I väntan på Boston
För några dagar sen stack jag ut och mysjoggade. Det är nånting som jag har slarvat med det dom senaste månaderna men i lördags så blev faktiskt av. (Mysjogg = jättelugn löpning utan klocka i rekreationssyfte utan krav på en specifik fart). Mest för att jag kände mig sliten och mentalt inte orkade med det tänkta fartpasset som egentligen var planen men kanske framförallt för att en tom dag i träningsdagboken alltid är lätt ångestframkallande och upphov till dåligt samvete och osunda tankar. Mysjogg kan man alltid köra hur sliten eller trött man än är. Sagt och gjort, i lördags förmiddag mysjoggade jag mig fram längs Sundsvalls nysopade gator i härlig vårsol och njöt för första gången på länge av min löpning. När jag nästan var hemma märkte jag hur nån närmade sig bakifrån snabbare och snabbare. Är det nånting jag har lärt mig dom senaste åren så är det att stå emot impulsen att springa om men också att inte bli stressad av att bli omsprungen. Men i lördags när jag plötsligt blev omsprungen av en cool kille i ännu coolare kläder så kunde jag inte stå emot. Synen av tights OCH shorts orsakade nån kortslutning i mitt huvud, i min värld är det bara crossfit människor som har den kombon så jag kände mig tvungen att upprätthålla löparsveriges heder genom att höja farten och springa förbi. Av flåsandet att döma så körde han nog nån form av intervaller och jag vet ju själv att jag inte skulle uppskatta att bli förbisprungen när jag kör tusingar och det känns som om lungorna ska explodera. Fick lite dåligt samvete, han kanske inte ens var nån crossfit snubbe? Som tur var svängde jag av strax efter och slapp skämmas allt för länge. Då stötte jag istället på en senig äldre man som kom springades mot mig iklädd en lite för tight urtvättad lila träningsoverall årgång 1987 med ett matchande pannband och höga tubsockor till. Han hade gärna fått springa om mig.
Har man shorts utanpå tightsen för att man tycker det är snyggt eller för att man inte trivs i bara tights? Tights är ju det snyggaste som finns, även på killar. Splitshorts i all ära men tights är ju bra mycket skönare och man slipper den där förbannade jägarbrännan som man alltid får av splitshortsen. Jag vet att jag hade fruktansvärd ångest första gången jag skulle köpta ett par tights. Jag stod i butikens provrum och fattade inte riktigt hur tajt dom skulle sitta. Jag vågade heller inte fråga nån personal om hjälp för jag tyckte att det såg för jävligt ut så till slut högg jag bara ett par, betalade och tittade mig noga omkring för att se så att ingen kände igen mig, stoppade ner dom i påsen med en skamkänsla och skyndade mig snabbt därifrån. Sedan tog det säkert en månad innan jag vågade springa i dom mitt på ljusa dagen. Kanske är det så att man måste betrakta sig själv som löpare för att känna sig bekväm i löpartights. Jag skulle ju känna mig fruktansvärt obekväm i ett brottartrikå men en brottare tycker säkert det är helt normalt.
Förutom att mysjogga så har jag även ägnat helgen åt att sortera och läsa gamla Runners World tidningar. Jag älskar att bara kunna hugga ett gammalt nummer och småbläddra i trots att jag har läst varenda tidning fler gånger än vad som är normalt, därför har jag 10 års kompletta årgångar liggandes i vardagsrummet. På den tiden då jag inte vågade springa i tights och mätte mina rundor på hitta.se så var RW den största källan till kunskap. Tack vare tidningen lärde jag mig att man kan springa på fler sätt än att bara jogga runt kvarteret, plötsligt så utökades mitt ordförråd med begrepp såsom olgor, trösklar och fyrhundringar. Jag lärde mig också att tights är löparens standard uniform och tack vare (eller pga) alla pryltester så minskade även tjockleken på min plånbok då det skulle inhandlas lätta tävlingsskor, gps klockor och kompressionsplagg. Det har funnits många bra spalter genom åren i tidningen som jag kan sakna idag. RW debatt är en sådan, Coltings krig mot Axa var väldigt underhållande, men också dom intressanta 24 timmars repotagen med olika elitlöpare gillade jag skarpt. En annan sak som jag kan sakna idag är vita skor. Läser man ett skotest från 2008 så var alla skor vita, inte neonfärgade som idag. Jag kanske är ensam om det men jag är less på rosa, gröna och lila skor.
Jag läste också med stor glädje många av dom gamla bloggarna som förutom att vara underhållande även bidrog till både kunskap, eftertanke och inspiration. Prylbloggen var nog min favorit tillsammans med Åkeson och Klingbergs bloggar. Mårten Klingbergs bok ”Tills det svartnar” är helt fantastisk, läs den om ni inte redan har gjort det.

När jag satt och bläddrade igenom alla gamla tidningar kändes det plötsligt ganska overkligt att jag idag är en av bloggarna på den här plattformen. Kanske kan jag i bästa fall inspirera någon stackars själ på samma sätt som jag blev inspirerad på den tiden då jag drömde om att fysiskt klara av en halvmara och inte visste särskilt mycket om varken träning eller tider. Egentligen skriver jag ju bara en massa blaj för att inte hamna längst ner i blogglistan och verka ointresserad.
Appropå Åkeson så såg jag ett roligt inslag på AB Tv igår. Claes Åkeson och Mårten Nyhlén diskuterade oskrivna regler på gymmet. Det är nånting som ligger mig varmt om hjärtat. Att många inte kan bete sig på gymmet är ju ingen nyhet och det är en av anledningarna till att jag gärna håller mig därifrån nuförtiden. Jag är nog inte ensam om att ha sett det mesta; allt från gamla gubbar som står och rakar sig i duschen till bodybuilders i bar överkropp som stönar värre än en förstföderska. Löpbanden är såklart en het potatis. På mitt gym finns det två separat band som endast är avsedda för gång. Ändå envisas folk med att gå på dom ”riktiga” löpbanden. Det värsta är folk som går och samtidigt har med sig en padda för att kolla på film eller läser en bok samtidigt som det står folk på sidan och väntar på att nåt av banden ska bli lediga. Det är respektlöst. Det skojas tyvärr bort för det mesta, även av sånna som Mårten Nyhlén, men det är nästan en lika viktig fråga som kriget mot terrorn. Det heter löpband av en anledning, inte gåband.

Träningsmässigt så går det väl hyfsat. Veckomängden har legat på 12-13mil. Förra veckan skulle jag testa marafarten utomhus för första gången sen i höstas och sprang 20km ouppvärmd på 1.19.56 men med en riktigt dålig känsla. Kunde inte ens känna mig lite nöjd efteråt för det kändes bara orimligt jobbigt, istället för att boosta självförtroendet så åkte det ner i botten. Igår fick jag dock lite revansch, 10x1000m i 3.25-fart med en grymt bra känsla, kände mig starkare än på länge och slog mig lite för bröstet efteråt.
Nästa vecka börjar jag trappa ner på mängden och kör även det sista långpasset, sen är det nedräkning till Boston med allt vad det innebär. Vi har ju också fått vår på riktigt här uppe så förhoppningsvis hinns det med några snabbare pass på bana för att ytterligare boosta självförtroendet innan det är dags att sätta sig på flyget till USA.
Som alltid så kräver uppladdningen inför en mara musikalisk uppladdning för att komma i rätt sinnesstämning. Joe Esposito är obligatorisk sen länge, men det är mer precis dagarna innan, såhär några veckor innan så gör man bäst i att tex välja Marathon av Rush. Hur tre individer kan låta så mycket och så bra på scenen utan backing tracks eller pre-recordings är en gåta.
/Hörs
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in