Varför får man stressfraktur av löpning?

Att dra på sig en stressfraktur kan vara … stressande. De står för ungefär en femtedel av skadorna som drabbar löpare – och kvinnor är mer utsatta än män. Här förklarar vi vad en stressfraktur är och vad det innebär för dig som löpare. 

När vi belastar kroppen, framför allt i idrotter som innebär mycket löpning och/eller hopp, så kan små mikroskador uppstå i skelettet. Det är en naturlig följd av att vi belastar kroppen och är något som läker och byggs upp igen när vi vilar mellan träningspassen. 

Men om inte kroppen får tillräckligt med vila och tid för återhämtning så hinner inte dessa mikroskador läka. Till slut börjar det uppstå små sprickor i skelettet och så småningom blir de här sprickorna så stora att du börjar få ont. Du har nu en stressfraktur. 

En stressfraktur uppstår alltså när skelettet inte hinner återhämta sig tillräckligt mellan tillfällena med belastning – det vill säga upprepad överbelastning under en period. Stressfrakturer står för omkring 20 procent av skadorna inom löpning och är vanligare förekommande bland kvinnor än män.

De uppstår oftast på mellanfotsbenen (metatarsalbenen), tarsalbenen (ett antal mindre ben i foten som sitter nära och/eller utgör en del av vristen), tibia (underbenet), femur (lårbenet) och bäckenet. Men det är inte själva stöten i marken som främst belastar skelettet – det är i stället de krafter som musklerna genererar på skelettet som utgör den högsta belastningen.

Smärtan kommer plötsligt

Karakteristiskt för en stressfraktur är att smärtan uppstår plötsligt under ett träningspass. På kort tid går du från att vara smärtfri till att ha mycket hög smärta som gör att du behöver avbryta passet, ofta med hälta som följd. 

Notera att även om smärtan uppstår plötsligt så är själva skadan resultatet av en längre tids överbelastning – det handlar ofta om veckor eller månader av överbelastning. Ibland kommer smärtan utan förvarning, men ibland har man under de senaste veckorna eller månaden haft lite känningar i området som försvunnit mellan passen, men som nu alltså har eskalerat. 

En av de tydligaste skillnaderna mot exempelvis muskel- eller sensmärta är att smärtan från dessa ofta är som mest påtaglig i början av ett pass men att det känns bättre efter uppvärmningen, när man blivit varm. Smärta från en stressfraktur beter sig snarare tvärtom och blir bara värre i takt med att belastningen ökar.

Distinkt punkt där smärtan känns

Beroende på var stressfrakturen sitter så kan man se en svullnad och ibland blånad i området. Vid stressfraktur kan man vid tryck också ofta hitta en väldigt distinkt, specifik punkt där smärtan sitter samtidigt som man är nästan smärtfri vid tryck precis bredvid samma punkt. Stressfrakturer på lårbenshalsen eller i bäckenet nära höftleden brukar upplevas som smärta i framför allt ljumsken och kan ibland stråla ner i insida lår.

Det finns lite olika sätt att dela in den här typen av överbelastningsskada utifrån svårighetsgrad (se ruta längre ned). Stressfrakturer delas även in i lågrisk- och högriskfrakturer. Dels beroende på vilket ben som är drabbat, dels på vilken del av benet som frakturen sitter. Lågriskfrakturer läker något snabbare då dessa ben har bättre blodförsörjning och risken är lägre att skadan blir större eller läker långsamt. Vid högriskfrakturer råder det motsatta förhållandet.

Exempel på lågriskområden är kalkaneus (hälbenet), fibula (vadbenet), insidan eller baksidan av tibia (skenbenet), med flera. Exempel på högriskområden är stortåbenet och lilltåbenet, framsidan av tibia (skenbenet) och navikulare (ett av tarsalbenen i foten). Beroende på vilket ben som belastas så komprimeras eller böjs benet något på ena sidan, samtidigt som den andra sidan ”sträcks”. Sitter skadan på den sida där benet sträcks ses skadan som en högriskskada.

Är smärtan hög även i vardagen och/eller om det handlar om en högriskskada är det vanligt att området behöver avlastas helt ett par veckor. Det vill säga med kryckor eller pjäxa till dess att vardagssmärtan har lagt sig.

Energibrist är en riskfaktor

Energibrist är en viktig riskfaktor för att utveckla stressfraktur, men även andra skador (se ruta längre ned). RED-S (Relative Energy Deficiency in Sport), relativ energibrist på svenska, är mycket vanligt hos konditionsidrottare.

RED-S kan dessutom förekomma även om man är viktstabil, det vill säga du kan ha energibrist även om du inte tappar i vikt. Detta kan leda till hormonella rubbningar hos såväl män som kvinnor. På kvinnor är ett tydligt symptom att man har utebliven eller oregelbunden menstruation. Dessa obalanser leder även till sämre skeletthälsa, och därför är risken för stressfrakturer i dessa fall hög.

Sök vård för rätt diagnos

Om du misstänker eller är orolig för att ha drabbats av en stressfraktur bör du söka råd hos utbildad vårdpersonal. Du behöver en bedömning på om det är en stressfraktur och i så fall direktiv kring om den får belastas eller bör avlastas helt med en pjäxa eller med kryckor. Du ska inte fortsätta att belasta området med träning om du misstänker stressfraktur.

Diagnosen ställs i form av klinisk undersökning och ibland med hjälp av röntgen. Värt att veta är att det kan ta flera veckor innan en stressfraktur ses på en vanlig röntgen. Är skadan färsk så krävs annan bildtagning, till exempel en magnetkameraundersökning.   

Fakta om stressfrakturer 

Stressfrakturer delas in i svårighetsgrader från låg till hög:

• Ödem/svullnad i benhinnan. 
• Benmärgsödem (”svullnad i skelettet”). Brukar ibland benämnas som ”stressreaktion”. Förekommer i olika grader av omfattning. 
• Stressfraktur.  Skelettskada. Förekommer i olika grader av omfattning.

Läkningstider för stressfrakturer

Hur lång tid det tar för en stressfraktur att läka är som med så mycket annat ytterst individuellt. Men om det handlar om låg grad av skada, som vid benmärgsödem eller liten stressfraktur, tar det cirka 4–8 veckor. Vid hög grad av skada och/eller ett högriskområde tar läkningen 8–20 veckor. 

Exempel på cirkatider för läkningsprocessen:

• Fibula: 4–8 veckor.
• Tibias insida eller baksida: 6–12 veckor.
• Metatarsalben (tå 2-4): 6–12 veckor om lågrisklokalisation, 8–12 veckor om högrisklokalisation.
• Hälben, bäcken, pubisben: 12–20 veckor.

Riskfaktorer för stressfrakturer

• Stor träningsvolym eller snabb ökning av volym.
• Snabb förändring av till exempel underlag, skor eller byte till högre träningsintensiteter.
• Otillräcklig återhämtning när det gäller kost/kaloriunderskott, sömn, stress.
• Tidigare stressfraktur.
• Nedsatt bendensitet (viktigt att undersöka för dig med upprepade stressfrakturer).
• Energibrist (se nedan).

Därför är energibrist en stor riskfaktor 

Löpare med låg energitillgänglighet, som alltså äter för lite mat, har fyra gånger så hög risk att drabbas av stressfraktur. En studie från 2018 visade att upp mot 56 procent av kvinnliga löpare åt för lite mat. Samma studie visade att 46 procent av kvinnorna och 60 procent av männen (alla var elitlöpare) som hade låg energitillgänglighet hade haft två eller flera stressfrakturer. Vid stressfraktur är det med andra ord hög sannolikhet för att även kostintaget behöver ses över. 

---