38 dagar

För ett par år sen när jag precis hade blivit löpare på riktigt så var jag helt övertygad om att halva prestationen på tävling satt i skorna; att det fanns ett starkt orsak-verkan samband mellan vilka skor man hade på fötterna och vilken sluttid man sprang in på i slutänden. Detta medförde att jag utvecklade en nästan sjuklig fetisch för löparskor. Jag kunde sitta hela kvällar och läsa in mig på alla skor jag hittade; vikt, drop, material, sulor, egenskaper och allt annat onödigt vetande. Och varje vår när skotillverkarna uppdaterade sina kollektioner med nya modeller och färger var jag ju såklart tvungen att köpa på mig årets modeller. Man ville ju gärna flasha med att man hade årets färg på skorna när man swishade förbi alla losers med dom gamla färgerna. Den viktigaste parametern var länge vikten. Ju tunnare desto bättre för man hade ju läst att att man kunde tjäna x antal sekunder på y km genom att kapa vikten med z gram. Det kan nog vara en anledning till att jag har dragit på mig en massa skador genom åren för jag envisats med att även träna i 160 grams skor och inte bara spara dom till tävlingar.

Ett resultat av detta är att jag äger alldeles för många par löparskor. Häromdagen började jag rensa upp lite i skoparken för att se vilka skor som jag egentligen använder, vilka som är pensionsmässiga och vilka som bara står och samlar damm. Skrämmande nog så upptäckte jag att nästan alla mina skor mer eller mindre är redo att kasseras. Jag äger knappt ett par hela skor med en vettig sula. Dom skor som fortfarande har kvar något som skulle kunna liknas vid en sula är alldeles för tunna för mitt eget bästa och skulle garanterat resultera i en gubbvad om jag började springa i dom nu. Men även fast jag skulle må bra av att slänga en hel hög så tar det emot för alla skor har ett affektionsvärde och någon form av minne kopplat till sig. Tex mina gröna Asics Tarther, dom är helt slut men det var dom jag sprang min första sub3 mara i och därför kommer jag aldrig att kunna slänga dom. Mina neonröda Saucony Type A3 var mina första racing dojor och dom har jag heller inte hjärta att slänga. Samma sak med mina 4 par Adidas Adios. Ett par av dom gjorde jag milen sub40 i för första gången men eftersom jag inte har en aning om vilka som är vilka så kan dom heller inte slängas. Och sådär fortsätter det.

Ett par av min all-time favoriter är dom här: Adidas Takumi Sen. Jag kommer ihåg när dom släpptes, det var när min skofetisch var som värst, och jag visste på en gång att jag bara var tvungen att ha dom. Från början såldes dom bara i Japan så det var bara till att slänga iväg en beställning och hoppas på att det inte skulle behöva ta tre månader att få dom. Det var kärlek vid första ögonkastet. Så pass mycket kärlek att jag sprang alldeles för mycket i dom; långpass, distans, millopp och halvmaror. En ganska dålig idé eftersom dom var på tok för tunna. Jag har tydligen två par av dom upptäckte jag nu men jag har inte sprungit nåt av paren på säkert 2 år för senast jag använde dom så sa det pang i vaden. Men trots att jag aldrig mer kommer att springa i dom så kan jag bara inte slänga dom heller.

Nuförtiden bryr jag mig dock inte särskilt mycket om vilka skor jag har på fötterna. Jag har sen länge insett att det inte finns något orsakssamband mellan sluttiden och skorna. Låg vikt är heller inget att sträva mot förutom på tävling. När jag köper skor numera så börjar jag alltid med att försöka få tag på fjolårets modeller eftersom dom ofta är mycket billigare och ibland nedsatta med upp till halva priset.

Just nu går jag runt på typ fyra par skor när jag tränar; Asics DS Trainer, Salming Distance, New Balance 1500 och Adidas Adios + Asics DS Racer som tävlingssko och även Asics Fujisetsu2 nu på vintern eftersom dom har ståldubb. Det räcker gott och väl, man behöver inte 25 par. Därmed inte sagt att det inte är kul att köpa och testa nya skor. Ett par som snabbt blev lite av en favorit är Karhu Ride som jag fick till skänks av någon vänlig själ på jogg.se för nåt år sen (sorry att jag inte kommer ihåg ditt namn). Jag var lite tveksam till en början men sen dess har jag krämat ur 200mil ur dom. Dom hade jag nog aldrig köpt själv. Men nu börjar alltså samtliga ovanstående skor att vara på väg mot pension och till min stora fasa upptäckte jag att några av dom inte längre verkar säljas? Satt och kollade igenom Wiggle, Startfitness, Löplabbet, Runners Store mm och ingen av dom hade tex DS Racer. Fick lite panik. Vad ska jag då ha på fötterna i Boston om 1,5 månad?

(ett av flera skoställ som bara upptas av löparskor)

Sen kom jag på att brorsan ju är i Tokyo just nu där det säljs en massa roliga skor som inte finns här i Sverige, speciellt massa olika modeller av Asics. Innan jag började använda DS Racer som marathon sko så sprang jag mina maror i Asics Tarther. Tyvärr slutade dom att säljas här i Europa för några år sen men dom finns fortfarande kvar i Japan i flera varianter så brorsan har fått i uppdrag att köpa med sig ett par Tartherzeal så det kanske är min nya marathon sko.

För övrigt så flyter träningen på rätt så bra, förra veckan var en bra vecka med knappt 15mil in på kontot och även fartpassen börjar kännas bra igen. Igår sprang jag 2 x (3km-2km-1km) i 3.39-fart/3.35-fart/3.27-fart och det kändes så oförskämt lätt att jag började fundera på om bandet var helt felkalibrerat.

Nästa vecka har vi sportlov här i Norrland. Normalt skulle det ha inneburit en hård träningsvecka med tid för återhämtning men jag har av egen fri vilja anmält mig att jobba. Vi ska ha lovskola ett par dagar där eleverna har möjlighet att räkna ikapp och få hjälp med sånt som dom inte klarat hittills. Vet inte riktigt hur jag tänkte men det är alltid bra att ha lite tid innestående att kompa ut när det är dags att åka utomlands och springa marathon. Dom stora loppen har ju tyvärr en tendens till att sällan synka med våra skollov och eftersom vi inte har semester som vi kan plocka ut när vi vill så kan det bli ganska kostsamt att vara ledig för att springa. Då kan det vara värt att offra några dagar av sportlovet.

Nu ska jag lyssna på Joss Stone och äta resterna av en överbliven chipspåse. 

/Hörs

Just nu känner jag mig grundlurad. I söndags var det barmark, 10 plusgrader och nästan så att jag övervägde att springa i kortbrallor. Det kändes fel men ändå så rätt på samma gång. Hade det vart vilken annan månad som helst än just februari så hade det inte vart nåt snack. Och trots att det blåste en hel del så var det ljumma, sköna vindar. Kunde också känna ljuva dofter av blöt asfalt, gräs, grus och hundskit. Hjärnan började tänka att nu är det vår på riktigt. Sen vaknade jag upp till det här idag.

Vinter all over again. Idag har det himlen fullkomligen kräkt ur sig snö hela dagen och det håller på fortfarande. Det känns precis som om en liten del inom mig har dött. Det känns också som om jag i och med detta tappade en liten del av motivationen. Just nu vill jag bara krypa ner under täcket, gråta en skvätt och tröstäta en stor påse godis. För det här är inget som kommer att försvinna förrän i bästa fall i slutet på april. 

Om januari var en riktigt bra träningsmånad så har februari inte vart i närheten av det. Egentligen vet jag inte riktigt varför. En del kan förklaras med dom tre tappade dagarna pga knäont men bortsett från det så har jag inte riktigt haft samma driv. Stundtals har jag känt mig en aning mätt på löpning. Fick en liten nytändning när våren verkade lura runt hörnet och började se fram emot att äntligen få springa i lite högre fart utomhus men nu är det som sagt löpband som gäller för hela slanten om det ska bli nån fart. Förhoppningsvis passerar jag 1000km om nån dag men det hade jag egentligen räknat med att göra för flera dagar sen.

Dessutom har jag inte fått till några av mina tänkta fartpass fullt ut med den känsla som jag strävat efter. I januari kändes dom flesta fartpassen oförskämt lätta men den senaste tiden har det mest bara känts tungt, jobbigt och tråkigt. Förra veckan blev det 2x7km tröskel i 3.50-fart men det var med nöd och näppe som jag fixade hela passet, började ganska tidigt fundera på att ge upp och det är aldrig ett bra tecken. Några dagar senare var planen 10x1000m ner mot 3.20-fart. Det blev till slut ”bara” 7×1000 i 3.28-fart med alldeles för hög puls. Och igår var det återigen tröskel på schemat. 4x5km i 3.50-fart. Det kändes bra till den tredje intervallen, då blev det inte bara jobbigt utan jag började även känna att vaden stramade och det blev en bra anledning att bryta intalade jag mig. Ungefär så har det känts under hela februari men förhoppningsvis så hittar jag snart tillbaka till den där känslan då allt känns lätt.

Ett plus var i alla fall att jag inte ställde in löpningen i söndags som planerat. Det blev förvisso inget långpass men väl 20km distans efter en hård helg med några öl för mycket. Men satan vad bra konserten i lördags var så det var det värt alla gånger. Däremot har jag känt mig fet och pluffsig sen dess så den här veckan är det snask förbud. Inte ens en liten oskyldig bulle. Semlor och chips är bara att glömma. Sjukt tråkigt men det är bara att gilla läget. Ska det bli PB i Boston om 2 månader så gäller det att vara disciplinerad men framförallt lätt, inte fet och långsam.

Häromdagen hade vi återigen vårt Runners Cafe. Tror nästan vi satte deltagarrekord. Coach LG var med via Skype och styrde upp diskussionerna som bla handlade om kost, skador och rehab. Jag höll en ganska låg profil för i en tid då LCHF är religion vet man inte riktigt hur provocerade vissa kan bli av att man (läs jag) äter 10 skivor bröd per dag, ris och pasta till varje måltid och mår bra av det. Lägg till en massa godis, öl och annat socker på det så är nog inte en smäll på käften långt borta. Här har jag dock inga problem med vädra dom tankarna för det här är mitt forum.

Även om februari inte har blivit riktigt så bra som jag hade hoppats på så är jag övertygad om att det vänder snart. Löpning är som en berg och dalbana, ibland går det upp och ibland ner och det är helt normalt. Än så länge är jag heller inte särskilt stressad, det är två månader kvar till maran vilket innebär att jag fortfarande har gott om tid på mig. Nu ska jag äta en knäckemacka utan smör och skölja ner det med ett glas vatten som återhämtning efter dagens träning, roligare än så blir det inte just nu. 

PS 1! På söndag är det Tokyo Marathon, nån som vet om loppet sänds på TV här i Sverige? Lycka till alla ni som har turen att få vara på plats och springa, brorsan åkte dit idag så jag håller tummarna för att han fixar ett nytt PB. Om han slår min tid från Berlin så får jag i alla fall extra bränsle att träna ännu hårdare i mars 🙂

PS 2! Idag när jag sprang på löpbandet dök den här låten plötsligt upp på iPoden, var tvungen att sätta den på repeat tills passet var klart. Inte nog med att det är bland det bästa som gjorts i Nashville de senaste åren, det är den enda låt man behöver för att övervinna tristessen av att springa på band.