Förläng livstiden genom att springa på nya platser
Vad är tid egentligen? I sin bok Bekännelser från år 400 försökte Augustinus ge ett svar: ”Om ingen frågar mig vet jag det, men om jag ska förklara det vet jag det inte.” Varken det förflutna eller det framtida är verkligt. Endast nuet är verkligt. Den förflutna tiden är våra minnen, framtiden våra förväntningar, hävdade Augustinus.
Augustinus lyckades inte förklara vad nuet är. Han var tvungen att lägga till Gud utanför tiden för att få tiden att gå ihop. Ett och ett halvt årtusende efter Augustinus kom Albert Einstein med ett nytt svar på vad tid är. Tid är relativ, medan ljushastigheten är konstant, sa Einstein. Tiden är en dimension. Det tar tid att färdas i rummet och tiden spänner ut rummets tre dimensioner. Utan tid, finns inget rum. Han kallade det för rumtid.
Augustinus kunde tänka djupt.
Men det är svårt att förstå Einstein i vardagen. Vi tar rum och tid för givna. Einsteins teorier märks bara i extrema situationer. Men alla vet ju att tid går olika fort. Ibland går den sakta, ibland ruser den förbi. Det har inget med Einstein eller fysik att göra. Det är något med vår hjärna. Det är upplevd tid. Hjärnan skapar vår verklighet.
Hjärnans rumtid
Det märkliga med den upplevda tiden är att du upplever den olika nu och då. Om du gör något tråkigt – som att sitta på ett flyg i 8 timmar – går tiden långsamt, men när du ser tillbaka på flygresan krymper den ihop till ett ögonblick. Du kanske bara minns att du åt en äcklig lunch. Om du däremot åker tåg i två timmar och träffar en ny person som du pratar om allt med, då går tiden oerhört fort. Du har kul. Tiden rusar iväg och plötsligt är du framme. När du sedan ser tillbaka på tågresan har du massor av minnen. Resan känns lång. Du kanske minns den resten av livet. Det är det minnet som räknas. Det är din livstid. Det är hjärnans rumtid.
Vardagarna på jobbet släpar sig fram, men ser du tillbaka på arbetslivet har åren kanske rusat iväg. Du har gjort samma saker, pratat med samma personer och suttit på samma plats, år efter år. Nu är det snart semester. Du kanske åker bort till en ny plats. Dagarna flyger, men redan efter några dagar känns det som du varit borta en evighet.
Du lever i nuet, men hur nuet ser ut i efterhand beror på hur mycket du upplever. Ju mer du upplever, desto mer måste lagras som minnen i hjärnan. Det upplever du som tid. Barn lär sig massor av nya saker varje sommar och du minns hur långa de somrarna var. Barndomens snabba, nyfikna liv tar större plats än vuxna rutiner. En rutin har bara ett start och ett slut. Det är därför du kan köra till jobbet (en rutin) utan att minnas någonting av det.
Detta fenomen gäller stort som smått. Det kan räcka med att börja se en ny TV-serie med okända karaktärer för att helgen ska kännas längre än förra helgen då du såg elfte säsongen av en serie.
Spring på nya platser
Det gäller såklart även löppass. Springer du samma runda i samma fart vecka efter vecka, kommer rundorna att smälta samman till en enda runda i ditt långtidsminne. Ditt löparliv reduceras till en runda. Det är allt du kan se tillbaka på. Mitt bästa tips för att förlänga löparlivet är att försöka ta en ny runda varje vecka. Gärna i skogen eller genom ett område som du inte känner till så bra. De nya löparrundorna tar plats i din hjärna. Du kommer att minnas flera av löppassen livet ut. Du kan ta fram en karta och söka nya vägar och stigar, eller bara springa ut och springa fartlek och hoppas att stigarna leder dig rätt. Springer du mot förmodan fel, kommer den rundan att ta mycket stor plats i ditt minne. Jag minns alla gånger jag sprungit fel:)
Igår sprang jag 25 km genom okända marker i skogarna söder om Sundsvall, sedan orkade jag inte längre. Jag blev trött, fick ont i magen och sedan kramp i benen (Jag misstänker att jag gick ner i vikt för mycket innan loppet som jag skröt om i förrförra inlägget. Man lär sig genom experiment och dumhet:). Inför HCU 2015 gick jag också ner mycket på kort tid och då blev jag sjuk. Fettorganet ska man nog vara rädd om.). Jag gav upp för jag ville inte slita ner mig mer än nödvändigt. Men jag kommer aldrig glömma Sundsvall Trail. Det var ett otroligt lopp och en upplevelse som jag vill återuppleva nästa år. Fast då springer jag 28 km. 49 km i till stor del obanad terräng kräver mer träning.
Före start. Foto av Jonas Henning.
Livet är stunder och ögonblick och gårdagen gav mig många sådana stunder och ögonblick. De har etsat sig fast. En tjädertupp som kom flaxande, en rot som fällde mig så att jag rullade runt, alla vänliga och uppskattande ord från andra löpare om krönikorna och bloggen. Hade jag stannat hemma hade jag nog gjort det mesta som vanligt och på rutin.
Jag har skrivit en slags racerapport på Hjärnfysik. På Hjärnfysik har jag också i veckan skrivit flera snabba inlägg om hur man får smidiga blodkärl, ny studie om norska intervaller, VO2max och diabetes, om en ny studie om kompressionstights och om IBS och mikrobiom.
Antal kommentarer: 2
Jonas Henning
Själv gick jag ner två kilo under loppet, min lägsta vikt sen typ tonåren. Vägde mig flera timmar efter loppet å hade då vräkt i mig vätska, undra vad vågen hade visat vid målgången? Snygg bild på oss förresten 😉
Johan Renström
MIn fotograf och materialare. Synd att jag tappade bort dig där i loppet.
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in