Ett lopp, ta mig tusan. Ett lopp!

Det börjar närma sig sa Bill. Snart är det dags sa Bull. På söndag är det exakt fyra veckor kvar till Barcelona Marathon. Tiden har verkligen gått sjukt fort sen jag bestämde mig för Barcelona Marathon och började träna målinriktat mot sub2.50. Det där avlägsna ”sen” börjar helt plötsligt inte länrge vara så avlägset, om en månad är det skarpt läge, examen. Då gäller det att leverera och inte bara snacka. Då är det upp till bevis. Som jag skrev tidigare; rädslan för att misslyckas är minst lika stark som drivkraften att lyckas. Jag intalar mig själv att det är nånting positivt.

Hittills har jag inte tänkt i närheten så mycket på själva loppet och vad som komma skall som jag brukar utan jag har uteslutande försökt att fokusera på det jobb som ska göras här och nu och det tror jag har vart en avgörande faktor till varför träningen gått så bra som den gjort de senaste månaderna. Jag vet hur fruktansvärt besviken jag har vart på mig själv dom gånger jag inte klarat mina mål, vissa gånger har jag känt mig så jävla dålig och värdelös att jag starkt ifrågasatt varför jag utsätter mig för det här och det har fått mig att fundera. Egentligen är det inte målet i sig som är det viktiga har jag kommit fram till efter många om och men, det är egentligen bara pricken över i:et efter månader av hängiven träning. Den här gången har jag bestämt mig för att så länge jag kan se mig själv i spegeln efteråt och känna mig stolt över min insats så kommer jag vara nöjd oavsett om det blir 2.48, 2.53 eller 3.01 i Barcelona. Däremot kommer jag inte vara nöjd om jag känner att jag inte gav allt, oavsett sluttid. Alla vet egentligen innerst inne att man inte blir lyckligare av att tänka på hur bra allting ska bli sen bara man får det där nya drömjobbet, träffar sin blivande fru eller köper den där nya porschen. Det är bara en utopi. Istället är det här här och nu som gäller. Lycka är dom små guldkornen i vardagen, att ha ett meningsfullt arbete, trevliga människor runt omkring sig och roliga saker att fylla fritiden med. Samma sak med löpningen. Lycka är tröskel på måndagar, distans på onsdagar och långpanna på söndagar, att kunna springa överhuvudtaget. Jag har insett att jag inte kommer bli lyckligare bara för att jag klarar mitt mål. Det enda som kommer hända då är att jag sätter upp ett nytt mål, glömmer bort att njuta och tror att det nya målet är det som ska göra mig ännu lyckligare. Lyckan ligger snarare i strävan mot målet, vägen dit, att lägga ner ett hårt arbete på nånting som man vill åstadkomma. Det är meningsfullt och genererar lycka. Inte målet i sig. Det är faktiskt ganska godtyckligt.

Min löpning har ofta präglats av allt för mycket fokus på allt som ska ske i framtiden – sedan. Jar har alltid tränat inför ett nästa lopp. Ifjol strax innan maran i Holland tänkte jag lika mycket på Stockholm och UltraVasan som på Rotterdam. Hela tiden nya mål, nya lopp och inte allt för sällan alldeles för mycket fokus på en enda sak, nämligen en tid som ska uppnås. Ofta så pass mycket att jag glömt bort det som är roligt och meningsfullt. Bara jag tränar mer och hårdare så kommer jag bli bättre och därmed lyckligare har vart mitt mantra. Helt fel. Lycka är inget konstant tillstånd. Människor som påstår att dom ständigt är lyckliga ljuger. Samma sak med löpning. Löpare som påstår att varje pass är roligt, meningsfullt eller njutbart ljuger förmodligen också för sig själva. Många gånger är löpningen ganska tråkigt, ensamt och gör mest ont. Den här gången har jag försökt lägga allt mitt fokus på varje enskilt pass snarare än att hela tiden tänka slutmål. Därmed inte sagt att varje pass alltid har vart roligt, snarare tvärtom, men istället för att bara tänka sub 2.50 hela tiden har jag ofta stannat upp och tänkt att lycka är att få vara frisk, skadefri och kunna träna precis såsom jag vill, springa långt ena dagen och hårt dagen efter utan att gå sönder. Jag har försökt fokusera på nuet, inte framtiden. För det är träningen här och nu som spelar roll. Och det ena medför ju som bekant det andra, så jag är ändå hoppfull och ganska övertygad om att det kommer bli nytt PB. Och målet i sig är fortfarande en stark drivkraft, kanske den största, och fortfarande viktigt men däremot långt ifrån den enda som är viktigt. Det är nånting att ta med sig.

Igår fick jag mina nya tävlingsskor. Say hello to my little friends. Ibland kanske man faktiskt kan köpa sig lycka för pengar. Åtminstone inbillade jag mig det igår när dom kom. Det här paret ska jag vårda ömt. Bara använda till tävlingar. Eller så köper jag nya igen och blir lite lycklig för stunden en gång till.

Idag har jag haft vilodag. Jag måste verkligen bli bättre på det. Från och med nu fram till raceday ska jag åtminstone försöka ta två hela vilodagar per vecka och inte göra samma misstag som många gånger tidigare, att bara köra på som vanligt fram till sista dagarna. Igår fick jag i alla fall till ett bra pass. En stege på 5-4-3-2-1km. Första femman i marafart och sen en gradvis ökning av farten. Det är sånna pass som jag känner gör mig starkare, uthålligare och bygger pannben. Då kan man unna sig en vilodag efteråt även fast benen ville springa även idag. 

/Hörs

Dagens låt: den musik som ligger mig allra varmast om hjärtat är en genre jag sällan delar med mig av här. AOR. För den oinvigde står det för Adult Oriented Rock och representeras bäst av 80-tals band såsom Journey, Foreigner, Toto, Survivor mfl. För ett par år sen hade jag en grym AOR skivsamling med åtskilliga rariter. I Sverige slog termen aldrig riktigt igenom utan istället användas benämningar som pudelrock, hair metal, melodiös hårdrock osv. Men rätt ska vara rätt. Om ett par veckor arrangeras Rockweekend AOR i Stockholm. Självklart ska jag dit. Bland annat spelar Alien som jag för några år sen aldrig trodde att jag skulle få se live. Sen återförenades dom och jag stod givetvis längst fram på deras spelning på Sweden Rock som synes i denna video.

---

Det känns riktigt skönt att för en gångs skull känna att träningen flyter på precis så som jag vill. Inga skador, skavanker eller känningar. Kroppen bara suger åt sig all träning som en svamp just nu. Jag kan köra 20km marafart ena dagen och långpass dagen efter utan att känna mig särskilt sliten. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Sömn, mat, arbete och återhämtning är inte särskilt mycket bättre nu jämfört med tidigare. Plötsligt händer det bara. I januari blev det mängdrekord med 565km. Även om det inte riktigt blev så många fart- och tröskelpass som jag hade hoppats på så är jag ändå mer än nöjd med mängden jag lyckades skrapa ihop. Det kan nog bli bra det här. Riktigt bra till och med. Just nu känner jag mig odödlig. Barcelona here I come! Sjukdom är det enda som kommer kunna stoppa mig från ett nytt PB. Sub2.50 känns också realistiskt just nu. Jag måste ha ett konkret mål för att orka med all träning, det har alltid vart min största drivkraft men mist lika stark är rädslan för att misslyckas nå det högt uppsatta målet och det ska inte underskattas som incitament. Faktum är att jag själv just nu är lite förvånad över att kroppen kan absorbera all träning, särskilt med tanke på att jag ökat volymen en hel del inför denna mara. Än så länge verkar bäst före datumet på den här kroppen inte ha passerat.

Nu är det bara dryga månaden kvar och det börjar bli dags att byta fokus från mängd till fart. Väderförhållandena är ju som dom är just nu, februari är inte den bästa månaden för att springa fort utomhus. Inför vårmaror brukar jag alltid vara nojig att inte få till tillräckligt många fartpass på asfalt och Barcelona ligger ju ännu tidigare än både Paris och Rotterdam som jag sprungit tidigare men inte ens det oroar mig just nu. Jag gillar specifik maraträning för det krävs i regel att man springer lite längre sträckor än inför millopp och halvmaror och det passar mig. Snittlängden på mina pass i januari var 21,7km. Men om jag ska få till mera fart så är det läge att sluta tänka långa pass för då kommer det garanterat att slita i kombination med överfart. Igår körde jag 2 x (3 – 2 – 1km) på löpband. Totalt blev det en hyffsad mängd löpta kilometrar och rätt många av dom i överfart. Trodde jag skulle vara seg efter dåligt med sömn och en känsla av en begynnande förkylning men kände redan på uppjoggen att det fanns spring i benen och pulsen låg lägre än normalt. Nu kan förvisso farterna på band inte jämföras med reella farter utomhus men det känns ändå som en bra indikator. Inför mina tidigare maror har jag alltid känt mig sliten i just denna del av uppbyggnadsfasen, igår kändes det bara lätt och för en sekund funderade jag på om jag skulle köra ytterligare en serie bara för att.

Idag funderar jag på att vila. Men samtidigt känner jag mig inte sliten utan snarare sugen på att springa så det kanske bara är dumt? Never waste good legs. Alla säger hela tiden att man ska våga vila men jag tror också att man måste våga träna om man vill bli bättre. Det är trots allt skillnad på smärta och smärta. Och efter gårdagens pass på band är jag sugen på lite löpning utomhus. Samtidigt som det är skönt att löpbanden finns för lite snabbare löpning vintertid är det ofta skönast att springa ute. Vill man så går det ju att springa sig trött ute så här års också även om farterna inte blir domsamma. Den senaste tiden är det inte blankisen och snömodden som stört mig mest utan snarare 1) Mörkret – att man knappt ser vart man springer 2) bilister som inte förstår när dom har väjningsplikt och bilister som inte lärt sig använda blinkers (det är ofta svårt att tvärnita som löpare så här års) och 4) folk som promenerar med hörlurar och håller på skita på sig när man svishar förbi. Jag är ofta beredd på att få en handväska i ansiktet med tanke på hur rädda vissa blir. Men trots det så lockar mörkret och minusgraderna just nu. 

Har börjat fundera lite på kläd-och skoval till Barcelona också. Beställde ett par nya DS Racer10 förra veckan, sulan på mina gamla börjar sjunga på sista refrängen och även om dom skulle hålla för ytterligare en mara så känns det lite lyxigt med ett par fabriksnya skor direkt från kartongen lagom till årets första tävling. Har vart lite sugen på den nya modellen DS Racer 11 men den ser lite omgjord ut så jag vågar inte chansa just nu. Tian är den absolut bästa skon jag sprungit i, perfekt för just marathon. Tänkte också beställa svenska friidrottslandslagets linne. Jag har efterfrågat det i flera år och äntligen kan man köpa de officiella kläderna även som motionär. Perfekt för oss som springer lopp utomlands.

Det har blivit mycket träning dom senaste månaderna, ändå känner jag inte att jag försakat nåt annat mer än tidigare. Vill jag ha en vilodag tar jag en vilodag. Känner jag för en rejäl bäcka så tar jag det. Vill jag gå på krogen så går jag på krogen. Det handlar om balans och att leva också. Jag kommer aldrig att vinna nånting eller ens vara i närheten. Balans för mig är inte att räkna kalorier, undvika allt vad socker heter, käka kvarg till frukost, sallad till middag och springa 14mil i veckan på det. Då skulle jag bli dum i huvudet. I lördags var jag ut med ett par kompisar som också tränar en hel del men som fokuserar på styrka och som inte är lika liberala i sin syn på kost som jag. Fick frågan om jag inte skulle bli en bättre löpare om jag skippade ölen. Tveksamt svarade jag, snarare tvärtom. Om jag ska klara av all träning måste jag veta att det inte finns några förbud så den där ölen gör mig snarare till en bättre löpare. Och Nutella semlan i kylskåpet gör att jag precis bestämde mig för att sticka ut och springa nu. Inte för att det egentligen behövdes men ändå. Den kommer smaka så mycket bättre efter en timmes löpning.

/Hörs

Dagens låt: nu vill jag ha sommar, sol och splitshorts. Tyvärr lär det dröja ett tag tillså istället får jag försöka skapa en sinnesstämning av sommar i mitt huvud med hjälp av musik. När jag tänker på sommar så tänker jag på värme och när jag tänker på varm sommar tänker jag 1994 och fotbolls VM i USA. Ravellis straffräddning till tonerna av Bruce Springsteens Jungleland med Clarence Clemons på saxofon i vad som skulle kunna vara världens bästa saxsolo. Det är sommar det.

---