Elitidrott – stolpe in eller stolpe ut…
För oss idrottsälskare har det varit en underbar helg: friidrotts EM, skid-VM och Vasaloppet, förutom egen träning har jag inte gjort mycket annat än att titta på tv.
Underbart med så många bra resultat på EM och så många duktiga löpare. Även om vi inte fick så många medaljer på skid-VM så var det många ”stolpe ut” lopp, så det hade kunnat vara fler. Ni som tävlar vet hur svårt det är att få till formen precis rätt, detta gäller även rutinerade idrottare.
Under Vasaloppet var det många som prickade formen perfekt, Britta Norgren Johansson som vann Vasaloppet och Tjejvasan, är en av dem. Fantastisk vecka för henne! Jag hörde även många under/efter Vasaloppet som insåg att några fler skidmil i kroppen inte hade skadat. Träning hjälper absolut om man vill hitta formen och göra tävlingen trevligare! Även vila och återhämtning är viktig, man måste hitta en bra balans.
Damernas skidstafett i torsdag, visade även att de som är nya i gänget kan få till formen. Jag tittade på loppet tillsammans med Sollefteå skid/skidskytte RIG (Riksidrottsgymnasiet). Deras träningskompis Ebba gjorde VM debut med en kanonsträcka. Tränarna (en av dem är Ebbas pappa) riggade projektor i ett klassrum och vi kunde titta ihop. Ebbas tränare var lugna, innan start sa de ”hon är i bra form, blir inte stressad och är stark uppför” de hade koll på sin adept. Jag tror många av RIG eleverna blev extra peppade och motiverade när en av dem var med och fick medalj.
Jag vet hur hårt våra elitidrottare jobbar och att de i stort sätt alltid prioriterar sin idrott, så när Charlottes stav gick av någon kilometer från mål i 3 milen så är det självklart att hon blir frustrerad. Nu hade Charlotte ett bra VM och med den tuffa starten hon fick på säsongen (hjärtproblem) är det fantastiskt att hon kommit tillbaka. Det hade varit härligt om hon fått avsluta VM med att mäta sig mot de andra och kanske vinna ännu en medalj.
Sanna Kallur med sitt sista häcklopp fick en härlig avslutning på en lång och skadedrabbad karriär. Jag beundrar verkligen henne som orkat komma tillbaka gång på gång. Att tvillingarna Kallur är tuffa upptäckte jag i början av 2000-talet när de tävlade för deras universitetslag. Nu vet jag inte om det var Jenny eller Sanna som stod i startblocken för att springa en stafett (efter att precis avslutat ett annat lopp), hon räckte upp handen för att avbryta starten. Gick av banan, kräktes, torkade sig om munnen, kom tillbaka och vann sin sträcka. Idrott är blod, svett, tårar men också mycket glädje.
Emma Green som också gjorde sitt sista tävlingshopp kunde inte få ut det hon hade i kroppen på grund av en krånglande hälsena. Som hon sedan sa i intervjun ”det här är ju anledningen till att jag slutar”. Nu har Emma haft en bra och lång karriär men även hon med mycket skador. Det hade varit kul om hon kunnat få avsluta sin karriär med en finalplats även hon.
Jag kan tänka mig att Sanna och Emma kommer sakna friidrotten men att träna och ha ont är inte kul (detta är tyvärr något som många idrottare gör). Att spendera flera timmar om dagen med rehab eller att halta ur sängen varje morgon kommer de nog heller inte att sakna.
Helgens inomhus EM blev lite av en generationsväxling. Tack Emma och Sanna. Lycka till nya gänget!
Det är lätt att sitta i tv-soffan och döma ut våra idrottare när de har mindre bra dagar. Det är så enormt små marginaler på dessa nivåer så skillnaden mellan succé och en misslyckad dag är liten. Bakom en start i ett mästerskap ligger så oerhört mycket jobb oavsett hur det går på tävlingsdagen.
Jag är stolt över våra elitidrottare men även alla motionärer som tog sig genom Vasaloppet. (Det kan vara så att Vasaloppet gör sig påmint idag i form av lätt stelhet och träningsvärk, som sagt blod, svett, tårar och glädje).

