Blogg

En liten sablans ljusning


Tänk om det var så! Tänk om gårdagen var kulmen på den här svackan! Tänk om allt som behövdes var att köra ryck med Björk. Tro mig, det vore inte första gången just det tagit mig ur en svacka. Coacherna har alla sina styrkor – det de gör bäst. Det här är ju mina åsikter, naturligtvis, men jag tycker oftast att Björk är bäst på att instruera just ryck, Jenny bäst på att peppa under riktigt grisiga pass, Nils på alla sorters knäböj, Númi på allt i räcket och Jakob på alla olympiska lyft. (Nu finns det ju fler coacher, men det här är de jag brukar träna för.)

Jag lekte lite med Jakobs muscleups-övningar i ringarna också, och det kändes riktigt bra. Ända tills jag avslutade mina dips med att smälla till mig själv i ansiktet med ett gummiband så att det såg ut som att jag hade fått ett piskrapp över läppen och kinden. Men det gjorde inte så mycket – det matchade ju bara min vänstra skinka som blev alldeles randig av lite för ivriga hopprepshopp.

För att hålla lite koll på skuldrorna i ringchinsen bad jag en tjej ta en bild bakifrån i toppläget. Det är inte förrän jag ser bilder på mig bakifrån som jag inser hur sned jag faktiskt är. Till och med sportbehån sitter ju helt snett. Jag har, som jag skrivit tidigare, inte så mycket problem med min skolios, men rent estetiskt hade jag kunnat önska mig en rak rygg. Men nu tänker jag titta på bilden och glädjas lite över att jag har skaffat mig lite lats. Det är nämligen bland annat de som ska dra upp mig i min muscleup.

Jag är inte helt tillbaka än, men det var otroligt skönt att avsluta veckan med ett bra pass där jag inte kände mig usel. Nu blir det sedvanlig vila i helgen och nya tag i nästa vecka.


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

När svackan kryper sig på


Jag är inne i en träningssvacka. Det händer då och då och jag har svårt att koppla ihop det med något annat som händer i livet, utan de bara smyger sig på mig och så när jag minst anar det så står svackan där rakt framför mig och ler elakt. Träningssvackor betyder olika saker för olika människor. För många träningsperiodare är svackan när de överhuvudtaget inte tränar på några månader, eller till och med ett år. För någon annan kan det vara en period på någon eller ett par månader då man tränar mindre av någon anledning och för någon annan räcker det med ett par veckor för att räkna det som en svacka.

För mig handlar svackorna om en känsla. Jag tränar lika mycket som annars, tuggar i mig mina pass och kan till och med längta till Nordic lika mycket som jag brukar. Känslan kommer under passet och efteråt. Jag känner det direkt – jag saknar det där lilla extra, det som gör att man känner sig oövervinnerlig. Och det blir bara värre och värre under passets gång. Det känns ofta ok under uppvärmningen (jag är GRYM på uppvärmningar), men jag har då redan sett på tavlan vad det är vi ska göra sen och då börjar träningssvacka-tankarna snurra. ”Åh, nej. Det där som jag är så dålig på.” ”Det är knappt någon idé att ens försöka.” ”Jag kanske lika gärna ska gå hem på en gång.”

Lite senare under passet räcker det med att jag får en kommentar om en förbättring för att det sista lilla unset av sjävförtroende ska försvinna. Och då ger kroppen upp! Jag kan stå mitt emot coachen och få en massa bra tips om teknikförbättringar och jag ser ut som att jag verkligen gillar tipsen. Men inne i huvudet snurrar bara tankarna ”Varför bryr du dig ens om att berätta det här för mig? Jag är ju KASS!” ”Jag kommer aldrig aldrig bli bättre” ”Jag står fortfarande och stampar på samma ställe som när jag började träna crossfit”. Jag känner mig tung, svag och långsam. Alla andra är bättre än jag.

Jag vet att svackan kommer att gå över. Jag kommer snart tycka att jag är queen of fucking everything igen, men det är en seg och tung väg dit. Nu gäller det bara att bita ihop tills den bra känslan kommer krypande igen.

Over and out.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Poolboy


 

Det är inte ofta mina inlägg handlar om simning. Precis som många andra tränar jag ogärna det jag är sämre på och gärna det jag redan behärskar.

Inte så att jag ogillar simning utan bara svårt att få in det i vardagen. Simhallar växer inte på träd i Stockholm, eller snarare de få som finns är väldigt välbesökta. Att jag dessutom är klorallergiker gör inte saken bättre då det enda vatten jag verkar hyfsat tåla är det på Eriksdal som ligger på andra sidan stan från var jag bor & jobbar. De har en lägre klorhalt då de även använder någon typ av saltlösning. Mina symptom som är liknande hösnuva yttrar sig ändå men jag ligger inte däckad i något/några dygn efteråt. Tvingas dock missbruka nässpray för att inte min familj ska tvinga mig sova utomhus på nätterna samt för att undvika huvudvärk. Detta är ingen långsiktig lösning inser jag men slemhinnorna får vila under sommaren då jag uteslutande endast simmar i sjö alt hav. Har tidigare kommit undan med endast simma en gång i veckan då jag istället utvecklades inom löpning och cykling. Nu när dessa två grenar bjuder på motstånd är det lämpligt att lägga ner mer tid & energi på det där jag har mest att vinna. Kan jag förbättra min simsplit med 6-8 minuter från tidigare år så har jag en mycket lättare uppgift att placera mig väl då jag slipper ta in det försprånget på cykeln & under löpningen. Självklart bättre att jaga än jagas men vore skönt att slippa känna sig usel och få slappna av mer under cyklingen med vetskapen om att jag redan ligger bra placerad i min age group.

Sagt och gjort. Sedan min nerv/muskelskada har jag simmat flitigt. Inte dåraktigt ofta utan tre rejäla gånger i veckan. Rejält för mig är tränarledda pass mellan 2-3,5 km. Nu skrattar säkert riktiga simmare men tidigare år har mina veckopass legat runt 1,5-2,5 km och intensiteten halvdan. Har kunnat simma mer och oftare men vill verkligen inte riskera ytterliggare skador pga överbelastning. Detta är och har varit det enda som jag kunnat träna sista veckorna utan förvärra min skada eller drabbas av andra besvär. Skulle man ta bort det skulle jag få ett nervöst sammanbrott.

Till en början kändes varje simpass deskruktivt. Upplevde träningarna som hemska och att jag måste vara den mest talanglösa idiot som någonsin besökt en simhall. Började trots min skeptiska inställning se små små förbättringar och kände stundtals viss njutning under somliga serier. Hade som strategi skita i vad klockan visade då jag ville först få ordning på tekniken innan jag började hetsa mina splits. När tekniken sedan sitter borde tiderna komma…..det var mitt resonemang. Micke Rosén har varit ett fantastiskt stöd och har vid upprepade tillfällen böjt på sanningen genom försöka intala mig att jag har talang. Precis som vid viss medicinering så fungerar det om man bara vågar tro på det, Sport-placebo!

För att bjuda mina läsare på tider så har jag satt PB på hundringar. Inte säker på att man kan uttrycka sig så men jag har aldrig tidigare gjort en bättre serie så jag tar mig rätten att kalla det vad fan jag vill!
Passet inleddes med 1200 meter i Eriksdals 50:a. Hyfsat ansträngande simning med medley- & teknikfokus. Huvudserien var sedan 8×100 med start 2:00 mins. Tanken var att simma riktigt hårt men samtigt hålla jämn fart serien genom. Råkade trycka igenom de första två @ 1:24 vilket i normala fall är 5-6 sekunder för fort. Fokuserade på att simma med hög fokus på teknik & kadens på utvägen för att sedan ha krafter kvar till hemvändan. Vi hade en ivrigt påhejande Simon Sjödin längs kanten med ett stoppur i högsta hugg. När han vid upprepade tillfällen sade 1:24, 1:23, 1:22 trodde jag honom inte även om det kändes bra. ”Inte fan kan jag simma såhär utan syra och spykänslor” tänkte jag. Tydligen kunde jag det och även om de sista två som gick på 1:21 resp 1:20 kostade mig en huvudvärk resten av dagen så var det helt fantastiskt. Ett kvitto på att jag nu är på rätt väg och att uppoffringen har varit värd detta. Mitt mål att gå under timmen på en Ironmandistans känns nu mindre naiv. Här finns några alster från passet http://www.humanambition.se/?p=6838.

Imorgon drar jag ner till Playitas med ett tjugotal dårar. mer om det i nästa inlägg….

Aquaman



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Par-WOD i coach Jennys skor


Idag gick jag i coach Jenny Jacobsens skor. Bokstavligen. Jag hade hängt ut mina skor på vädring och de fick nederbörd på sig, och blöta skor ville jag inte ha på mig. Coach Jenny tog vänligt nog av sig sina så att jag kunde låna dem. Det vankades nämligen marklyft, och då vill man ju ha rätt skor på sig och inte stå och vobbla.

Marklyft ja, det var länge sedan, men det var som att återse sin käraste vän. SOM jag gillar marklyft! Underbart att få lyfta tunga saker från marken och uppåt. Men sedan mitt 100-kiloslyft har jag tappat lite. Dags att bygga på det igen, note to self.

Efter marklyft och hantelsnatchar varannan minut var det dags för en par-WOD. 6 varv var av 200 m rodd, 7 marklyft och 16 meter utfallsgång med viktplatta över huvudet. Jag och Johan parade ihop oss och körde. Damn så jobbigt det var! Efter tre varv ville jag inte mer. Det är den där förbannade rodden. Den sabbar allt. Allting man ska göra direkt efter att ha rott blir skitjobbigt oavsett om det är att stå på händerna, köra marklyft eller knäböj. Rodd suger liksom musten ur mig centralt och lämnar inget kvar till efteråt. Well well. Sex varv klarades av..

…och så här såg vi ut efteråt. Jag lyckas i alla fall se glad ut, Johan ser mer ut som att han har blivit URÅLDRIG! Det är han inte i verkligheten.

I morgon bär det av mot Göteborg och en jättespännande intervjuperson. Åh, jag är en sån teaser!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Blygsamma PR är också PR


Kettlebellssvingar – jag har alltid gillat dem och de har kommit och gått i olika pass då och då. Men det är sällan som vi verkligen nöter svingar. Det gör också att jag aldrig tidigare egentligen utmanat mig i vikt på just svingar. För i passen är det nästan alltid 16 kilo för tjejer och då har jag kört på det. I morse började passet med lite svingar, både teknik och utmaning i vikt. Otroligt kul! Och jag högg tag i this bad boy! Nu är jag medveten om att inte 24 kilo är en jättevikt, men jag lyckades hålla fin teknik i svingarna, alltså hela svingar upp rakt över huvudet, och jag har aldrig svingat så tungt förut. Och ett PR är alltid ett PR – om än blygsamt. Så nu ska jag fira PR-torsdag hemma i soffan med datorn på magen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Viktade pullups – jo, minsann!


Min kära coach Jakob har ibland höga tankar om mig. Och det har ju visat sig funka förut. Jag satte mitt mål i höstas att ta 100 kg i marklyft till jul. Plötsligt – över en månad tidigare än jag hade planerat sa han ”Vi kör!”. Och det gick ju! Förmodligen såg han något som jag inte kunde se själv. Idag hade han skrivit ”Viktade pullups” 1-2 reps, 5 set, i mitt program. ”Ha ha ha, jättekul, Jakob”, tänkte jag.

Pullups är en av mina sämsta. Jag har övat och övat, men frustrerat konstaterat att jag inte blivit bättre. Därför kändes viktade pullups, alltså pullups med extra vikt, lite som ett hån. Men återigen – Jakob måste ha sett något jag inte kunnat se. Jag testade först lite nervöst att göra en utan extra vikt. Och ta mig tusan, det kändes ju ganska bra. En liten hantel kunde jag ju klämma dit i alla fall. Så sedan hängde jag där med en 3-kiloshantel mellan fötterna och gjorde 5 (FEM!) viktade pullups.

Sällan har jag varit så stolt över mig själv.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*