I väntan på Boston

Jag har precis gjort världens bästa upptäckt; kinesiotejp! Hur f-n kan jag ha missat det? Å varför har ingen sagt nånting om det tidigare? Helt obegripligt. Jag är helt såld på tejpen just nu, så pass att jag missbrukat den å det grövsta de senaste dagarna. Jag har tejpat varenda kroppsdel som går att tejpa (ja nästan i alla fall). Jag har ingen aning om hur den hjälper, vad den är gjord av eller om det bara är buffel och båg men det har nästan känts som om jag har fått en ny höft, ett nytt knä och en ny fräsch itb-sena tack vare tejpen. Skitsamma om det bara är placebo, det hjälper ju uppenbarligen.

Det var min naprapat som rekommenderade att jag skulle testa den. Jag var dit för min sketna knäsena förra veckan som spökat till och från hela vintern men hur mycket han än försökte så kunde han inte provocera fram någon smärta just där och då. Jag har ju själv känt att det är framsida/utsida lår som är boven i dramat så teorin blev istället att dessa senor ligger och pressar på nån slemsäck eller fettkudde under knät vilket i sin tur skapar känningarna och smärtan. Som vanligt gick han på med nålar på egen begäran – det blev faktiskt nytt rekord med 13 st nålar rätt ner i låret, och som vanligt var det smärta upphöjt i tio men förbannat skönt efteråt. Men vi gick också igenom hur man kan tejpa knät för att inte senorna ska skapa den där irritationen och sen dess så är jag fast i tejp-träsket.

På träningsfronten så börjar det märkas att benen är slitna av all träning nu i vinter men det är faktiskt precis så jag vill att det ska kännas fyra veckor innan raceday. Nu börjar det snart bli dags att släppa upp lite på mängden och försöka hitta formen och jag vet av tidigare erfarenheter att benen kommer kännas som nya direkt jag trappar ner.

Den här vintern har vart fantastisk på många sätt; framförallt så tycker jag att jag har lyckats utmana mig själv på flera olika plan och inte bara fastnat i gamla hjulspår. Jag har sprungit längre, oftare och fortare jämfört med tidigare och kroppen är ju så fantastisk att den anpassar sig efter det. Jag levde länge i tron om att jag måste ha en vilodag i veckan för att hålla ihop men i vinter har jag visat för mig själv att så inte är fallet. Egentligen är det ju inte loppet i sig som kommer att definiera mig som löpare eller min träning fram dit. Självklart vill jag persa och givetvis vill jag också fixa min drömgräns på 2.48 men det absolut viktigaste – som jag påmint mig själv om rätt så ofta i år – är ju att det är vägen fram mot målet som är det viktiga, att kunna njuta av löpningen i nuet och inte bara stirra sig blind på ett datum flera månader bort och tänka att det är där och då som allt kommer att avgöras. Strävandet mot det ouppnåliga ska inte underskattas för helt plötsligt blir det omöjliga möjligt. Det var inte allt för länge sen som jag drömde om att springa milen på 40min. Då kändes det omöjligt. Om en månad ska jag försöka göra samma sak – fast fyra gånger på raken. 

Hur som helst så har jag dom senaste dagarna börjat bli både lite nervös men också förväntansfull. Trots att det är fyra veckor kvar så börjar det kännas att det snart är dags. Det ska bli skitkul att springa en mara igen samtidigt som jag är livrädd för jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Jag har kollat vartenda klipp på youtube som handlar om Boston Marathon och jag har drömt mardrömmar om Heartbreak Hill den senaste veckan. Boston har egentligen aldrig vart nåt drömlopp tidigare men ju mer jag kollat desto mer börjar jag inse hur stort Boston Marathon faktiskt är borta i USA. Det finns ju faktiskt löpare som ägnar en hel livstid åt att försöka kvala in utan att lyckas. 

Tittar man på banprofilen så ser ju banan rätt så överkomlig ut men ju mer jag läser och kollar videoklipp desto mer rädd blir jag för The Newton Hills mellan mile 16 och 21 och jag ska inte göra felet att underskatta backarna bara för att banprofilen ser lätt ut.

Drömmen är ju att ha så pass mycket krafter när jag kommer till backarna att jag känner att jag kan attackera dom utan att behöva dra ner på farten allt för mycket för att sedan bara kunna rulla på nerför in mot målet och korsa mållinjen på 2.48.46 men det är på många stjärnor som ska stå rätt för att det ska bli verklighet. Just nu tänker jag mest bara negativa tankar som att jag tex får hybris och öppnar första halvan på 1.21 bara för att det är så lättsprunget i början och att jag sedan i bästa fall kommer behöva en rullator för att ta mig upp för backarna, i sämsta fall vara så groggy att jag springer åt fel håll. Det viktiga är i alla fall att ha en plan och hålla sig till den, sen om det är en bra eller dålig plan, det återstår att se. Och planen är fortfarande att ha nå minut till godo på backarna. Det känns också skönt att sista milen är en enda lång nedförsbacke där man förhoppningsvis kan ta ikapp några sekunder om det skulle behövas, inte som i New York där sista halvmilen är en enda lång plåga av böljande kupering och stenhård betong.

Än så länge har jag ju lite tid på mig att bygga upp självförtroendet och vända alla negativa tankar till nånting positivt. Förhoppningsvis så kommer det med formen. Kanske blir det tävlingspremiär nästa helg då Premiärmilen går av stapeln, har inte bestämt mig än för om jag ska springa eller inte. Jag gillade inte den nya bansträckningen ifjol men samtidigt vore det skönt med en generalrepetition och att få testa formen när det är skarpt läge. Å andra sidan kan det ju få omvänd effekt också, som i höstas då jag knappt orkade hålla min marafart på Stockholm Halvmarathon två veckor innan Berlin. Det var knäckande för självförtroendet. Å andra sidan gick det ju bra till slut ändå. Återstår att se. Tills dess ska jag fortsätta kolla alla klipp om Heartbreak Hill som jag hittar på tuben.

/Hörs

---

…kvar till Boston Marathon, men vem orkar räkna? Efter månader av nötande i mörker, kyla och snö med mantrat flest mil vinner så börjar jag äntligen kunna se ljuset i tunneln. 38 dagar, det är bara lite drygt en månad, sen är planen att jag ska vara i mitt livs form. När man tittar ut genom fönstret och bara ser snö, snö och ännu mera snö känns det ganska avlägset men jag litar fullt ut på att vinterns träning kommer att ränta av sig trots att det var nästan ett halvår sen som jag sprang snabbare än distansfart utomhus. 

Planen för mars är att hitta formen. Och vet ni vad, jag tror fan att jag redan har börjat göra det. Det är känslan i alla fall. Frågan är bara om det är bra eller dåligt för man vill ju inte bränna formen för tidigt heller. I år har jag ofta gått tillbaka och tittat i träningsdagboken på hur och vad jag tränade inför Barcelona Marathon vilket jag lärt mig mycket av och det jag kan se är att även om fart, intervaller, vila mm är rätt så lika så har jag haft en helt annan känsla på många pass nu i år och det säger nästan mer än puls och dylikt. Farter som jag tidigare upplevde som riktigt jobbiga känns just nu inte alls lika jobbiga. Dessutom har jag heller inte blivit lika sliten av träningen nu i vinter och det skvallrar väl också en del om att formen kanske är på väg att infinna sig, snabb återhämtning brukar ju vara ett tecken på att man är i bra form. Att köra 4x3km dagen efter ett 34km långpass fanns inte på kartan förra året, men i år har det känts helt naturligt.

Även fast loppet är en månad bort så har jag redan bestämt mig för taktik. En av anledningarna till att marathon är favoritdistansen är just den taktiska biten. På ett millopp så är det 110% från början och hålla tummarna för att man inte ramlar ihop i ett dike och dör en kilometer innan mål men maran kräver lite mer planering och det gillar jag. Mina bästa maror har jag gjort när jag sprungit på klockan och inte förivrat mig trots att benen sagt nånting annat men i Boston så är det all-in från början som gäller. Då tänker jag inte hålla igen utan öppna snabbare än planerad fart. Det kanske är helt fel taktik och hade det vart vilket annat lopp än just Boston så hade jag aldrig tänkt tanken men just nu är det så jag tänker springa. Boston är ju känd för sina tre backar vid 30km där många fått se sina drömmar krossade men också för sin snabba öppning tack vare en första mil av nedförsbackar och jag måste helt enkelt ha utrymme för att tappa fart i backarna eftersom backlöpning inte är min grej. Det finns såklart en uppenbar risk med att gasa på från början i nedförsbackarna, inte bara risken för att man vid Heartbreak Hill tvingas lägga sig å spy i ett dike utan också risken för att slå sönder låren i början vilket många som sprungit tidigare skvallrar om. Men det är en risk som jag är villig att ta. Det är all or nothing som gäller. Antingen blir det 2.48.46 eller 3.09.13.

Det enda som står i vägen mellan mig och ett nytt PB är min sketna knäsena som fortfarande spökar fram och tillbaka. Ena dagen är jag öm och känner av den konstant, andra dagar känner jag ingenting. Det känns lite som att jag står vid ett vägskäl. Fortsätta som planerat och hoppas på det bästa eller stanna upp och vila? Egentligen är det en ganska dum fråga för jag vet redan svaret. Det sistnämnda är inte ett alternativ, jag har inte sprungit 1300km i år bara för att vila bort en potentiell skada så här sista månaden innan loppet, framförallt inte när jag dessutom känner mig i form. Lyssnade på Maratonpodden häromdagen där Petra intervjuade Lofsan Sandström. Hon fick det nästan till å låta som att vi löpare tycker det är coolt eller creddigt att hela tiden ha ont nånstans. Varför skulle vi det? Det är så långt ifrån coolt man kan komma, däremot så är det ju verkligheten för många av oss som har större ambitioner än att bara jogga runt kvarteret i rosa plyschdress på söndageftermiddagarna. Vi är rätt många löpare som vet att vi aldrig kommer att vinna nåt lopp men ändå drivs av prestationskrav och drömmen om att bli bättre.

Det var en hel del som hon sa i den där intervjun som fick mig att rynka på ögonbrynen, tex att löpare springer för mycket och att man bör springa max 3 gånger/vecka. Att istället förespråka ”genvägsmentaliteten” (som jag brukar kalla det) för nybörjare, alltså att fokusera på maxintervaller innebär ju vadå, typ 300% större skaderisk. Skulle det vara bättre? Dessutom har jag svårt att se att man som nybörjare överhuvudtaget ens kan springa nära sitt max, jag tror att det är alldeles för många varningslampor som börjar lysa rött långt innan och stänger ner systemet. Ibland ser man bilder på instagram där folk ligger på typ 92% av maxpuls i över en timme. Känns väl sådär troligt såvida man inte heter Marit Björgen. 

Självklart ska man springa intervaller, oavsett om man är nybörjare, veteran eller elit, men återigen, det går inte nog att poängtera korrelationen mellan prestation och volym om man vill bli en bättre långdistanslöpare, oss motionärer inkluderat. Jag är inte nån licensierad löptränare som Lofsan så kanske har hon rätt och jag fel, men i slutänden gör nog dom flesta bäst i att inte lyssna så mycket på alla förstå-sig-påare (jag själv inkluderad) utan gå sin egen väg. Det var i alla fall så jag gjorde för att bli bättre, jag sket i att springa intervaller under en ganska lång period trots att ”alla” sa att det var ett måste för att bli bättre. I senaste numret av RW intervjuade Claes Åkeson Sveriges främsta löptränare och det var skönt att kunna konstatera efter att ha läst den artikeln att den samtliga förespråkade ”spring mer och oftare”. Inga genvägar där inte. Just sayin’

Appropå skor som mitt förra inlägg handlade om så köpte brorsan med sig ett par Asics Tartherzeal från Japan åt mig. Det kommer nästan lite dregel ur mungipan när jag tänker på dom. Vi får se om det blir dom eller DS Racer i Boston.

Trevlig helg alla löpare där ute. Jag har lovat mig själv att jag ska ta löpvila var tionde dag och inte köra på bara för att vilket innebär att det blir vila imorn. Då ska jag lyssna på Jason Isbell hela dagen istället.

/Hörs

---

För ett par år sen när jag precis hade blivit löpare på riktigt så var jag helt övertygad om att halva prestationen på tävling satt i skorna; att det fanns ett starkt orsak-verkan samband mellan vilka skor man hade på fötterna och vilken sluttid man sprang in på i slutänden. Detta medförde att jag utvecklade en nästan sjuklig fetisch för löparskor. Jag kunde sitta hela kvällar och läsa in mig på alla skor jag hittade; vikt, drop, material, sulor, egenskaper och allt annat onödigt vetande. Och varje vår när skotillverkarna uppdaterade sina kollektioner med nya modeller och färger var jag ju såklart tvungen att köpa på mig årets modeller. Man ville ju gärna flasha med att man hade årets färg på skorna när man swishade förbi alla losers med dom gamla färgerna. Den viktigaste parametern var länge vikten. Ju tunnare desto bättre för man hade ju läst att att man kunde tjäna x antal sekunder på y km genom att kapa vikten med z gram. Det kan nog vara en anledning till att jag har dragit på mig en massa skador genom åren för jag envisats med att även träna i 160 grams skor och inte bara spara dom till tävlingar.

Ett resultat av detta är att jag äger alldeles för många par löparskor. Häromdagen började jag rensa upp lite i skoparken för att se vilka skor som jag egentligen använder, vilka som är pensionsmässiga och vilka som bara står och samlar damm. Skrämmande nog så upptäckte jag att nästan alla mina skor mer eller mindre är redo att kasseras. Jag äger knappt ett par hela skor med en vettig sula. Dom skor som fortfarande har kvar något som skulle kunna liknas vid en sula är alldeles för tunna för mitt eget bästa och skulle garanterat resultera i en gubbvad om jag började springa i dom nu. Men även fast jag skulle må bra av att slänga en hel hög så tar det emot för alla skor har ett affektionsvärde och någon form av minne kopplat till sig. Tex mina gröna Asics Tarther, dom är helt slut men det var dom jag sprang min första sub3 mara i och därför kommer jag aldrig att kunna slänga dom. Mina neonröda Saucony Type A3 var mina första racing dojor och dom har jag heller inte hjärta att slänga. Samma sak med mina 4 par Adidas Adios. Ett par av dom gjorde jag milen sub40 i för första gången men eftersom jag inte har en aning om vilka som är vilka så kan dom heller inte slängas. Och sådär fortsätter det.

Ett par av min all-time favoriter är dom här: Adidas Takumi Sen. Jag kommer ihåg när dom släpptes, det var när min skofetisch var som värst, och jag visste på en gång att jag bara var tvungen att ha dom. Från början såldes dom bara i Japan så det var bara till att slänga iväg en beställning och hoppas på att det inte skulle behöva ta tre månader att få dom. Det var kärlek vid första ögonkastet. Så pass mycket kärlek att jag sprang alldeles för mycket i dom; långpass, distans, millopp och halvmaror. En ganska dålig idé eftersom dom var på tok för tunna. Jag har tydligen två par av dom upptäckte jag nu men jag har inte sprungit nåt av paren på säkert 2 år för senast jag använde dom så sa det pang i vaden. Men trots att jag aldrig mer kommer att springa i dom så kan jag bara inte slänga dom heller.

Nuförtiden bryr jag mig dock inte särskilt mycket om vilka skor jag har på fötterna. Jag har sen länge insett att det inte finns något orsakssamband mellan sluttiden och skorna. Låg vikt är heller inget att sträva mot förutom på tävling. När jag köper skor numera så börjar jag alltid med att försöka få tag på fjolårets modeller eftersom dom ofta är mycket billigare och ibland nedsatta med upp till halva priset.

Just nu går jag runt på typ fyra par skor när jag tränar; Asics DS Trainer, Salming Distance, New Balance 1500 och Adidas Adios + Asics DS Racer som tävlingssko och även Asics Fujisetsu2 nu på vintern eftersom dom har ståldubb. Det räcker gott och väl, man behöver inte 25 par. Därmed inte sagt att det inte är kul att köpa och testa nya skor. Ett par som snabbt blev lite av en favorit är Karhu Ride som jag fick till skänks av någon vänlig själ på jogg.se för nåt år sen (sorry att jag inte kommer ihåg ditt namn). Jag var lite tveksam till en början men sen dess har jag krämat ur 200mil ur dom. Dom hade jag nog aldrig köpt själv. Men nu börjar alltså samtliga ovanstående skor att vara på väg mot pension och till min stora fasa upptäckte jag att några av dom inte längre verkar säljas? Satt och kollade igenom Wiggle, Startfitness, Löplabbet, Runners Store mm och ingen av dom hade tex DS Racer. Fick lite panik. Vad ska jag då ha på fötterna i Boston om 1,5 månad?

(ett av flera skoställ som bara upptas av löparskor)

Sen kom jag på att brorsan ju är i Tokyo just nu där det säljs en massa roliga skor som inte finns här i Sverige, speciellt massa olika modeller av Asics. Innan jag började använda DS Racer som marathon sko så sprang jag mina maror i Asics Tarther. Tyvärr slutade dom att säljas här i Europa för några år sen men dom finns fortfarande kvar i Japan i flera varianter så brorsan har fått i uppdrag att köpa med sig ett par Tartherzeal så det kanske är min nya marathon sko.

För övrigt så flyter träningen på rätt så bra, förra veckan var en bra vecka med knappt 15mil in på kontot och även fartpassen börjar kännas bra igen. Igår sprang jag 2 x (3km-2km-1km) i 3.39-fart/3.35-fart/3.27-fart och det kändes så oförskämt lätt att jag började fundera på om bandet var helt felkalibrerat.

Nästa vecka har vi sportlov här i Norrland. Normalt skulle det ha inneburit en hård träningsvecka med tid för återhämtning men jag har av egen fri vilja anmält mig att jobba. Vi ska ha lovskola ett par dagar där eleverna har möjlighet att räkna ikapp och få hjälp med sånt som dom inte klarat hittills. Vet inte riktigt hur jag tänkte men det är alltid bra att ha lite tid innestående att kompa ut när det är dags att åka utomlands och springa marathon. Dom stora loppen har ju tyvärr en tendens till att sällan synka med våra skollov och eftersom vi inte har semester som vi kan plocka ut när vi vill så kan det bli ganska kostsamt att vara ledig för att springa. Då kan det vara värt att offra några dagar av sportlovet.

Nu ska jag lyssna på Joss Stone och äta resterna av en överbliven chipspåse. 

/Hörs

---