Ägg, frukost och människans tre magar


Mat som tillagats med bra råvaror är bra mat. En del tillagar inte maten, utan äter rå mat. En fördel med råkost är att det är svårt att gå upp i vikt. Men det finns nackdelar också. Dessutom handlar människans utveckling till stor del om hur vi lärde oss tillaga maten. Vi vet ju att apor äter rå mat, medan de flesta människor äter tillagad mat. Någonstans mellan våra apliknande förfäder och människa började alltså mat som samlats och jagats att tillagas.

Man tror att människan började jaga större byten för omkring 1-2 miljoner år sedan. Ett av de starkaste bevisen för detta är att människa och lejon bär på en genetisk nästan identisk parasit. Eftersom parasiten inte sprids från lejon till människa måste den ha kommit från en gemensam födokälla en gång i tiden. Tillgången på kött varierade; därför levde människan också på frukt, bär, nötter, växter och rötter – vi är alltså varken vegetarianer eller köttätare utan allätare. Särskilt rötter kan vara svårsmälta. Tänk att gnaga på råa morötter och knäcka nötter med kindtänderna hela dagarna. Det är som sagt svårt att gå upp i vikt på råkost. Det kostar nästan lika mycket som det smakar. 

Genom att koka maten blev dess energi och näring mer tillgänglig. Ett kilo råa morötter skulle det ta lång att gnaga i sig, medan kokta morötter slukas på några minuter. Det sparar energi och människan kunde utveckla mindre magar, tänder, munnar och tarmar och satsa dyrbar energi på att bygga ihop en stor hjärna med långa ben istället och ägna sig åt gemensam, kognitivt krävande uthållighetsjakt.

Ett äggsempel
Ett enda hönsägg ger oss alla de aminosyror vi behöver. Skalet och äggvitan därunder skyddar mot parasiter och fungerar som antibiotika. Ägg kan dessutom lagras i rumstemperatur. En utmärkt näringskälla för både växande kycklingar och aktiva människor. En del hävdar att man ska äta ägg råa. Detta påstående går tillbaka till början av 1900-talet och denna idé snappades upp av en kroppsbyggare som sedan också blev skådespelare. Skådespelarkollegan Sylvester Stallone åt sedan råa ägg i Rocky. Rå och stark. Råstark!

Men studier av jägare och samlare visar att de lägger ner mycket tid på att värma upp ägg i het sand, på eld eller på en varm klippa. De äter dem ogärna råa, precis som de ogärna äter rått kött eller råa rötter och betor. Det finns en poäng med det. 

I en studie fick testpersoner äta preparerade ägg så att forskarna kunde följa proteinernas väg genom testpersonernas tunntarm. Allt protein som färdas genom tunntarmen absorberas inte, utan en del tas om hand av bakterier i tjocktarmen. När äggen var kokta, absorberades 91 procent av proteinerna, medan endast 50 procent av proteinerna i det råa ägget absorberades. Genom att värma proteiner försvagas proteinernas bindningar, vilket gör deras tredimensionella struktur mer tillgänglig för matsmältningsenzymer; därmed absorberas de lättare.

Genom att koka ägg får vi tillgång till både mer protein och mer kalorier. För evolutionen är det en avgörande fördel, eftersom äggstra energi brukar ge mer avkomma. Men vill man gå ner i vikt kanske man ska äta sina ägg råa. Fast då ger man å andra sidan tjocktarmens bakterier mer näring, vilket i slutändan ger mer gas.

Om syftet var att få i sig proteiner skulle Rocky ha kokat äggen i stället. Det ger 40 % mer proteiner. Rocky kastade bort 4 av 10 ägg, vilket ju är ganska dyrt om man klämmer ett äggpaket om dagen. Fast Arnold och Sylvester har nog råd med hur många ägg von helst. 

Vi har tre magar 
Matsmältningssystemet består av två distinkta processer. Man kan säga att vi har två ”magar”. Den första ”magen” börjar i munnen, fortsätter i magsäcken, och avslutas i tunntarmen. Det är den mage som ger oss näring och energi. Den andra magen utgörs av en utdragen jäsningsprocess i tjocktarmen där en stor del av vårt mikrobiom – mer än 400 olika arter av bakterier och protozoer – lever och förökar sig. Den mat som tas hand av denna andra mage ger oss bara en bråkdel av sin tillgängliga energi, resten förbrukas av syrehatande bakterier som lever i en slags symbios med oss sedan atmosfären fylldes – och ur deras synvinkel förgiftades – med syre för miljarder år sedan. Den första magen avger koldioxid, medan den andra magen avger väte, metan, kväve och svavel. 

Genom att koka maten blev den lättare att smälta och lättare för den första magen att ta om hand. Man kan säga att matlagningen flyttade en del av matsmältningen utanför våra kroppar. Kokkonsten blev den ”tredje magen”. Den ligger först i matsmältningskedjan, men är det senaste tillskottet till människans evolution. Vi äter så att säga mat som tuggats och finfördelats innan vi tuggar den. Tillagad mat är säkrare, skapar fler smaker och gör den lättare att äta. Därmed gav det evolutionära fördelar. De som kokade maten fick fler kalorier och kunde fortplanta sig lite bättre och oftare än de som ägnade en stor del av dagen åt att gnaga stenhårda rötter, slita sönder rått kött med tänderna och svälja råa ägg. 

Man vet inte när människan började tillaga mat, men det kanske var för en miljon år sedan. Det är tillräckligt länge för att kokkonsten ska ha blivit en del av vår natur och en stor del av vår kultur. Vi har tre magar, schimpansen har två och kon fyra. En schimpans kan äta rått kött, men vi blir dåliga av att äta rått kött. Våra gener har förändrats, men under det sista århundradet har maten blivit ännu mer bearbetad och följaktligen har musklerna i ansiktet krympt.

Livet i ett äggskal 
Jag tror det bör finnas en balans mellan att äta som en apa och att äta lagad mat. Vi är inte apor. Vi är anpassade till att äta lagad mat, men inte att äta bearbetad mat. Evolutionärt står vi tusentals gånger närmare en eldstad än en fabrik. Maten bör vara lättuggad, men inte som pulvermos. En fiberrik apelsin är bättre än ett glas juice. Den tredje magen är ny och vi har inte riktigt gjort den till en del i våra liv. Den tredje magen är nu livsmedelsindustrin som omsätter flera miljarder; den tredje magen är omättlig och är troligtvis en delförklaring till fetmaepidemin. Genom symbios med idrottsindustrin kan man dessutom ge den ännu mer mat. Träning förbrukar kalorier, vilket många ersätter direkt efter passet med bearbetade kalorier. Det är kanske orsaken till att idrott och hälsa inte alltid följer varandra. Det är alltför lätt att gå upp i vikt, om man belönar kroppen med blixtsnabba kolhydrater efteråt.  

En ultralöpares frukost
Ibland tränar jag före frukost och ibland äter jag en sen frukost/brunch, men jag hoppar sällan över frukosten. Den är en vana och en start på dagen. För ultralöpare är frukosten före loppet särskilt viktigt – det är ju ofta sista chansen att fylla kroppen med energi och näring före loppet. I en studie visade man en sammanställning av vad de bästa ultralöparna i ett 160 km ultralopp åt till frukost. Deras frukost bestod av: kolhydrater 70 ± 16 g, protein 29 ± 20 g och fett 21 ± 8 g, som sammanlagt gav ultralöparna 657 ± 222 kcal.

Jag vet inte exakt hur många kalorier jag äter till frukost, men i morse åt jag en sen frukost bestående av fet grekisk yoghurt, med en blandning av nötter, rostade kokosflagor, frön, frysta blåbär och några äppelbitar i. Till det åt jag två ägg och en halv avocado och avslutade med en kopp kaffe. Som så många andra varierar jag inte min frukost särskilt mycket. Frukosten är en vana, en ritual. Just nu äter jag dock lite mer och lite fler sorters nötter. Nötter innehåller mycket magnesium och eftersom i stort sett alla enzymer som är inblandade i tillverkningen av kroppens energivaluta ATP kräver magnesium, så torde denna mineral vara viktig för en ultralöpare. Jag har förvisso inte läst någon studie som visar att man behöver extra magnesium, men jag tar inga risker inför mitt ultralopp den 27 juni.


Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan
Antal kommentarer: 3

Johan Renström

Tack LG 🙂


Johan Renström

Hej Stig! På senare år har det kommit flera, bl a några svenska, studier som visar på fördelar att träna på fastande mage. Fettförbränningen blir bättre. Sen under tävling får man väl vara lite försiktig med allt gott som bjuds. Kroppen klarar kanske 60-70 gram kolhydrater i timmen så inte mer än det. Är man bra fettanpassad borde man klara sig på mycket mindre än så.

Jag tror LG är i Kroatien, men det verkar finnas internet där också:)


Johan Renström

Kul att du gillar bloggen. Jag kanske också skulle skriva om min vinnarskalle om jag bara vann nån gång;)



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mina fem första misstag som löpare


När barn lär sig gå ramlar de omkull. Gång på gång. De lär sig genom att göra misstag. Om de gav upp, skulle de inte lära sig gå. Så är det hela livet. Om man aldrig gör misstag, då kommer man ingenstans. När man utmanar sina gränser, gör man fel eftersom man är på okänd mark. För att utvecklas, måste man våga sig ut och våga göra fel. 


En fokuserad tjej.

Jag gillar inte att göra fel och misstag, men som tur är har jag gjort många och lärt mig massor. Utan mina största misstag, skulle jag inte vara hälften så klok. Misstagen avslöjar mina svagheter och gör mig på sikt starkare. Gör man samma fel gång på gång, då kanske man har ett problem. Men om man gör olika fel, då lär man sig något.

Först konstaterar man misstaget och accepterar det. Det är viktigt att förlåta sig själv. Sedan analyserar man och åtgärdar misstaget, lägger det bakom sig och fokuserar på nästa uppgift. Vi måste fokusera, för vi kan bara hålla en sak i huvudet samtidigt. Vi har inte tid att älta gamla misstag. Konstatera, analysera och gå vidare. Ibland kan analysen ta lång tid. Det finns mekanismer i hjärnan som ser till att det tar lång tid ibland, men man måste alltid gå vidare och man vill komma längre.

Alla nybörjare gör misstag, annars är man inte en sådan som börjar på något nytt. Alldeles i början av min löpar- och bloggkarriär skrev jag ett inlägg om hur man börjar springa. Det inlägget var baserat på mina misstag som löpare och erfarenheterna av dessa. Det tar några år innan man lär sig tillräckligt mycket om något nytt. Jag känner mig fortfarande ofta dum och okunnig. Men jag är bra på fyra saker: lyssna, läsa, ta till mig kunskap och se samband. Jag lär mig hela tiden, för jag vet att jag egentligen inte vet någonting.

Mina fem första misstag kan också kallas de fem största misstagen. Man har en tendens att göra de stora misstagen i början och de är ganska lika för alla. Därefter blir allt detaljer.

Misstag 1: jag gick ut för hårt.
Jag sprang så ofta jag kunde i början. Jag jagade mina banrekord, det var rekorden som motiverade mig. Jag sprang för fullt från första stund och därmed fanns ingen gradvis övergång och anpassning, där lusten att springa ledde över till nästa steg i utvecklingen. Jag hade tur att jag inte skadade mig, men jag fick ont i knäet vid något tillfälle. Jag var motiverad men inte särskilt klok. Nu vet jag att det är oerhört viktigt att man som ny löpare börjar försiktigt och gradvis bygger upp både mental och fysisk styrka, så att styrkan kan ta mig till nästa nivå nästan av sig själv.

Misstag 2: jag avsatte ingen tid för återhämtning.
De första åren ansåg jag att vila är överskattat. Jag hade ingen vilodag utan alla dagar var potentiella träningsdagar. Jag bestämde från dag till dag. Någon längre period för återhämtning hade jag inte heller. Det slet både mentalt och fysiskt; ibland kände jag en otrolig trötthet och det var bara prestationskraven som höll mig igång.


Min favoritsysselsättning efter löpning.

Nu lägger jag in vilodagar och viloveckor och jag tar en längre återhämtningsperiod på hösten. Det ger kraft, konsolidering och många lustfyllda nystarter. Men det viktigaste är att det förlänger livet som löpare. Risken att bli sjuk, skadad och övertränad minskar. Det årliga avbrottet skapar en längtan och lust att börja springa mer igen. I snitt är var fjärde vecka en återhämtningsvecka med lite lättare pass och en extra vilodag och efter dessa veckor känner jag mig mycket starkare, vilket ger en positiv känsla som man inte ska underskatta.

Misstag 3: jag saknade en träningsplan.
När man saknar erfarenhet är det särskilt viktigt med en plan och/eller en coach, men jag sprang planlöst. Det blev att jag sprang så ofta jag kunde och lite på måfå. Ibland blev det ett avbrott och jag förde en ganska sporadisk träningsdagbok. Om jag hade följt en plan hade det blivit lättare att se framsteg och samband. En plan ger tid för reflektion och lärande.

Misstag 4: jag varierade inte löpningen.
I början sprang jag samma sträcka på samma plats i samma tempo. Jag körde inga hårda intervallpass, lugna distanspass eller spännande fartlekar. Varje gång jag sprang jagade jag mitt banrekord eller gav upp när jag var för långt efter rekordet och lunkade sista biten, besviken över mig själv. Nästan all träning blev mellanmjölk, istället för polariserad separation i form av 80 % lättmjölk och 20 % standardmjölk. Träning som varken är hård eller lugn, ger väldigt lite.

Misstag 5: jag kände ingen glädje.
Glädjen var inte viktig i början, det var prestationen som var viktig. Jag sprang ut för att springa fortare än jag sprang tidigare. Då springer man inte alltid ut med ett leende. Eftersom jag jagade rekord sprang jag samma sträcka och även det bidrog till en andefattig upplevelse. Jag upplevde inte naturen och jag orkade inte tänka några tankar.

Frånvaron av glädje berodde nog på att jag gick ut för hårt. Jag borde långsamt ha sprungit mig i bättre form och låtit lusten vägleda mig mer. Till slut blev ändå löpningen en vana och substanser i hjärnan skapade en känsla av eufori och livsglädje och tankarna började vandra så mycket att det blev grunden till en blogg med ett nördigt namn.

Mot nya misstag
Det är lite trist att fokusera på misstag men det är misstagen man lär sig något av. Jag kanske borde skriva om mina fem bästa beslut också. Men det låter nog bara klämkäckt och kaxigt.

Jag är inte särskilt rädd för att göra misstag. Jaha, tänker jag bara när det går åt pipan – shit happens. När jag var yngre trodde jag att misstagen betydde att livet var slut, men när livet tagit slut tillräckligt många gånger trodde jag inte längre på det. En väg i livet kanske tog slut, men i efterhand visade det sig alltid vara ett sidospår. Livets väg finns alltid där man går och den leder överallt.

Att springa i värme


Häromdagen sprang jag påklädd som om det fortfarande vore nollgradigt ute. Jag blev blöt av svett. Det tar bara några dagar att anpassa sig till värme, men för att bli fullt anpassad tar det minst två veckor. Så det kommer att kännas lättare senare i sommar. Men det kanske är bra att springa i värme. Allt som är jobbigt, tycks ju vara bra på ett eller annat sätt. Det är nog inte meningen att man ska undvika svårigheter.

Det var 30 grader varmt när jag sprang Swiss Alpine 2013. Löparna stapplade uppför berget, grillade av en obarmhärtig sol. Jag hällde vatten på nacken, sökte skugga och drack för att släcka törsten. Men det viktigaste var att min hjärna såg till att jag sänkte farten. Det gick inte att springa fort.

Hjärnan håller temperaturen
Hjärnan skapar en känsla av törst för att hålla vätskebalansen, skapar smärta för att skydda oss från faror och gör oss trötta så att vi inte springer för fort. Hjärnan ser också till att vi inte blir för varma eller för kalla. Temperaturen hålls inom ett snävt intervall runt 37 grader, bara några grader från värmedöden. Det är hypotalamus som agerar termostat. Det är en av de äldsta strukturerna i hjärnan. Den vet vad den gör.

När man springer ökar produktionen av ATP och spillvärme, vilket höjer kroppstemperaturen. Kroppen kan då göra sig av med överskottsvärmen på fyra sätt: genom strålning, konduktion, konvektion eller avdunstning. Av dessa är avdunstning (svettning och utandning) och konvektion (blod skickas från det inre av kroppen till huden) de mest effektiva mekanismerna. Dessa mekanismer blir bättre ju mer man tränar i värme. Dels börjar man svettas tidigare och bättre, eftersom hjärnan förutser att temperaturen kommer att stiga, dels ökar blodvolymen. 

Hur påverkar värmen löpningen?
I ett experiment fick sju cyklister köra till utmattning i ett varmt rum. Innan dess hade cyklisterna delats in i grupper och blivit nedkylda till 35,9 grader, uppvärmda till 38,2 grader eller fungerat som kontrollgrupp med vanlig kroppstemperatur. Experimentet upprepades tre gånger, så att varje cyklist ingick i alla tre grupperna. Medan de cyklade mättes temperaturen. När cyklisterna var uppvärmda presterade de sämst, följda av kontrollgruppen och de nedkylda cyklisterna som kunde cykla längst. Alla blev dock utmattade när kroppstemperaturen närmade sig 40 grader.

I en annan studie fick fyra cyklister köra till utmattning i en varm lokal iklädd specialtillverkade jackor som det pumpades varmt eller kallt vatten genom. Dessa jackor kunde således antingen öka eller minska värmeavledningen från cyklisten. De försökspersoner som kyldes ner med kallt vatten orkade betydligt längre än de som fick varmt vatten i jackan. Båda grupperna gav upp när de närmade sig 40 grader.

Hur mycket cyklisterna orkade tycks alltså styras av ”hjärntrötthet”. Det är inte musklerna som blir trötta i förtid, utan hjärnan sänker hastigheten så att den inte ska drabbas av en livshotande värmeskada.

I en studie från 2004 fick cyklister köra ett 20 km tempolopp i ett rum som antingen var 35 eller 15 grader varmt. Det experimentet liknade verkligheten, eftersom man oftast vet hur långt man ska springa eller cykla. Eftersom sträckan var känd kunde hjärnan planera hur den skulle använda musklerna. Det visade sig att när de cyklade i 35-gradig värme steg kroppstemperaturen till 39,2 grader, medan den steg till 38,8 grader när rummet var 15 grader. Dessutom cyklade de snabbare när rummet var 15 grader. Men det intressanta var tempot: de som cyklade i det varma rummet körde långsammare redan från början innan kroppstemperaturen stigit. Forskarna tolkade detta som att hjärnan har en inbyggd strategi för att förutse och styra värmeutvecklingen, så att prestationen försämras långt innan man når en kritisk temperatur. Det är en omedveten process. 


S
tudien från 2004 om att hjärnan bestämmer tempot stöder Tim Noakes teori om en ”central governor” i hjärnan.

Slutsatsen av dessa studier är att hjärnan är bra på att gissa vad som ska hända i framtiden. Inte så konstigt egentligen, eftersom det är en av hjärnans viktigaste uppgifter. En annan slutsats är att värme gör oss långsammare, men leder värmen till anpassningar som gör oss snabbare på sikt?

Träning i värme förbättrar prestationen
En av de positiva effekterna med att träna i värme är att mängden blodplasma ökar, vilket ökar hjärtats slagvolym och ger en högre VO2Max vid en given ansträngning. Man har sett att plasma kan öka med så mycket som två liter. Det betyder sannolikt att träning i värme även ökar prestandan oberoende av värme. Andra fördelar är förbättrat blodflöde och sänkning av hjärtfrekvens.

I en studie från Nya Zeeland tränade ett antal elitroddare fem dagar, 90 minuter per dag i ett rum där temperaturen var 40 grader. De rodde med en intensitet så att kroppens temperatur inte översteg 38,5 grader. Syftet med träningen var överhettning, inte överansträngning. De fick bara 1 dl vatten att dricka under de 90 minuterna, tillräckligt mycket för att nätt och jämt motverka känslan av törst. En vecka senare var det dags för ett stort mästerskap och roddarna förbättrade sin prestation med i snitt 1,5%.

Detta resultat stämmer med en tidigare amerikansk studie som visat att 10 dagars träning i varmt väder, 100 minuter per dag, förbättrade VO2Max med 5 % även i svalt väder.

Det verkar alltså som om kroppen mår bäst om den stressas lite lagom. Lite lagom uttorkad, lite lagom överhettad och lite lagom hög höjd, ger bättre prestation då det gäller. Om kroppen alltid får vad den behöver, behöver den heller inte anpassa sig. Det gäller hjärnan också. När hjärnan slutar anpassa sig till nya utmaningar, krymper den ihop. När man ger efter för det som känns jobbigt och nytt, då börjar man åldras och det gäller både kropp och själ. 


Hemligheten bakom sköldpaddornas höga ålder är att de söker utmaningar 😉

Ont i huvudet


Inför årets första ultralopp tänker jag tillbaka på mitt första ultralopp: Swiss Alpine 2012. Jag hade sprungit 30 km, då en gnagande smärta kändes utmed vänstra knät. Jag försökte springa, men smärtan tilltog. När stigningen upp mot bergstopparna började gjorde det så ont att jag blev tvungen att gå. Det började åska och regna. Jag haltade uppför Alperna bort till Keschütte. Jag haltade, var genomblöt och vindarna iskalla. Jag hade sett fram emot detta lopp i två år. Swiss Alpine var mitt mål och orsaken till att jag började blogga.


Ont i knät.

Jag började räkna tid, för något måste man sysselsätta hjärnan med. Kanske tar det 13 timmar om jag haltar fort, tänkte jag. Löpare rusade förbi mig och ropade uppmuntrande ord. Nerför gjorde det särskilt ont. Strax efter högsta toppen, när det gjorde som ondast, bestämde jag mig för att springa. Jag ville inte halta i mål. Jag skrek AJAJAJ och rusade nerför branterna. De som nyss lunkat förbi mig tittade lite förvånat när jag kom springande i 4:30-tempo. Det var 20 km kvar. Efter några kilometer försvann smärtan. När det var fem kilometer kvar blev jag trött, men jag kunde hålla ett ganska bra tempo och sista biten spurtade jag i mål. Jag ser nästan lite galet glad ut, som man kan se på loggan till den här bloggen som visar målgången. Någon timme senare kom smärtan långsamt tillbaka. Jag hade ont i några veckor, sen kunde jag springa 5-6 kilometer igen. Det var lärorikt och sedan dess har mitt knä hållit ihop. 

En dialog om smärta
Ultralöpning och smärta hör ihop. Det gör ont att springa långt. Ändå springer man, för man vet att det går över och man vet att ingenting är på väg att gå sönder. Vad är smärta? Studier visar att ultralöpare tål smärta bättre än andra. Men är inte smärta just en signal om att något har gått sönder? Nej, det måste det inte vara. Smärta är ett fenomen i hjärnan. Utan hjärna, ingen smärta. Det finns inga smärtsignaler till hjärnan och det finns heller inte något smärtcentrum i hjärnan. Det vi kallar smärta, är en sammanställning av information och en slags förhandling mellan hjärnan och det perifera nervsystemet. 

”Det gör ont”, säger nerven. ”Nja, jag är inte så säker på det. Jag gjorde illa mig där för en månad sedan och det var inte så farligt”, säger hjärnan. ”Men det är ju en massa celler som har skadats”, säger nerven. ”Äsch, det är snart fixat. Kroppen läker sig själv. Ingen fara, så det gör nog inte så ont heller”, säger hjärnan. ”Jaha, det hade jag glömt. Jag har inte lika bra minne som du”, säger nerven. ”Nä jag vet”, säger hjärnan.

Smärta är en åsikt
Den australiska professorn i neurovetenskap, Lorimer Moseley, berättade en historia om hur han var ute och gick i bushen när han kände att något rispade huden på benet och han hoppade till lite, sen fortsatte han att gå. Att gå i bushen och få en rispa är något hans hjärna förväntar sig. Det brukar hända. Kort efter det svimmande han. Han hade blivit biten av en mycket giftig orm. Han överlevde. Ett halvår senare gick han återigen i bushen och fick även den här gången en liten rispa – då hoppade han omkring och skrek i flera minuter som om han var i livsfara. Hjärnan jämförde inte smärtan i sig, utan minnet av smärta och betydelsen av smärta och ormbettet tidigare spelade en avgörande roll i bedömningen. Smärtan sitter i huvudet, inte i den kroppsdel som blir skadad eller rispad. 

Säg att du skadar en kroppsdel. Hjärnan frågar sig: Vad betyder det här? Vad ska vi göra? Den jämför inkommande signaler med befintlig kunskap. Sen skickar hjärnan ut en signal: smärta. Syftet med smärta är att skydda organismen, att öka chansen till överlevnad. Om något håller på att gå sönder, då skickar hjärnan kraftfulla signaler som gör det väldigt smärtsamt att använda den kroppsdelen. Håll dig stilla, säger hjärnan. Såvida du inte måste springa för livet. Då skriker hjärnan spring.

Den kända hjärnforskaren Ramachandran skrev i sin bok Phantoms in the Brain att: ”pain is an opinion”. Med det menar han att smärta är ett yttrande om organismens hälsotillstånd snarare än ett svar på en skada. Det finns ingen direkt koppling från smärtreceptorer till något smärtcentra i hjärnan. Det finns så mycket interaktion mellan olika centra i hjärnan, som syn och känsel, att ett synintryck kan ändra en smärtupplevelse helt och hållet. Lorimer Moseley berättade t ex att en cyklist som hade problem med ett knä i uppförsbackar, kände samma smärta när de gav honom visuella signaler som lurade honom att han cyklade i en uppförsbacke. 


I en studie från 2007 kunde smärtforskarna Arnoud Arntz och Lorimer Moseley visa att personer som utsattes för kyla upplevde smärtan olika (grafen till höger) om de fick röda eller blå visuella intryck.

Nerven kan inte identifiera smärta. Den känner bara någon form av stimulans i vävnaden och hjärnan bestämmer sedan vad man ska göra av det, och vad man ska göra åt det, eller om man kan ignorera signalen helt och hållet. Den inledande dialogen mellan perifera nerver och den centrala hjärnan, illustrerar denna signaltrafik. Allt som gör ont är ett samtal, en slags dialog eller debatt mellan centrala och perifera nervsystemen.

Hjärnans viktigaste uppgift är att vara rädd, att vara rädd om oss. Kroppen finns för att flytta på hjärnan och tvärtom och det finns bara en kropp och en hjärna. Det är därför vi hela tiden är oroliga, tänker negativa tankar och har en tendens att överreagera inför det okända – som en okänd skada. Det är hjärnan som avgör trovärdigheten i dessa hot. Smärta är en tolkning av signaler från vävnader som inte har någon betydelse i sig själva, och kan även ignoreras av hjärnan, så att signalerna inte ens når vårt medvetande. Om hjärnan bestämmer att det är ett hot, då gör det ont. 

När din hjärna väl har bestämt sig, skickar den också meddelanden tillbaka som påverkar känsligheten och beteendet hos nerverna. Smärta kan på så sätt föda smärta. Ju mer och längre vi har ont, desto mer sannolikt är det att vi blir överkänsliga. Det som börjar med något litet kan därför ge livslånga kroniska smärtproblem. Då kan det räcka med att man tänker att ryggen ska böjas, för att skapa en smärtsignal.

Några smärtupplevelser
En byggnadsarbetare kom till akutmottagningen efter att ha hoppat ner från ett tak och fått en 15 cm lång spik rakt in genom skon och in i foten. Minsta rörelse var smärtsam och han hade fått smärtlindring. Spiken drogs sedan ut från undersidan av skon. När hans skor togs bort såg man att spiken hade trängt mellan tårna: foten var helt oskadd.

Under andra världskriget behandlade läkaren Henry Beecher svårt sårade amerikanska soldater. En dag tog det smärtstillande morfinet slut. Han bestämde sig då utan att tala med soldaterna att ge dem saltlösning istället för morfin. 40 procent av soldaterna sa att deras smärta lindrades.

De flesta tror nog att smärta är som den franske filosofen René Descartes beskrev det på 1600-talet: ett enkelt signalsystem mellan kropp och själ. Nerver skickar ett tydligt budskap till hjärnan om problemet. Intensiteten i meddelandet står i direkt mekanisk proportion till hur allvarlig skadan är. Utifrån denna modell, antar man att nerven skickar smärta, att signalen är smärta.

Descartes mekanistiska beskrivning av smärta som en signal.

Men hjärnan är inte en passiv mottagare av de meddelanden som perifera nerver skickar till den. Det vore ju märkligt om det vore så. Det är ju hjärnan som är vårt medvetandet, som skapar vår verklighet, framtid och historia. 

Hjärnan utvärderar alla signaler. När en signal anländer till hjärnan, måste hjärnan först och främst svara på: ”Hur farligt är det egentligen?” För att komma fram till ett användbart svar, använder hjärnan all tillgänglig information – tidigare exponering, kulturella och sociala influenser, kunskap, andra sensoriska signaler, med mera. Listan kan göras hur lång som helst.

Snart dags för High Coast Ultra
Hur förbereder man sig för att springa 130 km? Man springer förstås – långa pass och jättelånga pass. I helgen tänker jag springa 20-25 km två dagar i rad. Man tänker också en hel del. På hur långt det är och hur ont det kommer att göra. Det är två faktum. Ett annat faktum är att all smärta sitter i huvudet. Det är inte i knät eller foten som det gör ont, det är i hjärnan som intryck och minnen sätts samman till en smärtupplevelse. Därför kan smärta komma och gå, allt eftersom hjärnan tolkar hur det går. Om det går dåligt och om jag tycker att det går dåligt, kommer det sannolikt göra mer ont. Det är något att tänka på. Jag ska tänka att det kommer att gå bra.

Mer om smärta:
Tankekraft
Placebo

Det är inte löparna som är sjuka


En kollega frågade mig idag hur långt jag sprang i helgen. Det blev 50 km, svarade jag. Det var långt, sa hon och bytte ämne som om hon pratade med en galning. Det kanske var tur att vi inte fortsatte och kom in på sommarens 13-milalopp. Det låter sjukt, jag erkänner det. Men att springa 16 timmar är ingenting mot att sitta i en stol åtta timmar. Att sitta still är sjukt. Ordet ‘sjuk’ är fornnordiskt och har samma rot (seueg) som mjuk och svag. Den som springer är inte mjuk och svag. Om vi inte är i rörelse blir vi däremot mjuka, svaga och sjuka. Det är alltså sittandet som är sjukt, inte springandet. Det är dock lätt att tillfriskna. Det är bara att sätta sig själv och sin fascia i rörelse.


Snart får vi kanske hjälp att komma upp.

Stoluthållighet
Vi tänker inte på att sittandet är sjukt och onaturligt, för ända sedan den första skoldagen har vi utvecklat en enorm stoluthållighet och vi klarar kortsiktigt av att sitta 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan. En jägare från Kalahariöknen skulle inte klara många minuter. Det vi gör blir vi bra på. Vi blir bra på att sitta, men med åren protesterar kroppen mot att hållas fast. Det börjar göra ont här och var. Det börjar ofta med den samling ben som vi ärvt från fiskarna och som vi balanserar som en s-formad stapel av tallrikar – ryggraden.

Våra kroppar har formats av miljontals generationer som kämpat för att överleva. Denna utveckling har knådat och böjt till något som en gång var en fisk och ställt upp och balanserat den på två ben. Varje generation före oss – till de tre senaste – kämpade för överlevnad och rörde sig varje dag. Att stå eller sitta still, var detsamma som att ge upp och dö. När vi sitter still, är det också det som händer. Efter en timmes stillasittande påverkas enzymer som är inblandade i fettsyrametabolismen. Efter två timmars stillasittande kan vävnad som utsätts för tryck dö och det uppstår liggsår. På ännu längre sikt ökar risken för cancer. I en genomgång av 43 studier fann forskarna att cancerrisken ökade ju mer man satt och denna risk fanns oavsett hur aktiv man var i övrigt.

Kroppen är ett redskap
Jägaren från Kalahari skulle int
e förstå hur man kan sitta still en hel dag och bara lyfta fingrarna. Det är det som är sjukt – inte att springa miltals. Däremot skulle han inte vara särskilt förvånad över ett 16 timmar långt lopp. Han skulle förstå att vi behöver det, eftersom vi sitter så mycket. Han skulle kanske betrakta oss som vi betraktar djur på zoo. Vi får mat och underhållning serverat på bestämda tider. Vi hålls sysselsatta och får i slutet av varje månad bananer i proportion till hur mycket vi sitter.

För att känna att kroppen lever, måste man använda den – arbeta och svettas. Det är vår natur. Vi bara inbillar oss att vi inte har någon natur.

Tänk på vår stressreflex. När något skrämmer oss, böjer vi på knäna för att göra oss redo att springa och lyfter upp händerna framför ansiktet för att försvara oss. Hjärtat pumpar och pupillerna utvidgas. Det är en ren reflex, som visar att vi bär på en historia av kamp och överlevnad. Genom att springa, bränner vi av denna stress på ett naturligt sätt.


Sprang förbi öppna landskap … 

Denna stressrespons aktiveras även på ett kontor. Men den får inget fysiskt utlopp. Stressen kanske ackumuleras till ett utbrott när man kommer hem eller sväljs ner och ligger där i magen och växer tyst som en cancer och bränner upp oss inifrån. Vi blir ett folk med trasiga ryggar och utbrända själar.


Sen längs kusten …

Att stå upp, är första steget. Att sätta sig i rörelse och springa, är nästa steg. Man kan tävla ibland och låta hormonerna flöda eller bara springa för sin egen skull och bli ett med den man egentligen är. 


Mjukt och skönt för fötterna efter steniga hällar och stränder. 

Möte med naturen
Jag utnyttjade klämdagen till att springa ett riktigt långt pass, ungefär en arbetsdag långt. Jag sprang, tog några bilder och sprang lite fel drygt 50 km. Jag hade inte tänkt springa så långt, men som så ofta blir det mer spännande och utmanande när det inte blir som man tänkt sig.

Jag mötte en handfull personer, men naturen mötte jag vid varje steg. Det blev minst 60 000 möten. Det bästa med Sverige är naturen och att den är fri och tillgänglig. Jag hoppas det fortsätter så i flera generationer.


Här hade jag sprungit lite fel. Fin utsikt, men det syns kanske inte på den här bilden.


Sen slocknade mobilen … 


Det är inte löparna som är sjuka


En kollega frågade mig idag hur långt jag sprang i helgen. Det blev 50 km, svarade jag. Det var långt, sa hon och bytte ämne som om hon pratade med en galning. Det kanske var tur att vi inte fortsatte och kom in på sommarens 13-milalopp. Det låter sjukt, jag erkänner det. Men att springa 16 timmar är ingenting mot att sitta i en stol åtta timmar. Att sitta still är sjukt. Ordet ‘sjuk’ är fornnordiskt och har samma rot (seueg) som mjuk och svag. Den som springer är inte mjuk och svag. Om vi inte är i rörelse blir vi däremot mjuka, svaga och sjuka. Det är alltså sittandet som är sjukt, inte springandet. Det är dock lätt att tillfriskna. Det är bara att sätta sig själv och sin fascia i rörelse.


Snart får vi kanske hjälp att komma upp.

Stoluthållighet
Vi tänker inte på att sittandet är sjukt och onaturligt, för ända sedan den första skoldagen har vi utvecklat en enorm stoluthållighet och vi klarar kortsiktigt av att sitta 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan. En jägare från Kalahariöknen skulle inte klara många minuter. Det vi gör blir vi bra på. Vi blir bra på att sitta, men med åren protesterar kroppen mot att hållas fast. Det börjar göra ont här och var. Det börjar ofta med den samling ben som vi ärvt från fiskarna och som vi balanserar som en s-formad stapel av tallrikar – ryggraden.

Våra kroppar har formats av miljontals generationer som kämpat för att överleva. Denna utveckling har knådat och böjt till något som en gång var en fisk och ställt upp och balanserat den på två ben. Varje generation före oss – till de tre senaste – kämpade för överlevnad och rörde sig varje dag. Att stå eller sitta still, var detsamma som att ge upp och dö. När vi sitter still, är det också det som händer. Efter en timmes stillasittande påverkas enzymer som är inblandade i fettsyrametabolismen. Efter två timmars stillasittande kan vävnad som utsätts för tryck dö och det uppstår liggsår. På ännu längre sikt ökar risken för cancer. I en genomgång av 43 studier fann forskarna att cancerrisken ökade ju mer man satt och denna risk fanns oavsett hur aktiv man var i övrigt.

Kroppen är ett redskap
Jägaren från Kalahari skulle int
e förstå hur man kan sitta still en hel dag och bara lyfta fingrarna. Det är det som är sjukt – inte att springa miltals. Däremot skulle han inte vara särskilt förvånad över ett 16 timmar långt lopp. Han skulle förstå att vi behöver det, eftersom vi sitter så mycket. Han skulle kanske betrakta oss som vi betraktar djur på zoo. Vi får mat och underhållning serverat på bestämda tider. Vi hålls sysselsatta och får i slutet av varje månad bananer i proportion till hur mycket vi sitter.

För att känna att kroppen lever, måste man använda den – arbeta och svettas. Det är vår natur. Vi bara inbillar oss att vi inte har någon natur.

Tänk på vår stressreflex. När något skrämmer oss, böjer vi på knäna för att göra oss redo att springa och lyfter upp händerna framför ansiktet för att försvara oss. Hjärtat pumpar och pupillerna utvidgas. Det är en ren reflex, som visar att vi bär på en historia av kamp och överlevnad. Genom att springa, bränner vi av denna stress på ett naturligt sätt.


Sprang förbi öppna landskap … 

Denna stressrespons aktiveras även på ett kontor. Men den får inget fysiskt utlopp. Stressen kanske ackumuleras till ett utbrott när man kommer hem eller sväljs ner och ligger där i magen och växer tyst som en cancer och bränner upp oss inifrån. Vi blir ett folk med trasiga ryggar och utbrända själar.


Sen längs kusten …

Att stå upp, är första steget. Att sätta sig i rörelse och springa, är nästa steg. Man kan tävla ibland och låta hormonerna flöda eller bara springa för sin egen skull och bli ett med den man egentligen är. 


Mjukt och skönt för fötterna efter steniga hällar och stränder. 

Möte med naturen
Jag utnyttjade klämdagen till att springa ett riktigt långt pass, ungefär en arbetsdag långt. Jag sprang, tog några bilder och sprang lite fel drygt 50 km. Jag hade inte tänkt springa så långt, men som så ofta blir det mer spännande och utmanande när det inte blir som man tänkt sig.

Jag mötte en handfull personer, men naturen mötte jag vid varje steg. Det blev minst 60 000 möten. Det bästa med Sverige är naturen och att den är fri och tillgänglig. Jag hoppas det fortsätter så i flera generationer.


Här hade jag sprungit lite fel. Fin utsikt, men det syns kanske inte på den här bilden.


Sen slocknade mobilen …