Den tjocka tanten
Det verkar inte vara meningen att jag ska få springa en mara nu i höst. I alla fall inte hel och fräsch. Ända sen Asics Grand 10 har jag gått och inbillat mig att oturen som grinat mig i ansiktet sen i somras äntligen tagit slut. Att det äntligen är min tur. Har till och med börjat drömma om stordåd de senaste dagarna på vintermaran. PB. Kroppen har verkligen känts pigg och svarat bra på träningen. Har känt mig iform. Hel framförallt. Fram tills nu. Under dagens tänkta långpass sa vänster vaden ifrån, precis som under det sista passet inför Berlin Marathon. Fattade direkt vad det var, samma känsla som för en månad sen. Avbröt direkt och började skamset promenera hem. När jag gick där längs Selångersån kändes det som om hela Sundsvall var ute och sprang denna gråtrista söndag, blev omsprungen på löpande band och försökte undvika deras strirrande blickar som i mitt huvud sa nånting i stil med “Jaså du orkade inte riktigt springa hela vägen hem”. Ville bara skrika rakt ut. För en kort sekund tänkte jag att nu skiter jag i det här, nu lägger jag ner allt vad löpning heter och börjar med boule eller nåt.
Det känns så typiskt. Hade det nästan på känn. Så bra som det gått de senaste veckorna har det inte gjort på flera år. Klart nåt skulle hända. Egentligen skulle jag ha sprungit mitt långpass igår förmiddag tillsammans med Robert som också ska springa Vintermaran. Långpass med fartökning var planen. Men igår vaknade jag med betongkeps efter några öl för mycket i fredags och fick skamset ställa in vårt gemensamma pass. Stack ut och sprang på eftermiddagen istället och kände mig riktigt fräsch trots allt, en fartökning hade inte vart omöjligt att mäkta med, men bestämde mig ändå för att ta långpasset idag. Med tanke på hur dagens pass slutade borde jag ha kört det igår och tagit vilodag idag som planerat. Fan! Det duggregnade lite lätt när jag stack ut imorse och vinden blåste rätt upp i ansiktet, kände direkt att det här kommer bli jobbigt. Var inte riktigt med mentalt. Mycket riktigt, den första timmen i 5-fart var otroligt seg och när jag sen drog upp farten så fick jag slita för att hålla 4-fart. Ansträngningen var som under ett millopp och jag hörde mig själv flämta efter luft högt och ljudligt hela tiden, det lät som jag höll på å dö ungefär. Bet ihop och tänkte att en mil får räcka, lite nerjogg så jag får ihop 30km men sen blir det chips i soffan. Känslan från i onsdags då jag sprang pulserande tusingar med lätt känsla helt oberörd var som bortblåst. Tog mig igenom hela milen på ren vilja och när jag äntligen slog av på farten så märkte jag direkt hur vaden krampade ihop och stelnade till och hann tänka “men för helvette, inte nu igen” innan det tog stopp.
Det positiva är ändå att det inte känns lika illa som förra gången. Då fattade jag ju inte vad det var utan försökte småjogga bort det i ett par kilometer. Nu avbröt jag direkt. Det kan ha gjort stor skillnad. Vaden är stiff och öm men smärtar inte när jag gör en tåhävning eller sträcker ut den så förhoppningsvis är det ingen ny bristning. Det får väl bli alternativträning igen den här veckan och löpvila tills vaden känns bra. Eventuellt en ny omgång med nålar hos naprapaten. Om den inte hinner bli inte helt bra till Vintermaran vetifan om det blir nån start. Har ingen större lust att jogga runt den på samma sätt som Berlin. Så kul är det inte att springa 4,2mil i november i Sverige. Då kan jag lika gärna ta säsongsvila redan nu och på allvar börja fundera på varför jag går sönder hela tiden. Men än ger jag inte upp, förhoppningen är att stå på startlinjen den 7 november och uträtta stordåd. Jag SKA stå på startlinjen och uträtta stordåd. Punkt. It aint over ’til the fat lady sings.
Dagens låt: får trösta mig med det här tills vidare, årets mest efterlängtade skivsläpp. Av singeln att döma verkar det som om det vart värt 4 års väntan…
Antal kommentarer: 1
Anders Larvia
Ska försöka vänta ut det och se om det blir bättre innan jag går till naprapaten igen och definitivt kolla upp McKenzieövningarna. Smärta från ryggen låter ju inte helt otänkbart med tanke på att jag stundtals hade extremt ont i ländryggen i somras i samband med löparknät.