Anlita Anna-Lena


Jag jobbar som personlig tränare på Crossfit Nordic i Stockholm. Vill du träna med mig? Skicka ett mejl till anna-lena@crossfitnordic.se så ska vi se till att hitta en tid som passar.

Oktobernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna Rätt! Långt eller kort, hårt eller lugnt
  • 6 snygga höstjackor i stor test
  • Ultralöparens smarta knep
  • Skorna som gör dig snabbare
  • Forskning: Bli bättre med bakterier
  • Hållbara maror
  • Slipp magont nu!

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Arena run 2017


Så var det dags för årets upplaga av Arena Run på Friends arena. Loppet hade premiär förra året och jag sprang då också. Det är liksom ett lopp som passar mig, det är kort – 5 km – och består till stor del av trappor och hinder. Men där emellan är det plågsamma långa rakor i korridorer och kulvertar runt arenan. Det märkliga är att jag nu, när jag tänker tillbaka på loppet, bara minns det roliga och helt verkar ha glömt att jag också blev arg när det stod någon hurtig funktionär och hojtade ”Nu är det en lång bit lätt löpning”. Fy tusan! Lätt löpning innebar att det inte var någon trappa eller några hinder och under de delarna av banan tappade jag ju all tid jag och mina mjölksyratåliga ben kunde ta igen i trapporna.

Dagen kunde också ha börjat bättre med tanke på att jag skulle springa ett lopp. Jag vaknade och var mycket trött efter en lite för trevlig middag med vänner på fredagen. Inte ultimat uppladdning. När jag stod där i hallen i mina tajts och var redo att bege mig mot Friends arena upptäckte jag att jag inte äger några löpskor! Jag hade ett par för små, men det gick ju inte. Det slutade med att jag fick springa i mina crossfitskor Nano 6 från Reebok. Det är jättesköna skor men jag rekommenderar ingen att springa 5 km i dem. De är helt platta under och jag lät som Pingu när jag sprang i korridorerna. Jag har tränat massor av timmar i skorna, men aldrig sprungit så här långt och jag fick så klart skavsår de luxe. Som tur är vaknade blåsorna inte förrän efter loppet, så jag kunde springa klart helt utan problem och sedan halta iväg till Apoteket och köpa skavårsplåster.

Om du gillar att klättra lite, springa lite, krypa lite och ta många steg i trappor kan jag verkligen rekommendera Arena Run! Det är väldigt roligt och är ett helt mänskligt lopp eftersom det är så pass kort och hindren så pass enkla.

Jag är fortfarande stel i benen och har träningsvärk i fötterna, men på ett bra sätt. Det känns att jag jag gjort något jag inte brukar göra. I fel skor.

ÄNTLIGEN PR!


 

DÄR SATT DET! Äntligen fick jag till ett PR! Jag har tränat på som vanligt ett tag, men känt mig lite dålig. Liksom två steg fram och tre steg bak. Så har det känts. Men idag släppte det äntligen. Det är testvecka och idag stod frontböj på schemat. Jag frontböjer inte – inte av politiska eller kulturella skäl, utan för att jag inte kan lägga vikter på axlarna. Det är alltid svårt att komma på annat att göra när de andra böjer, men idag tänkte jag att jag också skulle köra ett test – pistols! Tidigare har jag gjort pistols som på bilden, utan vikt, så det visste jag att jag kunde. Nu tänkte jag att jag skulle testa om jag dessutom kunde lägga på vikt. Till slut hade jag gjort tvåor (alltså två pistols per ben) med tio kilo extra vikt, en hantel intill kroppen. Så jädra gött att smälla av ett PR sådär! Precis den boost jag behövde just nu.

 

Och dessutom lyckades jag gå upp i brygga, något som min stela rygg har sagt blankt nej till sedan 15 år tillbaka i tiden. Vet inte om det är bindvävsbehandlingen som Linus gjorde härom veckan som har gett resultaten, men vad i helskotta skulle det vara annars? Man blir liksom inte bättre på saker bara för att man vill bli det, och jag har inte övat på att gå upp i brygga. Nej, den är inte snygg, men den är en brygga. Heja mig!

Mörkerträning i ensamheten


 

I början på den här veckan är jag ensam med min son, och då kan jag inte kliva upp i svinottan och åka till Crossfit Nordic och träna. Då får jag träna hemma istället. Det man ska veta nu är att jag är sämst i världen på att träna hemma. Jag kan liksom inte med att hitta på ett roligt pass och sedan faktiskt genomföra det. Jag måste ha en app som säger åt mig, och det får inte vara för jobbigt, för då blir jag sur. Jag var mycket bättre på det för flera år sedan. Hela min mammaledighet tränade jag med Nike Training club så att svetten sprutade och tyckte det var toppen. Det går inte nu. Jag tor att jag har gjort mig helt beroende av mia träningskompisar för att kunna ta ut mig, för där har jag inga problem att träna tills jag mår illa. Jag fick helt enkelt köra en favorit i repris, Linus Johanssons app 8 minutes calisthenics workout, ett par varv och sedan var jag klar. Den är skön, inte för jobbig men ändå så att jag blir både svettig och flåsig.

Vad har ni för lösningar på hemmaträning?

Pumptorsdag


 

Fredag är ju en klassisk pumpdag, då ska det byggas upp ett jädra trysh i biccarna och pumpas in volym i bröstet och axlarna inför helgen. Den här veckan fick vi pumpen redan idag på torsdagen. Det var sviiiinmånga armhävningar och pullups och utfall och marklyft hit och dit. Svinjobbigt. Jag hade tjuvtittat på passet innan och tyckte att det såg bedrägligt lätt ut. Det hade man ju igen när jag stod där och frustflåsade redan mellan första och andra setet utfall. Men jädrans så bitiga vi blev! Det här pumpet måste väl ändå hålla i sig till på måndag!

Hur min rygg mår nu efter Linus behandling? Jo, tackar som frågar, den mår jättebra! Jag får assistans med att vrida bröstkorgen efter träningen och kör mina övningar. Jag kan till och med stå upp och jobba nu! Däremot undrar jag om kroppen fick lite för mycket rörlighet som den inte riktigt känner igen eftersom jag lyckades med bedriften att sträcka mig i vänster röv på uppvärmningen i tisdags! Ovärt och ovärdigt. På ett möte på eftermiddagen kunde jag inte sitta utan fick lov att ligga i en soffa för att det inte skulle dra i rumpan. Nu har det lugnat sig och gör bara ont om jag sitter i en position som sträcker ut vänster sida extra mycket, men det gör fortfarande rätt ont. Onödigt.

Den osminkade, oönskade sanningen


 

Jag anser mig vara en person som inte är så kroppsnojig. Jag vet att jag skulle kunna snäppa upp min kost lite, skippa mitt fredagsgodis och tajta till mig ytterligare, men det är det inte värt för mig. Jag älskar min kropp – den är stark, den är snygg. Ok, jag tar tillbaka allt jag sa – det här gäller nämligen bara framsidan. Jag kan ställa mig framför spegeln och kolla en stund och tänka ”Hell yeah!” Jag har ett fint ansikte, klara glada ögon, fina raka tänder, markerade kindben, vackra axlar, stark mage.  Baksidan har jag försökt glömma bort att den finns överhuvudtaget. Jag tänker nästan aldrig på den och jag skulle aldrig få för mig att visa den för någon. Den är som månens baksida, som jag alltid vänder bort från solen.

Behandlingen hos Linus som jag skrev om igår är slut nu. Jag har kört en och en halv timme idag också och då med fokus på själva ryggen och ryggraden. Både igår och idag har han tagit bilder på mig framifrån, från sidorna och bakifrån. Helt osminkat, rakt upp och ner. Jag har själv tagit bilder på min rygg, men när jag har gjort det själv har jag alltid sminkat bort det värsta, sträckt armarna över huvudet, vridit mig så att det ser bra ut, så att skoliosen bara är en pikant detalj som gör bilden intressant och spännande. Linus bilder på min rygg visar den osminkade sanningen, som det ser ut i verkligheten. Jag ville inte se det. ”Kom och titta!” ropade Linus, och jag kunde inte tänka mig något värre. Att tvinga mig själv att se hur jag ser ut på riktigt skrämde mig hundra gånger mer än att han skulle begrava fingrarna mellan IT-bandet och min hamsting. Att konfronteras med varenda jävla grej som skoliosen har gjort med min rygg, varenda valk den har tryckt fram, varende knöl den har skapat. ”Jag måste ju ha stått extra säckigt när han tog bilden” tänkte jag, men jag visste ju att det inte var så. Jag sträckte på mig.

Så, varsågoda! Här har ni den. Min rygg. Som den ser ut. På riktigt.

Så, nu då? Hur ska jag hantera den här nya oönskade informationen? Det kommer att ta ett tag att smälta den. Trots allt skulle jag ju vilja ha en annan rygg, en rak och snygg som inte gör att jag ser krokig och lite tjock ut. En som gör att jag är symmetrisk. Tänk så snyggt det skulle vara, och tänk så lång jag skulle vara. Men det kan jag inte få. Det jag kan göra är att försöka acceptera den. Hur mycket jag än struntar i fredagsgodiset kommer de där vecken aldrig försvinna. Jag kommer aldrig att bli rakare. Det var nyttigt att se den – jag tror inte att det är bra att ignorera en del av kroppen på det sätt jag har gjort. Den är där – deal with it. Jag ska vara tacksam att den inte gör ont så ofta och att den väldigt sällan begränsar mig. Det i sig är ju helt otroligt. Och jag har ju en bra framsida att glädjas över, så är det ju långt ifrån alla som känner.

Och när det känns trist kan jag alltid läsa Linus inlägg på Instagram om min rygg och återigen få tårar i ögonen. Tack Linus, för att du kan se skönhet i ta mig fan allting. Och tack för dina magiska händer.