Kazan, dag 6 kanske? Reflektioner.

Jag springer. Det är tävling och jag springer. På röda banor, in i kurvan. Kanske faller jag, kanske inte. Men jag springer på de röda banorna och ser de andra framför mig. Det är en viktig tävling och jag har kapacitet att göra tider jag hittills bara drömt om. Men så börjar jag tappa tätklungan. En efter en drar löparna i från mig. Jag tar i allt vad jag har men inget händer. Det är som att springa på stället. Som att benen är bortdomnade. Jag kan inte kontrollera dem. Det är en otroligt obehaglig känsla. Jag kan inte bestämma över min egna kropp.

Ungefär där brukar jag vakna. Bland alla mardrömmar om mördare, arga djur och död så är den där absolut värst. Det är löparobehag på hög nivå.

Gårdagens lopp var också som en dröm. Men faktiskt inte en mardröm. Däremot hade loppet skrämmande många likheter med mardrömmen. Ben som inte går att kontrollera. Misslyckande då det gäller. Och så vidare. Men jag minns det som en dröm. Jag minns det suddigt. Jag minns det knappt alls.

Dagen innan loppet mådde jag inte bra. Jag besökte läkaren på kvällen och fick mera värkmedicin. Jag åt mig hög på antibiotika, mjölksyrebakterier, värkmedicin och lite resorb däremellan. Allt för att lura kroppen att den var frisk. Och på tävlingsdagen mådde jag faktiskt bättre än på flera dagar. Huvudvärken satt kvar men jag var inte så sliten som innan. Jag såg framemot att springa men kände mig inte alls nervös. I huvudet alltså. Kroppen gjorde uppror och nervösillamåendet satte igår direkt från morgonen. Och trots att det lugnade ner sig efter någon timme så var det inte lätt att få i sig någon mat. Men jag lyckades på något vis.

Då jag kom till stadion fick jag veta att uppvärmningsplanen bestod av en varm inomhushall med noll syre. Jag skämtar inte. Det var rent av obehagligt att vistas där inne. Jag värmde upp både inomhus och ute på den lilla asfaltfläcken man kunde springa på men jag kände rätt snabbt att det inte fungerade. Jag var yr i huvudet och kände mig utan energi. Hade ingen lust att springa alls. Jag var inte taggad längre och jag var väldigt oengagerad i uppvärmningen. Nervositeten var bortblåst och jag längtade efter att vara i mål och ha allting bakom mig.

Direkt vi kom in på stadion kändes det mycket bättre. Luften var friskare och stegringsloppen rullade på riktigt bra. Jag visste att det fanns en risk att kroppen skulle ta slut efter en kilometer men då jag stod på startlinjen så hade jag bara medalj i tankarna. Eller bara och bara. Jag hade nog guld i tankarna också. Aristakhova var inte med och Zaripova hade kunnat få för sig att köra taktik i sin årsdebut och då hade jag kunnat spurtslå även henne.

Jag kan inte beskriva loppet så mycket, för ärligt talat så minns jag inte. Jag vet att vi sprang långsamt men att det kändes snabbt. Inte snabbt som i tungt utan snabbt som i hög frekvens. Eller något sådant. Jag tänkte länge att jag tar medalj. Det är bara att spurta. Hindren gick dessutom bra. Istället för att som vanligt tänka att ”ååh, tre varv kvar ännu…” så tänkte jag ”oj, bara fyra varv kvar, kul”. Men ändå bara tog allting slut. Jag har ingen aning om i vilket skede jag har släppt klungan och när jag har slutat försöka jaga i kapp dem. Benen kändes pigga hela tiden, men ändå helt kraftlösa. Jag var helt utan energi. Då sista varvet började insåg jag att det inte längre gick att ta medalj så jag slutade anstränga mig. Det var bara att ta sig i mål. Övervägde att spruta på slutet men det fick räcka med en liten tempoökning för att åtminstone komma under skamgränsen på 10 minuter. De sista fem metrarna joggade jag och direkt jag kom i mål slet jag av mig nummern och lämnade banan. Benen var pigga men oanvändbara. Min första tanke var att jag kan springa ett lopp till genast och springa ännu snabbare.

Sen kom tårarna. Tankarna på att det här var fjärde och sista gången jag hade medaljchans på en värdetävling före de riktiga senior-mästerskapen. Jag var och är övertygad om att jag hade kommit hem med en silvermedalj om jag inte hade alla mediciner i kroppen. Men nu hade jag det. Jag deppade över att det är fjärde säsongen som förstörs på grund av skador, sjukdomar och problem. Jag kände mig totalt misslyckad. Riktigt jävla misslyckad.

Men sen är ju världen full av fina människor och ganska snabbt kändes det bättre. Tävlingen i sig betyder inte så mycket för mig. Inte ens medaljen. Just nu är jag ledsen över att jag missat chansen till ett riktigt bra lopp. Att jag inte klarade det.

Jag har en personlig regel. Om jag springer ett lopp riktigt värdelöst (jury: jag själv) så behöver jag inte jogga ner. Jogga ner är jättetråkigt men att jogga ner då man är deppig är enbart självplågeri. Istället steg jag upp klockan 6 imorse, efter knappt 5h sömn, och stack ut och sprang. Det kändes långt i från bra men kropp och själ behövde det.

Nu sitter jag i S:t Petersburg. Satt just i Moskva och innan det i Kazan. Ikväll somnar jag i Helsingfors och imorgon bitti är jag i Stockholm. Rubbade rutiner, sömnbrist och mat som knappt förtjänar att kallas mat. Jag är trött och luktar troligen lika mycket svett som huvudet värker. Jag hatar resedagar. Men mest är jag glad att komma bort från Rysslandet.

Nästa tävling blir 21.7 i Lapinlahti. 3000m slätt, allt över 9min är underkänt. Dock kommer jag fortfarande att äta antibiotika då så får se hur kroppen svarar. Men det är ett senare problem.

Nu ska jag överleva dagen och sen ska jag njuta över att vara tillbaka i Stockholm ett tag. Springa långpass i Hellasskogarna, krama på sambon och kanske tvinga med honom på Ikea. Det låter som en himla bra plan om jag får säga det själv.

Hur sammanfattar jag Rysslandsresan och gårdagens lopp då?

Som alltid då det inte gått som jag vill:

Kokemus kokemus. (Lägg det ordet på minnet)

Sandra