MEST LÄSTA
Ledarkrönika: Talang är inte allt
Blogg

Ledarkrönika: Talang är inte allt


Vad krävs för att lyckas inom löpning? Det självklara svaret kan tyckas vara att man besitter en uppsättning gener som gynnar den fysiska utvecklingen genom träning. Att man helt enkelt har goda anlag som man sedan förvaltar på bästa sätt.

Inom konditionsidrotter som löpning är till exempel syreupptagningsförmågan – själva motorn – en avgörande faktor. Dess storlek begränsas delvis av den genuppsättning du ärvt, men är en i hög grad träningsbar aspekt av fysiologin. Däremot visar forskning att vi svarar olika bra på träning. Har du rätt genetiska förutsättningar kommer du troligen långt med relativt lite träning, medan en person med sämre genetiska förutsättningar behöver arbeta betydligt hårdare för att nå samma resultat.

Som konstaterat talanglös konditionsidrottare uppfattade jag förstås detta som djupt orättvist i unga år. Men då hade jag ännu inte förstått att talang inte är allt. Hur väl vi svarar på en viss typ av träningsstimuli har faktiskt ganska lite att göra med vilken potential vi har på sikt.

Visst, alla kan inte bli bäst i världen på att springa långt och fort. Men de som visar anlag för det i tidiga år, de som kallas för talanger och som alla talanglösa mäter sig med, är långtifrån alltid de som slutligen når världseliten. Ingen kan förutsäga hur en, inte fullt så lovande, ung idrottare utvecklas efter en lång period med hård träning.

Nu hade den kunskapen förmodligen inte haft någon betydelse för min utveckling (och nu är jag både talanglös och medelålders så det är ändå kört). Men för framtida generationer löpare och tränare är det viktigt att förmedla insikten om att det är en stor mängd faktorer som avgör vem som slutligen lyckas nå toppen – inte bara hur bra gener man har. Inte minst handlar framgång om hur hårt och hur länge du är beredd att träna för att nå dina mål.

Detta är en av de saker som författaren Malcolm Gladwell diskuterar i sin böcker. Han lägger bland annat fram den svenska psykologiprofessorn Anders Ericssons teori om att det krävs minst 10 000 timmar hårt arbete för att nå toppen inom ett område. Det kanske är en klen tröst för en ung, svensk löpare – men Gladwell menar att den som slutligen blir bäst oftast är den som vill det mest, inte den som har de bästa och mest uppenbara fördelarna. Du möter Gladwell i en intervju i RW nummer 2.

Ett exempel på detta är det afrikanska löparundret. Det råder inte direkt konsensus inom forskarvärlden när det gäller varför löpare från den afrikanska kontinenten under så lång tid dominerat inom långdistanslöpning.

Själv tror jag att framgångarna har mycket mer att göra med sociala, ekonomiska och kulturella aspekter än genetik. För när afrikanska löpare började visa konkurrenterna ryggen i världsmästerskap och olympiska spel blev plötsligt löpning, världens enklaste och billigaste sport, en möjlig väg ut ur fattigdomen. Miljoner barn och ungdomar fick löpande idoler och växte sedan upp i samhällen som ännu inte byggt bort den fysiska rörelsen.

Deras drömmar och vilja att förändra sina och sina familjers liv är en viktig bakomliggande orsak till att så många afrikanska löpare lyckas. Men livet som löpare är verkligen ingen dans på rosor. Många slås ut på vägen, många utnyttjas. Och priset dessa unga löpare får betala för att försöka nå sina drömmar är oerhört högt – något som de unga, etiopiska kvinnliga löpare vi mött vittnar om i reportaget om The Yaya Girls  i det här numret.


Antal kommentarer: 1


Göran Löwenberg

en talang slår allt, viljan att träna!!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Yes we can!


Lite kvinnopower så här på måndagen, kunde väl passa? Den här underbara tavlan har jag bakom mig på jobbet. Dålig dag? Då tittar jag på den och tänker att “Ja, jävlar I CAN DO IT!”



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Lite äldre, mycket bättre


Igår blev jag mer fyrtio än trettio år. Hade en helt fantastisk födelsedag. Normalt brukar jag utöver alla fina presenter jag får av familj och vänner köpa något till mig själv. Årets present blev ett distanspass på MTB´n med kära vänner. Med risk att låta filosofiskt så börjar pengar tappa värde medan tid ökar. Den lilla ungdom man har kvar lider mot sitt slut. Pengar kan man tjäna hela livet, prestera på toppnivå inom idrott är anings svårare om inte omöjligt när man är gammal. Kanske har min nuvarande skada fått mig att inse att jag inte är osårbar längre.

Min sura ischiasnerv är bättre men tyvärr långt ifrån bra. Inte sprungit en meter på tolv dagar och gissar att det dröjer ytterliggare fyra-fem dagar innan jag försiktigt smyger igång. Löpsuget är löjligt stort. Dagdrömmer att jag tassar fram på lätta ben och blänger avundsjuk på varande joggare som springer förbi mig. Som vanligt är det först när man har förlorat något som men inser dess sanna värde. En klok vän sa ett fint uttryck till mig i veckan “Den friske önskar sig många saker, den sjuke bara en”. Jag är kanske inte så illa därran för att sitta här och skriva dessa saker men när man inte kan utöva sin största passion så förlorar det mesta sin mening. Vill inte ens tänka på hur det skulle kännas att vara sjuk eller skadad på riktigt. 

Min specifika nervskada hindrar mig endast från att springa. Cykling och simning går alldeles utmärkt även om det smärtar ganska mycket när musklerna svalnat.  Ett nödvändigt ont. Efter vad jag har läst på är det bra för tillfriskningsprocessen att hålla sig aktiv samt min psyke skulle aldrig klara av att sitta stilla i två veckor. Har sedan detta uppstått simmat varannan dag och cyklat desto mer. Blandar högt med lågt på simningen. Ibland känns det bra men så fort jag ställs mot riktig konkurrens märker jag hur hopplöst långt efter jag är. Det var i grevens tid jag tog tag i det, nu måste jag försöka hålla kontinuiteten ända fram till sommaren om jag inte ska hamna för långt efter. 

Cyklingen känns däremot magisk. Min gamla Tacx Flow är långt ifrån exakt i sina wattangivelser men den är ändå hyfsat konkret. Jag ligger långt över förra årets värden och det blir bara bättre och bättre. Har även fått en mycket bättre uthållighet på höga pulsslag. Tidigare kändes det som om benmusklerna stumnade före hjärta-lungor, nu känns det nästan tvärtom. Hänger självklart ihop med att benen är fräscha då de slipper slaktas varannan dag av tuffa löppass men jag tar tillfället i akt och försöker cykla så mycket jag kan. Ett hyfsat stort lyxproblem att vara i för bra cykelform. 

Fantastisk sporthelg i övrigt. Kalla, Hellner och resterande skidgudar gav oss episk underhållning samt Liverpool körde över Arsenal med 5-1. Noterade även att en av mina stora idoler inom sporten fyller år på samma dag som jag, Chris Lieto. Inte för att det betyder ett skit men ändå…

Nu ska jag strax dra och simma. Skam den som ger sig. Dat kan ju omöjligt gå sämre i varje fall.

Hörs på den!

Grandpa Nelker

Kanske dags att lämna över till den yngre generationen Nelker?! 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Samtal med designern av Nikes löparskor
Blogg

Samtal med designern av Nikes löparskor


Hur kommer det sig att ni började arbeta med det stickadematerialet Flyknit där varje skos ovandel görs av en enda lång tråd?

– Från början kom idén kring Flyknit från att vi bad våra idrottare berätta hur den perfekta skon skulle se ut och många beskrev då att de tänkte sig en strumpliknande design ovanpå en sula. Så hela projektet började med att vi testade den idén genom att limma fast olika typer av strumpor på skosulor men det gick naturligtvis inte. Men när vi runt 2010 fick tillgång till Flyknit och lyckades förstärka det med Flywire för en bra passform hade vi lyckats. 

Hur skulle du beskriva den nya modellen Flyknit Lunar2?

– Vi har helt enkelt förbättrat den föregående modellen utifrån löparnas önskemål. Bland annat har vi “vävt” in plösen i resten av skon så att den inte kan glida snett, passformen i ovandelen har förbättrats ytterligare med mer stretch och sulan har fått ökad löpkänsla genom att baseras på hur foten rör på sig genom steget.

Vad är det svåraste momentet när man tar fram en helt ny skomodell? 

– Vi brukar dela in vårt arbete i evolution och revolution. Nike Flyknit Lunar2 är till exempel en evolution där vi tar en existerande modell och förfinar den ytterligare. Då fokuserar vi helt enkelt på små förbättringar i sulan, ovandelen och liknande utifrån den respons vi får från löpare.  Det är relativt enkelt jämfört med en revolutions-modell då vi tar fram något helt nytt. Då börjar vi helt enkelt med ett vitt papper vilket tar mycket längre tid.

Hur lägger ni upp ett sådant arbete?

– Vi jobbar med fyra säsonger varje år och har ungefär tre till fem års framförhållning. Så redan nu har vi projekt på gång där produkterna kommer att lanseras efter OS i Rio 2016. Så även om vi släpper Flyknit Lunar2 idag så finns det naturligtvis fler versioner under utveckling. Bland annat har vi tagit fram en vattentät och varmare Flyknit-version som kommer att finnas i modellerna som släpps nästa vinter.

För några år sedan kändes det som att skoutvecklingen framförallt handlade om att ta fram nya modeller med existerande material medan många nya skomodeller baserade på helt nya material. Är det så att det numera är materialutvecklingen som styr hur era nya modeller är designade?

– För oss är det faktiskt tvärtom. Vi arbetar med ett stort antal ingenjörer som vi ger i uppdrag att utveckla nya material utifrån våra visioner och behov för att utveckla nya skomodeller. Exempelvis anger vi att materialet ska ha vissa egenskaper som tjocklek, funktion och pris. Ett sådant projekt tar vanligtvis mellan 24 till 36 månader att genomföra.

Hur ser du på utvecklingen av att få in mer teknologi i skorna? Till exempel för att analysera löpsteget?

– Vi använder en hel del sådana tekniker idag i vårt utvecklingsarbete för att genomföra liknande analyser. Det hjälper oss att göra bättre skor för alla typer av löpare. Tyvärr har vi ännu inte listat ut hur vi ska kunna göra den teknologin användbar för vanliga konsumenter på ett bra sätt.

Hur ser din drömsko ut om du får fantisera helt fritt?

– Det här är naturligtvis en fantasi men något som fungerar i symbios med löparens fot. Tänk dig att du skulle köpa en lite burk med ett gummiaktig innehåll som du smetar på foten och som sen anpassar sig efter dina unika förutsättningar. Springer du snabbt ändrar den form och dämpning efter det, behöver du mer stöd så får du det, vill du ändra färg gör du det enkelt via en app i din mobil och så vidare. Men tror inte att det här är för långt borta, vi kommer säkert att se liknande utveckling nom de närmaste 20 åren.

Vilken av alla skomodeller som du arbetat med är du stoltast över?

– När jag växte upp sprang jag hela tiden i Nike Pegasus och älskade den skon. Tyvärr försvann den under en tid när jag började på företaget 1997 men jag lyckades se till att den kom tillbaka på marknaden igen år 2000.


Antal kommentarer: 1


Adam Belcourt

FlyKnit Lunar 1 är den bästa skon jag har köp och har mycket höga förväntningar på Lunar 2. Vi får se! 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Svett i fallna soldaters ära


Foto: Björk Ódinsdottir

Idag, 7 februari, är det 4 år sedan kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson från svenska utlandsstyrkan, och deras tolk skjöts ihjäl i Afghanistan under ett fredligt uppdrag. Inom crossfit finns ett flertal “Hero-pass” som är uppkallade efter fallna soldater, och det är självklart att Gunnar och Johan skulle få ett Hero-pass uppkallat efter sig – “J-G”. Idag, på fyraårsdagen av deras tragiska och fullkomligt onödiga död, stod J-G på schemat. Det kändes på något sätt lite extra viktigt att göra bra ifrån sig. Vem vill liksom hedras med taskig teknik och slarviga reps? INGEN! Bättre har de förtjänat.

Passet är i par där man gör varannan rep av:

20 clean & jerk (frivändning och press över huvudet)

16 inverterade burpees (rulla ner på rygg, rulla upp och ställa sig på händer)

20 L-pullups (pullups med benen rakt ut, raka eller böjda)

16 clean & jerk

12 inverterade burpees

16 L-pullups

12 clean & jerk

8 inverterade burpees

12 L-pullups

Och man kör varannan repetition, så först gör jag en C & J och så gör Susanne (min eminenta partner in svett) en C & J, och så vidare.

Nej, jag kan inte göra L-pullups. Men poängen med passet var att man skulle hjälpas åt. Coach Björk sa att vi skulle hålla en hand i ländryggen och den andra under låren på sin träningskompis. Ländryggen, my ass! Jag och Susanne kom på att det bästa sättet att hjälpas åt var att ta ett rejält tag om den andras rumpa och pressa upp.

Och då får man ju också så fina talkmärken i röven.

Passet var jätteroligt! Vi svettades och hade väldigt roligt i den dryga kvarten passet tog. 

Det var mitt första Hero-pass. Nu är jag sugen på att testa flera av de som finns. Och hoppas innerligt att det inte kommer att finnas anledning att komma på fler.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*