Ett år av magiskt löpande

… through the woods … eller rodda en Stewart, som gamla trailare brukar säga.

Har kanske fått för mycket syre. Har sprungit utomhus.

Vaknade med svårt löpsug.  Snabbt fram med löparkläder ur garderoben (barnen sussa fint). Merinotröja, ullstrumpor, vindjacka, långtights, traildojor.

Yihaiii, och ut mot Djurgårdens djupa skogar. Kanske inte värsta fettrailen, för att tala modern svenska, men där finns stigar och stora träd och vilda djur (fast såg bara några kråkor idag …, en gång såg jag en räv).

In bakom Kaknäs, knölig snö men ljusblå luft, early morning aerosol (vissa saker låter sig bara uttryckas på engelska, Rod Stewartwise), uppskruvat ljusläge, mot … vår?

Bara kolla, redan issprickning på Djurgårdsbrunnskanalen:

Två fina mil. Tempo till långsamhetens lov.

Sen skridsko på ÖIP. Barnen dansa isdans.

Sen skidor. På TV. Johan Olsson, vilken skidåkare!

Och snart Melodifestivalen, där Björn Ranelid ska ge sädeslösheten ett nytt ansikte. Fast till Rod Stewarts nivåer lär han knappast nå …

Ja, det var ju i går det. Skulle ha knattrat på datorn, men så kom grammisgalan emellan.

Fan, fan, fan.

Thåström, i alla väder. Snart 55, bästa årgången, 57!

Intervallerna då? Blev oxavdragarrace, kasta oket i entrén till gymmet, följde uppmaningen i en annan spalt här bredvid. Kötta på!

Stege 12, 13, 14 och 2×15, sen 500 mellanjogg i 13 följt av 2x 15. Så där höll det på, blev 5x 2000 m i 4-fart, sög fint, sög fett, gubbracer med förkromade kamaxlar, totalt 16 km, än finns det hopp.

Vår i luften? Bara blunda, dröm.

Äntligen onsdag!

Det var vad bönderna brukade kalla tiden mellan jul och april. Det var då det började bli skralt i skafferierna. Slut på energibars i visthusboden. Tomt på energidryck i kall-källaren. Tömda depåer överlag. Man klafsar fram i spåret med oket allt tyngre över axlarna. Vart bär det hän? Och varför flyttade förfädrerna egentligen hit till det här gudsförgätna landet? Kunde inte ha stannat någon annanstans under folkvandringarna, på t e x solkusten i Spanien?

Låter jag gnällig? Jo, jag erkänner. Jag är gnällig. Det är skönt att gnälla. Det är som en exorcism. Ut med skiten, låt inte demonerna gnaga upp dig inifrån.

Är det hemskt då? Nä inte är det så hemskt. Idag har jag faktiskt badat, lunchsim på Eriksdalsbadet. Med den rosa dolmen tryggt förankrad mellan låren. Lät det där en smula ekivokt, så är dolmen av märket Speedo, och har en avsevärd flytkraft. Man slipper tänka på benen och kan koncentrera sig på att veva med armarna och att andas i tretakt. Jag har börjat med det nu, andas i tretakt när jag simmar. Det funkar rätt fint, bara man hittar rätta groovet. Och vägen genom vattnet blir så mycket rakare.

Här en blåaktig variant av dolmen:

Men ja visst ja, det här är ju en löparsajt. I morgon ska jag springa, ojoh, det ska springas så förbannat. Grymma intervaller på bandet, är det tänkt. Jag vet dock inte riktigt när, en dotter liggher däckad av virus, här föreligger en hel del VABB-logistik, och jobblogistik och annan logistik. Det kommer att ordna sig. Familjelogistik är en konstart, och jag är familjelogistikens Michaelangelo. Nä, där tog jag nog i. Men jag kan i alla fall simma med en rosa dolme. En konstart det med.

Det går visst lite vingligt här. Blir lätt så med dolme. Men framåt kommer man. Snart är jag på löpbandet. Jajamän. Ska bara sova lite i natt, hoppas jag. Sov inte något i natt, hostande barn som vaknar varje kvart, har en fantastisk förmåga att hålla en vaken. Hade jag inte haft den rosa dolmen hade jag nog somnat i bassängen. Man måste ju knipa om dolmen också, som Susanne Lannefält, hon som knep så hårt i TV. Om hon nu hette så?

I morgon, löpning. Absolut. Jag ska plöja som en oxe på bandet. Raka spåret. Finns heller ingen annan väg på bandet. Springer man åt sidan, då trillar man av.

Vad vi åt till middag? Oxpytt förstås!

Det rätta groovet, i oxmånaderna? Taube, förstås:

Ja det finns faktiskt ett hotell i Tyskland som heter så.

Fast originalet ser förstås ut så här:

Detta apropå min första simlektion med Josefin Lillhage.

Jag kom ju helbrägda hem från äventyret i Goteborg, vaderna visserligen lite vissna, men jag tänkte att när jag nu hade lektion med Josefin, så var det väl mest armarna som skulle komma till användning.

Hel fel.

Men först bad hon mig simma femtio meter. Hon sa hon tyckte jag såg bekväm ut i vattnet.

Jag tänkte att översatt från simspråk betyder det förmodligen att hon tyckte jag var duktig på att bada. Nåja, alla fiskar är yngel i början.

Vi började förstås med bensparkar. Ajaj vaderna. Och inte fick jag använda armarna, och inte kom jag någon vart. Fick kramp i tårna. De har varit lite känsliga sedan jag klättrade upp på alla fyra i trailmarans hiskeliga brant, Ravinen, finurligt placerad 4 mil in i loppet.

Men en längd lades till en annan, Josefin visade armisättning i krål, jag kom att tänka på ett expresslok med högfrekventa pistonger, och kanske jag en dag … tuuuuut ….

Och idag på banan igen, löpbandet. Linne och tights, fläkten på, strilande svett. Kände mig starkare, både mentalt och fysiskt. Det år nog bra med en trailmara då och då.

Längre rapport i nästa Runners. Normalt är det segraren som skriver historien, men här blev det no 49. Jag lovar en hjältesaga som inte kommer lämna något öga torrt. Allra minst skribentens …

Ty jag kom i mål.

Jag kan nu skriva traillöpare på visitkortet.

Jag ska fatta mig kort. Jag orkar inte fatta mig långt. Hotellsängen är så mjuk så mjuk.

Så är läget. Lördagskväll i Göteborg, och jag vill bara krama kudden, och drömma om plattlöpning, typ Lidingöloppet. Man har blivit en mogen man. Eller övermogen …

– Det var lite brötigt, sammanfattade Ted Ås.

Brötigt på göteborgska betyder ungefär en sådan där samling timmer som bävrar brukar samla ihop i en å.

Det var stigar och stockar och stenar och lera vindfällen och porlande vattenbäckar och mäktiga träd och sjöar där isflak flöt omkring med snö på. Vattnet var väldigt svart . Efter halva loppet började det snöa riktigt ordentligt, vackra flingor och en uppfriskande vind från norr.

Löpbandet kändes mycket långt borta.

Det var riktigt jobbigt, och riktigt kul. Målgången var en katharzis, en själslig och kroppslig befrielse. Hade inte yllestrumporna varit så blöta, hade jag nog leviterat, farit som en ballong mot den beflingade göteborgshimlen.

Sträckan skulle vara 43 km, men min Garmin, förmodligen ovan vid bohuslänsk natur, fick snurren och visade 45 km. Eller så berodde det på alla omvägar runt gyttjehål. Det tog fem och en halv timme att komma i mål och nä nä, jag var inte sist.

Personligt rekord … åt andra hållet.

Längre rapport följer i RW no 2. Med bilder. Orkar inte ladda upp några nu.

Hej hej kudden, bästa vän!