Blogg

Back in the cold


Kapitel 1 sommaren 2014 är över. Det är med vemod jag skriver denna summering då jag har haft det alldeles för bra. Åker man på en tidig semester som jag gjorde är sydfrankrike paradiset om man har möjlighet hålla till där en vecka eller två. Sverige är utan tvekan världens bästa land på sommaren OM vädret är bra. Man kan nog sammanfatta senaste tiden som katastrofalt om jag ska tro mina vänner som försökt hålla modet uppe i Stockholm. Moln och nederbörd är väl en sak men runt tio grader är inte ok, speciellt inte om man gillar simma och cykla. Extra tråkigt är det för dem som ska tävla i Vansbro samt Motala i helgen om man tvingas korta ner eller stryka simningen pga vattentemperaturen. Egentligen borde jag ta tillfället i akt och köra SM i Motala men är inte direkt toppad för göra ett rättvist resultat just nu samt är uppbokad på annat.

Om det var kallt i Sverige så var det desto varmare i Frankrike. Under de tio dagar som jag var där var det sällan under 25 grader i skuggan, snarare närmre trettio grader. Måttliga vindar och inte ett moln så långt ögat kunde nå. Magiskt semesterväder för mig & min familj med andra ord. Träningsmässigt ställde det dock högre krav då man fick anpassa intensiteten ganska rejält, speciellt på löpningen. Trots mycket tid att disponera cyklade jag relativt begränsat även om det blev bra mycket mer än under en traditionell arbetsvecka. Koncentrerade mig på cykla berg så mycket det gick då sådana är väldigt sällsynta där jag håller till. Förhållandena liknande de jag hade på Playitas minus vinden. Tyvärr har jag ingen wattmätare på min ”Cannes-Cykel” men det kändes som om jag hittade mina bergsben igen. Hoppas den extra styrkan jag återfann här nere kommer till nytta nu när jag ska ner till Halland och köra.

Sprang däremot bra mycket mer än normalt. Löpning är för mig väldigt slitsamt och försökte dra nytta av den extra återhämtningen man får under en semester. Trots inledningen av många löppass kändes extremt klumpiga och tuffa lyckades jag ändå genomföra dem med godkänt resultat. Svårt veta hur mycket farten går ner tack vare värmen men det lär visa sig nu väl hemma i Sverige om jag blivit något bättre. Generellt för min egen del tappar jag ca 5-10 sek per kilometer/minut när temperaturen överstiger 25 grader och solen är framme. Missade korrigera för det på mina bägge långpass vilket kostade en extra vilodag och något stukat humör. Ett av långpassen var på 23 kilometer och innehöll 160 höjdmeter. Trots det sprang jag de sista 10 kilometrarna under 40 minuter. Varför?! En bra fråga…..inget som jag kommer göra om närmaste tiden iaf.

Simmade så ofta jag kunde snarare än så länge jag klarade av. Dels blev jag uttråkad och för det andra så upplever jag att jag får en bättre utvecklingskurva av många kortare kvalitetspass än några få mastodontpass. Kommer köra sådana längre fram närmre Kalmar. Alla pass blev utan dräkt i havet. Anser det nyttigt simma i stökig miljö utan flythjälp. Poolsimmare kan få det tufft i Kalmarsund om det är friska vindar.

Fick en impuls ta med min linjecykel hem. Bestämde mig igår för köra SM i Västerås på Olympisk distans. Kommer inte köra som Age Grouper utan i Seniorklassen vilket innebär drafting är tillåten. Hade absolut tjänat på köra non drafting men tänkte det skulle vara kul mäta mig med Sveriges bästa även om tävlingsformen inte kommer vara till min fördel. Simningen blir utslagsgivande om jag inte lyckas para ihop mig med några duktiga cyklister och ta upp jakten på tätklungorna. Detta är även ett bra sätt för att sätta press på mig. Kan inte nonchalera simning i år utan behöver verkligen den om jag ska nå mina mål. Som jag nämnt tidigare är det bra träna på saker man är dålig på, risken blir annars man enbart fortsätter i samma mönster år efter år och bokstavligt talat trampar vatten.

Missa inte följa Motala- & Vansbro Triathlon idag (lördag 28/6).

Tack för visat intresse!

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Semester från Nordic


Efter idag har jag semester. Jag kommer att vara borta från stan i fem veckor. Idel sovmorgnar, träningspass i mitt eget tempo, airsquats och kettlebellsvingar med sjöutsikt, bla bla bla. Men människorna då!? Hur ska jag klara mig i fem veckor utan de här människorna? Kan man låna med dem till sommarstugan också? Hur ska jag klara mig utan Elín, som är i bättre form än jag någonsin kan drömma om att vara – och hon ska ha barn om fem veckor, och lyckas ändå vara ödmjukheten själv, alltid med ett snällt ord till hands? Zach, som jag aldrig sett inte ta ut sig fullkomligt på ett pass och ändå lyckas vara glad direkt efteråt, alltså direkt när vi andra helst bara vill ligga och kräkas. Och världens gladaste och mest högljudda man No 1, Chrille, som med sin blotta existens gör att vilken regntung morgon som helst blir den bästa starten på dagen man kan få. Och kommer det ens vara möjligt för mig att ta ut mig om inte Rikard står precis bakom och säger ”Det är för dåligt” på sin breda värmländska, för att sedan ge mig en varm klapp på axeln? Och är det ens någon idé att träna om inte världens gladaste och mest högljudda man No 2, Javad, sitter i soffan med en kopp kaffe och tittar på? Mannen som lyckades hålla samma fantastiska humör (nästan) genom hela sin helvetesskada i armen som fick lagas med en bit från höften, vilket resulterade i en jättelång rehab.

SOM jag älskar de här människorna. Och då har jag ju inte ens nämnt hälften! Hela Nordic kryllar av människor jag kommer att längta ihjäl mig efter under semestern. Men ibland är det bra att få sakna lite – tänk så roligt det blir att få komma tillbaka!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Sluta kissa ner dig!


 

Där, längst borta står jag och är bara ett par minuter från att bryta ihop fullständigt. Jag minns den här fotograferingen extremt väl. Vi hade testat PT-träning i grupp med Gabriel Knutsson på Balance i Solna under tio veckor. Nu skulle det hela bildsättas. Vi körde stöt, kettlebellssvingar och stod på händer, allt under fotografen Hans översyn. Och så hoppade vi boxhopp. Och jag kissade på mig.

Ett drygt år innan den här incidenten fick jag min son. Och efter förlossningen ska man knipa för att få ordning på bäckenbotten igen. Jag knep. Och knep. Och knep. Jag knep när jag väntade på bussen, jag knep när jag borstade tänderna. Jag knep i kön på Ica och jag knep när jag körde bil. Knep ju för böveln tills jag fick kramp i hela systemet!

Men.

Sex månader senare kunde jag fortfarande inte gå och skratta samtidigt. Och om jag skulle nysa fick jag ställa mig med benen i kors först. Och att hoppa var inte att tänka på. Jag laddade träningsväskan med bindor att ha när jag tränade för att kissfläckarna inte skulle synas på tajtsen och för att det inte skulle kännas så äckligt. Jag ringde till min mödravårdssköterska som sa att det bara var att fortsätta knipa och köpa geishakulor. Jag köpte geishakulor, och med min vältrimmade mutta var det ju inga problem att hålla dem inne samtidigt som jag gick eller till och med joggade. Jag måste ha gjort något fel. Det var mig det var fel på. Jag skulle få kissa på mig i resten av mitt liv.

Ridå.

Tillbaka till fotograferingen på Balance. Vi skulle hoppa boxhopp och fotograferas, och direkt vid ansatsen till det första boxhoppet kände jag att det inte fanns en möjlighet att hålla tätt. Jag försökte mörka det hela med att knyta skosnöret och hoppas att de andra skulle hoppa klart, men när jag förväntades hoppa en gång till gick det inte. Jag bröt ihop och tårarna strömmade ner för kinderna. Min älskade kollega Sofie kom fram och kramade om mig. Hon förstod precis. ”Det här går ju inte! Jag kissar ju ner mig!” hulkade jag. Samtidigt som det var otroligt jobbigt just då var det så skönt – all skam, alla jobbiga situationer jag gått igenom kom upp till ytan och jag bara grät. Jag grät över hur jag desperat försökt tråckla ner en binda i trosorna när jag var på väg hem från bussen för att det inte skulle rinna ner för benen, och jag grät för att jag flera gånger smugglat ner genomblöta trosor i tvättkorgen för att jag skämdes. Jag grät över festen då jag inte vågade sätta mig ner för att det skulle bli kissfläckar på stolen, genom jeansen. Och jag grät för att jag aldrig skulle kunna leva normalt igen. Lättnaden var nästan lika stark som ilskan, skammen och sorgen.

Då sa Sofie ”Du måste ju operera dig”. Vadå, operera? Kan man operera? Mina rödgråtna ögon såg nog rätt förvånade ut – det hade jag aldrig hört talas om. Vid det här laget hade de andra fortsatt fotograferingen. Männen som var inblandade tittade lite på mig och Sofie, men höll tyst. Det där var nog en tjejgrej. Ja, det är en tjejgrej, och det är just här problemet ligger. Vi tjejer och kvinnor som ska vara så förbannat duktiga hela tiden står ut med rätt mycket. Vi står ut med att kissa ner oss när vi är i 30-årsåldern för att ingen berättar för oss att det finns hjälp att få och för att det är för pinsamt att fråga någon. Om så många som var femte nybliven pappa gick och kissade ner sig har jag svårt att tro att samma tystnad runt problemet skulle råda. It’s a man’s world.

Sofie hade redan gjort en sådan här operation och det var ju ingen stor grej! Operationen är över på tio minuter och det är bara lokalbedövning, sa hon. Det lät ju för bra för att vara sant! Jag kontaktade genast Gyn Stockholm på St Görans sjukhus och fick träffa en gynekolog. Jag var taggad och hade laddat med tunga bra argument som jag skulle peppra henne med när hon sa att jag skulle gå hem och knipa. Men hon sa inte det. Hon undersökte mig och bad mig knipa runt hennes finger. Sen log hon och sa att ”Du kan knipa precis hur mycket som helst, det kommer inte att hjälpa. Självklart ska du få en operation. Så här ska ingen behöva ha det.”

För mig, liksom för många andra som föder barn, hamnar urinröret ur sitt läge. Och det finns ingen knipövning i världen som kan räta upp det. Det kan däremot en litet snitt via slidan och ett litet snöre som knyter upp urinröret igen. Voilá! Jag minns hur jag gick till tunnelbanan några timmar  efter operationen och testade att ta några små joggingsteg. Bara för att testa. Och det höll. Nya tårar, men av en helt annan anledning.

Jag har skrivit ett blogginlägg om det här tidigare, men för bara ett par dagar sedan blev jag kontaktad av en kompis som upplevde samma sak som jag gjorde där vid boxen för tre år sedan. Och när hon lite trevande undrade att visst hade jag hade gjort någon typ av operation mot det här blev jag helt förbluffad. Vet kvinnor fortfarande inget om det här? Varför hålls det hemligt? Det finns ingen som helst rimlighet till att det inte sitter stora skyltar utanför mödravårdscentralerna där det står ”Nu ska du köra knipövningar OCH OM DET INTE HJÄLPER GÅR DET ATT OPERERA!”

INGEN borde behöva skämmas med kissvåta trosor. INGEN borde behöva dra sig undan så fort kompisarna går ur och springer eftersom hon vet att hon kommer att kissa ner sig. INGEN borde behöva leta efter en toalett i panik på stan eftersom hon vet att ett skratt eller en nysning och det är kört. INGEN.

Så. Alla ni som har gjort operationen – BERÄTTA OM DEN FÖR ALLA NI KÄNNER!

Alla ni som känner igen er och vill ha hjälp – PRATA MED DIN GYNEKOLOG. Och ge inte med dig om de börjar prata om att du nog ändå ska fortsätta knipa. Gå då till en annan gynekolog.

Alla ni som jobba mer nyförlösta mammor – BERÄTTA OM MÖJLIGHETERNA!

Jag kommer i alla fall inte hålla tyst förrän alla har torra trosor.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Vad sa att jag att gjorde, sa jag?!


Jag gick upp i morse och sprang. Jag gjorde VAD!? Du läste rätt – jag sprang. Eller lufsade åtminstone.

Vi har fruktansvärt mycket på jobbet just nu och jag kände att min hjärna behövde en paus, den behövde andas skogsluft, se vatten och känna det skräckblandade pirret av bävrarnas absoluta närhet i Sicklasjön. Det jag helst ville var att gå ut och gå en lång promenad, men det hanns inte med. Skulle jag ut i skogen fick jag lov att springa dit. Så det gjorde jag. Jag sprang dit, gick och sprang i skogen, och sprang hem. Perfekt! Det är sådana här pauser som gör att jag funkar och lyckas vara en glad och trevlig människa även när jag har mycket.

Skogen är som plåster.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Fin men mesig


Ja, det var precis vad coach Jenny Jacobsen sa till mig i morse. Vi gjorde tunga push jerkar, en övning jag verkligen gillar. Man får pressa något över huvudet och ta i med allt man behöver för att få upp stången. 50 kilo vägde stången och jag fick, med viss tvekan, upp den.

– Du är ju fin och så, men du är så mesig, sa Jenny.

Ja, det här är ju precis vad jag skrev om i förra veckan, om mina långsamma höfter. Det visar sig att hela jag är långsam! Jisses! Det är bara att snäppa upp ett par steg och se till att bli lite mer explosiv. Lite mer umpf! Jävlaranamma! Det är inte så att jag är rädd för att ha saker över huvudet, de kommer bara dit för långsamt. Och med efterpress. Grrrrr…. Höftcoach anyone?

Men igår var jag på Kent-konsert, och de endorfinerna kan jag leva på i flera veckor. Långsam eller inte.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Toppmorgon med superbrudarna!


Bilden är lite suddig, men undra på det. Johan tog den efter 3xAMRAPS av svingar och boxhopp. Hade han inte darrat hade jag sett till att han gjorde ett par omgångar till.

Boxhopp ja. Det var bland annat det vi gjorde. Det här var ett pass som var som gjort för mig. Först styrka i form av raka marklyft med ryckgrepp och armhävningar i paralletter – två övningar jag verkligen gillar. Och på det, tre AMRAPS på 1, 2, 3 minuter med 2 minuter vila mellan. Det var 10 svingar och 10 boxhopp över boxen (alltså att man hoppar upp och kliver ner på andra sidan boxen innan man hoppar igen.) Oj så skoj! Jag gillar korta flåspass, och idag fick jag ju tre!

Överlag en finfin morgon. Hur skulle det kunna vara annat med de här träningsbrudarna? Maria, Susanne och Susanne är redigt starka damer. Ja, damer. För enligt vår medtränande Jonas (som vi gillade förut) är det tydligen med en massa unga tjejer som luktar gott på KVÄLLSPASSEN! Till skillnad från vad, undrade vi. Vi lyckades spänna ögonen i honom så till den milda grad att han snubblade omkring på boxen. Kan han ha. Unga tjejer som luktar gott, vem gillar det liksom?

Nu är det vila över helgen och sedan är det full fart igen.

Ha en jätteskön helg!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*