Ägg, frukost och människans tre magar

När barn lär sig gå ramlar de omkull. Gång på gång. De lär sig genom att göra misstag. Om de gav upp, skulle de inte lära sig gå. Så är det hela livet. Om man aldrig gör misstag, då kommer man ingenstans. När man utmanar sina gränser, gör man fel eftersom man är på okänd mark. För att utvecklas, måste man våga sig ut och våga göra fel. 

En fokuserad tjej.

Jag gillar inte att göra fel och misstag, men som tur är har jag gjort många och lärt mig massor. Utan mina största misstag, skulle jag inte vara hälften så klok. Misstagen avslöjar mina svagheter och gör mig på sikt starkare. Gör man samma fel gång på gång, då kanske man har ett problem. Men om man gör olika fel, då lär man sig något.

Först konstaterar man misstaget och accepterar det. Det är viktigt att förlåta sig själv. Sedan analyserar man och åtgärdar misstaget, lägger det bakom sig och fokuserar på nästa uppgift. Vi måste fokusera, för vi kan bara hålla en sak i huvudet samtidigt. Vi har inte tid att älta gamla misstag. Konstatera, analysera och gå vidare. Ibland kan analysen ta lång tid. Det finns mekanismer i hjärnan som ser till att det tar lång tid ibland, men man måste alltid gå vidare och man vill komma längre.

Alla nybörjare gör misstag, annars är man inte en sådan som börjar på något nytt. Alldeles i början av min löpar- och bloggkarriär skrev jag ett inlägg om hur man börjar springa. Det inlägget var baserat på mina misstag som löpare och erfarenheterna av dessa. Det tar några år innan man lär sig tillräckligt mycket om något nytt. Jag känner mig fortfarande ofta dum och okunnig. Men jag är bra på fyra saker: lyssna, läsa, ta till mig kunskap och se samband. Jag lär mig hela tiden, för jag vet att jag egentligen inte vet någonting.

Mina fem första misstag kan också kallas de fem största misstagen. Man har en tendens att göra de stora misstagen i början och de är ganska lika för alla. Därefter blir allt detaljer.

Misstag 1: jag gick ut för hårt.
Jag sprang så ofta jag kunde i början. Jag jagade mina banrekord, det var rekorden som motiverade mig. Jag sprang för fullt från första stund och därmed fanns ingen gradvis övergång och anpassning, där lusten att springa ledde över till nästa steg i utvecklingen. Jag hade tur att jag inte skadade mig, men jag fick ont i knäet vid något tillfälle. Jag var motiverad men inte särskilt klok. Nu vet jag att det är oerhört viktigt att man som ny löpare börjar försiktigt och gradvis bygger upp både mental och fysisk styrka, så att styrkan kan ta mig till nästa nivå nästan av sig själv.

Misstag 2: jag avsatte ingen tid för återhämtning.
De första åren ansåg jag att vila är överskattat. Jag hade ingen vilodag utan alla dagar var potentiella träningsdagar. Jag bestämde från dag till dag. Någon längre period för återhämtning hade jag inte heller. Det slet både mentalt och fysiskt; ibland kände jag en otrolig trötthet och det var bara prestationskraven som höll mig igång.

Min favoritsysselsättning efter löpning.

Nu lägger jag in vilodagar och viloveckor och jag tar en längre återhämtningsperiod på hösten. Det ger kraft, konsolidering och många lustfyllda nystarter. Men det viktigaste är att det förlänger livet som löpare. Risken att bli sjuk, skadad och övertränad minskar. Det årliga avbrottet skapar en längtan och lust att börja springa mer igen. I snitt är var fjärde vecka en återhämtningsvecka med lite lättare pass och en extra vilodag och efter dessa veckor känner jag mig mycket starkare, vilket ger en positiv känsla som man inte ska underskatta.

Misstag 3: jag saknade en träningsplan.
När man saknar erfarenhet är det särskilt viktigt med en plan och/eller en coach, men jag sprang planlöst. Det blev att jag sprang så ofta jag kunde och lite på måfå. Ibland blev det ett avbrott och jag förde en ganska sporadisk träningsdagbok. Om jag hade följt en plan hade det blivit lättare att se framsteg och samband. En plan ger tid för reflektion och lärande.

Misstag 4: jag varierade inte löpningen.
I början sprang jag samma sträcka på samma plats i samma tempo. Jag körde inga hårda intervallpass, lugna distanspass eller spännande fartlekar. Varje gång jag sprang jagade jag mitt banrekord eller gav upp när jag var för långt efter rekordet och lunkade sista biten, besviken över mig själv. Nästan all träning blev mellanmjölk, istället för polariserad separation i form av 80 % lättmjölk och 20 % standardmjölk. Träning som varken är hård eller lugn, ger väldigt lite.

Misstag 5: jag kände ingen glädje.
Glädjen var inte viktig i början, det var prestationen som var viktig. Jag sprang ut för att springa fortare än jag sprang tidigare. Då springer man inte alltid ut med ett leende. Eftersom jag jagade rekord sprang jag samma sträcka och även det bidrog till en andefattig upplevelse. Jag upplevde inte naturen och jag orkade inte tänka några tankar.

Frånvaron av glädje berodde nog på att jag gick ut för hårt. Jag borde långsamt ha sprungit mig i bättre form och låtit lusten vägleda mig mer. Till slut blev ändå löpningen en vana och substanser i hjärnan skapade en känsla av eufori och livsglädje och tankarna började vandra så mycket att det blev grunden till en blogg med ett nördigt namn.

Mot nya misstag
Det är lite trist att fokusera på misstag men det är misstagen man lär sig något av. Jag kanske borde skriva om mina fem bästa beslut också. Men det låter nog bara klämkäckt och kaxigt.

Jag är inte särskilt rädd för att göra misstag. Jaha, tänker jag bara när det går åt pipan – shit happens. När jag var yngre trodde jag att misstagen betydde att livet var slut, men när livet tagit slut tillräckligt många gånger trodde jag inte längre på det. En väg i livet kanske tog slut, men i efterhand visade det sig alltid vara ett sidospår. Livets väg finns alltid där man går och den leder överallt.

Inför årets första ultralopp tänker jag tillbaka på mitt första ultralopp: Swiss Alpine 2012. Jag hade sprungit 30 km, då en gnagande smärta kändes utmed vänstra knät. Jag försökte springa, men smärtan tilltog. När stigningen upp mot bergstopparna började gjorde det så ont att jag blev tvungen att gå. Det började åska och regna. Jag haltade uppför Alperna bort till Keschütte. Jag haltade, var genomblöt och vindarna iskalla. Jag hade sett fram emot detta lopp i två år. Swiss Alpine var mitt mål och orsaken till att jag började blogga.

Ont i knät.

Jag började räkna tid, för något måste man sysselsätta hjärnan med. Kanske tar det 13 timmar om jag haltar fort, tänkte jag. Löpare rusade förbi mig och ropade uppmuntrande ord. Nerför gjorde det särskilt ont. Strax efter högsta toppen, när det gjorde som ondast, bestämde jag mig för att springa. Jag ville inte halta i mål. Jag skrek AJAJAJ och rusade nerför branterna. De som nyss lunkat förbi mig tittade lite förvånat när jag kom springande i 4:30-tempo. Det var 20 km kvar. Efter några kilometer försvann smärtan. När det var fem kilometer kvar blev jag trött, men jag kunde hålla ett ganska bra tempo och sista biten spurtade jag i mål. Jag ser nästan lite galet glad ut, som man kan se på loggan till den här bloggen som visar målgången. Någon timme senare kom smärtan långsamt tillbaka. Jag hade ont i några veckor, sen kunde jag springa 5-6 kilometer igen. Det var lärorikt och sedan dess har mitt knä hållit ihop. 

En dialog om smärta
Ultralöpning och smärta hör ihop. Det gör ont att springa långt. Ändå springer man, för man vet att det går över och man vet att ingenting är på väg att gå sönder. Vad är smärta? Studier visar att ultralöpare tål smärta bättre än andra. Men är inte smärta just en signal om att något har gått sönder? Nej, det måste det inte vara. Smärta är ett fenomen i hjärnan. Utan hjärna, ingen smärta. Det finns inga smärtsignaler till hjärnan och det finns heller inte något smärtcentrum i hjärnan. Det vi kallar smärta, är en sammanställning av information och en slags förhandling mellan hjärnan och det perifera nervsystemet. 

”Det gör ont”, säger nerven. ”Nja, jag är inte så säker på det. Jag gjorde illa mig där för en månad sedan och det var inte så farligt”, säger hjärnan. ”Men det är ju en massa celler som har skadats”, säger nerven. ”Äsch, det är snart fixat. Kroppen läker sig själv. Ingen fara, så det gör nog inte så ont heller”, säger hjärnan. ”Jaha, det hade jag glömt. Jag har inte lika bra minne som du”, säger nerven. ”Nä jag vet”, säger hjärnan.

Smärta är en åsikt
Den australiska professorn i neurovetenskap, Lorimer Moseley, berättade en historia om hur han var ute och gick i bushen när han kände att något rispade huden på benet och han hoppade till lite, sen fortsatte han att gå. Att gå i bushen och få en rispa är något hans hjärna förväntar sig. Det brukar hända. Kort efter det svimmande han. Han hade blivit biten av en mycket giftig orm. Han överlevde. Ett halvår senare gick han återigen i bushen och fick även den här gången en liten rispa – då hoppade han omkring och skrek i flera minuter som om han var i livsfara. Hjärnan jämförde inte smärtan i sig, utan minnet av smärta och betydelsen av smärta och ormbettet tidigare spelade en avgörande roll i bedömningen. Smärtan sitter i huvudet, inte i den kroppsdel som blir skadad eller rispad. 

Säg att du skadar en kroppsdel. Hjärnan frågar sig: Vad betyder det här? Vad ska vi göra? Den jämför inkommande signaler med befintlig kunskap. Sen skickar hjärnan ut en signal: smärta. Syftet med smärta är att skydda organismen, att öka chansen till överlevnad. Om något håller på att gå sönder, då skickar hjärnan kraftfulla signaler som gör det väldigt smärtsamt att använda den kroppsdelen. Håll dig stilla, säger hjärnan. Såvida du inte måste springa för livet. Då skriker hjärnan spring.

Den kända hjärnforskaren Ramachandran skrev i sin bok Phantoms in the Brain att: ”pain is an opinion”. Med det menar han att smärta är ett yttrande om organismens hälsotillstånd snarare än ett svar på en skada. Det finns ingen direkt koppling från smärtreceptorer till något smärtcentra i hjärnan. Det finns så mycket interaktion mellan olika centra i hjärnan, som syn och känsel, att ett synintryck kan ändra en smärtupplevelse helt och hållet. Lorimer Moseley berättade t ex att en cyklist som hade problem med ett knä i uppförsbackar, kände samma smärta när de gav honom visuella signaler som lurade honom att han cyklade i en uppförsbacke. 

I en studie från 2007 kunde smärtforskarna Arnoud Arntz och Lorimer Moseley visa att personer som utsattes för kyla upplevde smärtan olika (grafen till höger) om de fick röda eller blå visuella intryck.

Nerven kan inte identifiera smärta. Den känner bara någon form av stimulans i vävnaden och hjärnan bestämmer sedan vad man ska göra av det, och vad man ska göra åt det, eller om man kan ignorera signalen helt och hållet. Den inledande dialogen mellan perifera nerver och den centrala hjärnan, illustrerar denna signaltrafik. Allt som gör ont är ett samtal, en slags dialog eller debatt mellan centrala och perifera nervsystemen.

Hjärnans viktigaste uppgift är att vara rädd, att vara rädd om oss. Kroppen finns för att flytta på hjärnan och tvärtom och det finns bara en kropp och en hjärna. Det är därför vi hela tiden är oroliga, tänker negativa tankar och har en tendens att överreagera inför det okända – som en okänd skada. Det är hjärnan som avgör trovärdigheten i dessa hot. Smärta är en tolkning av signaler från vävnader som inte har någon betydelse i sig själva, och kan även ignoreras av hjärnan, så att signalerna inte ens når vårt medvetande. Om hjärnan bestämmer att det är ett hot, då gör det ont. 

När din hjärna väl har bestämt sig, skickar den också meddelanden tillbaka som påverkar känsligheten och beteendet hos nerverna. Smärta kan på så sätt föda smärta. Ju mer och längre vi har ont, desto mer sannolikt är det att vi blir överkänsliga. Det som börjar med något litet kan därför ge livslånga kroniska smärtproblem. Då kan det räcka med att man tänker att ryggen ska böjas, för att skapa en smärtsignal.

Några smärtupplevelser
En byggnadsarbetare kom till akutmottagningen efter att ha hoppat ner från ett tak och fått en 15 cm lång spik rakt in genom skon och in i foten. Minsta rörelse var smärtsam och han hade fått smärtlindring. Spiken drogs sedan ut från undersidan av skon. När hans skor togs bort såg man att spiken hade trängt mellan tårna: foten var helt oskadd.

Under andra världskriget behandlade läkaren Henry Beecher svårt sårade amerikanska soldater. En dag tog det smärtstillande morfinet slut. Han bestämde sig då utan att tala med soldaterna att ge dem saltlösning istället för morfin. 40 procent av soldaterna sa att deras smärta lindrades.

De flesta tror nog att smärta är som den franske filosofen René Descartes beskrev det på 1600-talet: ett enkelt signalsystem mellan kropp och själ. Nerver skickar ett tydligt budskap till hjärnan om problemet. Intensiteten i meddelandet står i direkt mekanisk proportion till hur allvarlig skadan är. Utifrån denna modell, antar man att nerven skickar smärta, att signalen är smärta.

Descartes mekanistiska beskrivning av smärta som en signal.

Men hjärnan är inte en passiv mottagare av de meddelanden som perifera nerver skickar till den. Det vore ju märkligt om det vore så. Det är ju hjärnan som är vårt medvetandet, som skapar vår verklighet, framtid och historia. 

Hjärnan utvärderar alla signaler. När en signal anländer till hjärnan, måste hjärnan först och främst svara på: ”Hur farligt är det egentligen?” För att komma fram till ett användbart svar, använder hjärnan all tillgänglig information – tidigare exponering, kulturella och sociala influenser, kunskap, andra sensoriska signaler, med mera. Listan kan göras hur lång som helst.

Snart dags för High Coast Ultra
Hur förbereder man sig för att springa 130 km? Man springer förstås – långa pass och jättelånga pass. I helgen tänker jag springa 20-25 km två dagar i rad. Man tänker också en hel del. På hur långt det är och hur ont det kommer att göra. Det är två faktum. Ett annat faktum är att all smärta sitter i huvudet. Det är inte i knät eller foten som det gör ont, det är i hjärnan som intryck och minnen sätts samman till en smärtupplevelse. Därför kan smärta komma och gå, allt eftersom hjärnan tolkar hur det går. Om det går dåligt och om jag tycker att det går dåligt, kommer det sannolikt göra mer ont. Det är något att tänka på. Jag ska tänka att det kommer att gå bra.

Mer om smärta:
Tankekraft
Placebo

En kollega frågade mig idag hur långt jag sprang i helgen. Det blev 50 km, svarade jag. Det var långt, sa hon och bytte ämne som om hon pratade med en galning. Det kanske var tur att vi inte fortsatte och kom in på sommarens 13-milalopp. Det låter sjukt, jag erkänner det. Men att springa 16 timmar är ingenting mot att sitta i en stol åtta timmar. Att sitta still är sjukt. Ordet ’sjuk’ är fornnordiskt och har samma rot (seueg) som mjuk och svag. Den som springer är inte mjuk och svag. Om vi inte är i rörelse blir vi däremot mjuka, svaga och sjuka. Det är alltså sittandet som är sjukt, inte springandet. Det är dock lätt att tillfriskna. Det är bara att sätta sig själv och sin fascia i rörelse.

Snart får vi kanske hjälp att komma upp.

Stoluthållighet
Vi tänker inte på att sittandet är sjukt och onaturligt, för ända sedan den första skoldagen har vi utvecklat en enorm stoluthållighet och vi klarar kortsiktigt av att sitta 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan. En jägare från Kalahariöknen skulle inte klara många minuter. Det vi gör blir vi bra på. Vi blir bra på att sitta, men med åren protesterar kroppen mot att hållas fast. Det börjar göra ont här och var. Det börjar ofta med den samling ben som vi ärvt från fiskarna och som vi balanserar som en s-formad stapel av tallrikar – ryggraden.

Våra kroppar har formats av miljontals generationer som kämpat för att överleva. Denna utveckling har knådat och böjt till något som en gång var en fisk och ställt upp och balanserat den på två ben. Varje generation före oss – till de tre senaste – kämpade för överlevnad och rörde sig varje dag. Att stå eller sitta still, var detsamma som att ge upp och dö. När vi sitter still, är det också det som händer. Efter en timmes stillasittande påverkas enzymer som är inblandade i fettsyrametabolismen. Efter två timmars stillasittande kan vävnad som utsätts för tryck dö och det uppstår liggsår. På ännu längre sikt ökar risken för cancer. I en genomgång av 43 studier fann forskarna att cancerrisken ökade ju mer man satt och denna risk fanns oavsett hur aktiv man var i övrigt.

Kroppen är ett redskap
Jägaren från Kalahari skulle inte förstå hur man kan sitta still en hel dag och bara lyfta fingrarna. Det är det som är sjukt – inte att springa miltals. Däremot skulle han inte vara särskilt förvånad över ett 16 timmar långt lopp. Han skulle förstå att vi behöver det, eftersom vi sitter så mycket. Han skulle kanske betrakta oss som vi betraktar djur på zoo. Vi får mat och underhållning serverat på bestämda tider. Vi hålls sysselsatta och får i slutet av varje månad bananer i proportion till hur mycket vi sitter.

För att känna att kroppen lever, måste man använda den – arbeta och svettas. Det är vår natur. Vi bara inbillar oss att vi inte har någon natur.

Tänk på vår stressreflex. När något skrämmer oss, böjer vi på knäna för att göra oss redo att springa och lyfter upp händerna framför ansiktet för att försvara oss. Hjärtat pumpar och pupillerna utvidgas. Det är en ren reflex, som visar att vi bär på en historia av kamp och överlevnad. Genom att springa, bränner vi av denna stress på ett naturligt sätt.

Sprang förbi öppna landskap … 

Denna stressrespons aktiveras även på ett kontor. Men den får inget fysiskt utlopp. Stressen kanske ackumuleras till ett utbrott när man kommer hem eller sväljs ner och ligger där i magen och växer tyst som en cancer och bränner upp oss inifrån. Vi blir ett folk med trasiga ryggar och utbrända själar.

Sen längs kusten …

Att stå upp, är första steget. Att sätta sig i rörelse och springa, är nästa steg. Man kan tävla ibland och låta hormonerna flöda eller bara springa för sin egen skull och bli ett med den man egentligen är. 

Mjukt och skönt för fötterna efter steniga hällar och stränder. 

Möte med naturen
Jag utnyttjade klämdagen till att springa ett riktigt långt pass, ungefär en arbetsdag långt. Jag sprang, tog några bilder och sprang lite fel drygt 50 km. Jag hade inte tänkt springa så långt, men som så ofta blir det mer spännande och utmanande när det inte blir som man tänkt sig.

Jag mötte en handfull personer, men naturen mötte jag vid varje steg. Det blev minst 60 000 möten. Det bästa med Sverige är naturen och att den är fri och tillgänglig. Jag hoppas det fortsätter så i flera generationer.

Här hade jag sprungit lite fel. Fin utsikt, men det syns kanske inte på den här bilden.

Sen slocknade mobilen … 

En kollega frågade mig idag hur långt jag sprang i helgen. Det blev 50 km, svarade jag. Det var långt, sa hon och bytte ämne som om hon pratade med en galning. Det kanske var tur att vi inte fortsatte och kom in på sommarens 13-milalopp. Det låter sjukt, jag erkänner det. Men att springa 16 timmar är ingenting mot att sitta i en stol åtta timmar. Att sitta still är sjukt. Ordet ’sjuk’ är fornnordiskt och har samma rot (seueg) som mjuk och svag. Den som springer är inte mjuk och svag. Om vi inte är i rörelse blir vi däremot mjuka, svaga och sjuka. Det är alltså sittandet som är sjukt, inte springandet. Det är dock lätt att tillfriskna. Det är bara att sätta sig själv och sin fascia i rörelse.

Snart får vi kanske hjälp att komma upp.

Stoluthållighet
Vi tänker inte på att sittandet är sjukt och onaturligt, för ända sedan den första skoldagen har vi utvecklat en enorm stoluthållighet och vi klarar kortsiktigt av att sitta 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan. En jägare från Kalahariöknen skulle inte klara många minuter. Det vi gör blir vi bra på. Vi blir bra på att sitta, men med åren protesterar kroppen mot att hållas fast. Det börjar göra ont här och var. Det börjar ofta med den samling ben som vi ärvt från fiskarna och som vi balanserar som en s-formad stapel av tallrikar – ryggraden.

Våra kroppar har formats av miljontals generationer som kämpat för att överleva. Denna utveckling har knådat och böjt till något som en gång var en fisk och ställt upp och balanserat den på två ben. Varje generation före oss – till de tre senaste – kämpade för överlevnad och rörde sig varje dag. Att stå eller sitta still, var detsamma som att ge upp och dö. När vi sitter still, är det också det som händer. Efter en timmes stillasittande påverkas enzymer som är inblandade i fettsyrametabolismen. Efter två timmars stillasittande kan vävnad som utsätts för tryck dö och det uppstår liggsår. På ännu längre sikt ökar risken för cancer. I en genomgång av 43 studier fann forskarna att cancerrisken ökade ju mer man satt och denna risk fanns oavsett hur aktiv man var i övrigt.

Kroppen är ett redskap
Jägaren från Kalahari skulle inte förstå hur man kan sitta still en hel dag och bara lyfta fingrarna. Det är det som är sjukt – inte att springa miltals. Däremot skulle han inte vara särskilt förvånad över ett 16 timmar långt lopp. Han skulle förstå att vi behöver det, eftersom vi sitter så mycket. Han skulle kanske betrakta oss som vi betraktar djur på zoo. Vi får mat och underhållning serverat på bestämda tider. Vi hålls sysselsatta och får i slutet av varje månad bananer i proportion till hur mycket vi sitter.

För att känna att kroppen lever, måste man använda den – arbeta och svettas. Det är vår natur. Vi bara inbillar oss att vi inte har någon natur.

Tänk på vår stressreflex. När något skrämmer oss, böjer vi på knäna för att göra oss redo att springa och lyfter upp händerna framför ansiktet för att försvara oss. Hjärtat pumpar och pupillerna utvidgas. Det är en ren reflex, som visar att vi bär på en historia av kamp och överlevnad. Genom att springa, bränner vi av denna stress på ett naturligt sätt.

Sprang förbi öppna landskap … 

Denna stressrespons aktiveras även på ett kontor. Men den får inget fysiskt utlopp. Stressen kanske ackumuleras till ett utbrott när man kommer hem eller sväljs ner och ligger där i magen och växer tyst som en cancer och bränner upp oss inifrån. Vi blir ett folk med trasiga ryggar och utbrända själar.

Sen längs kusten …

Att stå upp, är första steget. Att sätta sig i rörelse och springa, är nästa steg. Man kan tävla ibland och låta hormonerna flöda eller bara springa för sin egen skull och bli ett med den man egentligen är. 

Mjukt och skönt för fötterna efter steniga hällar och stränder. 

Möte med naturen
Jag utnyttjade klämdagen till att springa ett riktigt långt pass, ungefär en arbetsdag långt. Jag sprang, tog några bilder och sprang lite fel drygt 50 km. Jag hade inte tänkt springa så långt, men som så ofta blir det mer spännande och utmanande när det inte blir som man tänkt sig.

Jag mötte en handfull personer, men naturen mötte jag vid varje steg. Det blev minst 60 000 möten. Det bästa med Sverige är naturen och att den är fri och tillgänglig. Jag hoppas det fortsätter så i flera generationer.

Här hade jag sprungit lite fel. Fin utsikt, men det syns kanske inte på den här bilden.

Sen slocknade mobilen …