1:23:05, nu blir det vila


Nåt är fel. Svårt att ge exakt diagnos men allt är inte som det ska. Det finns säkert en sportterm för vad jag upplever just nu.
Jag är fruktansvärt sliten, framförallt i benen. Behöver en microvila för att kunna komma igång igen. Jag är dock inget stort fan av långa uppehåll. En av anledningarna varför jag började med just denna typ av idrott är för att jag lider av fruktansvärd rastlöshet samt har extremt mycket överskottsenergi som jag måste få utlopp för……varje dag.

Halvmaran i lördags gick ungefär som jag förutspådde. Jag hade ingen överfart i kroppen och fick slita som en hund för att hålla sub 4:00 min/km. Banan har ju sina mer ondulerade partier och det var under just dem jag upplevde den stora skillnaden från i våras när jag var i bra löpform. Minsta lilla uppförslut och min puls sticker upp i taket, sen tar det längre tid än normalt att återställa den till normaliserade nivåer. Kändes trist att inte ha nåt extra att plocka fram ej heller få ut den fina form man vet att man i grunden har.
Kom i mål efter en spurtuppgörelse med Henrik Törn på 1:23:05. Klassisk mellanmjölkstid som jag absolut inte är nöjd med. Har inget att skylla på. Sprang loppet så bra jag kunde givet mina förutsättningar den dagen. Jag är helt enkelt inte bättre än såhär just nu. Hade 170 bpm i snitt, min maxpuls är 188.

Som jag skrev ovan så tar jag nu löpvila i ca två veckor. Gjorde ett patetiskt försök att springa terräng i tisdags. 2×3 km tröskel. Gick fullkomligt åt helvete på alla sätt. Sprang som en nybörjare som inte har en aning om sina egna begränsningar. Genomförde dock passet men kände efteråt att nu får det räcka. Om jag ska ha nån chans i helvete att komma in på en anständig tid i New York så måste någonting radikalt göras. Den fart jag hade i lördags måste jag ha efter halva loppet för att sen kunna hålla den i ytterliggare 2 mil. Där är man ju inte direkt. Men jag vet att jag kan nå dit om jag bara får 4 veckor av fokuserad löpträning med en fräsch kropp.
Ska passa på att simma, stretcha & styrketräna mycket nu under löpvilan. Förhoppningsvis så läker styrketräningen & stretchingen mina krämpor. Har begynnande skadebekymmer i så gott som varenda led under midjan.

Blev ett jävla gnälligt inlägg det här. Men har svårt att hålla inne med mina negativa tankar just nu. Om det finns fler därute som upplever samma som jag så råder jag er att ta efter mitt exempel. Unna er en lugnare period. Ta ett steg tillbaka för att kunna ta två steg framåt.

Nu ska jag snyta mig för sjuttioelfte gången idag. Har en fantastiskt klorallergi som ger en charmig hösnuva i dagarna två efter varje simpass i statlig pool.

Mike

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Die Garmin die


För att vara i min livs form är jag i riktigt dåligt tränad. Låter kanske märkligt men det är precis det jag är. Efter en sommar av långa och tunga pass är det nu dags för en period av korta och hårda träningspass. Låter kanske inte speciellt dramatiskt men det upplevs faktiskt så under utförandet. Senaste veckan har jag återvänt till klassiska löpintervaller och simning i 25 meters pool. Att åter igen köra denna typ av träning tas inte emot väl av varken kropp eller huvud. Upplever hemska hjärnspöken i kombination av extremt ansträngd andning och skyhög puls. Farten har varit godkänd, till och med anständig men känslan fruktansvärd. Upplevde samma typ av hemskheter under första open water passet i våras. Man vill bara gråta under & efter. Självförtroendet är sönderskjutet och man undrar om man nånsin kommer få ordning på det. Men precis som allt annat här i livet så är det bara fortsätta att blunda & gasa med övertygelsen om att det släpper. För det gör det……frågan är bara när?!

På lördag är det med skräckblandad förtjusning dags att ställa sig vid startlinjen av Stockholm Halvmarathon. Första gången jag sprang denna distans och lopp var 2009. Innan dess hade jag aldrig sprungit längre än 15 kilometer. Mådde fruktansvärt dåligt den gången och kom med nöd och näppe in på 1:30:33. Åren efter har varit lika vidriga även om tiderna förbättrats något. Har aldrig lyckats få till det riktigt på denna distans. Förra året var jag fortfarande seg efter Ö till Ö och jag antar att det kommer kännas så även denna gång. Skillnaden detta år är att jag vilat mycket mer än i fjol och hoppas därför att jag har mer att ge. Mitt PB från i våras som jag inte är speciellt nöjd med ligger på 1:21:29. Kommer ha som utgångsläge att försöka slå det. Men märker jag efter 10-12 kilometer att det inte funkar så får jag omgruppera och försöka hitta nåt annat mål att fokusera på.

En sak är klar, kommer inte ha min äckliga GPS klocka från Garmin på mig. Min klocka behöver 10-15 minuter på sig att hitta en satellit. När och om den nu hittar nån så spenderar den nästkommande 10 minuter med att felaktigt kompensera hastigheten och distansen so den känner på sig att ha missat. Ibland kan det ta upp till 5-6 kilometer innan den visar nycktra kilometertider. Pulsangivelsen den visar har en felmarginal på 50-60%. Har ofta en puls som ligger 30% över min maxpuls när jag springer långpass. Rena miraklet att den visar tiden….skulle ha mer användning för ett Triwa klocka nästa gång jag sticker och tränar. Ett rätt av tre är inte godkänt i min bok!
Kommer att ha en kväll i höst då jag eldar upp denna diaboliska uppfinning samtidigt som en katolsk präst utför en Exorcistisk ritual för att driva ut Djävulens gastar.

Länge leve den klassiska pulsklockan á 1000 spänn. Den har allt du behöver. Va faan ska man med kilometertider till på lopp där det finns distansangivelser längs vägen?!
Kommer vara tusentals irriterade löpare efter Klaratunneln vid kilometer 2 där deras klockor fått syntax error och fuckar upp hela deras fartplan. Jag kommer hånle och jogga vidare med min oldschool Sunnto!

Hörs efter loppet!

Mike

Henrik Törns Race Report Ö till Ö


Jag ska aldrig, aldrig mer underskatta Ötillö…längden, terrängen, vädret osv!
Då detta var 2:a gången jag och bloggägaren genomförde tävlingen kan man tycka att det var ett onödigt misstag och tro att det här kommer ju att bli skoj…

 Inledningen ovan döljer dock lite av sanningen och naturligtvis var både jag och Nelker väl förberedda inför vad vi båda tycker är en av årets höjdpunkter. Problemet i år var att vi tävlat ganska intensivt under säsongen och båda två blåste ur sig rejält i Kalmar 2 veckor innan, men Ötillö 2012 ville vi inte missa!

 Målet var sub 11 och förhoppningsvis en top10 placering. Då vi året innan gjorde 11:58 efter 5 km extralöpning på Ornö (japp, vi tog t.o.m upp kartan för att hitta rätt…hjälpte inte alls) kändes målsättningen fair! Allt kring tävlingen med gemensam båtfärd ut till Sandhamn, incheckning, preracemöte samt gemensam middag löpte precis lika smidigt som vanligt och var grymt trevligt!

 Så stod vi återigen på startlinjen och käftade med M Hultgren om vem som skulle få bjuda vem på öl i baren på Utö. Vi hade även i år bestämt oss för att köra minimalistiskt utan paddlar, fenor, lina, benskydd eller liknande. Till alla som frågade blev svaret att ju mindre man bär på desto snabbare går det…själva visste vi att vi inte tränat med prylar och våra bleka och allt annat än muskulösa kroppar inte skulle klara av paddlar o andra energikrävande hjälpmedel! Vår taktik var helt enkelt att veva på så gott vi kunde på simningen och sen springa om ett lag eller två på land, vi är lite som älgar, tar oss fram hjälpligt i vatten och fläskar på hyggligt snabbt (men inte vidare snyggt) på land!

 Tyvärr kände jag snabbt att detta skulle bli en lång dag. Redan efter 3e simningen la båda mina axlar av och tillsammans med min bassängteknik blev jag totalt förnedrad av den tuffa sjö vi möttes av under dagen. Jag kom hjälplöst efter hela tiden i vattnet och fick se mig själv ”bröstomsimmad” av Nelker. Detta gjorde att vi tappade alltför mycket på simsträckorna och när vi sen försökte ta igen detta på löpningen fick vi ett tufft uppvaknande och sprang rakt in i den berömda väggen efter halva Ornölöpningen! Känslan var också att många av lagen i årets tävling var riktigt starka och väl förberedda.

 Men, missförstå mig inte, jag är sjukt nöjd OCH stolt över att jag tagit mig igenom den här tävlingen 2 år i rad. Första året njöt jag av varje sekund och var helt övertygad direkt efter målgång att jag ville tillbaka. I år bet naturen ifrån och straffade mig för min naivitet, inte elakt men bara så pass att jag definitivt kommer tillbaka för ett tredje försök. Jag kommer lära av årets erfarenheter och träna mer ötillöspecifikt samt att inte tävla långt och hårt veckorna innan.

 Jag instämmer helt med alla inlägg på FB, twitter, bloggar etc…det här är en av årets absoluta höjdpunkter och utöver naturupplevelsen är det Micke, Mats, funktionärerna och alla deltagare som gör det till en magisk upplevelse!

 Väl mött på Sandhamn om ett år.

 PS Ja Marcus, ni slog oss rejält och rättvist. Jag har dock aldrig känt mig mer tillfreds med att göra rätt för mig i en förlorad vadslagning DS

Post Ö till Ö


Känns ganska tomt nu när årets stora händelser är över. Ironman Kalmar & Ö till Ö. Hade varit roligt att ha haft resultat som man var salig över men så blev tyvärr inte fallet. Det kunde ju naturligtvis ha blivit ännu värre så jag antar att man ska vara nöjd. Men där är just problemet. Jag är inte nöjd, jag nöjer mig inte med nöjd. Jag tränar inte hårt som ett svin varje dag för att vara lagom bra. Jag vill vara bäst eller åtminstone få ut den potential jag anser att jag besitter. I den aspekten är jag en bortskämd unge. Låt så vara, sån är jag. Tänker inte ge mig förrän jag fått som jag vill!

Inte mycket för Race Reports men här kommer lite ursäkter varför vi kom på 15:e plats när vi siktade på top 10.

Både jag & Henrik hade kört Kalmar efter bästa förmåga så vi var fortfarande ganska slitna både mentalt & psykiskt. Jag hade dessutom varit sängliggande veckan före loppet tack vare en vidrig dagisbacill som mina små änglar hade släpat med hem.

Väl på startlinjen kändes det dock bra. Som jag skrev tidigare hade vi valt lättad utrustning, dvs inga handpaddlar eller flythjälpmedel (dolme). Detta skulle sen straffa sig då det gick hög sjö samt var kraftig mot- & sidvind. Vi märkte direkt på den första simningen som är ca 1700 meter att det kommer bli tufft att hänga med de bättre lagen. Vi beslöt oss istället för att springa hårt och bara ta oss igenom simetapperna efter bästa förmåga. Tyvärr började Henriks axlar värka samt tappa effekt på de två tuffaste simningarna vilket kostade oss båda energi. Jag blev som följd av detta ganska nerkyld.
Vi sprang och krigade på så bra vi kunde men efter 12 km på Ornö var det slut på kontot. Bägge fick soppatorsk och vi beslut oss för att bara ta oss i mål med nån typ av värdighet. Vi var bägge ganska besvikna på vår prestation men båda insåg nog att vi gjorde det bästa vi kunde med de kort vi hade på handen. Det är för tufft att köra två tävlingar av denna karaktär inom loppet av 14 dagar.

Memo to myself – Kom bättre förberedda och samspelta. Kör inte Kalmar eller annan Ironman tävling närmre än 4 veckor inpå. Ha dolme nästa år, det kommer blåsa!

Tävlingen Ö till Ö är bland det häftigaste upplevelser man kan utsätta sig för med kläderna på. Ni som vill ha ett tufft mål med er träning bör absolut ha denna med. Dock är den INTE för oerfarna simmare elller för personer som vet med sig att de har problem med lite kyla. Organisationen är av världsklass. Funktionärerna underbara och deltagarna likaså. Även om jag efter varje är sabbad i varje muskel och sena så är jag fast besluten om att köra denna tävling varje år så länge kroppen vill….

Tack Henrik för att du står ut med mig som partner på detta sjuka race. Nästa år ska vi in på 10h och vinna ännu mer pengar på Betting 🙂

Mike

Pre Ö till Ö


Inte tränat speciellt mycket efter Kalmar. Några simpass och ett löppass har det blivit.
Skälet var en riktigt tuff förkylning samt overkligt ont i vänster axel. Inget allvarligt, skulle gissa på en lättare muskelinflammation. Ens riktiga ålder gör sig påmind efter en Ironman. Konstigt vore väl det annars…

Imorgon kl 12:30 går en chartrad färja från Saltis ut till Sandhamn. På den är alla deltagare och funtionärer för årets upplaga av Ö till Ö. Jag & Henke Törn kör under lagnamn Frogskins. Vi tyckte det lät coolt eftersom vi bägge har såna retrobrillor från Oakley. Rätt töntigt tänker ni kanske? Beredd att hålla med…

Reglerna för deltagarna är relativt enkla. De hjälpmedel man väljer att starta med ska även med in i mål. Annars hade man ju kunnat dra iväg med kanoter i början. Dessa skulle nog bli knepiga att springa 20 kilometer med på Ornö. Många deltagare ser ändå ut som julgranar vid starten. Mängder av kreativitet har lagts ner av deltagarna för att tjäna sekunder på simningen. Waste of time om du frågar mig. Det är på löpningen som man skiljer agnarna från vetet. Därför har Jag och Henke valt att köra med så lite utrustning som möjligt. Vi kommer nog inte ens ha handpaddlar då bägge är ganska ovana att köra långt med sådana. Det enda vi har förutom våra obligatoriska våtdräkter är små magväskor där vi förvarar lite sportdryck samt bars & gels. På fötterna har vi lätta trailskor från Inno8. 

Nu hoppas vi bara att min axel inte ställer till med bekymmer eller Henriks överdimensionerade vadmuskler. Är det bara jag som har noterat att alla personer med stora vadmuskler alltid verkar ha nån sorts problem med dem?! Tur att man har storkben…

Kl 06:00 går starten. Vi hoppas vara mål före kl 17:00. Men mycket kan hända.
Vad ni än gör, lockas inte av att det är 30 ggr pengarna om vi skulle segra på Betsafe. Lägg dem i spargrisen och gör nåt vettigare för dem.

Kika in på svensktriathlon.org och kolla resultaten från SM i Tjörn. Riktigt fina resultat på sina håll. Man nästan önskar att löpsträckan var ”kort”…..känns lite hopplöst annars 🙂

Adieu

Michel

 

En lyx att leva & få vara frisk


Svensk Triathlon verkar onekligen vara på frammarsch. Tajming är allt. Lisa Nordéns fantastiska framgångar ihop med Ironman Kalmars succé dämpar knappast boomen. 
Tidigt idag läste jag att Kalmar redan fått en bit över 1000 anmälningar till 2013 års tävling. Första timmen under natten mellan fredag & lördag när anmälan öppnade var det över 400 st som anmälde sig. Såg även att sporten nu med sina 20 miljoner utövare är större än ishockey. Synd bara att svensk Media verkar ha missat det. Verkar som om Svenska spel äger nyhetstablåerna. Vem faaaaaan bryr som om Kluft inte kvalar inte till Finnkampen på 400 meter häck när Lisa vinner en internationell tävling på hemmaplan inför 50 000 åskådare?!!

Jag personligen har inte 100% bestämt mig ännu vilken Ironman jag ska köra nästa år men greps lite lätt av panik och anmälde mig till Kalmar. Logistiskt sett är det en perfekt tävling för mig. Även bantypen passar då jag är en ganska svag cyklist om det är kuperat. Tyvärr är det fler som är snabba på platta banor så jag måste nog våga köra hårdare nästa år om jag ska ha en chans att placera mig bra. 

Har en plan om hur jag ska höja mig till nästa år. Kommer satsa stenhårt på hög fart i löpning & simning. För att göra detta ska jag försöka sätta personbästa på väldigt korta distanser. 400, 800, 1500 & 3000 meter. Jag tror om man ”lär” sig dessa distanser så får man en nytändning samt kunskap om sina korthavanden & styrkor från en annan infallsvinken än om man bara hade kört vidare på sina traditionella tusingar, långpass etc.
Kommer göra ont att få reda på hur långsam man är. I ens patetiska självbild är man ju snabb. Skulle inte förvåna mig om man knappt klarar minuten på 400 meter…..

Nu närmast i agendan är det Ö till Ö ihop med Henrik Törn. Vi låg 10-11 förra året när vi strax innan slutet irrade bort oss. Vi är väldigt revanschsugna och hoppas kunna komma nånstans bland de 10 bästa lagen. Enkel strategi, simma lugnt för att sen springa fort där det går. Funkar inte det ska jag snacka ihjäl motståndet. Ni som känner mig vet att det är en egenskap där jag i särklass dominerar sporten! 

Kommer efter scouttävlingen i skärgården även damma av några av höstens andra guldägg. Stockholm Halvmarathon, Hässelbyloppet & Tömilen. Ingen rast & ingen ro. Ska faan få till NYC Marathon på en bra tid, även om det är mitt i nån typ av Triathleters viloperiod.

Det hemska som inträffade triathleten Pontus Schultz sätter verkligens ens egna lyxproblem och gnällande på sin kant. Passa på och lev livet till 110% varje dag. Utmana er själva och andra, gör oväntade saker som varken ni eller nån annan förväntar sig. Det är vi skyldiga honom och så många andra som inte har den möjligheten. 

Det finns en stenhård Triathlet som heter Bevan Docherty, han sade en sak som jag gillade – ”The pain of regret is far more worse than the pain of pushing yourself”.

Just nu är jag inte så stenhård. Åkte självklart på en dagisbacill från helvetet så fort ungarna skolades in för Höstterminen. Känner ingen lukt eller smak. Kan inte andas och mina ögon rinner som två vattenfall. När vi killar är förkylda då är det riiiiiiktigt synd om oss. Tur att man rasat ner till 75 kg så man kan tröstäta lite iaf 🙂

M