38 dagar



…kvar till Boston Marathon, men vem orkar räkna? Efter månader av nötande i mörker, kyla och snö med mantrat flest mil vinner så börjar jag äntligen kunna se ljuset i tunneln. 38 dagar, det är bara lite drygt en månad, sen är planen att jag ska vara i mitt livs form. När man tittar ut genom fönstret och bara ser snö, snö och ännu mera snö känns det ganska avlägset men jag litar fullt ut på att vinterns träning kommer att ränta av sig trots att det var nästan ett halvår sen som jag sprang snabbare än distansfart utomhus. 

Planen för mars är att hitta formen. Och vet ni vad, jag tror fan att jag redan har börjat göra det. Det är känslan i alla fall. Frågan är bara om det är bra eller dåligt för man vill ju inte bränna formen för tidigt heller. I år har jag ofta gått tillbaka och tittat i träningsdagboken på hur och vad jag tränade inför Barcelona Marathon vilket jag lärt mig mycket av och det jag kan se är att även om fart, intervaller, vila mm är rätt så lika så har jag haft en helt annan känsla på många pass nu i år och det säger nästan mer än puls och dylikt. Farter som jag tidigare upplevde som riktigt jobbiga känns just nu inte alls lika jobbiga. Dessutom har jag heller inte blivit lika sliten av träningen nu i vinter och det skvallrar väl också en del om att formen kanske är på väg att infinna sig, snabb återhämtning brukar ju vara ett tecken på att man är i bra form. Att köra 4x3km dagen efter ett 34km långpass fanns inte på kartan förra året, men i år har det känts helt naturligt.

Även fast loppet är en månad bort så har jag redan bestämt mig för taktik. En av anledningarna till att marathon är favoritdistansen är just den taktiska biten. På ett millopp så är det 110% från början och hålla tummarna för att man inte ramlar ihop i ett dike och dör en kilometer innan mål men maran kräver lite mer planering och det gillar jag. Mina bästa maror har jag gjort när jag sprungit på klockan och inte förivrat mig trots att benen sagt nånting annat men i Boston så är det all-in från början som gäller. Då tänker jag inte hålla igen utan öppna snabbare än planerad fart. Det kanske är helt fel taktik och hade det vart vilket annat lopp än just Boston så hade jag aldrig tänkt tanken men just nu är det så jag tänker springa. Boston är ju känd för sina tre backar vid 30km där många fått se sina drömmar krossade men också för sin snabba öppning tack vare en första mil av nedförsbackar och jag måste helt enkelt ha utrymme för att tappa fart i backarna eftersom backlöpning inte är min grej. Det finns såklart en uppenbar risk med att gasa på från början i nedförsbackarna, inte bara risken för att man vid Heartbreak Hill tvingas lägga sig å spy i ett dike utan också risken för att slå sönder låren i början vilket många som sprungit tidigare skvallrar om. Men det är en risk som jag är villig att ta. Det är all or nothing som gäller. Antingen blir det 2.48.46 eller 3.09.13.

Det enda som står i vägen mellan mig och ett nytt PB är min sketna knäsena som fortfarande spökar fram och tillbaka. Ena dagen är jag öm och känner av den konstant, andra dagar känner jag ingenting. Det känns lite som att jag står vid ett vägskäl. Fortsätta som planerat och hoppas på det bästa eller stanna upp och vila? Egentligen är det en ganska dum fråga för jag vet redan svaret. Det sistnämnda är inte ett alternativ, jag har inte sprungit 1300km i år bara för att vila bort en potentiell skada så här sista månaden innan loppet, framförallt inte när jag dessutom känner mig i form. Lyssnade på Maratonpodden häromdagen där Petra intervjuade Lofsan Sandström. Hon fick det nästan till å låta som att vi löpare tycker det är coolt eller creddigt att hela tiden ha ont nånstans. Varför skulle vi det? Det är så långt ifrån coolt man kan komma, däremot så är det ju verkligheten för många av oss som har större ambitioner än att bara jogga runt kvarteret i rosa plyschdress på söndageftermiddagarna. Vi är rätt många löpare som vet att vi aldrig kommer att vinna nåt lopp men ändå drivs av prestationskrav och drömmen om att bli bättre.

Det var en hel del som hon sa i den där intervjun som fick mig att rynka på ögonbrynen, tex att löpare springer för mycket och att man bör springa max 3 gånger/vecka. Att istället förespråka ”genvägsmentaliteten” (som jag brukar kalla det) för nybörjare, alltså att fokusera på maxintervaller innebär ju vadå, typ 300% större skaderisk. Skulle det vara bättre? Dessutom har jag svårt att se att man som nybörjare överhuvudtaget ens kan springa nära sitt max, jag tror att det är alldeles för många varningslampor som börjar lysa rött långt innan och stänger ner systemet. Ibland ser man bilder på instagram där folk ligger på typ 92% av maxpuls i över en timme. Känns väl sådär troligt såvida man inte heter Marit Björgen. 

Självklart ska man springa intervaller, oavsett om man är nybörjare, veteran eller elit, men återigen, det går inte nog att poängtera korrelationen mellan prestation och volym om man vill bli en bättre långdistanslöpare, oss motionärer inkluderat. Jag är inte nån licensierad löptränare som Lofsan så kanske har hon rätt och jag fel, men i slutänden gör nog dom flesta bäst i att inte lyssna så mycket på alla förstå-sig-påare (jag själv inkluderad) utan gå sin egen väg. Det var i alla fall så jag gjorde för att bli bättre, jag sket i att springa intervaller under en ganska lång period trots att ”alla” sa att det var ett måste för att bli bättre. I senaste numret av RW intervjuade Claes Åkeson Sveriges främsta löptränare och det var skönt att kunna konstatera efter att ha läst den artikeln att den samtliga förespråkade ”spring mer och oftare”. Inga genvägar där inte. Just sayin’

Appropå skor som mitt förra inlägg handlade om så köpte brorsan med sig ett par Asics Tartherzeal från Japan åt mig. Det kommer nästan lite dregel ur mungipan när jag tänker på dom. Vi får se om det blir dom eller DS Racer i Boston.

Trevlig helg alla löpare där ute. Jag har lovat mig själv att jag ska ta löpvila var tionde dag och inte köra på bara för att vilket innebär att det blir vila imorn. Då ska jag lyssna på Jason Isbell hela dagen istället.

/Hörs

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ett par skor (Re:visited)



För ett par år sen när jag precis hade blivit löpare på riktigt så var jag helt övertygad om att halva prestationen på tävling satt i skorna; att det fanns ett starkt orsak-verkan samband mellan vilka skor man hade på fötterna och vilken sluttid man sprang in på i slutänden. Detta medförde att jag utvecklade en nästan sjuklig fetisch för löparskor. Jag kunde sitta hela kvällar och läsa in mig på alla skor jag hittade; vikt, drop, material, sulor, egenskaper och allt annat onödigt vetande. Och varje vår när skotillverkarna uppdaterade sina kollektioner med nya modeller och färger var jag ju såklart tvungen att köpa på mig årets modeller. Man ville ju gärna flasha med att man hade årets färg på skorna när man swishade förbi alla losers med dom gamla färgerna. Den viktigaste parametern var länge vikten. Ju tunnare desto bättre för man hade ju läst att att man kunde tjäna x antal sekunder på y km genom att kapa vikten med z gram. Det kan nog vara en anledning till att jag har dragit på mig en massa skador genom åren för jag envisats med att även träna i 160 grams skor och inte bara spara dom till tävlingar.

Ett resultat av detta är att jag äger alldeles för många par löparskor. Häromdagen började jag rensa upp lite i skoparken för att se vilka skor som jag egentligen använder, vilka som är pensionsmässiga och vilka som bara står och samlar damm. Skrämmande nog så upptäckte jag att nästan alla mina skor mer eller mindre är redo att kasseras. Jag äger knappt ett par hela skor med en vettig sula. Dom skor som fortfarande har kvar något som skulle kunna liknas vid en sula är alldeles för tunna för mitt eget bästa och skulle garanterat resultera i en gubbvad om jag började springa i dom nu. Men även fast jag skulle må bra av att slänga en hel hög så tar det emot för alla skor har ett affektionsvärde och någon form av minne kopplat till sig. Tex mina gröna Asics Tarther, dom är helt slut men det var dom jag sprang min första sub3 mara i och därför kommer jag aldrig att kunna slänga dom. Mina neonröda Saucony Type A3 var mina första racing dojor och dom har jag heller inte hjärta att slänga. Samma sak med mina 4 par Adidas Adios. Ett par av dom gjorde jag milen sub40 i för första gången men eftersom jag inte har en aning om vilka som är vilka så kan dom heller inte slängas. Och sådär fortsätter det.

Ett par av min all-time favoriter är dom här: Adidas Takumi Sen. Jag kommer ihåg när dom släpptes, det var när min skofetisch var som värst, och jag visste på en gång att jag bara var tvungen att ha dom. Från början såldes dom bara i Japan så det var bara till att slänga iväg en beställning och hoppas på att det inte skulle behöva ta tre månader att få dom. Det var kärlek vid första ögonkastet. Så pass mycket kärlek att jag sprang alldeles för mycket i dom; långpass, distans, millopp och halvmaror. En ganska dålig idé eftersom dom var på tok för tunna. Jag har tydligen två par av dom upptäckte jag nu men jag har inte sprungit nåt av paren på säkert 2 år för senast jag använde dom så sa det pang i vaden. Men trots att jag aldrig mer kommer att springa i dom så kan jag bara inte slänga dom heller.

Nuförtiden bryr jag mig dock inte särskilt mycket om vilka skor jag har på fötterna. Jag har sen länge insett att det inte finns något orsakssamband mellan sluttiden och skorna. Låg vikt är heller inget att sträva mot förutom på tävling. När jag köper skor numera så börjar jag alltid med att försöka få tag på fjolårets modeller eftersom dom ofta är mycket billigare och ibland nedsatta med upp till halva priset.

Just nu går jag runt på typ fyra par skor när jag tränar; Asics DS Trainer, Salming Distance, New Balance 1500 och Adidas Adios + Asics DS Racer som tävlingssko och även Asics Fujisetsu2 nu på vintern eftersom dom har ståldubb. Det räcker gott och väl, man behöver inte 25 par. Därmed inte sagt att det inte är kul att köpa och testa nya skor. Ett par som snabbt blev lite av en favorit är Karhu Ride som jag fick till skänks av någon vänlig själ på jogg.se för nåt år sen (sorry att jag inte kommer ihåg ditt namn). Jag var lite tveksam till en början men sen dess har jag krämat ur 200mil ur dom. Dom hade jag nog aldrig köpt själv. Men nu börjar alltså samtliga ovanstående skor att vara på väg mot pension och till min stora fasa upptäckte jag att några av dom inte längre verkar säljas? Satt och kollade igenom Wiggle, Startfitness, Löplabbet, Runners Store mm och ingen av dom hade tex DS Racer. Fick lite panik. Vad ska jag då ha på fötterna i Boston om 1,5 månad?

(ett av flera skoställ som bara upptas av löparskor)

Sen kom jag på att brorsan ju är i Tokyo just nu där det säljs en massa roliga skor som inte finns här i Sverige, speciellt massa olika modeller av Asics. Innan jag började använda DS Racer som marathon sko så sprang jag mina maror i Asics Tarther. Tyvärr slutade dom att säljas här i Europa för några år sen men dom finns fortfarande kvar i Japan i flera varianter så brorsan har fått i uppdrag att köpa med sig ett par Tartherzeal så det kanske är min nya marathon sko.

För övrigt så flyter träningen på rätt så bra, förra veckan var en bra vecka med knappt 15mil in på kontot och även fartpassen börjar kännas bra igen. Igår sprang jag 2 x (3km-2km-1km) i 3.39-fart/3.35-fart/3.27-fart och det kändes så oförskämt lätt att jag började fundera på om bandet var helt felkalibrerat.

Nästa vecka har vi sportlov här i Norrland. Normalt skulle det ha inneburit en hård träningsvecka med tid för återhämtning men jag har av egen fri vilja anmält mig att jobba. Vi ska ha lovskola ett par dagar där eleverna har möjlighet att räkna ikapp och få hjälp med sånt som dom inte klarat hittills. Vet inte riktigt hur jag tänkte men det är alltid bra att ha lite tid innestående att kompa ut när det är dags att åka utomlands och springa marathon. Dom stora loppen har ju tyvärr en tendens till att sällan synka med våra skollov och eftersom vi inte har semester som vi kan plocka ut när vi vill så kan det bli ganska kostsamt att vara ledig för att springa. Då kan det vara värt att offra några dagar av sportlovet.

Nu ska jag lyssna på Joss Stone och äta resterna av en överbliven chipspåse. 

/Hörs

#hatasnö



Just nu känner jag mig grundlurad. I söndags var det barmark, 10 plusgrader och nästan så att jag övervägde att springa i kortbrallor. Det kändes fel men ändå så rätt på samma gång. Hade det vart vilken annan månad som helst än just februari så hade det inte vart nåt snack. Och trots att det blåste en hel del så var det ljumma, sköna vindar. Kunde också känna ljuva dofter av blöt asfalt, gräs, grus och hundskit. Hjärnan började tänka att nu är det vår på riktigt. Sen vaknade jag upp till det här idag.

Vinter all over again. Idag har det himlen fullkomligen kräkt ur sig snö hela dagen och det håller på fortfarande. Det känns precis som om en liten del inom mig har dött. Det känns också som om jag i och med detta tappade en liten del av motivationen. Just nu vill jag bara krypa ner under täcket, gråta en skvätt och tröstäta en stor påse godis. För det här är inget som kommer att försvinna förrän i bästa fall i slutet på april. 

Om januari var en riktigt bra träningsmånad så har februari inte vart i närheten av det. Egentligen vet jag inte riktigt varför. En del kan förklaras med dom tre tappade dagarna pga knäont men bortsett från det så har jag inte riktigt haft samma driv. Stundtals har jag känt mig en aning mätt på löpning. Fick en liten nytändning när våren verkade lura runt hörnet och började se fram emot att äntligen få springa i lite högre fart utomhus men nu är det som sagt löpband som gäller för hela slanten om det ska bli nån fart. Förhoppningsvis passerar jag 1000km om nån dag men det hade jag egentligen räknat med att göra för flera dagar sen.

Dessutom har jag inte fått till några av mina tänkta fartpass fullt ut med den känsla som jag strävat efter. I januari kändes dom flesta fartpassen oförskämt lätta men den senaste tiden har det mest bara känts tungt, jobbigt och tråkigt. Förra veckan blev det 2x7km tröskel i 3.50-fart men det var med nöd och näppe som jag fixade hela passet, började ganska tidigt fundera på att ge upp och det är aldrig ett bra tecken. Några dagar senare var planen 10x1000m ner mot 3.20-fart. Det blev till slut ”bara” 7×1000 i 3.28-fart med alldeles för hög puls. Och igår var det återigen tröskel på schemat. 4x5km i 3.50-fart. Det kändes bra till den tredje intervallen, då blev det inte bara jobbigt utan jag började även känna att vaden stramade och det blev en bra anledning att bryta intalade jag mig. Ungefär så har det känts under hela februari men förhoppningsvis så hittar jag snart tillbaka till den där känslan då allt känns lätt.

Ett plus var i alla fall att jag inte ställde in löpningen i söndags som planerat. Det blev förvisso inget långpass men väl 20km distans efter en hård helg med några öl för mycket. Men satan vad bra konserten i lördags var så det var det värt alla gånger. Däremot har jag känt mig fet och pluffsig sen dess så den här veckan är det snask förbud. Inte ens en liten oskyldig bulle. Semlor och chips är bara att glömma. Sjukt tråkigt men det är bara att gilla läget. Ska det bli PB i Boston om 2 månader så gäller det att vara disciplinerad men framförallt lätt, inte fet och långsam.

Häromdagen hade vi återigen vårt Runners Cafe. Tror nästan vi satte deltagarrekord. Coach LG var med via Skype och styrde upp diskussionerna som bla handlade om kost, skador och rehab. Jag höll en ganska låg profil för i en tid då LCHF är religion vet man inte riktigt hur provocerade vissa kan bli av att man (läs jag) äter 10 skivor bröd per dag, ris och pasta till varje måltid och mår bra av det. Lägg till en massa godis, öl och annat socker på det så är nog inte en smäll på käften långt borta. Här har jag dock inga problem med vädra dom tankarna för det här är mitt forum.

Även om februari inte har blivit riktigt så bra som jag hade hoppats på så är jag övertygad om att det vänder snart. Löpning är som en berg och dalbana, ibland går det upp och ibland ner och det är helt normalt. Än så länge är jag heller inte särskilt stressad, det är två månader kvar till maran vilket innebär att jag fortfarande har gott om tid på mig. Nu ska jag äta en knäckemacka utan smör och skölja ner det med ett glas vatten som återhämtning efter dagens träning, roligare än så blir det inte just nu. 

PS 1! På söndag är det Tokyo Marathon, nån som vet om loppet sänds på TV här i Sverige? Lycka till alla ni som har turen att få vara på plats och springa, brorsan åkte dit idag så jag håller tummarna för att han fixar ett nytt PB. Om han slår min tid från Berlin så får jag i alla fall extra bränsle att träna ännu hårdare i mars 🙂

PS 2! Idag när jag sprang på löpbandet dök den här låten plötsligt upp på iPoden, var tvungen att sätta den på repeat tills passet var klart. Inte nog med att det är bland det bästa som gjorts i Nashville de senaste åren, det är den enda låt man behöver för att övervinna tristessen av att springa på band.

 

Smärta



Förra veckan blev inte helt värdelös trots ofrivillig löpvila och knäont. Det kunde ha blivit betydligt värre än vad det faktiskt blev. Hemligheten är att lyssna på kroppen och i ett tidigt skede rätta till det som är fel, då behöver det inte bli mer än tre dagars ofrivillig löpvila. För nåt år sen så hade jag struntat i att knät protesterade och kört på som vanligt men vid det här laget så har jag lärt mig att lyssna på kroppen. Missförstå mig rätt, löpning gör ont rätt ofta och ska så göra, det är helt normalt. I lördags sprang jag intervaller på löpband, 3x2km + 3x1km vilket var allt annat än skönt, tvärtom så var det en ganska en obehaglig upplevelse. Mot slutet skrek lungorna så mycket efter syre att varje andetag var som att få ett njurslag och när jag äntligen fick hoppa av bandet efter den sista intervallen vek sig benen omgående. Föll ihop i en hög stönandes brevid löpbandet och kände mig både groggy och lätt illamående samtidigt som jag kände en viss lycka och njutning. Den typen av smärta är nåt man måste lära sig att omfamna om man vill bli en bättre löpare. Den smärta jag menar att man ska vara lyhörd inför är en annan typ av smärta, när man känner att nånting är fel och annorlunda, det ska man ta på allvar och respektera. Men när det gäller den förstnämnda formen av smärta så gör man bäst i att sluta känna efter så jävla mycket och bara köra. Det är ju inte bowling vi håller på med.

Trots tre dagar med löpvila fick jag ändå ihop 94km löpning, tre pass styrka/rehab på gymmet och två pass svettandes på crosstrainer. Har haft sämre veckor än så tidigare så just nu känner jag mig inte lika stressad som tidigare men jag vågar ändå inte riktigt ta ut nåt i förskott än. Under gårdagens långpass spökade knät till och från och jag var bitvis osäker på om jag skulle kunna fullfölja hela passet eller tvingas avbryta. Idag har jag gått och nojjat och känt efter alldeles för mycket men alldeles nyss sprang jag 2x7km tröskel utan större problem. Eller utan problem var kanske att ta i, var nära att avbryta fler gånger. Inte pga knät utan snarare för att benen var slitna och andningen tung vilket nog kan förklaras med dålig planering. Det var kanske inte helt genomtänkt att springa två pass intervaller så tätt inpå varandra och dessutom med ett långpass på 33km däremellan. Men huvudsaken var att knät höll ihop. Resten av veckan får visa om det var ett smart beslut att tvärstarta eller inte.  

Anledningen till att det blev intervaller idag också var för att vi har fått töväder här i Norrland. 7 plusgrader, en decimeter vatten på marken, slask och 10 m/s i vindstyrka lockade inte till löpning utomhus så därför fick det bli löpband. Om plusgraderna håller i sig så kommer vi nog att ha barmark lagom mot slutet av veckan och då kan jag stå ut med grisigt väder ett par dagar. Imorse åkte skinnpajen fram, nästa milstolpe blir att få plocka fram kortbrallorna.

Att jag ständigt drabbas av diverse skadekänningar kan nog med största sannolikhet härledas till ett ganska dåligt löpsteg i kombination med att jag springer lite för mycket i förhållande till vad min kropp egentligen tycker är normalt. Min naprapat sa nånting tänkvärt i onsdags som etsat sig fast i huvudet sen dess. -”Har du tänkt nånting på framtiden? Hur det ska bli när du inte längre kan springa?”. Underförstått var det väl ett sätt att försöka säga att kroppen tar stryk av alla mil och att det i framtiden kommer att få konsekvenser på ett eller annat sätt. Men just nu är det ett pris som jag är villig att betala. Självklart vill jag kunna gå utan rullator när jag är 65 men jag vill å andra sidan inte heller begränsa min löpning bara för den rädslan. Det vore idioti.

Vi pratade även lite om att kanske variera träningen för att undvika allt för ensidig belastning. Problemet är att jag inte vill variera min träning. Jag vill springa. Punkt. Variera träningen kan man göra om man motionerar för husbehov. För egen del intresserar skidor, cykel och simning mig ingenting, det är i min värld lika intressant som att se färg torka. Min passion är marathon, inte Vasaloppet eller Vätternrundan. Man blir bra på det man tränar och jag vill bli en bättre löpare, därför springer jag. Ju fler mil i veckan desto bättre. Korta pass går bort om det inte handlar om intervaller men de ju ändå nästan lika lång tid som ett vanligt distanspass eftersom man både ska hinna med upp- och nerjogg och dessutom vila mellan intervallerna. Jag ser liksom ingen mening med att springa ett distanspass på 50-60min, det ger mig ingenting förutom dåligt samvete över att jag skulle kunna ha sprungit 90min istället. Nu raljerar jag som vanligt igen, klart det händer att jag springer distans på under en timme ibland men ni fattar min poäng. Lugna distanspass på 90-120min i kombination med långa tröskelintervaller och långpass varje vecka, det är min plan för att bli ett bättre marathonlöpare i år. Sen kanske det är helt fel väg att gå. Kanske borde jag istället satsa på 10km och på så sätt bli snabbare även på marathon? 

Har fått till långpass på minst 32km varje vecka hittills så här långt men till helgen kanske den trenden bryts. På lördag är det lilla julafton för oss melodic rock lovers, då är det nämligen AOR Rock Night här i stan. AOR (Adult Oriented Rock) är den genre som ligger mig varmast om hjärtat och det jag inte kan om AOR är inte värt att veta. För 20 år sen hörde jag Roulette – ett obskyrt band från Sundsvall – för första gången. Dom släppte ett par singlar i slutet på 80-talet och på lördag är det dags att få se dom live för första gången. Med andra ord så har jag planerat för att vara bakfull på söndag. Kom ihåg att även om man älskar löpning så finns det andra värden här i livet. AOR är ett sådant.

/Hörs

Oops!…I did it again



För ganska exakt ett år sen så beklagade jag mig i ett inlägg här över att det bara hann gå 19 dagar av 2016 innan jag var tvungen att uppsöka naprapaten. Den här gången hann det gå en dryg månad innan det var dags. Alltid nåt. Men jag tänker varken beklaga mig eller tycka synd om mig själv utan istället bara konstatera att det är vad det är, allting har ett pris och löpning är inget undantag. Springer man mycket så ökar risken för skador jämfört med om man inte springer så mycket och det är väl ungefär det som har hänt nu. Förhoppningsvis är jag tillbaka om ett par dagar men är det nånting jag har lärt mig de senaste åren så är det att dra i handbromsen i tid innan det är försent. Planen är fortfarande att persa i Boston och vara i mitt livs form då.

Det här är ett bekant väntrum som jag återigen fick glädjen att stifta bekantskap med tidigare idag. Elit Rehab i Sundsvall. Dom jublar varje gång jag har ont. Eller nä, nu var jag elak. Alla som jobbar där är otroligt kompetenta och jag anförtror gladeligen min trasiga kropp i deras händer för jag vet att dom vet vad dom pysslar med. Men utan sånna som mig så skulle deras omsättning var lite mindre.

Allting började i måndags. Jag kände mig oförskämt fräsch trots långpass i söndags och hade initialt tänkt mig nån form av intervaller i överfart. Tankarna gick lite åt 10x1000m eller 3x2km + 3x1km. Båda två framkallade lite lätt ångest samtidigt som smaken av mjölksyra lockade på ett perverst sätt som bara en löpare kan förstå. Det blev dock varken nåt av dom. Det slutade istället med 21km distans i mörker, kyla och piskande vind sent på kvällen. Intalade mig själv att jag var smart som sköt upp intervallerna till tisdagen för att inte slita på benen i onödan men i själva verket berodde det på att jag glömt å ladda min gamla iPod Mini som är ett måste när jag springer på band. Passet i sig kändes så bra som jag trodde, oförskämt fräscha ben. Belönade mig själv med en semla efteråt. Men sen hände nåt. Började känna en konstig ömhet och svullnad nedanför knät. Kände ganska omgående att det var nåt som var fel och att det påminde om det begynnande hopparknät jag drog på mig i höstas. I tisdags hade jag svårt för att gå i trappor men kände ingen direkt smärta. Insåg dock ganska snabbt att det inte skulle bli nån löpning så istället gick jag till gymmet och rehabade som f#n och avslutade med en timme på crosstrainern.

Fick tid hos naprapaten idag. Han hittade felet direkt. Jag var riktigt sned i bäckenet och högerbenet var betydligt kortare än vänsterbenet vilket blev ganska uppenbart när jag låg där på britsen. Efter att han knäckt till det så var benen helt plötsligt lika långa igen. Sen gick han på med nålar och knådning av låret som orsakade lika mycket smärta som svordomar. Grundproblemet är dock detsamma som tidigare. Mitt bäcken är inåtvridet vilket gör att att jag faller inåt med höften / knät vid varje löpsteg och det i sin tur resulterar i snedbelastningar. Den här gången tog sig smärtan uttryck i knäskålssenan, nästa gång kan det bli ITB, rumpan eller höften. Det är så jag skapt och det är svårt att göra nåt åt det. För Svensson som springer nån gång i veckan för husbehov är det sällan ett problem men springer man 13-14 mil i veckan året om så blir det helt plötsligt ett ganska stort problem, som han uttryckte det. Jag har aldrig tänkt på det innan men när jag ligger på rygg med raka ben så är min högerfot naturligt vinklad utåt nästan 45 grader vilket är ett tydligt resultat av att Gud måste ha skapat mig på en måndag eller åtminstone vart rejält bakfull. Innan jag gick därifrån så föreslog han att jag skulle tänka över att skaffa nån form av pronationsstöd eller inlägg på högerskon för nu börjar det bli ett återkommande problem och då kan det vara värt att åtminstone tänka tanken.

Just nu känns det som nån kört över mitt lår med ett traktordäck men det brukar vara en bra känsla. Förhoppningsvis är jag igång snart utan nåt längre avbrott. Jag testade faktiskt att jogga lite lätt igår när jag promenerade till gymmet och det var egentligen inga problem förutom att knät ömmade och kändes svullet men jag kände ingen direkt smärta. Beroende på hur kroppen svarar på nålbehandlingen så avvaktar jag med löpning tills det känns helt bra, förhoppningsvis redan imorn men om inte så får det bli crosstrainer. Vid det här laget har jag lärt mig att skynda långsamt är bättre än att skynda fort. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte sprätter i benen och att det enda jag egentligen vill göra är att sticka ut och springa. Nu direkt. Gärna redan igår.

Att inte kunna springa såsom man vill skapar en massa negativ stress. Stress över utebliven träning, stress över att hamna efter och stress över ovissheten att inte veta hur länge man kommer att ha ont. Men allra mest skapar det en massa stress kring kosten. När jag springer som vanligt så äter jag allt jag kommer över och tänker inte så mycket i termer av bra eller nyttig kost. Mat är energi som ska förbrännas, det är min filosofi. Men det första jag gjorde igår var att slänga en nybakad konditori semla, tömma resterna av en chipspåse i sopkorgen och göra en omelett till middag istället för att äta pasta med grädde och parmesan som var tanken från början. Jag kan vara riktigt strikt när jag vill och om det krävs. Jag måste, för jag är fåfäng och vill fortfarande kunna komma i mina skinny Levis jeans och mina Ralph Lauren skjortor i slimfit men fan vad mycket tråkigare livet blir utan lösgodis och vispgrädde.

Det enda positiva med gårdagen var att Sting fick Polarpriset. Sting är köng som vi säger här i Sönsvall. Han kommer till Sverige igen i sommar, senast han var här med Paul Simon stod jag längst fram i Globen och svävade på rosa moln. Och nu i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte var och såg The Police när dom återförenades, helt obegripligt. Mer Sting åt folket! Men det mest pinsamma med Stings låtskatt är att folk väljer ”Every breath you take” som bröllopslåt, det är lite som att välja ”I will kill you” med Cannibal Corpse.

 

/Hörs

Januari i siffror



Nu var det ett tag sen jag skrev nåt här. Har dock varken slutat springa eller tappat intresset för bloggen, har bara haft fullt upp med massa jobb de senaste veckorna. Häromdagen kom ett gäng elever och bönade på sina bara knän och frågade om inte jag kunde stanna kvar på kvällen och ha privatlektion med dom. -”Absolut, för konsultarvode” svarade jag och när dom då började skramla ihop pengar var jag såklart tvungen å säga att jag bara skojade. Som mattelärare är man ju inte bortskämd med ett överväldigande intresse för siffror, så trots att jag planerat att hinna med både den sedvanliga löpningen och ett besök på gymmet för lite hederliga bicepscurl så jag var inte särskilt svårövertalad. Klart man ställer upp. Läraryrket är ju ett kall…eller nåt. Typ kanske. Den dagen blev sena träningspass och det har det blivit nästan varje dag den här veckan. Då har bloggen tyvärr inte vart prio ett.

Januari försvann lika fort som den kom. Vad hände liksom? Den värsta månaden på året som alltid känns längre än längst och som de senaste åren alltid vart upphov till hundratals svordomar sa bara swish och kändes för en gång skull oförskämt lätt. Jag hade ju som mål att försöka snitta 2 mil per dag. Det gick inte riktigt men nästan. 19,7km/dag. Det får väl ändå anses vara godkänt. Så här har januari sett ut i siffror:

Antal löppass: 28st
Antal km: 610,6km
Totalt antal pass: 37st
Träningstid löpning: 46h 13min 52s
Total träningstid: 54h 28min 52s
Km/pass: 21,8km
Snittfart: 4.33min/km
Antal långpass >30km: 5st
Antal km i tävlingsfart eller snabbare: 109.1km (18% av total löpmängd)
Längsta pass: 35km
Antal vilodagar: 1st
Antal löpfria dagar: 3st

En bra månad och en bra start på grundträningsperioden som förhoppningsvis ska resultera i ett PB i Boston i April. Nu är grunden lagd. 54 timmar träning utan den minsta tillstymmelse till ”instant gratification”, bara hårt slit nere i gruvan. Ibland tänker jag att vi löpare måste ha nåt fel i huvudet som dag in och dag ut plågar oss med vetskapen om att all denna träning i bästa fall kommer att ge resultat 3 månader framåt i tiden och att sannolikheten för att gå sönder innan dess är nästan lika stor som att faktiskt persa. Vi snackar 0 likes på Instagram, det är väl ungefär så som grundträningen under vintern bäst kan liknas. 

Av ovanstående siffror noterar jag följande:

1) Jag springer inte överdrivet många pass, det finns dom som springer dubbelt så många pass som mig sett till antal.
2) Jag springer något längre pass i snitt jämfört med många andra.
3) Jag har sprungit alldeles för snabbt på distanspassen.
4) Trots att jag sprungit för fort så är jag inte särskilt sliten, jag har känt mig pigg och fräsch inför nästan varje pass.
5) Det stör mig att jag tvingades till 1 träningsfri dag och därmed har en lucka i träningsdagboken. Det gick helt enkelt inte att hinna med träningen den dagen.
6) Det stör mig att jag tvingades till 3 vilodagar från löpningen. Den första berodde på jobb/resa, den andra var planerad i återhämtningssyfte men den tredje berodde bara på dålig planering och andra prioriteringar. Förra fredagen var det viktigare att börja dricka öl direkt efter jobbet istället för att hinna träna däremellan.   
7) Jag har sprungit hyggligt med fartpass trots att det känns som jag bara malt på med distans. 18% fart är ju nästan 80:20 som många förespråkar.
8) Jag har vart på gymmet 9ggr. Fokus har legat på bensparkar, enbensböj, utfall och lårcurl. Inte undra på att jag knappt orkar bänka min egen vikt längre. Men förhoppningsvis är det skillnaden mellan en gubbvad 

Nu i februari ska jag försöka få upp farten något mer men ändå fortsätta springa rätt mycket volym, jag tror att kroppen är redo för det. Jag körde dubbelpass varannan dag i somras men blev bara sliten av det men nu när det börjar bli lite ljusare ute så kanske det kan vara värt att testa igen. Formen känns fortfarande rätt bra så suget efter att få tävla igen blir bara större och större. Jag längtar efter nervositeten som alltid uppstår på startlinjen strax innan start och adrenalinkicken man får när startskottet ljuder. Fan, det är nästan så jag längtar efter blodsmaken, obehaget och mjölksyra känningarna i slutet på ett millopp. Men tills dess får jag roa mig med att tänka tillbaka på alla lopp och försöka återskapa alla dessa känslor under tiden som jag springer i min ensamhet på isiga cykelvägar. Det är inte det sämsta.

/Hörs