagerar med att säga till mig att något är fel. I måndags fick jag migrän och låg däckad hela kvällen efter jobbet, kunde inte ta mig för någonting. I tisdags började krämporna. Mitt högra knä som jag inte känt av på flera månader började plötsligt göra ont igen. Sitter i menisken och det kommer när jag promenerar, skumt det där. Som om inte det var nog har jag dragits med en massiv träningsvärk i låren sedan jag löpte intervaller på bana inne i Ludvika i lördags. Jag menar, jag simmar, cyklar och springer varje dag och helt plötsligt får jag TRÄNINGSVÄRK av det, veckan upp till tävling. Vad är det för trams? Igår, efter min löptur, som för övrigt gick superbra på lätta ben, märkte jag att foten gjorde ONT och är svullen. Har haft problem med en ledkapsel som är i kläm som jag beskrivit tidigare men nu är jag alltså svullen också. Eller är allt psykologiskt? Jag kanske bara inbillar mig allt?

Märker att stresstoleransen inte är den bästa denna vecka och minsta lilla på jobbet får mig att balla ur. Varför ska plötsligt ALLT göras den här veckan upp till tävling?!

Nu gäller det att tagga ner, slappna av och försöka fokusera på tävling och inget annat.

Jag har fått min nya dräkt. Den är orange från Fusion i år. Jag kommer att synas bra där efter banan, hoppas jag. Till och med mamma och pappa Graaf kommer ned och tittar, det är stort. Jag ska göra mitt bästa för dem. Om ni ser en liten morot efter banan i Motala på lördag så heja på mig! Jag går igång mycket på hejarop och publik (kommer ju från en bedömningssport där det gäller att flirta in sig hos domarna) så hjälp mig kämpa mig igenom tävlingsdagen genom hejaropen.

Nej nu ska jag förbereda mig genom att packa och pyssla men först ska jag svänga ihop en rapport till jobbet.

Min dräkt på lördag. Säg hej om ni ser mig efter banan!

Hiss eller diss?

Cykeln tävlingskittrad med hjälp av Cykelcity. Stod i valet och kvalet men tilllsist beslutade jag mig för Zipp 404:or fram och bak.

 

---

Några veckors hård träning har kommit till ända. Nu ska toppningen ske inför SM i Motala på Nicedistansen, d.v.s. 4000 m simning, 120 km cykling och 30 km löpning. Fick idag höra att de kortat ned cyklingen med 8 km dessutom. Vätterntriathlon är alltså öppna svenska mästerskapen i långdistans i år till skillnad mot i fjol så går den alltså inte på Ironmandistans  (Ironman Kalmar), utan den spännande Nicedistansen som jag aldrig tidigare tävlat på.

Tror att distansen kan passa mig. Simningen har ju tidigare varit min paradgren (har ju simmat konstsim sedan jag var 7 år) och simformen känns bra nu. Det känns även som att cyklingen (mycket tack vare CykelCity) och löpningen blivit bättre. Fått några riktigt bra cykelpass (och några riktigt usla) med gott sällskap och pepp. Att cykla i regn och blåst har jag gjort en del på sistone så jag räds inga åsk och hagelskurar på tävlingsdagen. Bring it on bara.

Börjar bli lite pirrig faktiskt. Det kanske går åt helvete alltihop. Jag kanske drunknar på simningen, får punka på cyklingen och skiter på mig under löpningen etc. Eller till exempel även att en skruv till sadeln sitter lös, sadeln glider bak och lossnar som den gjorde i söndags–> ALLT kan ju hända under ett lopp.

Men i stort känner jag mig trygg. Jag har gjort det jag ska. Tränat på bra. Några pass mycket bra, andra pass lite mindre bra. Börjar kännas i kroppen att jag tränat mycket och samtidigt jobbat. Sömntimmarna har inte varit över 8 timmar särskilt många dagar och det tar längre och längre tid att komma igång under passen.

Efter gårdagens löpning på 21 km ville jag bara lägga mig ned som en pöl på golvet, vilket jag också gjorde. Kom inte upp från golvet på hela kvällen. Skulle stretcha. Orkade inte lyfta en enda lem. Men under intervallerna gjorde jag mitt bästa och jag flög fram! Jag är bara lite trögstartad och vet att några fler sömntimmar, lite mindre träning och lite mer mat så kommer jag vara värsta Duracellkaninen/Wonderwoman inom kort. Förhoppningsvis på lördagen den 29 juni i Motala.

Hej Hopp!

Ser det inte bra ut så säg!

Daniel får snällt hålla sig bakom och ta det lugnt medan jag kör mina intervaller…

 

---

Här kommer lite cykelbilder och ett klipp från diverse turer. Tack för lånet av bilderna Mackan, Victor och Per!

Fetaste cykeln i stan, den har jag! Inte undra på att jag ser så nöjd ut.

Stilstudie i bågen.

Man hinner prata en del på en 3,5 timmarstur…

Från söndagens femtimmarstur. Strax efter öppnade sig himlen och vi blev blöta….och kalla. När det senare även började hagla sjön jag humörsången för grabbarna, vilket var oerhört uppskattat.

Rodriguez håller farten uppe.

Antingen är det cykeln som är så himla bra eller så har jag blivit lite bättre på att cykla. Bra går det i alla fall.

Så här såg det ut på fotograferingen för kommande simbok. Det är jätteroligt att simma benspark som ni ser!

---

Här kommer ett babbligt inlägg om mitt nationaldagsfirande. Händer ju så himla mycket mellan bloggningarna så det kanske är dags att börja blogga oftare?!

Onsdagen började med strålande sol och en rekordstor skara som körde klunga med Le Peleton. Satt med hela Fisksätraloopen men blev avhängd mot Älta denna gången. Måste börja cykla lite smartare och inte fräsa ur all energi på ”fel” ställen. Skärpning! Nästa gång är målet att sitta med ännu lite längre.

Fortsatte onsdagen med att ha en lång fotosession på Huvustabadet för en simbok som kommer att komma framöver. Riktigt fina bilder blev och det blev många timmar i poolen, vilket förbättrade på den fina baddräktsbrännan som jag ligger inne med.

När det var klart brände jag av ett riktigt bra intervallpass med 2+1 km progressiv löpning. Benen kändes fantastiska och jag körde helt enligt plan!

Ständigt på språng som man är, tog jag lillbilen och packade den full med P5:a, Zipphjul, löpskor och simutrustning och for norrut för att träffa mina bästisar i Uppsala.

Känner mig som hemma i Uppsala eftersom jag pluggade där innan jag flyttade till Stockholm och det var där jag började med triathlon. Nu var det dags för en ”reunion” hemma hos Jenni och Fredrik. Det är liksom bara att klampa in och lämpa ner sina grejer i ”sitt” rum hemma hos dem. Hur mysigt som helst. Blev en liten minisemester i med Mantrasport och IK Fyris på självaste nationaldagen då IK Fyris hade sitt prestigefyllda sprint KM. Ett fantastiskt arrangemang som avslutades med grillning och fika. Till och med bror David kom förbi med familj och tog del av tävlingen. Själv stod jag bredvid och hejade på till förmån för att få till bra träning med mycket cykling i dagarna. Kanske lite tråkigt, men behövligt. Cykelbenen måste hitta form inför SM i Motala och coach tyckte inte jag skulle tävla. Och jag litar på coach.

På damsidan visade Jenni Nilsson storstilad form när hon tog hem den ärofyllda förstaplatsen följt av Amanda Bohlin som sprang fel (för långt). Då ska man också ha i åtanke att Jenni kraschade på SM olympisk i somras och bröt nyckelbenet och inte tränat något alls i höst. Akta er för den tjejen alla kortdistansare!

På herrsidan gjorde Oskar Djärv värsta cyklingen och hade nog eventuellt kunnat hålla undan för Micke S om det inte vore för att Micke tog en genväg och helt plötsligt var överlägsen. Nåväl, han stod i alla fall för finaste löpsteget (på bild). Lycka till honom som ska köra EM i Turkiet nästa helg. Hoppas du vinner Micke!

Dagen efter körde jag, Jenni och Oskar ett bra styrkesimpass (tre i bredd, när händer det på Eriksdalsbadet?) med en jädra massa arm och snodd. Bra träning men vi tjejer var chanslösa mot Djärven!

Idag har jag haft en fin morgonsimning i Hellas där Källtorpssjön fylldes av neoprenklädda atleter som febrilt simmade runt öarna som i en laxodling. En helt vanlig lördag morgon kl 8 för oss triathleter.

Sprang en del av Sörmlandsleden medan kusin vitamin flög runt i fallskärm i Södertälje och drog sedan och kollade på cykelloppet Luma GP. Riktigt jävlig bana med många svängar, knixar, uppförsbackar och till och med en sepentin! Kul att känna igen några av cyklisterna dessutom.

Vilken otroligt bra långhelg, och den är inte slut än!

 

Tidig cykling i klunga.

Gamla rävar från fd Team Cykelcity.

Moa växlar in som överlägsen etta och ger sig av på min P5:a.

Oskar Djärv älgar på. Varning för den här killen i sommar!

Glada deltagare på IK Fyris sprint KM!

Vinnarna i dam och herrklass tackar för en god match.

Mannen. Myten. Legenden. Guldlock. Mikael Sahlberg.

Mantrasport Crew.

Fått nya Fusionkläder i vårens ärtiga kulörer. Förvarar mina träningskläder på detta behändiga vis.

Flygande kusin!

Luma GP, en typisk rolig eftermiddagssysselsättning!

---

Tittar tillbaka på veckan och ler. Veckan har bjudit på sommarvärme, träning med bästa sällskapet, hejat på alla jag känner (speciellt Carl) på Stockholm-marathon och tillhörande marathonfest (kors i taket!) hemma hos Snygg-George aka svensk mästare i duathlon.

Som vanligt går det upp och ner med träningen och formen men det känns som om formkurvan går uppåt åtminstone. För lite sömn drar ner en skiten lite då och då men efter regn kommer solsken, som Roland säger.

Har hänt lite bra saker för mig i mitt triathlonliv. I onsdags morse (kl 6!) körde jag med cykelgruppen Le Peloton och fick slita för att ligga med i klungan. En timme stenhårt med ryck och skit med duktiga cyklister. Mycket nyttigt för mig för att få upp lite speed i kroppen på cykelmomentet. Som tur var, var Cykelcity-Mackan med hela passet och puschade och puttade på mig när jag halkade efter. En hel del puttande blev det kan jag erkänna. På skakiga ben smakade efterföljande kaffe utmärkt! Kaffe och fika är lika i Ludvika vet ni väl?!

Drog till Access Rehab direkt efter cyklingen för att Andreas skulle titta på min fot som jag har haft ont i. Livrädd för att det skulle vara något allvarligt, har jag skjutit upp det där besöket X antal veckor nu. Andreas knäckte, nålade och trixade och tog reda på var den ömma punkten var. Ledkapseln. Mina fötter är så superstela att det lätt blir lite grejer i kläm och nu var det ledkapseln som fått sig en törn. Blev faktiskt bättre av nålarna och vet nu att jag måste börja jobba stenhårt med rörlighet i fötterna (fy vad tråkigt).

Igår cyklade jag med Mackan och hans gamla cykelpolare och fick en superfin tur i sommarvärmen där jag slapp bli ifråncyklad och kunde känna mig stark genom alla intervaller. 5*2 min acceleration till max start 5 minuter och 20 minuter 1/2 Ironmanpace körde jag. Jäklar vad kul det är att cykla på P5:an! Den går jättemycket bättre när man har pumpat däcken och bromsen inte ligger åt (OBS! 2,5 bar är inte att rekommendera. Jag testade det i torsdags. Det var jättejobbigt).

Har även hunnit med två fina öppetvattensimningar varav en med mycket gott sällskap. Om ni är sugna så kör coach Fredrik ”Ludde” Lundin öppna träningar i Järlasjön. Jag rekommenderar starkt: kom och simma! Mer info finner du här!

Idag har jag dessutom premiärat med Neptun Masters som jag och resten av SCTs elitgrupp skall simma med i sommar när ute 50-ian är överbefolkad. Fick en komplimang IGEN för min simning! Känns som det börjar hända lite grejer med simtekniken och då kommer även farten. Lite synd att missa baddräktsbrännan i stans största solarium men det kommer nog tillfällen för det med.

 

Trams och flams och lite öppet vattensimning i Järlasjön.

Ny dräkt från Orca! Faktiskt den bästa jag haft (och det säger jag inte bara för att jag fått den… finns på cykelcity). Superskön!

Finväder och bra gäng-häng.

 

Det säger bara swissccchhhh när man cyklar på den här cykeln.

 

Mindre roligt. Nålar i foten. OBS” Bortse gärna från slarvet att jag inte fyllt i nagellacket ordentligt. Coach: titta bort!

Tillsist vill jag gratulera Tok-åsa som blev Dansk mästarinna på sprintdistans (!) igår. Det är inte illa pinkat av en långdistansare. Stort grattis Åsa!

---

Helgen har jag tillbringat i Norhyttan med familj, släkt och vänner. Fått lite luft i lungorna och samlat lite kraft. Har dessutom hunnit med några episka träningspass i finaste miljö och i solsken!

Dök ner i Ludvika torsdagskväll och gav mig direkt ut på ett långpass löpning. Jag kan säga som så att bilåkande och kursdag med stillasittande en hel dag inte gör under för kroppen direkt. Stelare och tungare Emma har aldrig skådats, tror jag. Tycker om att springa i mina gamla kvarter, det blir som en liten sigthseeing för mig. Hann med tre stycken elljusspår under passet och när jag passerat det första spåret öppnade sig himlen och regnet öste ner. Det var nästan lite skönt att det började regna så jag kunde fokusera på att hålla värmen istället för hur seg jag var i kroppen. Jag tog mig runt iallafall.

Fredagen bjöd på strålande solsken och en underbar cykeltur i trakten. Efter cyklingen drog jag mot Ludvika för att vara med på ett pass med Ludvika Simsällskap under ledning av deras coach Magnus Edström. Frågade tjejerna i omklädningsrummet hur gamla de var. De var 15-16 år. De frågade hur gammal jag är.

 -29, svarade jag.

-Oj då, sa de båda i kör.

Jag är alltså såååå gammal. Typiskt. Passet gick väldigt bra och tekniken har faktiskt blivit bättre efter Mallislägret och Jens tjat om teknik, glid och att jag ska slappna av. Dominerade på avslutande 2*200 fjäril. Det var jobbigt. 2 timmar simmar vi men vi kom bara 2500 meter. Vi vilade en hel del mer än vad jag är van vid (frustrerande mkt) och körde en hel del annorlunda övningar. Fjärilsben med medicinboll tex. Träningsvärken var påtaglig i armarna dagen efter och jag fick äta upp min frustration om den där ”vilan”. Var rejält slut faktiskt.

 Lördagen bjöd på både banlöpning, simning och KALAS för pappa Håkan 60 år. Mycket trevligt. Mamma Karin gjorde ett väldigt bra jobb med arrangemang och höll världens finaste tal så ingen kunde hålla ögonen torra.

Igår var jag ute på en riktig långkörare med Shiven. Sista passet med den cykeln och det var en kamp om livet. Turen var så himla fin och vädret var så bra MEN vinden åt verkligen upp mig stundtals. Det som inte dödar det härdar heter det ju och efter en bonkaglass i Ludvika kunde jag köra hem och köra min off-bikelöpning helt smärtfritt. Jag härdades och jag tror minsann att cykelformen snart finns där!

Här följer lite bilder från helgens äventyr:

 

---

Min efterlängtade cykel har kommit! Shiven var bara tilll låns från Cykelcity tills min Cervélo P5 six skulle dyka upp och nu är den här! Vilken häftig cykel! Inte nog med att den ser cool ut, den har hydrauliska bromsar och elektroniska växlar också. Man är ju värd det bästa;)!

Häromdagen var jag på Cykelcity och gjorde en Body Geometry Bike Fit. Det ni! Mackan kunde konstatera att jag var ganska normal i utseende och kroppsbyggnad MEN jag var rekordstel i framsida lår och höftböjare. Även fötterna är extremt stela (något jag beskyller alal dessa år av konstsimmadet med balletfötter). Något liknande hade personalen på Cykelcity aldrig skådat. Vad trevligt! Bäst på något iallafall (eller nja egentligen sämst, berorende på hur man ser det);). Nu påverkar inte det sittposition på cykeln så värst mycket men däremot hämmas mitt löpsteg enormt av denna begränsning.

Detta kunde både Coach Jens och Fredrik Zillén konstatera bara genom att se mig springa på Mallis. Jag får helt enkelt inte ut löpsteget bakåt så mycket som önskvärt vilket gör mitt löpsteg stelt och det ser lite ”ofullständigt” ut. Det finns att jobba på alltså och nu när jag vet om min begränsning är det bara att sätta igång med stretch och rörlighetsövningar och vara så flitig jag bara kan!

Nu sitter jag iallafall top notch på P5:an och det finns inga anledningar att skylla min dåliga cykling på materialet. Faktum är att jag känner enom skillnad på min cykelform sedan lägret och säkert en hel del tack vare all tung MTB-cykling i vinter. Kommer bli bra det här!

 

---

Många kommentarer på senaste inlägget och jag förstod att frågan om varför jag har valt att anmäla mig som proffs, trots att jag inte lever som professionell triathlet och därmed inte håller samma klass som de bästa i fältet, skulle komma.

Svaret är komplext. Framförallt känner jag att jag vill mäta mig med de bästa. Att komma på en bra plats i age group säger inte mig någonting. Age group för mig är motionsklass. Jag vill tävla. Jag vill satsa. Jag vill bli bäst.

Vet att jag inte är där ännu. Jag jobbar 80% och har inte möjlighet att satsa heltid som större delen av proffsfältet men min ambition är att en gång komma dit. Att kunna idrotta på heltid och nå bättre resultat är en dröm, få förunnat.

Jag måste ju börja någonstans. Tävlingen på Mallorca hade också ett hårt startfält och det är en del av tävlandet. Hur det går beror ju extremt mycket på vilka man möter. ALLA tävlingar har inte den konkurrensen (tex Kalmar förra året). I år vill jag tävla i Kalmar i proffsklass och om jag ändå skulle betala in licens för en tävling kunde jag lika gärna betala licens för ett år och lägga in fler tävlingar för att licensen skulle ”löna” sig. Hade man sett det annorlunda om jag deltagit i Kalmar 2012 som proffs och kommit 5:a (som jag skulle gjort sett till tid)? Näst sist i professionell klass, visst, men jag kom ju faktiskt 43:a av ca 500 startande tjejer. Är det så jävla dåligt?

Min ambition är inte främst att komma till Hawaii eller Vegas, i allafall inte i age group. Jag har inget sug att stå högst upp i någon ålderskategori. Det säger mig ingenting. Någonstans i framtiden är Hawaii och VM (halv IM) som proffs ett mål men inte nu. Jag håller inte den klassen, just nu vill jag bara bli bättre. En vacker dag kommer jag dit om jag vill det. Hårt arbete lönar sig förr eller senare. Jag tänker inte ge upp.  

Förbundet stödjer tydligen också att jag startar som Pro eftersom de utfärdat min licens, så varför inte testa mig där? ALLA kan inte anmäla sig som proffs utan man måste prestera något resultat för att få licensen. Jag har fått chansen så varför ska jag inte ta den?

I min första konstsimstävling kom jag trea från slutet (min kusin som var två år äldre och som jag såg upp till mycket, kom trea). Visst var jag besviken på det men jag bet i och fortsatte träna hårt och tillslut kom jag också högst upp (åtminstone på Svensk mark).

Svenska triathleter ligger efter (självklart finns det undantag) om man ser till internationella resultat men om vi aldrig kommer ut och tävlar och möter verkligheten blir vi ju heller inte bättre. Nu vet jag vad som krävs och jag känner mig supertaggad att förbättra mig.

Jag köper argumenten om att de flesta inte har något att göra i proffsklassen och att de är för dåliga för att komma i topp där MEN jag tycker ärligt att det är lite fegt sagt. Jag kommer hellre sist i ett hårt startfält än kommer i topp på någon jädra motionstävling. Visst, det är kul att vinna men förhoppningsvis kommer man dit med hårt arbete, envishet och bra coaching.

När man hör att den och den ”agegroupern” borde spöa mig i den och den grenen blir jag också lite sårad. Vad har det med saken att göra? Mina målsättningar är mina målsättningar och jag kör mitt eget race. Jag vill tävla och jag vill göra det med motstånd.

 

Don´t worry, be happy! Foto: Gunnar Eld

---

Hemma i Sverige efter tre veckor i triathlonbubbla med bästa sällskap. Känns inte roligt alls att vara tillbaka i vardagen, att andas triathlon 24 timmar och dygnet var mycket roligare!

Körde ju alltså min första tävling i professionell klass på Mallorca halv Ironman i lördags. Jag hade inga förväntningar på mig själv, det var nog mest omgivningen som hade. På startlinjen inför simstarten sa speakern att så hårt startfält hade han inte sett sedan VM (på halvdistans, antar jag). Eva och jag tittade på varandra och båda utbrast: Kul att vi valde just den här tävlingen (med en liten uns ironi)!

Starten gick och vi brände iväg på den 1900 meter långa simbanan i havet. Tänkte hela tiden att jag MÅSTE göra en bra simning. Det är min enda chans. Och jävlar vad bra alla simmade. Tog i så att jag storknade, hittade aldrig riktigt någon skön rytmn och inte heller några fötter att ”drafta”, utan det var mest järnet hela vägen. Bredvid mig låg duathlonmästaren och kommande damtrean, Lucy Gossage och gav mig en bitchslap med sin vänsterhand lite då och då. Låg typ sist i klungan och på hemvägen själv eftersom jag tyckte fältet drog konstigt mycket åt vänster istället för rakt på bojarna. Kom upp som 11:e dam men syran i kroppen gjorde sig påmind bara efter ett par steg på den långa vägen till växlingen och växlingen kom att kännas som ren överlevnad. Ut på cyklingen som 13 kvinna och kroppen var totalt syramättad. Inget tryck i benen alls. 90 km cykling skulle avverkas med ett stort berg om ca 10 km.

Försökte hitta rytm och trycka på men det gick helt åt helvete. Stigningen till Lluc var katastrofal. Föll igenom fältet totalt och ”age-groupers” av alla slag bara brände förbi. Mitt mantra som for genom huvuvdet uppför backen var bara ”Kuk-helvete-fitta-jävla-helvetes-fan-dra-åt-faaaan-kuk-i-helvetes-jävla-fitta” och jag tänkte mest bara vad fan jag höll på med. I PROklass och allt. När Linda Sernfalk kom förbi mig mitt i stigningen och kvittrade något om att jag skulle komma igen så ville jag bara kasta cykeln åt helvete in i skogen och gå ned. Men på något vis omvandlade jag ilskan till kraft i benen. Så fort det blev lite mindre brant, kunde jag bomba på och jag körde som en vilde nedför serpentinen. Nu eller aldrig. Fortsatte bomba på platten och nu hade benen och kroppen äntligen vaknat. Tog igen en hel del tjejer och killar för den delen och körde bra sista delen av banan.

På den avslutande halvmaran körde jag enligt plan och jag kände mig trygg. Inga utsvävningar och jag höll det jag skulle och körde progressivt på varje 7 kilometersvarv (det var 3 stycken, totalt 21 km). Magen höll och jag kom i mål, trött, glad och ganska nöjd över min prestation. Det är såhär bra jag är och det räckte bara till en 24:e plats i proffsklass men det var helt klart värt att ställa upp med de stora namnen och få känna på rejält motstånd. Det var ganska kul! Simning (1900 m): 27:05 min (i snitt 1:25 per 100 m)

T1: 3:50 min

Cykling (90 km): 2:57:43 (i snitt 30,42 km/h)

T2: 2:33 min

Löpning (21 km): 1:35:15 (i snitt 4:30 min/km)

Alla resultat finns här.

Tusen tack till Team Snabbares hejaklack gjorde det till en fröjd att springa, vilken otrolig support! Ni är GULD värda!

Tack för mig!

Gladast på startlinjen? Foto: Tommy Sollén

Bästa hejaklacken på löpningen! Foto: Tommy Sollén

---

Laddar just nu för fullt till Ironman Mallorca 70.3. Idag har jag en hel vilodag inplanerad och ska försöka förbereda mig till tävling på bästa sätt.  Äta, sova, pilla med lite pryla, 

läsa på inför tävlingen och bara slappna av. 

Jag har bytt hotell sedan jag skrev sist och nu bor jag på den lite lyxigare resorten Viva Blue med resten av triMallorcagänget. Och vilket gäng! Underbar träningsglädje och gemenskap i lyxig förpackning med späckat schema och kunniga ledare. 

Jag har hunnit med att vara med på en hemlig ”presskonferens”, föreläsa, leda ett simpass i havet och ett löppass med intervaller inbakat i mitt nedtrappningsschema. Så här har veckan sett ut:

Måndag: simning i bassäng; ca 3000 m med 9*200 m progressivt (halvironman racepace till lite över). Löpning; 3km uppvärmning+2×(2+1km) progressivt (2 km racepace +1 km lite snabbare+  1 min joggvila mellan set). 2 km avjogg. Cykling; lätt tur på lilla klingan ca 1,5-2 tim

Tisdag: Cykling; 2-2,5 timme lätt inklusive 20 min racepace. Simning; bassäng ca 2500 m inkl 5×4×50 m progressiv fart 1-4 (fart 4 är hårt! )

Onsdag: simning;  öppet vatten ca 30-60 min, öva starter och simma hårt till första bojen. Löpning; 2 km uppvärmning+2×2 km progressivt racepace, 1 min jogg mellan set+2 km avjogg. 

Torsdag: vila

Fredag: testa alla grejer i alla tre grenar på banan.  Korta pass ca 20-30 min.

Lördag: tävling! 

För att följa mig under tävlingsdagen kan man kika in på www.ironman.com/coverage/track  där man kan söka mitt namn och se hur jag ligger till. 

En till svensk tjej sim tävlar i proffsklassen är min bloggkollega och duktiga athleten Eva Nyström, håll koll på henne med!

Blir min första tävling som semiproffs och jag förväntar mig ingenting.  Ingen topplacering, absolut inget VM i Vegas och ingen ära och berömmelse.  Tävlingen är bara ett i ledet mot min målsättning och jag ska racea, ha kul, njuta och göra mitt allra bästa. Inte så jäkla märkvärdigt alltså.

Jag ska tävla med min fina mormor i minne som vandrade från jordelivet strax innan jag åkte, vars begravning jag tyvärr missade pga träningslägret. Jag ska simma, cykla och springa i mormors minne och jag ska göra mitt bästa för hennes skull. Förhoppningsvis tittar hon på mig från himlen med morfar i handen och förlåter mig för att jag inte fanns där hennes sista dagar och på begravningen.  

---

Två hårda träningsveckor med mycket kvalitet och ca 30 timmar per vecka är till ända. Två vecor med tränare med på varje pass som klockar, peppar, justerar teknik och ger feedback. Ovärdeligt. Men kvalitet sliter. Något jag inte känt så mycket av under dessa två veckor-tills nu.

Det började igår med otvind under vårt cykelpass med 4*20-30 min IM-pace till 1/2 IM pace (IM=Ironman). Motvind hela vägen. Ont i kroppen. Varje gång jag lade mig ned i bocken för att köra intervall, gjorde morgonsimningen i öppet vatten med höga vågor sig påmind genom trött axlar. Hårt. Svor oavbrutet vid varje rull genom byarna där vi hade chans att ta igen oss innan nästa intervall. Gick inte dåligt egentligen men det tog otroligt mycket på krafterna.

Kom tillbaka till hotellet. Off-bike på schemat. Stod och tittade på mina löpskor och löpkläder. Fattade inte vad jag skulle göra. Gick på toa. Tog av mig hjälmen. Ställde i ordning cykelskorna. Just ja, löpning. Fick på mig kläderna och första 2 km var en plåga. Hur skulle jag klara de resterande 6? In med en cola-gel och vips! Löpsteget bara fanns där och lyckades spring snabbare än jag kunde ana! Utan att forcera! Tänkte bara på avslappnade axlar och ett-tu-tre så var jag klar. På rekordfart! Vilken eufori! Tänk vad kroppen är kapabel till! 

Idag sade dock kroppen ifrån. Morgonens öppetvattensession var en plåga och det kändes som jag skulle drunkna. Alternativt börja gråta. Vågorna åt mig och jag var sist upp varenda varv vi körde. Strandstart och full fräs ut till första boj, lugn simning till boj 2 och full fräs till stranden igen. Jag var en strandad val. Kom ingenstans. Något var fel.

Diskuterade med coach. Reviderade programmet och stannade hemma på dagens cykling. Inget kul beslut men eftersom jag somnade med jacka och mössa under filten i sängen och låg och frös så var det nog rätt beslut. Värkte i kroppen och vaknade kl 13. 

Ska bara löpa lite lätt i eftermiddag och så får det vara bra. Ibland måste man bara våga vila. Nu är det en vecka kvar till IM Mallorca 70.3 och jag ska fokusera på att bli pigg, fräsch och motiverad till att maxa ur kroppen igen. Det ska bli kul. Jag kommer vara i utmärkt form. Bara vila nu. Jobbet är redan gjort. 

Imorgon flyttar jag in till Alcudia och börjar jobba som ledare på Tri Mallorca. Det ska bli riktigt kul!

Är du trött-våga vila! 

Trött men glad i värmen efter ett hårt brick-pass.

Bästa kompisar och triathleter. Här efter ett hårt simpass under blå himmel.

---