Världsstjärnan Harry Styles pratar med den legendariske författaren och (precis som Styles) maratonlöparen Haruki Murakami om den sköna enkelheten i löpning – och om hur löpningen ger näring åt kreativiteten.

HARRY STYLES ber om råd. Han har varit nervös inför i dag, och kunde nästan inte tro att det verkligen skulle hända. Men han är också exalterad över chansen att få träffa en av sina hjältar – en man som fått Harry att känna att det är okej att visa sig sårbar. Och som har inspirerat honom att börja med löpning. Mer specifikt maratonlöpning. 

– Jag undrar om du kanske har några råd att ge mig som man, som artist och som löpare?

Frågan ställer Harry till Haruki Murakami, den berömda japanska författaren som bland annat har skrivit Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Boken som fick Styles att tro att han faktiskt skulle kunna springa maraton. Något som han gjorde för första gången i fjol. Först i Tokyo där han kom i mål på 3:24. Sedan i Berlin sex månader senare, där han korsade mållinjen på fantastiska 2:59.13.

– Det var en svår fråga, säger Murakami med ett skratt.

– Okej, egentligen som människa, förtydligar Styles och skrattar han med.

De har pratat i ungefär en timme. Harry Styles har flugit in för att träffa författaren i närheten av hans hem. De är ett osannolikt par. Den 32-årige popstjärnan, låtskrivaren och skådespelaren Styles och den 77-årige bästsäljande författaren Murakami. Men de delar båda en kärlek till löpningen och inleder snabbt ett otvunget samtal.

Styles är väl förberedd och har med sig omsorgsfullt och eftertänksamt formulerade frågor. Frågor som visar på en kanske oväntad nivå av självinsikt – med tanke på att han är en ung man som varit i rampljuset sedan han var 16 år gammal. 

Deras samtal spänner över mycket. Från uppmärksamhetsspann – som barn hade Harry svårt med läsningen – till sjukdom – Murakami återhämtar sig från en sjukhusvistelse och har inte kunnat springa. Men även ensamhet, betraktelser, musik, kreativitet, berömmelse – och längtan efter att vara en vanlig människa. Och så pratar de om löpning förstås, vilket hänger ihop med allt det där andra.

Murakami, som har genomfört över 25 maratonlopp, tänker en sekund innan han svarar. 

– En viktig sak för oss människor är att omfamna det motsägelsefulla inom oss. När jag skriver känner jag alltid det i mig, och det är därför jag vill uttrycka mig … för att förstå det. Trots min ålder undrar jag fortfarande vad det här kaoset i mig är för något. Så det skulle vara mitt råd till dig som artist och som människa. Om det finns något fult och mörkt inom dig så kan du inte bara visa upp det som det är. Du måste liksom vända det till något positivt, genom att dela med dig av det till andra som kanske inte tror att de själva bär på något sådant. Förvandla mörkret inom dig till konst.

Han pausar igen, ler sedan. 

– Mitt råd till dig som löpare? Inget som är motsägelsefullt.

Man kan inte köra på för hårt för tidigt

– En av de saker jag verkligen älskade i din bok om löpning var hur den befriade mig från idén om att jag var tvungen att vara en plågad själ och att musiken måste vara ett ohälsosamt yrkesval. Det är ju din poäng, att god hälsa är förutsättningen för att man ska kunna fortsätta verka som artist under lång tid. Att man kan fortsätta vara en strukturerad, hälsosam person och göra ett fantastiskt arbete. Så det är jag mycket tacksam för, säger Styles.

Att man kan fortsätta vara en strukturerad, hälsosam person och göra ett fantastiskt arbete.

– Att skriva en bok är inte så svårt, men om du vill fortsätta skriva som författare så måste du vara stark. Skrivandet kräver uthållighet. När jag var tonåring så dog de stora artisterna tidigt, som Jim Morrison och Jimi Hendrix. Jag tror att de helt enkelt inte hade tid att vänta – de ville leva snabbt, dö unga. Men det var inte något för mig. Jag ville leva ett vanligt liv som en vanlig människa – som skriver ovanliga böcker. Det var mitt mål, mitt ideal, säger Murakami.

– Att springa maraton kräver mycket disciplin. Man kan inte köra på för hårt för tidigt. Har det alltid varit självklart för dig att löpningen och skrivandet gynnar varandra? Eller är det lätt att man övertolkar det där? Att du bara råkar gilla att skriva och att springa? säger Styles.  

– Både löpningen och skrivandet passar min personlighet. När det gäller löpningen handlar det inte bara om farten. Jag fastnade aldrig för idrotter som handlade om bollar. För mig handlar löpningen mer om att tävla mot mig själv, säger Murakami.

– I dag romantiserar många konstnärsskapet, att det är något nästan utomkroppsligt som bara drabbar dig. Det kan nästan framstå som lite töntigt att anstränga sig. Men i dina böcker ser jag ingen rädsla för det. Som när du skriver om sex och maskulinitet. Karaktärerna i dina böcker är inte alls experter på sex – det finns många scener där de fumlar runt – utan verkar både vara oskyldiga, sårbara och skamfyllda. Det har definitivt förändrat hur jag ser på maskulinitet och sårbarhet. Var det något du gjorde medvetet eller upptäckte du det medan du skrev? säger Styles.

– Jag är bara en vanlig kille. Alltid. När jag var tonåring eller i 20-årsåldern så var jag inte särskilt bra på något. Men när jag tog examen från universitetet ville jag inte bli en löneslav och jobba för något företag. Så jag öppnade en liten jazzklubb i Tokyo. Jag trodde inte att jag skulle bli författare, jag älskade bara att läsa böcker. Men när jag fyllde 29 var lusten att skriva väldigt stark. Så jag skrev en bok och blev författare – lite av en ingivelse. Men jag är fortfarande en vanlig kille som lever ett vanligt liv med min fru och allt.

– Ibland kan jag tycka att det är pinsamt att bli intervjuad – varför skulle någon tycka att det är något speciellt med mig? Det är därför karaktärerna i mina böcker bara är normala människor som har den här obekvämheten i sig. Själv tror jag inte ens att jag är en skapare; jag är bara en mottagare. Jag älskar att lyssna på musik, jag älskar att läsa böcker – men jag är bara en läsare och en lyssnare. Jag försökte faktiskt lära mig att spela några instrument, men jag kom aldrig in i det för jag hatar att öva. Det är tråkigt, säger Murakami.

– Åh, det är det verkligen, säger Styles.

(Båda skrattar.)

Vi är i det här tillsammans

Harry Styles fjärde album, Kiss all the time. Disco, Occasionally, släpptes den 6 mars. Fansen har fått vänta sedan 2022 på uppföljaren till listettan Harry’s House. Efter flera år av intensivt turnerande var Styles faktiskt inställd på att vänta mycket längre än så med att spela in något nytt igen – fem, åtta eller tolv år om det så behövdes. Han var inte längre säker på vad han ville säga. 

– Det är något jag ofta har kämpat med under mina turnéer. Känslan av att jag inte vet vad jag ger, att jag inte vet vad jag tillför världen. Speciellt när belöningssystemet och den slags … den uppskattning du får känns så starkt. Det är tydligt att jag får ut så mycket av det här, att jag får all denna energi av andra människor – vilket jag verkligen uppskattar. Men vad bidrar jag själv med? För mig blev det här en ganska existentiell fråga emellanåt. 

När han stod med sitt fluffiga hår och barnsliga ansikte på scen i The X Factor 2010 och berättade om sina planer på att studera juridik och sociologi på universitetet var han bara en vanlig kille. Då hade han ett deltidsjobb i ett bageri och en mamma som trodde att han kunde sjunga. Sexton år senare, efter enorma framgångar och den massiva logistikapparat som följer med på köpet, förvärrades dessa existentiella tankar av att han kände sig alltmer isolerad. 

– Under de här åren var jag tvungen att säga nej till allt jag blev inbjuden till. Oavsett om det handlade om en väns födelsedag, en resa till någon fantastisk plats eller en releasefest. Jag började undra om jag sa nej för att jag verkligen var så upptagen – eller om det var för att det var bekvämare att inte säga ja. När man skärmar av sig från andra för att skydda sig från negativitet så missar man också positiva upplevelser. 

Han fyllde 30 år 2024 och bestämde sig för att ta ledigt från jobbet, delvis för att göra sådana saker som folk brukar göra redan i 20-årsåldern. Harry började resa för nöjes skull. ”På sätt och vis för första gången någonsin” säger han. Japan, Spanien, Tyskland. Han älskade Berlin och återvände dit gång på gång, skaffade nya vänner, gick på klubbar på kvällarna. 

– Jag älskar bra elektronisk musik, du vet – särskilt den melodiska aspekten. Det är en sådan fantastisk gemenskap när man är ute, men man ser också att folk har helt olika upplevelser. 

Harry började känna att det var just den känslan han ville förmedla med sitt nästa album. 

– Jag ville återskapa det jag själv upplevde på dansgolvet, den där känslan av att förlora sig i orkestreringen och musikaliteten. Det var så uppslukande. Det var liksom ”så här vill jag känna när jag står på scen också.” Jag vill inte att det ska kännas som att jag står och predikar utan mer som att ”åh, vi är i den här musiken tillsammans.” Som att jag är i det här tillsammans med dig.

Men den här livsstilen var krävande att hantera för någon som är van vid mer struktur. Och det var där löpningen kom in. Löpningen erbjöd disciplin och ett annat sätt för Styles att vara för sig själv. 

– Vissa av de här upplevelserna innebär också att man bombarderas med intryck. Det är så många människor – och volymen är så hög. För mig blev löpningen ett sätt att bearbeta allt det där, en plats där jag verkligen kunde vara för mig själv. När man tränar för ett maraton, vilket är den ensammaste formen av löpning, så ger man sig liksom bara ut på en löprunda och kommer tillbaka tre timmar senare. Men det finns också verkliga synergier mellan just den grejen och elektronisk musik – något som är snudd på hypnotiskt, det blir nästan som ett mantra.

Han började spela in det nya albumet i början av 2025 med sin långvarige producent Kid Harpoon på Hansa Studios i Berlin. Den ligger nära en åtta kilometer lång väg som Harry sprang nästan varje dag. Ibland lyssnade han på sina egna demos på mobilen och gjorde minnesanteckningar medan han sprang. 

– Jag hade spellistor förut, men det slutade bara med att jag sa till mig själv ”Okej, bara 20 låtar till”, säger han. 

– När jag började springa till mer elektronisk musik – artister som de brittiska elektroniska producenterna Floating Points och Jamie XX, eller mixar av tyska techno-DJ:s som Fadi Mohem och Ben Klock – så blev det nästan hypnotiskt på något sätt, jag blev som uppslukad av det. Jag upplevde att min löpning nästan förvandlades till ett meditativt tillstånd. Det gjorde att tiden rann i väg på ett helt annat sätt.

Du som rör dig ensam genom världen

– Tycker du att du blir mer kreativ medan du springer, eller väljer du att sätta allt annat åt sidan då? Själv tycker jag att den där hypnotiska, meditativa aspekten av musiken har mycket gemensamt med den meditativa aspekten av löpningen. Jag har tid att tänka på mycket, både på det jag jobbar med för stunden och på andra saker i mitt liv, när jag springer, säger Styles. 

– När jag springer så springer jag bara. Jag tänker inte så mycket. Oftast lyssnar jag på musik. När jag kommer tillbaka och sätter mig ned vid skrivbordet igen börjar jag tänka, men när jag springer är jag ganska tom. Något kommer in i mig, men jag märker det inte. Att bli nollställd är ett av mina syften med löpningen. Att träna sin kropp känns som rätt sätt att skapa det perfekta kärlet, att bygga ett fundament för idéerna, säger Murakami.

 När jag springer så springer jag bara. Jag tänker inte så mycket.

– En sak som kan vara komplicerat för mig är det här med att man är en iakttagare som konstnär, oavsett om man är musiker, författare eller regissör. Men när man blir känd blir man i stället den som iakttas. Man vet att man fortfarande är densamma, men andra människor kan börja betrakta dig på ett annorlunda sätt. Och då uppskattar jag verkligen enkelheten i att springa. För det innebär också att man kan ta på sig rollen som iakttagare igen och leva sitt liv som vanligt, i sin renaste form. Det är bara du som rör dig ensam genom världen. Det är det jag älskar med löpningen – du behöver inget annat än ett par skor, säger Styles. 

– Aha, men så är det inte för mig. Som författare är jag inte särskilt påpassad, inte så som du är i din roll. I mitt jobb kan man ju bara stanna hemma om man vill, man behöver inte träffa någon annan, säger Murakami. 

– Ett av mina favoritstycken som du har skrivit är: ”Tyck inte synd om dig själv, det är bara idioter som gör det.” Jag tycker också om det poetiska sätt du beskriver enkla saker på, sådant som att äta frukost eller att ta en öl. Det har definitivt påverkat hur jag ser på och uppskattar de små, vardagliga stunder jag har för mig själv. Det förändrar hur man uppfattar världen, säger Styles.

En tydlig start- och mållinje

Harry Styles är ursprungligen från Cheshire i norra England. Men han har bott i London i 15 år – och han gillar verkligen det kuperade, gröna parkområdet Hampstead Heath i norra London. Men när Styles började gå och springa genom London fick han upp ögonen för staden på ett annat sätt än tidigare. 

– Man ser saker från marknivå som man inte uppfattar om man kör bil. Det fanns så många områden i London som jag hade missat. Och under den första tiden i One Direction tillbringade vi så mycket tid på hotell och arenor … det finns länder som jag har besökt men inte alls upplevt. I dag när jag reser handlar det mer om att ge mig ut och se saker, oavsett om jag går eller springer. Man upplever platsen på ett helt annat sätt då.

Själv tar Styles knappt åt sig äran för sina framgångar. 

– Allt handlar om fansen, inte om mig. Jag kan inte sälja ut en spelning – det är bara fansen som kan göra det. Det är producenten som jag jobbar med som gör mig stor, liksom alla andra i mitt team – allt det som jag belönas för kräver väldigt många människor. 

Löpningen är på ett sätt en motvikt till det livet – en uppfriskande kontrast. Det kreativa sökandet – att skapa musik, skriva romaner – kan vara tillfredställande, men det kan också skapa press. Ett album kanske aldrig känns färdigt, men ett maratonlopp har alltid en tydlig start- och mållinje.

– Idrott är så binärt, det handlar bara om tid. Det handlar inte om att jag försöker ”toppa listorna”, för som löpare är jag inte på den nivån. Men jag kan försöka slå mig själv, göra träningen och ta mig igenom loppet.

Styles är ingen nybörjare. Han sprang lite när han var i 20-årsåldern, men att träna löpning blev aldrig någon vana. 

– Eftersom jag var ung så brydde jag mig inte om att stretcha eller ta hand om min kropp, så jag blev ganska snabbt skadad, säger han.

Nu vet han att han får jobbet gjort.  

– Det är väldigt tillfredsställande att trots allt ge sig ut och springa en onsdag, även om man inte alls känner för det. 

– Jag brukade tänka att tretimmarsgränsen var ett väldigt specifikt mål att försöka nå, särskilt med så små marginaler … hur klarar man att hålla fokus på det under så lång tid? Samtidigt lockades jag av just det med löpningen – känslan av att jag faktiskt har kontrollen.

Han tränar på vilka delar han kan styra över. Som farten – hans splittider var nästan identiska i Berlin maraton – och energiintaget.

– Jag brukar dricka mycket vatten. Men jag var verkligen rädd för att kissa på mig under Berlin maraton, så jag fyllde på med elektrolyter på morgonen men inte så mycket  vatten. Sedan drack jag mycket under loppet.

Jag äter vanligtvis den största croissanten jag kan hitta inför varje långpass.

När det gäller mat äter han ”vanligtvis den största croissanten jag kan hitta inför varje långpass.”

Men vad tänker Harry om sådant han inte kan kontrollera? Som hur utsatt han är som kändis när han springer på Londons gator, ofta klädd i ljusa, färgglada träningskläder och iögonfallande Nike Alphaflys? Han verkar förvånansvärt obekymrad när det gäller detta.

– Det viktigaste är att man alltid är i rörelse. Man kan ju svänga runt ett hörn var som helst … med mig tror jag att det är lite mer ”Var det där…?” i stället för ”Åh, titta, det är han!” Och vid det laget är jag redan långt borta.

Ingen kan springa ett maraton åt dig

– Det jag gillar med löpning är att det på ett sätt är väldigt ensamt. Men du är också tillsammans med andra löpare, med en sorts vag gräns emellan er. Min bok om löpning översattes till många språk, så vart jag än reser i världen så känner andra löpare igen mig när jag är ute och springer och ropar mitt namn. Så var jag än är så har jag en vän, säger Murakami.

– I det första stycket i den boken hävdar du att ett välkänt talesätt gör gällande att ”en gentleman inte pratar om kvinnor han dejtat eller skatten han betalat”. För att sedan direkt erkänna att det är något du bara hittat på, innan du skriver att folk verkligen inte borde berätta hur de gör för att hålla sig friska. Haha. Det är underbart att börja en bok om löpning med humor på det sättet. Precis som den vanliga kille du säger att du är – och inte som någon slags fiktiv litterär karaktär. Men det jag nog gillar bäst är att jag egentligen inte vet någonting om dig, utöver texterna som du har gett ut. Så jag är lika djupt tacksam för allt det som du har valt att hålla för dig själv som det du har valt att dela med dig av, säger Styles.

– Du skriver både musiken och texterna, eller hur? Det är toppen. Jag har alltid undrat vad kreativitet är för något. Jag har skrivit böcker, skapat något, i ungefär 45 års tid. Men ändå vet jag inte vad kreativitet är. Det är något som finns inom mig, men jag kan inte få fatt i det när helst jag vill för att … eh, det bara kommer till mig. Och när jag har skrivit klart så försvinner det. Sedan får jag vänta tills det kommer tillbaka. Men väntan är inte lätt. Ibland är det särskilt svårt, för man kan aldrig vara säker på att det kommer igen. Men man måste vänta, säger Murakami. 

– Ja, och att bara acceptera den där väntan kan kännas ganska passivt. Men det är kanske kontrasten mellan just det tillståndet och löpningen som man tycker om. När kreativiteten är något flyktigt, något subjektivt, så finns löpningen där med sin tydliga början och slut. Det finns inget tydligt slutmål för kreativiteten. Det är så mycket jag fortfarande inte förstår som musiker, varken vad det betyder nu eller kommer att betyda för mig i framtiden. Löpningen är en tävlan mot dig själv, men att skapa något och bli uppskattad för det handlar så mycket om att andra människor ska bestämma sig för om de gillar det. Det är upp till dem, säger Styles.

– Du måste skapa en bra grund för att kunna bygga på den. Löpningen har lärt mig många bra saker. Jag var som bäst när jag var 45 år gammal, sedan gick det utför. Jag visste förstås att det skulle hända, och att jag var tvungen att förbereda mig för det. Men när det gäller skrivandet finns det ingen topp – jag är 77 år gammal men jag skriver fortfarande. Min nya roman kommer att publiceras i juli i år. Jag har precis skrivit klart den. Jag är väldigt glad! säger Murakami.

– Grattis! Din roman Norwegian Wood blev ju en stor succé [i slutet av 80-talet]. Var det något i reaktionerna på den som gjorde att du ville att dina kommande böcker skulle bli mer surrealistiska … att det blev som en sorts konstnärlig motreaktion? Och tror du att det i så fall var en undermedveten reaktion på … att den blev så populär på ett sätt som du inte var bekväm med, eftersom du ville fortsätta leva som en vanlig person? säger Styles.

– I Japan sålde Norwegian Wood över två miljoner kopior vid den tiden. Jag var nästan lite deprimerad i ett år eller så eftersom den blev så populär. Jag vill inte vara populär. Men jag återhämtade mig från depressionen och började skriva annorlunda. Så det var min vändpunkt, antar jag. Men hur tänker du kring dina album som har sålt bra?

– Ja, jag fattar. Jag tror att man kommer till en punkt i skapelseprocessen där allt fortfarande känns oförstört; ett riktigt vackert ögonblick när skapandet är klart och resultatet fortfarande bara är ditt. Sedan kan själva överlämningsfasen kännas ledsam, när du måste släppa taget. Det är som att skicka iväg sitt barn till skolan, och då känns det lite frikopplat från dig, säger Styles.

– Men det är först de senaste åren som jag har insett hur människors reaktioner på det jag har skapat inte nödvändigtvis handlar om mig. Jag tror att jag är mindre viktig. Och det kan vara ganska skrämmande att inse att det inte handlar om mig, men det kan också vara väldigt befriande att veta att mitt jobb faktiskt bara är att fortsätta vara mig själv och att fortsätta dokumentera det. Det är det som är min uppgift. Inte att jag ska leverera svar och berätta för alla vad livet handlar om. Jag tror att det finns en frihet i den insikten, att jag bara kan låta publiken se mig ställa frågorna. Eftersom frågor är mer intressanta än svar, säger Styles.

– Ja, jag känner likadant när det gäller mina böcker, jag erbjuder bara frågorna – inte svaren. Det kommer förstås alltid att finnas kritiker och andra som säger att den ena eller den andra är bäst. Men jag gillar inte den världen, så jag håller mig borta från den. Jag skulle hellre bara springa. Och jag får lite samma känsla när det gäller dig. Du verkar inte bry dig om att vinna priser eller hur många skivor du säljer, du tycker nog att det är viktigare att leva det liv du vill leva. Man vinner ett pris för att någon annan säger att man är värd ett pris, men det viktigaste är vad man själv känner är värdefullt i sitt liv, säger Murakami.

– Det finns många åsikter om vem som är bäst inom mitt område, med alla dessa rankningar av vem som sålt mest eller vunnit pris – trots att musik är en så subjektiv sak och inte alls är påtagligt på det sättet. Det jag har kommit fram till när det gäller mitt övriga liv, och inte minst när det gäller löpningen, är att jag måste våga lita på att jag kan göra exakt det jag säger att jag ska göra. Att jag måste tro på mig själv när jag säger att ”jag vet att du kan klara den här svåra utmaningen och att du kan ge dig ut och träna även när du inte vill det, och att du kan ta dig igenom tuffa saker.” Att ha den typen av integritet … ingen kan springa ett maraton åt mig. Men det finns många som hjälper mig att göra musik, som ger ut den, skapar en show och får mig att se bra ut i den! Men att springa är att föra ett samtal med mig själv.

Creative Director: Molly Hawkins / Produced by: Someday Studio / Executive Producer: Andrew Gallo / Executive Producer: Wyatt Whitaker / Wardrobe Stylist: Harry Lambert / Makeup artist: Carol Dotti / Hair Stylist: Candice Birns / Set Designer: Kelly Infield / Full Stop Management: Jeffrey Azoff, Tommy Bruce, Tom Skoglund / Hand Printing: Lloyd Ramos / Post Production: Imagine.