Early Grey

Ny byline, nytt liv?

Kanske, kanske inte. Men känner i alla fall kroppen börjar återuppstå efter äventyret i Jerusalem. Hemma igen och sköna isvindar och blåsregn. Man vet inte hur bra man har det hemma förrän man varit borta ett tag.

Två maror inom loppet av tre veckor, det var en ny upplevelse. Jag vet, det finns dom som sprungit över kontinenter, det finns dom som sprungit en mara om dagen i ett år. Själv räknar jag mig dock till skaran av de alldeles vanliga dödliga. Och som en vanlig dödlig kändes det rätt stort att det faktiskt gick så bra som det gick.

Det gav också en känsla av att allt är möjligt. Någon slags tröskel som passerats, en vägg som gåtts igenom. En mara? Ja, vad faen, kör bara kör ….

Och för de som är roade av sådant, finns det ett alldeles underbart litet replikskifte i kulturdelen av dagens SvD (jag läser Aftonbladet på e m) mellan en ursinnig Lars Gustafsson, poet och författare, som i sin senaste bok bollade med en massa matematiska formler, och därefter blev recenserad av poeten och docenten i matematik, Helena Granström, som på ett snyggt sätt förklarade att hrn Gustafsson vad gäller matematiken, uppenbarligen inte hade en susning om vad han talade om. Gustafsson refererade då till matematisk expertis som inte hittat några fel i hans resonemang, och bad recensenten om exempel, om icke var nog recensentens dagar räknade som recensent.

Och Granström svarade. Fullkomligt obegripligt, och alldeles underbart. Matematiskt språk ger mig alltid känslan att allting faktiskt är möjligt. Bortom det obegripliga, nya världar att upptäcka.

Granström hade i sin tur tillkallat några docenter i matematik som stöd. Mycket spännande. Fortsättning följer, hoppas jag.

Ja, och väl hemma igen, hämtade jag ut de här godingarna. Mizuno Wave Elixir 6. Och nej, jag är icke sponsrad. Dojorna har jag köpt själv, som en alldeles vanlig dödlig. Provkörning om c a en timme. Lugnt tempo, med tankarna åt det matematiska hållet.

Det blev en sväng till Döda Havet också.

Så här glad kan man vara i Döda havet:

Var inte lika glad någon minut senare när jag fick en droppe av Döda Havet i ögat. Då fick man känna att man levde. Rena syran. Fick stoppa ett finger i munnen och gnida rent med saliv.

Ett märkligt hav, Döda Havet. Ser ut som ett hav, men inga fiskar, inga växter, och ett vatten man inte kan simma i. Och botten stenhård, som stalakit. Stelnat salt. Lite läskigt, faktiskt. Fick en droppe i munnen också. Smakade gift. Fick känslan av att befinna mig på en annan planet. En omänsklig sådan.

Det skulle i alla fall vara bra att doppa maratonlåren i detta hav. Havet skulle påskynda läkeprocessen, menade en guru på ett närliggande spa. Gyttja med mycket mineraler kunde man också köpa, i fina förpackningar. Ganska så dyra. Här gör man guld av dy, det är rena alkemin.

Och så for vi tillbaka till Tel Aviv. I morgon bitti ska jag gå upp tidigt och springa på strandpromenaden, mycket försiktigt. Låren känns bättre, kanske Döda Havets förtjänst, kanske inte, vill säga adjö till Tel Aviv med en liten runda. Och sedan avsluta med ett dopp i Medelhavet, ett betydligt trevligare hav än det döda.

Man kan lätt vänja sig vid Tel Aviv.

Alla människor borde få bo vid ett hav. Alla människor borde få springa längs ett hav.

Det blir man lycklig av.

Sabbat här i Jerusalem. Lugnt och stilla. Till och med hissarna är koscher. Under sabbaten får man inte trycka på hissknapparna. En hiss här på hotellet stannar på varje jämn våning. En annan på varannan. Lyckligtvis finns det en hiss för hedningar också.

Loppet då? Svinkallt på morgonen. Plockade av mig kläderna fem minuter innan start. Upptäckte att starten inte var där jag trodde den skulle vara. Fick tokspringa till starten. Missade ändå med två minuter. Alldeles tomt när jag kom fram. Sen kom jag på att jag inte kommit hit för att ha bråttom. Så då tog jag det lugnt.

Rullade på nerför någon kilometer. Ja, det var lite uppför också. Rullade förbi en och annan löpare. Och sen gick det uppför, och sen gick det nerför, och uppför igen. 5 km markeringen låg ungefär vid 28 km markeringen, och efter någon kilometer tokbacke.

Blir ju kul när man kommer hit igen, tänkte jag. Positivt.

Sen tittade solen fram, och fingrarna började tina upp.

En utmanande bana, stod det i programmet. Och en utmanande bana var det. Tror inte det var någon egentlig plattlöpning någonstans. Ett stim av abborbackar. Och samtidigt en fantastiskt fin bana. Många berg, och utsikten blir därefter.

Kom i mål på runt 3.34, ungefär 25 minuter långsammare än i Barcelona för tre veckor sedan. Det säger väl en del om banan, samtidigt pressade jag inte på. Benen kändes helt ok. HYfsat med publik, många mycket unga män och kvinnor med k-pistar hängande över axeln. Inga leksaker där inte.

Deltagarna mycket utspridda efter ett tag. Tror det kom runt 1500 till start i fullmaran, betydlgt mer i halvmaran. Vid 25 km hörde jag snabba steg bakom ryggen. Tre kenyaner, tror det var tättrion i halvmaran. Kände ingen omedelbar lust att hänga på.

Blir längre rapport i RW no 5.

Nu, mot Döda Havet. Testa springa utan wetwest. Running like a cork!

Shalom!

Det regnar, det blåser.

Det blir bättre i morgon, säger min guide Eli, och viftar med händerna mot himlen. Han har bett en bön. Sen får man se. Det är inte alltid det fungerar.

I går var alla goda makter frånvarande.

En kvinna dog, 50 skadade. Det var ingen självbombare. Någon hade placerat ut en vaska med 1 kilo sprängmedel, full med spikar och annat järn som kan slita en kropp i stycken. När två bussar stod nära väskan, tryckte denne någon på en fjärrkontroll och väskan exploderade. Världen är galen.

Men loppet blir av. 2000 poliser håller koll.

Träffade en löpare från Jerusalem, som sprungit maran på 2.32. Han sa han hoppades gå under tre timmar.

Med andra ord. Riktigt tuff bana. Aborrbacken gånger tio. Det vill säga, Via Dolorosa. Smärtans väg.

Fortsättning följer ….

En bomb har smällt av i Jerusalem. En självmordsbombare. 20 människor skadade eller döda.

Vet inte vad det innebär för Jerusalem Marathon. Spänningen stiger.

Min guide Eli, gammal infanteriofficer, slår ut uppgivet med händerna. Allt för många här, på båda sidor, vill ha krig. Det kommer inte att bli fred under min livstid, säger Eli, 68.

Nu, mot Jerusalem. Rapoort följer.