Så mycket kan dina gener påverka träningsresultatet. Du kommer bli förvånad!
Vår genetiska kod – som bestämmer vilka vi är – ligger lagrad i en molekyl som betecknas DNA. Denna nästan två meter långa molekyl är tätt sammanpackad inne i cellen och ser ut som en vriden repstege.
De mindre delarna av den här spiralformade DNA-molekylen kallas gener, och innehåller instruktioner för tillverkning av olika proteiner. Varje enskild gen är en kombination av ett ”genetiskt alfabet”, som kan ha oerhört många olika kombinationer.
DNA-tekniken har länge haft en viktig funktion i kriminaltekniska sammanhang, där den ofta ger helt avgörande bevisunderlag i brottsutredningar. Inom idrottsforskningen har man först på senare tid börjat titta mer i detalj på vilken betydelse genuppsättningen kan ha, för en mer individuell utformning av vår träning.
Visserligen har vi människor till största delen identiska genuppsättningar; det är de som gör oss till just människor och inte till apor eller hundar. Men genom att analysera de små skillnader som ändå finns i enskilda gener kan vi dra vissa slutsatser beträffande våra förutsättningar för olika fysiska aktiviteter – som till exempel löpning.
Det finns en hel del intressant forskning kring genernas betydelse för fysisk prestationsförmåga. Redan 1992 genomförde ”US National Institute of Health´s Heritage” en undersökning som, i översättning, kallades ”Hälsoriskfaktorer, träning och genetik”.
Studien omfattade 98 familjer i USA och Kanada (totalt 481 individer), vilka under fem månader genomförde ett identiskt träningsprogram. Forskarna mätte faktorer som syreupptagningsförmåga, hjärtfrekvens och hjärtats slagvolym.
Resultaten när det gällde skillnaderna i träningseffekten mellan olika individer var häpnadsväckande. Medan 15 procent av gruppen ökade sin maximala syreupptagningsförmåga med 50 procent eller mer, visade det sig att en lika stor grupp (15 procent) inte förbättrade sig alls – eller bara mycket marginellt.
Andra undersökningar har visat på liknande resultat. Genetikspecialisten Dr Claude Bouchard, University of Montreal, lät 742 personer genomföra ett 20 veckor långt träningsupplägg.
Han noterade då att cirka 40 procent hade förbättrat sin syreupptagning markant, medan 10-15 procent av deltagarna inte hade uppnått någon tydlig förbättring alls. Skillnaden i träningsrespons kan enligt forskarna förklaras med genetiska skillnader.
Vissa individer får helt enkelt inte ut någon egentlig träningseffekt, så kallade ”no-responders”. Men de flesta svarar med en mer eller mindre påtaglig kapacitetsförbättring, vilka forskarna betecknar ”slow and fast responders”.
|
|
|||
Vill du läsa hela den här artikeln? |
|||
|
Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 11 2015. |
|||
|
