Playitas – Last Resort


Hej!



Efter min minst sagt intensiva hälsohelg i Miami så åkte jag på en sjukdom. Det var inte ens pengarna tillbaka på de oddsen. Dryckenskap, sömnbrist och träningsfritt är kanske inget man vinner Ironmans på men det är nyttigt för själen. Precis som för alla andra saknar man sina kompisar som inte lever de liv som man numera har valt. Man är lyckligt lottad som har så förstående vänner som står ut med ens satsning och det dåliga samvete man ständigt utstrålar med sin hälsosamma livsstil.

Har sedan tillfrisknandet fått jaga ikapp den form jag borde haft för hamna bättre i synk inför Sydafrika. Lättare sagt än gjort men gör det som jag kallar för ”Robot Mode”. Innebär att man stänger ute alla känslor som uppstår runt träningen och bara får skiten gjord. Ökat mängd från normala schemat på bekostnad av intensitet. Även sänkt ambitionerna något kring min målsättning från ”vinna skiten” till ett mer förutsättningslöst upplägg. För sätta en siffra på det så innebär det totalt cirka 10-15 minuter kanske på en teoretisk sluttid. 



Den enda pusselbit som inte går att lösa är cykla rejäla cykelpass ute samt simma öppet vatten. Trainer är ett jättebra substitut för vissa typer av pass men precis som med springa på löpband eller simma i pool så duger det inte att bara köra så. Vi tävlar i en extrem utomhussport, säger sig själv man inte kan träna och förbereda sig i en kontrollerad inomhusmiljö. Därför sitter jag just nu på ett plan till Playitas. Utan konkurrens det ställe man får mest Bang for the Buck för inom några timmars flyg från Stockholm. Blir hektiska dagar med prioritet cykel följt av öppet vatten. 



Man behöver knappast lägga in några medvetna intervaller under de strapatser man ger sig ut på. Den blåsiga & böljande ön bjuder på det gratis. Inte sällan man sätter nytt årsbästa på 20 minuter trots man är ute på ett ”normalt” distanspass. Kanske har lite med sällskapet att göra också samt glädjen över äntligen vara ute i det fria och rulla i kort kort.



Sydafrika påminner ganska mycket om Kanarieöarna om man ska dra paralleller. Starka vindar, värme, böljande landskap och stundtals ”intressant” asfalt. Vi kan kort sammanfatta det såhär: Träna hårt en vecka på Playitas och det är väldigt få race du inte är förberedd inför. Lägg två veckor och det är få race där du inte kommer slå dig själv med häpnad – Amen.

Puss till Apollo….ni har gjort livet roligare och lättare för oss som är träningsnördar. 



Nelker


Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna ännu smartare
  • 7 löparklockor i stort test
  • Bästa passen! Höstens grymmaste träningspass
  • Mikronutrienter? Viktigare än du tror
  • Spring för din knopp! Därför är löpning bra för din hälsa
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ett par skor (Re:visited)


För ett par år sen när jag precis hade blivit löpare på riktigt så var jag helt övertygad om att halva prestationen på tävling satt i skorna; att det fanns ett starkt orsak-verkan samband mellan vilka skor man hade på fötterna och vilken sluttid man sprang in på i slutänden. Detta medförde att jag utvecklade en nästan sjuklig fetisch för löparskor. Jag kunde sitta hela kvällar och läsa in mig på alla skor jag hittade; vikt, drop, material, sulor, egenskaper och allt annat onödigt vetande. Och varje vår när skotillverkarna uppdaterade sina kollektioner med nya modeller och färger var jag ju såklart tvungen att köpa på mig årets modeller. Man ville ju gärna flasha med att man hade årets färg på skorna när man swishade förbi alla losers med dom gamla färgerna. Den viktigaste parametern var länge vikten. Ju tunnare desto bättre för man hade ju läst att att man kunde tjäna x antal sekunder på y km genom att kapa vikten med z gram. Det kan nog vara en anledning till att jag har dragit på mig en massa skador genom åren för jag envisats med att även träna i 160 grams skor och inte bara spara dom till tävlingar.

Ett resultat av detta är att jag äger alldeles för många par löparskor. Häromdagen började jag rensa upp lite i skoparken för att se vilka skor som jag egentligen använder, vilka som är pensionsmässiga och vilka som bara står och samlar damm. Skrämmande nog så upptäckte jag att nästan alla mina skor mer eller mindre är redo att kasseras. Jag äger knappt ett par hela skor med en vettig sula. Dom skor som fortfarande har kvar något som skulle kunna liknas vid en sula är alldeles för tunna för mitt eget bästa och skulle garanterat resultera i en gubbvad om jag började springa i dom nu. Men även fast jag skulle må bra av att slänga en hel hög så tar det emot för alla skor har ett affektionsvärde och någon form av minne kopplat till sig. Tex mina gröna Asics Tarther, dom är helt slut men det var dom jag sprang min första sub3 mara i och därför kommer jag aldrig att kunna slänga dom. Mina neonröda Saucony Type A3 var mina första racing dojor och dom har jag heller inte hjärta att slänga. Samma sak med mina 4 par Adidas Adios. Ett par av dom gjorde jag milen sub40 i för första gången men eftersom jag inte har en aning om vilka som är vilka så kan dom heller inte slängas. Och sådär fortsätter det.

Ett par av min all-time favoriter är dom här: Adidas Takumi Sen. Jag kommer ihåg när dom släpptes, det var när min skofetisch var som värst, och jag visste på en gång att jag bara var tvungen att ha dom. Från början såldes dom bara i Japan så det var bara till att slänga iväg en beställning och hoppas på att det inte skulle behöva ta tre månader att få dom. Det var kärlek vid första ögonkastet. Så pass mycket kärlek att jag sprang alldeles för mycket i dom; långpass, distans, millopp och halvmaror. En ganska dålig idé eftersom dom var på tok för tunna. Jag har tydligen två par av dom upptäckte jag nu men jag har inte sprungit nåt av paren på säkert 2 år för senast jag använde dom så sa det pang i vaden. Men trots att jag aldrig mer kommer att springa i dom så kan jag bara inte slänga dom heller.

Nuförtiden bryr jag mig dock inte särskilt mycket om vilka skor jag har på fötterna. Jag har sen länge insett att det inte finns något orsakssamband mellan sluttiden och skorna. Låg vikt är heller inget att sträva mot förutom på tävling. När jag köper skor numera så börjar jag alltid med att försöka få tag på fjolårets modeller eftersom dom ofta är mycket billigare och ibland nedsatta med upp till halva priset.

Just nu går jag runt på typ fyra par skor när jag tränar; Asics DS Trainer, Salming Distance, New Balance 1500 och Adidas Adios + Asics DS Racer som tävlingssko och även Asics Fujisetsu2 nu på vintern eftersom dom har ståldubb. Det räcker gott och väl, man behöver inte 25 par. Därmed inte sagt att det inte är kul att köpa och testa nya skor. Ett par som snabbt blev lite av en favorit är Karhu Ride som jag fick till skänks av någon vänlig själ på jogg.se för nåt år sen (sorry att jag inte kommer ihåg ditt namn). Jag var lite tveksam till en början men sen dess har jag krämat ur 200mil ur dom. Dom hade jag nog aldrig köpt själv. Men nu börjar alltså samtliga ovanstående skor att vara på väg mot pension och till min stora fasa upptäckte jag att några av dom inte längre verkar säljas? Satt och kollade igenom Wiggle, Startfitness, Löplabbet, Runners Store mm och ingen av dom hade tex DS Racer. Fick lite panik. Vad ska jag då ha på fötterna i Boston om 1,5 månad?

(ett av flera skoställ som bara upptas av löparskor)

Sen kom jag på att brorsan ju är i Tokyo just nu där det säljs en massa roliga skor som inte finns här i Sverige, speciellt massa olika modeller av Asics. Innan jag började använda DS Racer som marathon sko så sprang jag mina maror i Asics Tarther. Tyvärr slutade dom att säljas här i Europa för några år sen men dom finns fortfarande kvar i Japan i flera varianter så brorsan har fått i uppdrag att köpa med sig ett par Tartherzeal så det kanske är min nya marathon sko.

För övrigt så flyter träningen på rätt så bra, förra veckan var en bra vecka med knappt 15mil in på kontot och även fartpassen börjar kännas bra igen. Igår sprang jag 2 x (3km-2km-1km) i 3.39-fart/3.35-fart/3.27-fart och det kändes så oförskämt lätt att jag började fundera på om bandet var helt felkalibrerat.

Nästa vecka har vi sportlov här i Norrland. Normalt skulle det ha inneburit en hård träningsvecka med tid för återhämtning men jag har av egen fri vilja anmält mig att jobba. Vi ska ha lovskola ett par dagar där eleverna har möjlighet att räkna ikapp och få hjälp med sånt som dom inte klarat hittills. Vet inte riktigt hur jag tänkte men det är alltid bra att ha lite tid innestående att kompa ut när det är dags att åka utomlands och springa marathon. Dom stora loppen har ju tyvärr en tendens till att sällan synka med våra skollov och eftersom vi inte har semester som vi kan plocka ut när vi vill så kan det bli ganska kostsamt att vara ledig för att springa. Då kan det vara värt att offra några dagar av sportlovet.

Nu ska jag lyssna på Joss Stone och äta resterna av en överbliven chipspåse. 

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

@Ola: Tack för tipset, hade helt glömt bort att kolla där.
@Kattis: om jag kan slita mig från alla utnötta skor så är det absolut ett alternativ, bättre det än att slänga dom i soporna.
@Staffan: Jag köpte ett par nya DS Racer 10 förra året precis när 11:an kom och dom håller nog för nån mara till, tyvärr envisas jag med att springa i dom på träning också. Nike har aldrig riktigt passat mina fötter, men jag tror stenhårt på TartherZeal, om dom är lika sköna som gamla Tarther så kan det nog bli min nya marasko. Är även lite sugen på att testa ett par Lyteracer men dom säljs också bara i Japan. Får nog åka dit på shoppingresa 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

#hatasnö


Just nu känner jag mig grundlurad. I söndags var det barmark, 10 plusgrader och nästan så att jag övervägde att springa i kortbrallor. Det kändes fel men ändå så rätt på samma gång. Hade det vart vilken annan månad som helst än just februari så hade det inte vart nåt snack. Och trots att det blåste en hel del så var det ljumma, sköna vindar. Kunde också känna ljuva dofter av blöt asfalt, gräs, grus och hundskit. Hjärnan började tänka att nu är det vår på riktigt. Sen vaknade jag upp till det här idag.

Vinter all over again. Idag har det himlen fullkomligen kräkt ur sig snö hela dagen och det håller på fortfarande. Det känns precis som om en liten del inom mig har dött. Det känns också som om jag i och med detta tappade en liten del av motivationen. Just nu vill jag bara krypa ner under täcket, gråta en skvätt och tröstäta en stor påse godis. För det här är inget som kommer att försvinna förrän i bästa fall i slutet på april. 

Om januari var en riktigt bra träningsmånad så har februari inte vart i närheten av det. Egentligen vet jag inte riktigt varför. En del kan förklaras med dom tre tappade dagarna pga knäont men bortsett från det så har jag inte riktigt haft samma driv. Stundtals har jag känt mig en aning mätt på löpning. Fick en liten nytändning när våren verkade lura runt hörnet och började se fram emot att äntligen få springa i lite högre fart utomhus men nu är det som sagt löpband som gäller för hela slanten om det ska bli nån fart. Förhoppningsvis passerar jag 1000km om nån dag men det hade jag egentligen räknat med att göra för flera dagar sen.

Dessutom har jag inte fått till några av mina tänkta fartpass fullt ut med den känsla som jag strävat efter. I januari kändes dom flesta fartpassen oförskämt lätta men den senaste tiden har det mest bara känts tungt, jobbigt och tråkigt. Förra veckan blev det 2x7km tröskel i 3.50-fart men det var med nöd och näppe som jag fixade hela passet, började ganska tidigt fundera på att ge upp och det är aldrig ett bra tecken. Några dagar senare var planen 10x1000m ner mot 3.20-fart. Det blev till slut ”bara” 7×1000 i 3.28-fart med alldeles för hög puls. Och igår var det återigen tröskel på schemat. 4x5km i 3.50-fart. Det kändes bra till den tredje intervallen, då blev det inte bara jobbigt utan jag började även känna att vaden stramade och det blev en bra anledning att bryta intalade jag mig. Ungefär så har det känts under hela februari men förhoppningsvis så hittar jag snart tillbaka till den där känslan då allt känns lätt.

Ett plus var i alla fall att jag inte ställde in löpningen i söndags som planerat. Det blev förvisso inget långpass men väl 20km distans efter en hård helg med några öl för mycket. Men satan vad bra konserten i lördags var så det var det värt alla gånger. Däremot har jag känt mig fet och pluffsig sen dess så den här veckan är det snask förbud. Inte ens en liten oskyldig bulle. Semlor och chips är bara att glömma. Sjukt tråkigt men det är bara att gilla läget. Ska det bli PB i Boston om 2 månader så gäller det att vara disciplinerad men framförallt lätt, inte fet och långsam.

Häromdagen hade vi återigen vårt Runners Cafe. Tror nästan vi satte deltagarrekord. Coach LG var med via Skype och styrde upp diskussionerna som bla handlade om kost, skador och rehab. Jag höll en ganska låg profil för i en tid då LCHF är religion vet man inte riktigt hur provocerade vissa kan bli av att man (läs jag) äter 10 skivor bröd per dag, ris och pasta till varje måltid och mår bra av det. Lägg till en massa godis, öl och annat socker på det så är nog inte en smäll på käften långt borta. Här har jag dock inga problem med vädra dom tankarna för det här är mitt forum.

Även om februari inte har blivit riktigt så bra som jag hade hoppats på så är jag övertygad om att det vänder snart. Löpning är som en berg och dalbana, ibland går det upp och ibland ner och det är helt normalt. Än så länge är jag heller inte särskilt stressad, det är två månader kvar till maran vilket innebär att jag fortfarande har gott om tid på mig. Nu ska jag äta en knäckemacka utan smör och skölja ner det med ett glas vatten som återhämtning efter dagens träning, roligare än så blir det inte just nu. 

PS 1! På söndag är det Tokyo Marathon, nån som vet om loppet sänds på TV här i Sverige? Lycka till alla ni som har turen att få vara på plats och springa, brorsan åkte dit idag så jag håller tummarna för att han fixar ett nytt PB. Om han slår min tid från Berlin så får jag i alla fall extra bränsle att träna ännu hårdare i mars 🙂

PS 2! Idag när jag sprang på löpbandet dök den här låten plötsligt upp på iPoden, var tvungen att sätta den på repeat tills passet var klart. Inte nog med att det är bland det bästa som gjorts i Nashville de senaste åren, det är den enda låt man behöver för att övervinna tristessen av att springa på band.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Arena run 2017


Så var det dags för årets upplaga av Arena Run på Friends arena. Loppet hade premiär förra året och jag sprang då också. Det är liksom ett lopp som passar mig, det är kort – 5 km – och består till stor del av trappor och hinder. Men där emellan är det plågsamma långa rakor i korridorer och kulvertar runt arenan. Det märkliga är att jag nu, när jag tänker tillbaka på loppet, bara minns det roliga och helt verkar ha glömt att jag också blev arg när det stod någon hurtig funktionär och hojtade ”Nu är det en lång bit lätt löpning”. Fy tusan! Lätt löpning innebar att det inte var någon trappa eller några hinder och under de delarna av banan tappade jag ju all tid jag och mina mjölksyratåliga ben kunde ta igen i trapporna.

Dagen kunde också ha börjat bättre med tanke på att jag skulle springa ett lopp. Jag vaknade och var mycket trött efter en lite för trevlig middag med vänner på fredagen. Inte ultimat uppladdning. När jag stod där i hallen i mina tajts och var redo att bege mig mot Friends arena upptäckte jag att jag inte äger några löpskor! Jag hade ett par för små, men det gick ju inte. Det slutade med att jag fick springa i mina crossfitskor Nano 6 från Reebok. Det är jättesköna skor men jag rekommenderar ingen att springa 5 km i dem. De är helt platta under och jag lät som Pingu när jag sprang i korridorerna. Jag har tränat massor av timmar i skorna, men aldrig sprungit så här långt och jag fick så klart skavsår de luxe. Som tur är vaknade blåsorna inte förrän efter loppet, så jag kunde springa klart helt utan problem och sedan halta iväg till Apoteket och köpa skavårsplåster.

Om du gillar att klättra lite, springa lite, krypa lite och ta många steg i trappor kan jag verkligen rekommendera Arena Run! Det är väldigt roligt och är ett helt mänskligt lopp eftersom det är så pass kort och hindren så pass enkla.

Jag är fortfarande stel i benen och har träningsvärk i fötterna, men på ett bra sätt. Det känns att jag jag gjort något jag inte brukar göra. I fel skor.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

ÄNTLIGEN PR!


 

DÄR SATT DET! Äntligen fick jag till ett PR! Jag har tränat på som vanligt ett tag, men känt mig lite dålig. Liksom två steg fram och tre steg bak. Så har det känts. Men idag släppte det äntligen. Det är testvecka och idag stod frontböj på schemat. Jag frontböjer inte – inte av politiska eller kulturella skäl, utan för att jag inte kan lägga vikter på axlarna. Det är alltid svårt att komma på annat att göra när de andra böjer, men idag tänkte jag att jag också skulle köra ett test – pistols! Tidigare har jag gjort pistols som på bilden, utan vikt, så det visste jag att jag kunde. Nu tänkte jag att jag skulle testa om jag dessutom kunde lägga på vikt. Till slut hade jag gjort tvåor (alltså två pistols per ben) med tio kilo extra vikt, en hantel intill kroppen. Så jädra gött att smälla av ett PR sådär! Precis den boost jag behövde just nu.

 

Och dessutom lyckades jag gå upp i brygga, något som min stela rygg har sagt blankt nej till sedan 15 år tillbaka i tiden. Vet inte om det är bindvävsbehandlingen som Linus gjorde härom veckan som har gett resultaten, men vad i helskotta skulle det vara annars? Man blir liksom inte bättre på saker bara för att man vill bli det, och jag har inte övat på att gå upp i brygga. Nej, den är inte snygg, men den är en brygga. Heja mig!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Klok som en Bok


Hej!



Haft två lugnare veckor träningsmässigt efter Dubai. Tar 10-14 dagar återhämta sig från en halv ironman, åtminstone för mig. Känner dock noll stress även om Ironman Sydafrika är bara 6-7 veckor bort. Fördelen med göra bra resultat och vara relativt skadefri är den arbetsro som följer. Vid omvänd situation uppstår stress, frustration och osäkerhet. Oavsett om det gäller livet i övrigt, jobbet eller idrott så är det en illaluktande parfym och bedrövlig sinnesstämning.



Med risk låta högmodig känner jag efter Kalmar och Dubai att jag kommit närmare lösa triatlonpusslet för egen del när det kommer till taktik, strategi och uppladdning. Har även på de sista loppen upplevt ett större inre lugn över min egen prestation vilket hjälper. Stressar sällan upp mig längre utan vågar lita på min plan och hålla den i större utsträckning. 

Tog några år inse men man kan inte prestera över sin dagsform. Om någon är bättre så är det hatten av. Går inte trolla fram 20-30 watt extra bara för du stör dig på han eller hon som cyklar om. Har även på träningar börjat backa tillbaka och låta mig mer ofta bli besegrad då jag vet hur mycket det förstör morgondagens pass genom kriga sönder sig. Nu är det ju inte så att jag helt är förändrad men den extremaste delen är något nedtonad. 



Har sedan barnsben vägrat tro man kan bli framgångsrik inom sport genom utgå från en defensiv taktik. När jag spelade tennis kallades jag ”Big Shoots” av vissa. Hatar verkligen ha fel men nu känns det nästan som om man endast kan bli lyckosam om man är mer försiktig. Den aggressiva taktik man tänker använda skall endast plockas fram vid väl valda tillfällen och då beslutsamt och hänsynslöst. Gäller såväl tennis, fotboll, golf som triathlon. Som grabb skulle jag nog kalla det ”fegt”…..som vuxen tror jag ordet betyder ”smart”. Irriterande nå den slutsatsen som 39 åring men bättre sent än aldrig.



Man ställs ofta inför två-tre race avgörande ögonblick under en tävling. Svårheten är oftast inte fysiskt mäkta med utan kunna identifiera när de uppstår samt göra rätt bedömning huruvida det är rätt eller fel hänga på eller kallt låta det bero. Önskar det på ett enkelt sätt gick att förklara men på den här punkten är då erfarenheten betalar sig. Finns mängder med atleter som har fantastiska träningsresultat och imponerande träningsloggar från tusentals timmar. Om de inte omsätter all träning till tävling kommer de tyvärr aldrig fullt nå sin potential. Buskapet är tävla mer, och våga riskera mer på lopp som inte betyder så mycket samt under träningar. Det är av misstagen vi lär oss. Lever ni i en extrem kontrollbubbla är sannolikheten ni kommer vara oförberedda när saker skiter sig 100%. För en sak kan ni vara säkra på när ni tävlar i triathlon. Det går ALDRIG som man tänkt sig.



På tal om skita sig. Är på väg till Miami med kompisar. Planen är ducka hyfsat för alkoholen och försöka träna en del. Någon som känner igen ambitionen men vet att den är naiv & omöjlig?! 



Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in