För några dagar sen stack jag ut och mysjoggade. Det är nånting som jag har slarvat med det dom senaste månaderna men i lördags så blev faktiskt av. (Mysjogg = jättelugn löpning utan klocka i rekreationssyfte utan krav på en specifik fart). Mest för att jag kände mig sliten och mentalt inte orkade med det tänkta fartpasset som egentligen var planen men kanske framförallt för att en tom dag i träningsdagboken alltid är lätt ångestframkallande och upphov till dåligt samvete och osunda tankar. Mysjogg kan man alltid köra hur sliten eller trött man än är. Sagt och gjort, i lördags förmiddag mysjoggade jag mig fram längs Sundsvalls nysopade gator i härlig vårsol och njöt för första gången på länge av min löpning. När jag nästan var hemma märkte jag hur nån närmade sig bakifrån snabbare och snabbare. Är det nånting jag har lärt mig dom senaste åren så är det att stå emot impulsen att springa om men också att inte bli stressad av att bli omsprungen. Men i lördags när jag plötsligt blev omsprungen av en cool kille i ännu coolare kläder så kunde jag inte stå emot. Synen av tights OCH shorts orsakade nån kortslutning i mitt huvud, i min värld är det bara crossfit människor som har den kombon så jag kände mig tvungen att upprätthålla löparsveriges heder genom att höja farten och springa förbi. Av flåsandet att döma så körde han nog nån form av intervaller och jag vet ju själv att jag inte skulle uppskatta att bli förbisprungen när jag kör tusingar och det känns som om lungorna ska explodera. Fick lite dåligt samvete, han kanske inte ens var nån crossfit snubbe? Som tur var svängde jag av strax efter och slapp skämmas allt för länge. Då stötte jag istället på en senig äldre man som kom springades mot mig iklädd en lite för tight urtvättad lila träningsoverall årgång 1987 med ett matchande pannband och höga tubsockor till. Han hade gärna fått springa om mig.

Har man shorts utanpå tightsen för att man tycker det är snyggt eller för att man inte trivs i bara tights? Tights är ju det snyggaste som finns, även på killar. Splitshorts i all ära men tights är ju bra mycket skönare och man slipper den där förbannade jägarbrännan som man alltid får av splitshortsen. Jag vet att jag hade fruktansvärd ångest första gången jag skulle köpta ett par tights. Jag stod i butikens provrum och fattade inte riktigt hur tajt dom skulle sitta. Jag vågade heller inte fråga nån personal om hjälp för jag tyckte att det såg för jävligt ut så till slut högg jag bara ett par, betalade och tittade mig noga omkring för att se så att ingen kände igen mig, stoppade ner dom i påsen med en skamkänsla och skyndade mig snabbt därifrån. Sedan tog det säkert en månad innan jag vågade springa i dom mitt på ljusa dagen. Kanske är det så att man måste betrakta sig själv som löpare för att känna sig bekväm i löpartights. Jag skulle ju känna mig fruktansvärt obekväm i ett brottartrikå men en brottare tycker säkert det är helt normalt.

Förutom att mysjogga så har jag även ägnat helgen åt att sortera och läsa gamla Runners World tidningar. Jag älskar att bara kunna hugga ett gammalt nummer och småbläddra i trots att jag har läst varenda tidning fler gånger än vad som är normalt, därför har jag 10 års kompletta årgångar liggandes i vardagsrummet. På den tiden då jag inte vågade springa i tights och mätte mina rundor på hitta.se så var RW den största källan till kunskap. Tack vare tidningen lärde jag mig att man kan springa på fler sätt än att bara jogga runt kvarteret, plötsligt så utökades mitt ordförråd med begrepp såsom olgor, trösklar och fyrhundringar. Jag lärde mig också att tights är löparens standard uniform och tack vare (eller pga) alla pryltester så minskade även tjockleken på min plånbok då det skulle inhandlas lätta tävlingsskor, gps klockor och kompressionsplagg. Det har funnits många bra spalter genom åren i tidningen som jag kan sakna idag. RW debatt är en sådan, Coltings krig mot Axa var väldigt underhållande, men också dom intressanta 24 timmars repotagen med olika elitlöpare gillade jag skarpt. En annan sak som jag kan sakna idag är vita skor. Läser man ett skotest från 2008 så var alla skor vita, inte neonfärgade som idag. Jag kanske är ensam om det men jag är less på rosa, gröna och lila skor.

Jag läste också med stor glädje många av dom gamla bloggarna som förutom att vara underhållande även bidrog till både kunskap, eftertanke och inspiration. Prylbloggen var nog min favorit tillsammans med Åkeson och Klingbergs bloggar. Mårten Klingbergs bok ”Tills det svartnar” är helt fantastisk, läs den om ni inte redan har gjort det.

När jag satt och bläddrade igenom alla gamla tidningar kändes det plötsligt ganska overkligt att jag idag är en av bloggarna på den här plattformen. Kanske kan jag i bästa fall inspirera någon stackars själ på samma sätt som jag blev inspirerad på den tiden då jag drömde om att fysiskt klara av en halvmara och inte visste särskilt mycket om varken träning eller tider. Egentligen skriver jag ju bara en massa blaj för att inte hamna längst ner i blogglistan och verka ointresserad.

Appropå Åkeson så såg jag ett roligt inslag på AB Tv igår. Claes Åkeson och Mårten Nyhlén diskuterade oskrivna regler på gymmet. Det är nånting som ligger mig varmt om hjärtat. Att många inte kan bete sig på gymmet är ju ingen nyhet och det är en av anledningarna till att jag gärna håller mig därifrån nuförtiden. Jag är nog inte ensam om att ha sett det mesta; allt från gamla gubbar som står och rakar sig i duschen till bodybuilders i bar överkropp som stönar värre än en förstföderska. Löpbanden är såklart en het potatis. På mitt gym finns det två separat band som endast är avsedda för gång. Ändå envisas folk med att gå på dom ”riktiga” löpbanden. Det värsta är folk som går och samtidigt har med sig en padda för att kolla på film eller läser en bok samtidigt som det står folk på sidan och väntar på att nåt av banden ska bli lediga. Det är respektlöst. Det skojas tyvärr bort för det mesta, även av sånna som Mårten Nyhlén, men det är nästan en lika viktig fråga som kriget mot terrorn. Det heter löpband av en anledning, inte gåband.

Träningsmässigt så går det väl hyfsat. Veckomängden har legat på 12-13mil. Förra veckan skulle jag testa marafarten utomhus för första gången sen i höstas och sprang 20km ouppvärmd på 1.19.56 men med en riktigt dålig känsla. Kunde inte ens känna mig lite nöjd efteråt för det kändes bara orimligt jobbigt, istället för att boosta självförtroendet så åkte det ner i botten. Igår fick jag dock lite revansch, 10x1000m i 3.25-fart med en grymt bra känsla, kände mig starkare än på länge och slog mig lite för bröstet efteråt.

Nästa vecka börjar jag trappa ner på mängden och kör även det sista långpasset, sen är det nedräkning till Boston med allt vad det innebär. Vi har ju också fått vår på riktigt här uppe så förhoppningsvis hinns det med några snabbare pass på bana för att ytterligare boosta självförtroendet innan det är dags att sätta sig på flyget till USA.

Som alltid så kräver uppladdningen inför en mara musikalisk uppladdning för att komma i rätt sinnesstämning. Joe Esposito är obligatorisk sen länge, men det är mer precis dagarna innan, såhär några veckor innan så gör man bäst i att tex välja Marathon av Rush. Hur tre individer kan låta så mycket och så bra på scenen utan backing tracks eller pre-recordings är en gåta. 

/Hörs

Jag har precis gjort världens bästa upptäckt; kinesiotejp! Hur f-n kan jag ha missat det? Å varför har ingen sagt nånting om det tidigare? Helt obegripligt. Jag är helt såld på tejpen just nu, så pass att jag missbrukat den å det grövsta de senaste dagarna. Jag har tejpat varenda kroppsdel som går att tejpa (ja nästan i alla fall). Jag har ingen aning om hur den hjälper, vad den är gjord av eller om det bara är buffel och båg men det har nästan känts som om jag har fått en ny höft, ett nytt knä och en ny fräsch itb-sena tack vare tejpen. Skitsamma om det bara är placebo, det hjälper ju uppenbarligen.

Det var min naprapat som rekommenderade att jag skulle testa den. Jag var dit för min sketna knäsena förra veckan som spökat till och från hela vintern men hur mycket han än försökte så kunde han inte provocera fram någon smärta just där och då. Jag har ju själv känt att det är framsida/utsida lår som är boven i dramat så teorin blev istället att dessa senor ligger och pressar på nån slemsäck eller fettkudde under knät vilket i sin tur skapar känningarna och smärtan. Som vanligt gick han på med nålar på egen begäran – det blev faktiskt nytt rekord med 13 st nålar rätt ner i låret, och som vanligt var det smärta upphöjt i tio men förbannat skönt efteråt. Men vi gick också igenom hur man kan tejpa knät för att inte senorna ska skapa den där irritationen och sen dess så är jag fast i tejp-träsket.

På träningsfronten så börjar det märkas att benen är slitna av all träning nu i vinter men det är faktiskt precis så jag vill att det ska kännas fyra veckor innan raceday. Nu börjar det snart bli dags att släppa upp lite på mängden och försöka hitta formen och jag vet av tidigare erfarenheter att benen kommer kännas som nya direkt jag trappar ner.

Den här vintern har vart fantastisk på många sätt; framförallt så tycker jag att jag har lyckats utmana mig själv på flera olika plan och inte bara fastnat i gamla hjulspår. Jag har sprungit längre, oftare och fortare jämfört med tidigare och kroppen är ju så fantastisk att den anpassar sig efter det. Jag levde länge i tron om att jag måste ha en vilodag i veckan för att hålla ihop men i vinter har jag visat för mig själv att så inte är fallet. Egentligen är det ju inte loppet i sig som kommer att definiera mig som löpare eller min träning fram dit. Självklart vill jag persa och givetvis vill jag också fixa min drömgräns på 2.48 men det absolut viktigaste – som jag påmint mig själv om rätt så ofta i år – är ju att det är vägen fram mot målet som är det viktiga, att kunna njuta av löpningen i nuet och inte bara stirra sig blind på ett datum flera månader bort och tänka att det är där och då som allt kommer att avgöras. Strävandet mot det ouppnåliga ska inte underskattas för helt plötsligt blir det omöjliga möjligt. Det var inte allt för länge sen som jag drömde om att springa milen på 40min. Då kändes det omöjligt. Om en månad ska jag försöka göra samma sak – fast fyra gånger på raken. 

Hur som helst så har jag dom senaste dagarna börjat bli både lite nervös men också förväntansfull. Trots att det är fyra veckor kvar så börjar det kännas att det snart är dags. Det ska bli skitkul att springa en mara igen samtidigt som jag är livrädd för jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Jag har kollat vartenda klipp på youtube som handlar om Boston Marathon och jag har drömt mardrömmar om Heartbreak Hill den senaste veckan. Boston har egentligen aldrig vart nåt drömlopp tidigare men ju mer jag kollat desto mer börjar jag inse hur stort Boston Marathon faktiskt är borta i USA. Det finns ju faktiskt löpare som ägnar en hel livstid åt att försöka kvala in utan att lyckas. 

Tittar man på banprofilen så ser ju banan rätt så överkomlig ut men ju mer jag läser och kollar videoklipp desto mer rädd blir jag för The Newton Hills mellan mile 16 och 21 och jag ska inte göra felet att underskatta backarna bara för att banprofilen ser lätt ut.

Drömmen är ju att ha så pass mycket krafter när jag kommer till backarna att jag känner att jag kan attackera dom utan att behöva dra ner på farten allt för mycket för att sedan bara kunna rulla på nerför in mot målet och korsa mållinjen på 2.48.46 men det är på många stjärnor som ska stå rätt för att det ska bli verklighet. Just nu tänker jag mest bara negativa tankar som att jag tex får hybris och öppnar första halvan på 1.21 bara för att det är så lättsprunget i början och att jag sedan i bästa fall kommer behöva en rullator för att ta mig upp för backarna, i sämsta fall vara så groggy att jag springer åt fel håll. Det viktiga är i alla fall att ha en plan och hålla sig till den, sen om det är en bra eller dålig plan, det återstår att se. Och planen är fortfarande att ha nå minut till godo på backarna. Det känns också skönt att sista milen är en enda lång nedförsbacke där man förhoppningsvis kan ta ikapp några sekunder om det skulle behövas, inte som i New York där sista halvmilen är en enda lång plåga av böljande kupering och stenhård betong.

Än så länge har jag ju lite tid på mig att bygga upp självförtroendet och vända alla negativa tankar till nånting positivt. Förhoppningsvis så kommer det med formen. Kanske blir det tävlingspremiär nästa helg då Premiärmilen går av stapeln, har inte bestämt mig än för om jag ska springa eller inte. Jag gillade inte den nya bansträckningen ifjol men samtidigt vore det skönt med en generalrepetition och att få testa formen när det är skarpt läge. Å andra sidan kan det ju få omvänd effekt också, som i höstas då jag knappt orkade hålla min marafart på Stockholm Halvmarathon två veckor innan Berlin. Det var knäckande för självförtroendet. Å andra sidan gick det ju bra till slut ändå. Återstår att se. Tills dess ska jag fortsätta kolla alla klipp om Heartbreak Hill som jag hittar på tuben.

/Hörs