Äntligen frisk!
Maj var en riktig skitmånad. Jag var sjuk och hade ont i halsen nästan hela månaden och missade loppet Kungsholmen runt. Det är otroligt jobbigt att inte kunna träna som man vill. Jag behöver träningen och mår så mycket bättre då både i kropp och själ. Löpning är för mig både träning och den där lilla stunden på dagen då jag bara kan vara jag och koppla bort allt annat än möjligtvis snitthastigheter och mjölksyran efter intervaller. Ilbland är det bra att bli påmind om att inte ta löpningen för givet, det är helt underbart att kunna springa. I förra veckan sprang jag Blodomloppet och slog min tid från förra året med tio sekunder, 5,3 km på 21:51, vilket var en liten tröst och en förhoppning om att jag inte har tappat allt i löpväg.
Nu närmast är siktet inställt på Swedish Alpine Ultra den 16 juli som är 107 kilometer och går längs med Kungsleden. För en tid sedan fick jag en fråga om hur jag kommer att träna inför loppet, en fråga som jag har tänkt på en hel del. Hur tränar man inför 107 kilometer i fjällterräng? Sanningen är den att det inte är helt enkelt men något som jag vet är att det är bra att träna i liknande terräng som den terräng där loppet går. Jag har därför under den senaste tiden försökt så gott jag har kunnat förlägga min löpträning på stig och i terräng. I helgen tänkte jag ge mig ut på antingen Roslagsleden eller på Sörmlandsleden för att springa ett eller två långpass. Vädret ska ju vara kasst i helgen med riktigt mycket regn och då är det lika bra att spendera helgen i löparskorna. Jag tänker att om jag tränar under riktigt dåliga förhållanden så förbereder jag mig för det värsta och i annat fall kan det ju bara bli bättre. Vädret i fjällen är ju inte att leka med ibland.
Jag ser otroligt mycket framemot att få springa Kungsleden i alla fall oavsett väder. Nu är det en månad kvar och det är bara att köra.














