MEST LÄSTA
Tävlingen avgjord: Grattis till nya hybridcykeln, Sandra!
Blogg

Tävlingen avgjord: Grattis till nya hybridcykeln, Sandra!


Frågan vi bad er läsare svara på var på vilken plats Velo & Oxygen öppnar sin första butik i Sverige den 31 mars. Det rätta svaret är förstås Sickla köpkvarter i Stockholm. En av alla som skickade in rätt svar heter Sandra Johansson, som nu får glädjen att trampa på en helt ny Crescent Zetta.

Grattis säger vi – och hoppas det blir många sköna mil i sadeln!

Läs mer om tävlingen här – och håll utkik på sajten efter fler tävlingar framöver.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Så klarar du utförsbackarna i Stockholm Tunnel Run
Blogg

Så klarar du utförsbackarna i Stockholm Tunnel Run


Den verkliga hjärtekrossaren i Boston Marathon är inte den berömda stigningen efter 34 kilometer. Det är den långa utförslöpan i starten av loppet som lockar många löpare att springa alldeles för fort, vilket kan bli en katastrof för benen längre fram i loppet.

Problemet existerar även om utförslöpan inte är särskilt lång. En studie visar att skadan på musklerna från ett kort och snabbt lopp utför på fem kilometer motsvarar de som drabbar ultralöpare i bergen som sprungit upp mot 300 kilometer. I båda situationerna kräver utförslöpningen excentriska muskelsammandragningar när du bromsar för varje steg, samtidigt som löpningen tvingar lår och vader att sträcka ut. De resulterande skadorna på muskelfibrerna saktar eventuellt ner dig och kan leda till en förlamande ömhet. För att komma till rätta med de här skadorna har forskare utformat några olika taktiker – som kommer väl till pass på Stockholm Tunnel Runs backiga 7,6 kilometer.

ÖKA KADENSEN

Genom att ta små, korta steg kan man minska belastningen vid varje fotisättning. En studie under en utförslöpning på 45 minuter visar att om man ökar antalet steg per minut med åtta procent mot det normala – då minskar förlusten av styrka. Men det finns löpare som automatiskt kortar ned steget när de springer utför, i deras fall blir ytterligare en minskning av steglängden ineffektiv. För att komma underfund med vad som fungerar bäst för dig, experimentera med olika steglängder och tempon när du springer i nedförsbackar under träning. Och försök hitta ett steg där du känner att benen kommer att hålla.

VARIERA ISÄTTNINGEN AV FOTEN

Det har debatterats flitigt om vilken del av foten som ska träffa marken först. Det finns viss bevisföring som visar att om man landar på hälen under utförslöpning så ger det mindre trötthet jämfört med att landa på mellan- eller framfoten (på grund av vinkeln på knät vid markkontakten). Rent praktiskt kan du försöka att variera isättningen av foten så att du inte alltid landar i samma position, vilket gör att tyngden delas mellan olika muskelgrupper. Detta kan vara svårt att genomföra på jämt underlag, men däremot är det lättare i ojämna trail- och terrängspår.

TRÄNA UTFÖRSLÖPNING

Har man en gång upplevt smärtan i muskler som har skadats av excentriska sammandragningar efter utförslöpning vill man inte vara med om det igen. Öm kan man bli oavsett hur man förbereder sig – men på rätt sätt kan smärtan släppa efter någon dag i stället för att hänga kvar i tio veckor. Det är därför som många löpare med sikte på att springa Boston Marathon år efter år tränar en hel del utförslöpning. Målet är att springa så pass mycket utför att man känner sig öm dagen efter, fast inte värre än att man kan fortsätta träna.

Försök att lägga upp utförsträningen så att den motsvarar vad som väntar i ett kommande lopp med många utförslöpor – som höjdmeter, fallhöjd och intensitet. Om du förbereder dig för ett traillopp med många upp- och nerförsbackar, träna då fartlek i kuperad terräng och försök att hålla ett så högt tempo som möjligt i utförslöporna, utan att riskera säkerheten.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Heartbreak Hill


Jag har precis gjort världens bästa upptäckt; kinesiotejp! Hur f-n kan jag ha missat det? Å varför har ingen sagt nånting om det tidigare? Helt obegripligt. Jag är helt såld på tejpen just nu, så pass att jag missbrukat den å det grövsta de senaste dagarna. Jag har tejpat varenda kroppsdel som går att tejpa (ja nästan i alla fall). Jag har ingen aning om hur den hjälper, vad den är gjord av eller om det bara är buffel och båg men det har nästan känts som om jag har fått en ny höft, ett nytt knä och en ny fräsch itb-sena tack vare tejpen. Skitsamma om det bara är placebo, det hjälper ju uppenbarligen.

Det var min naprapat som rekommenderade att jag skulle testa den. Jag var dit för min sketna knäsena förra veckan som spökat till och från hela vintern men hur mycket han än försökte så kunde han inte provocera fram någon smärta just där och då. Jag har ju själv känt att det är framsida/utsida lår som är boven i dramat så teorin blev istället att dessa senor ligger och pressar på nån slemsäck eller fettkudde under knät vilket i sin tur skapar känningarna och smärtan. Som vanligt gick han på med nålar på egen begäran – det blev faktiskt nytt rekord med 13 st nålar rätt ner i låret, och som vanligt var det smärta upphöjt i tio men förbannat skönt efteråt. Men vi gick också igenom hur man kan tejpa knät för att inte senorna ska skapa den där irritationen och sen dess så är jag fast i tejp-träsket.

På träningsfronten så börjar det märkas att benen är slitna av all träning nu i vinter men det är faktiskt precis så jag vill att det ska kännas fyra veckor innan raceday. Nu börjar det snart bli dags att släppa upp lite på mängden och försöka hitta formen och jag vet av tidigare erfarenheter att benen kommer kännas som nya direkt jag trappar ner.

Den här vintern har vart fantastisk på många sätt; framförallt så tycker jag att jag har lyckats utmana mig själv på flera olika plan och inte bara fastnat i gamla hjulspår. Jag har sprungit längre, oftare och fortare jämfört med tidigare och kroppen är ju så fantastisk att den anpassar sig efter det. Jag levde länge i tron om att jag måste ha en vilodag i veckan för att hålla ihop men i vinter har jag visat för mig själv att så inte är fallet. Egentligen är det ju inte loppet i sig som kommer att definiera mig som löpare eller min träning fram dit. Självklart vill jag persa och givetvis vill jag också fixa min drömgräns på 2.48 men det absolut viktigaste – som jag påmint mig själv om rätt så ofta i år – är ju att det är vägen fram mot målet som är det viktiga, att kunna njuta av löpningen i nuet och inte bara stirra sig blind på ett datum flera månader bort och tänka att det är där och då som allt kommer att avgöras. Strävandet mot det ouppnåliga ska inte underskattas för helt plötsligt blir det omöjliga möjligt. Det var inte allt för länge sen som jag drömde om att springa milen på 40min. Då kändes det omöjligt. Om en månad ska jag försöka göra samma sak – fast fyra gånger på raken. 

Hur som helst så har jag dom senaste dagarna börjat bli både lite nervös men också förväntansfull. Trots att det är fyra veckor kvar så börjar det kännas att det snart är dags. Det ska bli skitkul att springa en mara igen samtidigt som jag är livrädd för jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Jag har kollat vartenda klipp på youtube som handlar om Boston Marathon och jag har drömt mardrömmar om Heartbreak Hill den senaste veckan. Boston har egentligen aldrig vart nåt drömlopp tidigare men ju mer jag kollat desto mer börjar jag inse hur stort Boston Marathon faktiskt är borta i USA. Det finns ju faktiskt löpare som ägnar en hel livstid åt att försöka kvala in utan att lyckas. 

Tittar man på banprofilen så ser ju banan rätt så överkomlig ut men ju mer jag läser och kollar videoklipp desto mer rädd blir jag för The Newton Hills mellan mile 16 och 21 och jag ska inte göra felet att underskatta backarna bara för att banprofilen ser lätt ut.

Drömmen är ju att ha så pass mycket krafter när jag kommer till backarna att jag känner att jag kan attackera dom utan att behöva dra ner på farten allt för mycket för att sedan bara kunna rulla på nerför in mot målet och korsa mållinjen på 2.48.46 men det är på många stjärnor som ska stå rätt för att det ska bli verklighet. Just nu tänker jag mest bara negativa tankar som att jag tex får hybris och öppnar första halvan på 1.21 bara för att det är så lättsprunget i början och att jag sedan i bästa fall kommer behöva en rullator för att ta mig upp för backarna, i sämsta fall vara så groggy att jag springer åt fel håll. Det viktiga är i alla fall att ha en plan och hålla sig till den, sen om det är en bra eller dålig plan, det återstår att se. Och planen är fortfarande att ha nå minut till godo på backarna. Det känns också skönt att sista milen är en enda lång nedförsbacke där man förhoppningsvis kan ta ikapp några sekunder om det skulle behövas, inte som i New York där sista halvmilen är en enda lång plåga av böljande kupering och stenhård betong.

Än så länge har jag ju lite tid på mig att bygga upp självförtroendet och vända alla negativa tankar till nånting positivt. Förhoppningsvis så kommer det med formen. Kanske blir det tävlingspremiär nästa helg då Premiärmilen går av stapeln, har inte bestämt mig än för om jag ska springa eller inte. Jag gillade inte den nya bansträckningen ifjol men samtidigt vore det skönt med en generalrepetition och att få testa formen när det är skarpt läge. Å andra sidan kan det ju få omvänd effekt också, som i höstas då jag knappt orkade hålla min marafart på Stockholm Halvmarathon två veckor innan Berlin. Det var knäckande för självförtroendet. Å andra sidan gick det ju bra till slut ändå. Återstår att se. Tills dess ska jag fortsätta kolla alla klipp om Heartbreak Hill som jag hittar på tuben.

/Hörs


Antal kommentarer: 1


Anders Larvia

Tack för alla snälla ord! Och jag tror också att tejpen kommer vara skillnaden mellan succé och fiasko 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

5 trailpass som gör dig till en snabbare landsvägslöpare
Blogg

5 trailpass som gör dig till en snabbare landsvägslöpare


1. Långpass
Syfte: Att utveckla och upprätthålla syreupptagningsförmågan
Typ av terräng: Platt, kuperad och/eller bergig

Precis som långpass för maratonträning ska dessa löpas långsamt. Försök att hålla en jämn puls och fokusera inte på hur långt du springer, utan snarare den tid du är ute. Kom ihåg att ju mer kuperad terrängen är desto längre återhämtning behöver du.

2. Progressiva långpass
Syfte: Att bygga uthållighet som räcker ända in i mål
Typ av terräng: Platt till måttligt kuperad

Efter uppvärmning, löp lätt under den första halvan av ditt pass. Öka sedan till din maratonfart under den resterande delen av passet. Börja med kortare långpass (60-90 minuter) för att bygga upp din syreupptagningsförmåga, öka sedan långsamt till längre pass (90 minuter till tre timmar).

3. Korta branta backar
Syfte: Att utveckla explosiviteten i musklerna
Typ av terräng: Korta, branta backar

Efter uppvärmning, attackera korta uppförsbackar i intervaller på 15 till 25 sekunder, hoppa över rötter och stenar och använd dina armar för att ta dig fram. Jogga under vilan, som ska vara lika lång som intervallen. Upprepa 6-8 gånger på samma sträcka eller lägg in intervallerna under en löprunda.

4. Korta intervaller
Syfte: Att hantera mjölksyra bättre och utveckla styrka och löphastighet
Typ av terräng: Måttligt kuperad

Löp 30-50 minuter fartlek med många korta, snabba fartökningar på 45-90 sekunder där du låter terrängen styra farten och längden. (Den här övningen är jämförbar med pass som 12 x 200 meter eller 10 x 400 meter på bana.) Fokusera på din löpteknik – det är inte lika viktigt att vara snabb som att springa kraftfullt men avslappnat. Joggvila mellan varje backe. Avsluta med några få 50 meter långa fartökningar och olika typer av löpskolningsövningar på platt mark.

5. Yasso 800
Syfte: Att utveckla löpekonomin och mjölksyretålighet
Typ av terräng: Platt till måttligt kuperad

Efter uppvärmning, löp en intervall på en tid i minuter och sekunder som motsvarar den tid du skulle klara att springa ett maraton på i timmar och minuter. Om du till exempel är i form för att springa ett maraton på 3.30 så springer du intervallen i 3 minuter och 30 sekunder. Spring dessa intervaller i en hastighet som motsvarar ditt tävlingstempo på fem kilometer (vilket motsvarar en intervall-längd på cirka 800 meter). Vila lika lång tid som du springer och upprepa mellan 6-10 gånger.

Om terrängen är väldigt varierad så spring dessa fram och tillbaka på samma sträcka. Det viktiga är inte att springa exakt 800 meter, nyckeln är ansträngningsnivån, inte distansen eller farten. Långsamma löpare kommer att löpa dessa på en något längre tid, men snabba löpare kommer springa hårdare utifrån deras tävlingsfart på fem kilometer.

LÄS MER: 4 träningsupplägg som gör dig till en snabbare traillöpare



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Här är upplägget som maxar effekten av din backträning!
Blogg

Här är upplägget som maxar effekten av din backträning!


När den moderna långdistanslöpningens fader, Arthur Lydiard, presenterade sitt träningskoncept för omvärlden för drygt femtio år sedan var backträning en viktig komponent. Lydiard ansåg den så viktig att han faktiskt gav backträningen en alldeles egen träningsperiod. Tanken bakom upplägget var att backträningen skulle ge Lydiards adepter specifik styrketräning och därmed skapa bättre förutsättningar inför den krävande tempoträningen som följde.

I Lydiards ursprungliga träningsprogram avsatte han 4–6 veckor till speciell backträning, då hans löpare tränade markant mindre långdistans än under vinterns grundträningsperiod – men istället tre backpass per vecka.

Eftersom tre backpass per vecka utsätter benen för extremt tuffa belastningar har Lydiards ursprungsprogram numera modifierats; idag brukar man begränsa antalet backträningstillfällen till två per vecka.

Läs också: 7 backpass du borde testa

Även om backträningen ger omfattande och viktig träningsstimulans för hjärtat, lungorna och därmed blodcirkulationen så är backträningens huvudsyfte att ge benmusklerna en löpspecifik styrketräning. Det åstadkoms tack vare backens lutning som tvingar benen att jobba avsevärt hårdare för att driva kroppen framåt än när du springer i distansfart på flacka sträckor.

Då engageras fler muskelfibrer, framförallt de så kallade snabba muskelfibrerna, samtidigt som benmusklerna måste arbeta hårt både excentriskt (under förlängning) och koncentriskt (under sammandragning) när du försöker övervinna uppförsbackens motstånd. Backträning är därför den mest optimala styrketräningen för löpare.

Men för att få ut bästa möjliga träningseffekt är det viktigt att du jobbar intensivt med hela kroppen. Fokusera därför på markanta knälyft, aktiv fotisättning och en markerad armpendling. Hela rörelsemönstret ska vara klart mer kraftfullt än vid vanlig distanslöpning. Försök också att springa med studsande steg, det vill säga att du utnyttjar den elasticitet som finns lagrad i dina senor och muskler.

Här handlar det alltså inte om att löpa ekonomiskt, utan tvärtom att maximera kraften i rörelsen. Genom att aktivera fler muskelfibrer får du en minst sagt påtaglig effekt på benstyrkan, vilket i sin tur gör att kraften i ditt löpsteg ökar. I slutändan innebär det inte bara att du blir en snabbare löpare utan också starkare; du får bättre hållfasthet i senor, muskler, ligament och broskvävnad – och därmed en viktig skadeförebyggande effekt.

För att backträningen ska ge bästa möjliga löpspecifika styrketräning bör backen ha en ganska markant lutning – men inte vara alltför lång. Om det tar dig mer än cirka 25 sekunder att forcera backen kommer det sannolikt resultera i att mjölksyraansamlingen i musklerna blir för hög, vilket gör att träningseffekten inte blir riktigt den avsedda.

Istället för att träna specifik löpstyrka hamnar du i ett tillstånd av anaerob spjälkningsträning, vilket innebär att musklerna stumnar alltmer under passets gång och därmed inte kan utveckla sin fulla kraft. Längre backavsnitt kan förstås vara på sin plats längre fram i träningsplaneringen, men i den förberedande fasen – innan du ska börja öka din tempoträning – bör fokus ligga just på styrkemomentet.

En optimal backe är cirka 60 meter lång och följs av ett flackt parti på 20–30 meter, där du kan springa avspänt efter backforceringen. Se till att återhämta dig ordentligt med cirka tre minuter gång- eller joggvila mellan backforceringarna.

Börja backträningsperioden med 6 upprepningar per pass och öka sedan antalet successivt tills du klarar 12 repetitioner. Du kan också dela in träningen i flera set, exempelvis 3 x 4 eller 2 x 6 repetitioner med en väl tilltagen återhämtningsjogg eller gångvila mellan seten.

Undvik om möjligt underlag som asfalt och betong, eftersom den aktiva fotisättningen och det studsande rörelsemönstret ger stor belastning på fot- och knäleder. Ett fast grusunderlag eller torrt, kortklippt gräs ger bra fäste och lagom mycket eftergift, vilket gör att backträningen kan genomföras på ett både effektivt och säkert sätt.

För att få omväxling och ökad inspiration kan det vara bra att utforma veckans andra backpass på ett något annorlunda sätt än det hårt strukturerade backpasset i exemplet ovan. Ett exempel är ett 30 minuter långt fartlekspass i kuperad terräng, där du löper ett eller flera varv på en slinga med ett antal lämpliga uppförsbackar.

Forcera motluten på samma sätt som i det första backpasset, det vill säga med stor kraftinsats och ett studsande löpsteg, för att sedan hämta andan med lugn löpning på de flacka avsnitten och i utförsbackarna.

Träningseffekten blir ungefär densamma som när du springer backintervaller upp och ner för en bestämd backe, men ett fartlekspass brukar kännas mer lekfullt och avspänt – och därmed mindre mentalt påfrestande. Tänk på att hålla backavsnitten till ungefär samma längd som i det första backpasset, och se till att återhämta dig ordentligt mellan uppförsbackarna.

Extra viktigt vid backträning är förstås uppvärmningen. Bägge passen ovan kräver att kroppen är ordentligt uppvärmd så att du inte riskerar att dra på dig en sträckning eller annan typ av löparskada. Därför ska du alltid inleda backpassen med minst 15 minuter lugn löpning. Undvik däremot statisk stretching före backträningen så att musklerna och senorna inte förlorar den naturliga stramhet som krävs för ett spänstigt, studsande löpsteg i uppförsbackarna. 

Efter genomförd backträning kan du med fördel lägga in ytterligare några styrketräningsövningar för övriga delar av kroppen, till exempel armhävningar, och några dynamiska bålövningar som ryggresningar och diagonal sträckning av motstående arm/ben, stående på alla fyra. Avsluta sedan hela passet med cirka tio minuter lugn, återhämtande jogg.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*