Att komma igen


   Under många år sprang jag nästan inte alls utan ett par sporadiska tillfällen per år. Ett tag gjorde alla montona rörelser så som simning, cykling, vandring och skidåkning ont i höften. Min aktivitet var begränsad till att gå tråkiga promenader i kvarteret.

   Sedan blev det sakta bättre och jag kunde leva ett rätt vanligt liv och jag började hitta andra intressen och tyckte att livet var helt ok. Jag började acceptera att jag kanske aldrig skulle kunna springa igen och om jag skulle kunna börja springa igen, då skulle jag bara mysjogga några gånger i veckan och aldrig pusha det och springa snabbt.

   Men det där var ju igentligen bara skitsnack som jag försökte intala mig själv. Självklart så njöt jag först av att bara kunna jogga, men det gick inte lång tid förrän jag tänkte ”Ohh, ett lopp hade ju varit roligt att springa”. Jag inser att det jag har saknat mest är att ställa mig på en startlinje och ge allt.

   Jag har aldrig varit rädd för att försöka sträva efter det jag helst vill ha i livet. Jag är jättedålig på att ”safa” och ibland har jag tänkt att jag borde lära mig att ge upp lite snabbare. Jag har blivit bättre på att lyssna på kroppen och att vila i tid, men det finns inga garantier. Jag kommer att bli skadad igen och jag kommer att komma tillbaka igen. 

   Jag tror aldrig att man lär sig att falla. Det kommer alltid att göra ont, annars har man inte satsat tillräckligt mycket av sig själv i ett projekt. Men man blir bättre och bättre på att ta sig upp igen.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 1

Ida Nilsson

Tack Sandra! Ja det är du som får hålla hinderfanan uppe nu. Inte så mycket hinderlöperskor av mig och Ulrika längre : )



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nattintervaller


Jag är ingen löpare – långt ifrån (oavsett vad det står på tröjan). Däremot går jag igång på knäppa idéer och knasiga pass. Därför var Nikes inbjudan till nattlöpning i Gamla stan klockan 02 i lördags natt helt oemotståndlig. Jag, Marie och Sofie krängde alltså på oss tajts och löparskor på nattkröken och möttes upp vid Skeppskajen. Det var nu jag började ana oråd. PR-människan jag hade haft kontakt med hade dragit ner förväntningarna på den rent fysiska insatsen ”Nej, det är en tvåkilometersslinga i Gamla stan, sen äter vi hamburgare.”

Väl på plats var hela Nike Running club närvarande – döseriösa, med farthållare och allt! De hade förvisso dragit upp en tvåkilometersslinga i Gamla stan, men vi skulle springa intervaller på den. I en timme! Jag kan på allvar inte minnas senast jag sprang i en timme. Jag stånkar mycket missnöjt så fort det står 400 meter löpning på crossfitpassen. Men jag är inte den som ger upp! Och kroppen var så snäll mot mig! Jag blev knappt trött! Nu gick inte intervallerna så fort, men ändå! Jag var oerhört imponerad av alla delar av min kropp som bara samarbetade och tuggade på, intervall efter intervall. Den enda delen som fick nog ganska fort var min mage som inte var upplagd för en timmes intervaller på asfalt klockan 02. Löparmage är lite av min specialitet och jag vet ju att det går över, så det var bara att bita ihop.

Folk på väg hem från krogen tittade storögt när vi ångade förbi, ”Vad gööööör ni?”, och en kille stod och hängde på bron vid Slussen i åtminstone en halvtimme och peppade för varje varv ”Faaaaan, va ni är duktiga. Ni är så braaa!”.

Efter passet fick vi mycket riktigt hamburgare, och jag får ju erkänna hur gott den smakade efter en timmes intervaller jämfört med om vi hade lunkat runt i två kilometer.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Den tjocka tanten


Det verkar inte vara meningen att jag ska få springa en mara nu i höst. I alla fall inte hel och fräsch. Ända sen Asics Grand 10 har jag gått och inbillat mig att oturen som grinat mig i ansiktet sen i somras äntligen tagit slut. Att det äntligen är min tur. Har till och med börjat drömma om stordåd de senaste dagarna på vintermaran. PB. Kroppen har verkligen känts pigg och svarat bra på träningen. Har känt mig iform. Hel framförallt. Fram tills nu. Under dagens tänkta långpass sa vänster vaden ifrån, precis som under det sista passet inför Berlin Marathon. Fattade direkt vad det var, samma känsla som för en månad sen. Avbröt direkt och började skamset promenera hem. När jag gick där längs Selångersån kändes det som om hela Sundsvall var ute och sprang denna gråtrista söndag, blev omsprungen på löpande band och försökte undvika deras strirrande blickar som i mitt huvud sa nånting i stil med ”Jaså du orkade inte riktigt springa hela vägen hem”. Ville bara skrika rakt ut. För en kort sekund tänkte jag att nu skiter jag i det här, nu lägger jag ner allt vad löpning heter och börjar med boule eller nåt.

Det känns så typiskt. Hade det nästan på känn. Så bra som det gått de senaste veckorna har det inte gjort på flera år. Klart nåt skulle hända. Egentligen skulle jag ha sprungit mitt långpass igår förmiddag tillsammans med Robert som också ska springa Vintermaran. Långpass med fartökning var planen. Men igår vaknade jag med betongkeps efter några öl för mycket i fredags och fick skamset ställa in vårt gemensamma pass. Stack ut och sprang på eftermiddagen istället och kände mig riktigt fräsch trots allt, en fartökning hade inte vart omöjligt att mäkta med, men bestämde mig ändå för att ta långpasset idag. Med tanke på hur dagens pass slutade borde jag ha kört det igår och tagit vilodag idag som planerat. Fan! Det duggregnade lite lätt när jag stack ut imorse och vinden blåste rätt upp i ansiktet, kände direkt att det här kommer bli jobbigt. Var inte riktigt med mentalt. Mycket riktigt, den första timmen i 5-fart var otroligt seg och när jag sen drog upp farten så fick jag slita för att hålla 4-fart. Ansträngningen var som under ett millopp och jag hörde mig själv flämta efter luft högt och ljudligt hela tiden, det lät som jag höll på å dö ungefär. Bet ihop och tänkte att en mil får räcka, lite nerjogg så jag får ihop 30km men sen blir det chips i soffan. Känslan från i onsdags då jag sprang pulserande tusingar med lätt känsla helt oberörd var som bortblåst. Tog mig igenom hela milen på ren vilja och när jag äntligen slog av på farten så märkte jag direkt hur vaden krampade ihop och stelnade till och hann tänka ”men för helvette, inte nu igen” innan det tog stopp.

Det positiva är ändå att det inte känns lika illa som förra gången. Då fattade jag ju inte vad det var utan försökte småjogga bort det i ett par kilometer. Nu avbröt jag direkt. Det kan ha gjort stor skillnad. Vaden är stiff och öm men smärtar inte när jag gör en tåhävning eller sträcker ut den så förhoppningsvis är det ingen ny bristning. Det får väl bli alternativträning igen den här veckan och löpvila tills vaden känns bra. Eventuellt en ny omgång med nålar hos naprapaten. Om den inte hinner bli inte helt bra till Vintermaran vetifan om det blir nån start. Har ingen större lust att jogga runt den på samma sätt som Berlin. Så kul är det inte att springa 4,2mil i november i Sverige. Då kan jag lika gärna ta säsongsvila redan nu och på allvar börja fundera på varför jag går sönder hela tiden. Men än ger jag inte upp, förhoppningen är att stå på startlinjen den 7 november och uträtta stordåd. Jag SKA stå på startlinjen och uträtta stordåd. Punkt. It aint over ’til the fat lady sings. 

Dagens låt: får trösta mig med det här tills vidare, årets mest efterlängtade skivsläpp. Av singeln att döma verkar det som om det vart värt 4 års väntan…

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Ska försöka vänta ut det och se om det blir bättre innan jag går till naprapaten igen och definitivt kolla upp McKenzieövningarna. Smärta från ryggen låter ju inte helt otänkbart med tanke på att jag stundtals hade extremt ont i ländryggen i somras i samband med löparknät.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det här med träningsprogram


De senaste veckorna har jag kommit på mig själv med att inte riktigt veta vad eller hur jag ska träna inför Vintermaran. Måste erkänna att det vart otroligt lyxigt att inte själv behöva fundera kring upplägg, farter, vila, mängd osv under året med Team Asics. Bara kolla mejlen var fjärde, femte vecka och vänta på ett skräddarsytt träningsprogram från LG. Har väl blivit så bortskämd av det att omställningen till att behöva börja tänka själv känns jobbigare än jag på förhand trodde. 

Ska erkänna att det fanns ögonblick i våras då jag stundtals längtade efter att få bestämma helt själv, ögonblick då jag tänkte att vissa långpass var för korta, kände att det var för mycket intervaller eller att farterna på tusingarna var på tok för långsamt. Nu i efterhand när jag kollar igenom alla program fattar jag grejen. Ser helheten. The big picture. Den som jag inte såg då. Egentligen är jag inte typen som slaviskt kan följa ett träningsprogram, jag behöver friheten att få freebasa en del och köra mycket på känsla men jag kan ändå inte låta bli att sakna strukturen, tydligheten och de långsiktiga målen med träningsprogramen. Och att ha nån som säger åt en vad man ska köra gör att man inte behöver tänka så mycket. Det är skönt. Tänker tillräckligt mycket som det är.

Har suttit och gått igenom alla program som LG skrev i våras inför både Rotterdam och Stockholm Marathon i ett försökt att strukturera upp de sista veckorna. Har försökt kopiera en del av passen rakt av som jag kände funkade extra bra i våras och vissa pass tar jag skalen av och modifierar en aning. Och är det nåt LG lärt oss så är det att periodisera träningen och att ha ett tydligt syfte, tex vissa veckor med bara mängd, andra veckor med fokus på trösklar och även fartveckor med överfart och kortare distanser. Det är nåt som jag verkligen tar med mig.

Idag kopierade jag ett av passen från i våras som jag verkligen gillade; pulserande tusingar. Modifierade det dock en aningen jämfört med LGs instruktioner och ökade på antalet repetitioner. Det blev 10x1km i 3.34-fart och 10x1km i 4.45-fart. Varannan snabb och varannan långsam. Med upp- och nerjogg blev det 24km. Både bra volym och fart. Kändes extra gött å hitta en påse chips längst in i skafferiet nu efteråt som jag hade glömt bort. Kaschiiing!

Glöm inte bort att gå in och rösta på vem av oss som ska få åka till New York om ni inte redan gjort det! Och medan ni gör det kan ni se till att komma i rätt sinnesstämning genom att lyssna på musik på temat New York. Det finns nog ingen annan stad i världen som fått så många låtar tillägnade sig som just NY. Det är svårt att välja ut en tydlig favorit men så här skulle min lista se ut: (känns sjukt att behöva solla bort Bob Dylan, Paul Simon, Sting, Lou Reed, Elton John mfl)

5. The Pogues feat. Kirsty MacColl – Fairytale of New York
4. Tom Waits – Downtown train
3. Bobby Womack – Across the 110th street
2. Alicia Keys – Empire state of mind
1. Billy Joel – Miami 2017

 

 

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Closing Time är ju topp 10 världens bästa album! Lyssnar mest på lite mer obskyra grejer nuförtiden men klassiker är ju klassiker. Beatles, Dylan, Bowie, The Byrds, Velvet Underground mfl finns såklart i skivsamlingen även om de spelas sällan numera.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Man kan alltid göra något!


Jag har varit ensamstående mamma sedan i fredags. Alltså inte på riktigt, men min sambo är bortrest, så vardagen ser lite annorlunda ut mot vad den brukar. Jag kan inte susa iväg på cykeln vid 05.20 för att träna med OBS-klassen utan får lösa träningen på annat sätt. För bara några år sedan gjorde jag nästan all min träning hemma – jag var en riktig sucker för Nike Training Club-appen och tränade nästan ingenting på gym. Idag ser det annorlunda ut. Jag har inte ens NTC-appen längre och jag har svårt att komma på vad jag kan göra. Men nöden har ingen lag!

Upp klockan 06, en timme före jag ska väcka den femårige sonen, och fram med kettlebettlen. Första dagen fick jag till en skön och bra cirkel:

Fem varv av:

10 svingar till goblet squat

20 mountain climbers

5/5 press med kettlebell

10 situps

5/5 windmills

5 bakåtburpees

Jag stannade och andades någon minut mellan varven. Det hela är ganska snabbt överstökat men det hindrar inte att svetten rinner på ryggen och jag flåsar ordentligt. (Fast tyst, för sonen sover ungefär två meter ifrån där jag tränar).

Man behvöer inte hålla på så länge varje gång man tränar. Var effektiv, ansträng dig, gör det ordentligt och driv på så är du klar ganska snabbt. Även om du inte kan ta dig till gymmet – du kan alltid gör någonting!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Med sikte på maran


I början av det här året bestämde jag mig för att fokusera på marathon fullt ut. Strunta i att nån gång få till en bra mil- eller halvmara och framförallt inte springa så många lopp som tidigare. Planen var att värma upp med en snabb vårmara utomlands utan någon officiell målsättning, mest som en avstämning efter vinterns träning och sedan justera och finslippa vissa delar för att vara i mitt livs form till hösten. Tanken var hela tiden att frukterna av årets träning skulle skördas lagom till Berlin Marathon. Nu är vi där och det blev inte riktigt som planerat.

Jag kommer ihåg när jag fyllde i ansökningsformuläret till Team Asics i vintras. La inte speciellt många minuter på det utan tänkte mest att jag aldrig kommer ha en chans. Varför skulle dom välja mig, en medioker motionär på sin höjd? Med fjolårets marathongrupp färskt i minnet krävdes det inte ett geni för att förstå att Stockholm Marathon även i år skulle vara en del av detta och eftersom jag ganska tidigt hade bestämt mig för att inte springa det i år så tänkte jag inte så mycket mer på det. Försökte intala mig själv att jag inte skulle ha tid med detta för att inte bli allt för besviken över att inte komma med.

Så en dag i vintras när jag satt och vaktade prov på skolan kollade jag mejlen och såg att jag kommit med. Först fattade jag inte riktigt vad det handlade om eftersom jag förträngt det hela. När vi träffades för första gången i vintras och fick reda på upplägget insåg jag ganska snabbt att min urpsrungliga plan inte skulle hålla, började genast räkna på veckorna mellan UltraVasan och Berlin Marathon och förstod att det skulle vara omöjligt att toppa formen med 90km trail i benen. Dessutom var jag orolig för att benen inte ens skulle hålla för att springa milen så kort inpå en mara.

Det här året blev som sagt inte alls vad jag tänkt mig från början. Det blev så mycket bättre än vad jag någonsin hade vågat hoppats på trots att jag inte riktigt fick till det fullt ut på maran i år som var den ursprungliga planen. Under året med Team Asics har jag persat på milen, halvmaran och maran. Det är svårt att inte vara nöjd med det. Det har vart ett sant nöje och privilegium att få vara en del av detta och extra kul att projektet verkar ha vart så uppskattat från alla möjliga håll och kanter. Jag ser definitivt inte det här året som en parentes i min jakt på maratider utan snarare som ett stort steg framåt med tanke på all jag lärt mig och fått uppleva. 

Med det sagt så tar jag nu återigen sikte mot maran, den här gången som en lite bättre löpare, rikare på både erfarenheter, lärdomar och upplevelser. Om några veckor springer jag min fjärde mara i år. Jag räknar inte med nån monstertid men kroppen känns oförskämt bra för en gång skull och träningen har flutit på senaste veckan. Långpass på 35km igår, ett tempopass på 16km i 4-fart tidigare i veckan och därtill ett gäng 20km pass i distansfart. Framförallt upplever jag att kroppen inte tar stryk på samma sätt som tidigare av träningen. Det är en ny känsla. Att känna sig hel. Och fortfarande har jag några veckor på mig att finslipa formen. 

Det börjar även bli dags att planera upp nästa års säsong. Självklart hoppas jag på att få springa New York Marathon nästa höst. Det vore fantastiskt att få göra ett försök på min drömtid i världens häftigaste lopp. Men oavsett vem av oss som får åka så kommer den personen vara värd det och jag tror att jag pratar för samtliga när jag säger att jag kommer heja fram den personen till stordåd där borta utan nån form av missunsamhet. Nyckeln till att det här blev som bra som det blev har vart sammanhållningen och dynamiken i gruppen. Att det var just vi fem som var de utvalda känns nu i efterhand så naturligt, självklart och rätt. Det är ju vi fem som är och alltid kommer vara Team Asics Go Run It 1.0. Nåt annat hade bara vart fel.










Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in