Känn ingen sorg Göteborg!

Jag har ju i den här bloggarspalten gång efter annan uttryckt en viss faiblesse för det ljuva löparlivet på löpband i vintertid, lättsam löpning i linne och tights och fläkten på simulerande ljumma sommarvindar och den där alldeles speciella doften i luften av överhettad kropp som man kan finna såväl på sommarstränder som från grannens löpband … och ens eget.

Så döm om min förvåning när jag nu till helgen är anmäld till Sandsjöbacka Trailmarathon i Göteborg. Det vill säga, man startar i Kungsbacka och springer till Göteborg, och det ska vara minusgrader och solsken, men också en massa blött och gegga och klafs och vindfällen från både Dagmar och Emil därute i spåret. Men också en massa storslagen natur, om man nu får tid att lyfta blicken från spåret. Där kommer inte vara direkt löpbandplatt, har jag förstått.

Som grädde på moset eller socker i kaffet eller honung på gröten, är det också tänkt att jag ska ta rygg på Ted Ås. Ted, som under många år har hört till Sveriges främsta triathleter, berättade i telefon i morse (från Göteborg) att han sprungit två mil ute i helgen och att det var jättejobbigt, så han trodde nog det skulle bli lugna puckar, eller som en kryssning längs Avenyen, som man kanske uttrycker det i Götet?, så jag skulle inte oroa mig, fast å andra sidan när nummerlappen väl satt där, så fanns det förstås risk för att tävlingsdjävulen kunde väckas till liv.

Hur jag alltså hamnade i detta? Jag har ingen kontroll över läpprörelserna längre. Försöker säga nej, men det bllir bara ja. Kan ha med ålder att göra, snart har man bara minnen kvar, då gäller det att ha ett gäng till hands när man ska sitta och skrodera bland de andra panchisarna … och barnbarnen.

– Jaja, kära barnbarn, ska jag berätta om den gången när jag sprang trail med Ted Ås? Jaså, har jag gjort det? Minst tio gånger? Tänka sig, det minns jag inte.

Var vi ska springa? Här:

Jag säger bara det, wish me luck!

Jag har ju mest fuskat med triathlon, så jag har inte hela skåpet fullt med fuktkrämer och andra hudnära produkter som seriösa triathleter har.

Men nu har jag börjat simma lite mer de sista veckorna, och i går stramade det betänkligt i ansiktet efter 1500 m i Kronobergsbadet. Eller snarare, det kliade mer än det stramade, fejan kändes stramt irriterad. Jag har aldrig haft problem i klorvatten tidigare. Kanske en ny klorblandning? Eller klor i kombination med torr luft? Eller bara för mycket badande?

Lämpligt smörjmedel, någon? Jag vill helst inte lukta  kokosnöt …

Annars ett bra simpass. Fort gick det naturligtvis inte, men körde med paddlar hela vägen, 500+500+250+250 m, och det drog fint i en massa olika muskler. Blev också påkörd av en jättelik torped till simmare, han såg ut att kunna vara  piketpolis, polishuset ligger granne med Kronobergsbadet, piketpoliser behöver förstås också bada ibland, han bad dock vänligen om ursäkt på något som lät som västgötska, och verkade ha acklimatiserat sig väl i storstaden. Jag tömde vatten ur glasögonen med ett falskt leende. Om han vägt 50 kg mindre hade han slutat som fiskbullar. Nä, skoja bara. Jag är alldeles för blödig. Kan inte ens ta livet av en fisk.

Jag är fortfarande full av förundran inför folk som kan simma dubbelt så fort som jag utan att ens röra på benen. Ett av livet stora mysterier, som jag ser det. Men det är bara att kajka på i eget tempo, en dag kanske man vaknar upp som en Frölander. Hoppet är det sista som överger en löpare i badbyxor.

Idag en mil fartlek. En mycket seg fartlek. Men en seg fartlek är också en fartlek.  Och fortfarande på i Utmaningen!

Hitta förresten en fuktkräm på nätet …

… elller nåt …

… fart i 25 km fick den dubbla lammvurren med surkål och chilisås i en till hälften rostad baguett vid lunchtid, att försvinna som en hägring i magsäcken klockan sisådär 15.30.

På löpband dessutom. Jag vet, jag är en bekväm rackare. Jag gillar att svettas i linne, inte böka runt i tre lager kläder och frysa om tårna. Jag tror jag var jamaican i ett tidigare liv, denna lust till lättklätt löpande. Fast de jamaicanska muskelfibrerna i detta tidigare liv hängde tyvärr inte med vid återfödseln i Sverige.

För RW:s protokoll vad gäller Utmaningen kan jag också tillägga att jag hann med 500 m simning på GIH-badet i går, med stora gula paddlar och kroppen efter som en tunglastad havskajak, efter 45 min flytläge i barnbassängen med … tja, .. barn. Betydligt varmare i den bassängen än vid isbanan på ÖIP.

Jaja, och väl hemma igen, ryggslak i bingen, litet scrollande i gammal fotomapp, och vad hittade man väl icke där, om ett varmare land.

Det var en gång för länge sedan i Rio:

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Människan behöver drömmar för att leva!

Lågintensiv träning idag. Ändå krävande.

Plats: Östermalm IP. Temp: – en massa grader, tårna började klirra efter 30 min.

Redskap: En snart treåring, med skridskor på. Hon gjorde debut förra veckan. Diggade islivet fett. Nu är hon allvarligt på glid.

– Fortare, pappa, fortare.

Att stå på is med ryggen i 90 graders vinkel och köra framåt med ett fast grepp under barnets armar, svänga vänster, svänga höger och sladda, det känns rätt rejält efter ett tag. Man börjar plötsligt oroa sig för en massa saker. Ryggskott, diskbråck, kronisk gamrygg.

-Fortare, pappa, fortare.

Men sen blev det isdisco, dottern tappade hänfört nappen när väldiga högtalare dunkade loss. När pappa kom loss.

Nä, det där är faktist inte jag. Men stilen har vi gemensam.

– Fortare, pappa, fortare.

Sen drog vi hem och hinkade Oboy m m.

På det hela taget, ett riktigt bra träningspass!

Smet iväg på lunchen, för ett litet simpass. Buss no 3 går strax utanför redaktionen, och har en hållplats ett par hundra meter från Eriksdalsbadet.

Upptäckte i badspärren att årskortet gått ut. Åren går väldigt fort nuförtiden. Det blev en dyr lunch.

I böljan blå blev jag omsimmad av en polare till brorsan som for fram som en delfin. Han var vänlig nog att ge mig några tips om teknik. Blev också omsimmad av en man som rörde minimalt på benen. Såg  efter ett tag att ena benet var en protes. Jag tog det med filosofiskt jämnmod. Mitt filosofiska jämnmod blir allt jämnare med åren … och killen skulle i alla fall inte ha en chans i löpspåret …

Kom tillbaka till redaktionen igen. Där var Jonas Colting på besök. Jonas förklarade apropå simkunnighet att det inte fanns någon anledning att simma sämre än 1.30 på simsträckan i Kalmar.

Senast jag simmade simsträckan i Kalmar simmade jag på 1.43. Erinrade mig att det fanns många anledningar till det. För lite simträning var en.

Men tanken är att just den detaljen ska rättas till under året. Den 18 augusti ska jag under 1.30. Lyckas jag med det ska jag säga som Jonas, ”det finns ingen anledning att simma under 1.30” till alla som vill höra … och inte vill höra.

Och så har jag skaffat ett hemligt vapen (kanske inte så hemligt längre …):

Josefin Lillhage, som lovat hjälpa till med att förbättra tekniken. En liten crawlkurs där resultatet är tänkt att bli ungefär såhär:

Håll i hatten, Jonas. Snart är Gysing på G!