Galen Gysing


Hade jag hetat Galen i förnamn hade kanske jag också fått jaga rekord på XL Galan. Helt rupp galen, liksom. Eller inte.

Lär hursomhelst bli en galen Gala.

I morgon mot Tokyo. Näsan droppar igen, men inte så alllvarligt. Fast det är väl ändå &%€#&% faen.

Det var kanske inte så bra det där japanska backpasset i tisdags …  det var kanske rentav lite galet? Kan vara läge testa en japansk whisky på flyget (i medicinskt syfte). Eller åtminstone doppa näsan i ett glas (i renande syfte).  Eller finsk whisky (åker Finnair). Frågan är då : finns finsk whisky?

Hepp, finsk whisky finns faktiskt:

Fast jag tror den här smakar annorlunda (skulle kunna skriva ”bättre” men vill inte i onödan stöta mig med vårt broderland i öst):

/to be continued …/

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Japanskt backpass



Konnichiwa!

God dag …  med svenska ord, och inte bara namnet på Robyns skivbolag!

Först en kort resumé. Jag var ju fruktansvärt sjuk i en vecka (jag kunde inte springa), och inte blev det bättre i helgen. Hasade omkring hemma i ylletofflor med rosslande luftrör och skissade på min nekrolog ”… och av Tokyo Marathon blev heller intet.”

Men i går klev jag i alla fall upp på bandet (enligt parollen: ont skall med ont fördrivas) med väsande lungor (15-årsgräns på den här läsningen). Ja, alltså, först cyklade jag 20 minuter för att se hur kroppen skulle reagera. Pulsen kändes ok, men svettades jag inte ovanligt mycket?

Ändå upp på bandet, och ojojoj vad glada benen blev (som ystra kalvar på grönbete, fast utan grönbete … finns inget grönbete på bandet på SATS). Halsen kändes ok efter uppvärmningen, rann bara lite snor ur ena näsborren. Jag rullade på på låg växel (12,5) och femton kilometer senare steg jag av. Då blev det en del hosta av, fast hostan kom inte från djupt nere i bröstet, och aningens av ett hopp tändes mellan revbenen.

Idag, upp på bandet igen. Tänkte: en minimal nedtryckning, för en minimal uppryckning (fjädereffekt) på söndag. Blev 20 km i 12,5- 13,3 …. plus 6×500 meter backe inslängda lite här och där, i  fart 11 och med lutning 6 grader. Ett pass som jag nu döpt till ”japanskt backintervall”. Nu har jag fått träningsvärk i ryggen av allt vevande med armarna i uppförsbackarna, och känns inte utsidan av höger knä lite konstigt?

Men nu blir det vila … eller kanske en liten simning i morgon? Så får vi se – på söndag!

En annan japansk backe:


Och så har jag intervjuat Jessica Almenäs om löpning. Hon sprang Honolulu Marathon i december. Hon ska springa Belgrad Marathon den 6 maj.  Och hon tänker aldrig i livet springa Stockholm Marathon.

Varför då då? Det får ni veta i ett nummer av RW lite längre fram i vår.



Antal kommentarer: 2

Kenneth Gysing

Hej Annie, och tack, kul att du läser!
Det blir en lycka bara att komma till Tokyo 😉


Kenneth Gysing

Tack för heja, Charlotte, nä nu går det ju inte vika ner sig – får bli zoombierun i värsta fall 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Stjärnornas krig


Rubriken poppade osökt upp i huvudet när jag läste kröniikörkollega Mårtens referat från ärevördiga triathlonklubben AS Nälstas årsmöte. Riva av tusingar i 3.45 fart i snömodd låter som fullt ös medvetslös för en sjukling som inte var med (men som skulle varit med). Relevans för rubriken i övrigt är väl rätt haltande (enligt parollen, en dålig metafor är också en metafor) klubbens medlemmar är nog mer att betrakta som fighters (med den lyskraft läs stjärnglans som bara kommer med åren) än krigare, men gårdagens soffliggande aktivitet har gett mig nya,  högtflygande, referensramar.

Har jag nämnt att jag är sjuk? Jaså, det har jag. Och att det är ganska synd om mig? Det också. Lyckligtvis är min son också sjuk (tillsammans är vi sällskapssjuka) och i vårt armod  bestämde vi oss igår för att grotta ner oss helt i Star Wars. Som av en händelse kom det en box med posten med  nio nyproducerade Blue-Ray DVD:er med tutti Starwars. Det vill säga alla sex filmerna, plus nittio minuters bonusmaterial (snart ringer de förmodligen från The Big Bang Theory och frågar om jag vill gästspela …). Min son var i extas. Det här var Starwardebut för honom. Själv såg jag de här filmerna när de hade premiär på bio … för ett tag sedan …

Och nä nä, vi plöjde inte hela boxen på en gång, man är ju en ansvarsfull fader. Vi började med film no 4, som ju är den första … vilket inte var helt enkelt att förklara för sonen.

Sonen gav filmen högsta poäng, men tyckte det var i läskigaste laget när prinsessan Leyla gav Luke Skywalker en kyss på kinden.

Efter filmen lärde jag min son en ny sång, en sorglig ballad med melodi från en  av Robban Brobergs sånger.

”Jag hade en gång en form, men det var för länge sen, ja det var för länge sen, såååå länge sen”.

Sen grät vi en skvätt. Åtminstone jag.

Fortsätter det så här lär maran i Tokyo gå i sightseeingfart.

Jaja, inte gnälla mer.. Jag har i alla fall inte TBC. Och börjar faktiskt känna mig lite bättre.

Kanske har en liten del av George Lucas stjärnkraft förts över på mig, kantro kommer jag strax kliva ur sängen och utan att snörvla höja min röst mot himlen: THE FORCE IS WITH ME!!

Så på frågan hur jag egentligen mår: Yoda, nu kan det bara bli bättre!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Killing Fields


 

Nu tog jag kanske i en smula. Men kroppen är under belägrning. Fienden är inte fullt definierad, men näsan rinner, slemhinnorna är anstränga, och kroppen helt kraftlös. De vita blodkropparna har kallat in reserven, Ecihinagardet har bajonett på, läget är Red Alert, det stora slaget närmar sig. Kommer fienden falla tillbaka? Elller blir det villkorslös kapitulation? Min förhoppning är att försvaret klarar en vecka (normalsvensk standard)l.

Prekärt läge med anda ord. Tokyo Marathon om tretton dagar. Jag som hade tänkt dundra hela den här veckan rakt igenom. Men vad var att vänta? Yngsta dottern däckade för några dagar sedan, sov fjorton timmar i natt, bättre idag. Nu har sonens ansikte blivit blekare än blekt, och han har en hosta som skräller. Dagisbaciller, skolbaciller; bioglogisk krigföring när den är som värst.

Kan vara läge ringa Vatikanen, hoppas på lite gudomlig förstärkning.

Eller lite mer klassiskt, svensk backup.

Röd solhatt!

/fortsättning följer …/


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vattenskadad


 

Ja, inte jag, men klockan. Min gamla fina Timex Ironman drunkna i går. Tog mig en sväng till badhuset utan någon tanke på att tänka tid. Klockan satt på armen ändå.

Den hade slocknat på flyget hem från Playitas, så jag lämnade in den hos KLOCKMÄSTER i Fältöversten för nytt batteri. Det gick fint, fick tillbaka klockan efter en timme, till en kostnad av 185 kronor. Ganska hög timpenning där, tänkte jag, men okey, det var min fina gamla klocka värd.  Men när jag hoppade ner i Eriksdalsbadets blå, vad tror ni hände då?

Tiden stannade, och man kunde riktigt se hur klockan fylldes med vatten. Det nöp i hjärtat, tänkte att klockmästarn glömt skruva till ordentligt. Simmade i alla fall på så där tidlöst som man bara kan göra med en drunknad klocka. Inget problem med det, jag simmar i princip aldrig på tid, det är så deprimerande, jag bara kajkar på, den här gången 4×600 meter plus 100 meter, och det kändes verkligen som 2500 meter vilket det ju precis också var, men klockan var ju blind för det. Jag tyckte lite synd om klockan.

På vägen hem knallade jag förbi KLOCKMÄSTER och visade upp min vattenfyllda klocka. Butiksföreståndaren bad att få se på kvittot, som jag hade kvar i plånboken, och pekade där på en liten detalj mellan kvittots alla siffror, en text med små bokstäver där det stod, ”Ej tryckttestad”. Det var det ingen som hade talat om för mig när jag fick tillbaka klockan.

På KLOCKMÄSTER beklagade man det inträffade, men det var nu ingenting de kunde göra någonting åt. För övrigt hade de nog aldrig sett en klocka med så mycket vatten i sig. Oj vad packningarna måste ha varit slitna!

Vad jag tycker om detta? Ja, URKUL var det ju inte.

Det är nästan så man vill börja näthata lite.

Hörru KLOCKMÄSTER, aktarej, SNART KOMMER KLOCKAN KLÄMTA FÖR DIG!!!

Hotfull bild:

Antal kommentarer: 3

Kenneth Gysing

Tack, klockrena kommentarer 😉


Kenneth Gysing

Och ja, Klockmästers tjänster är sekunda vara! Hu …


Kenneth Gysing

Kenneth, du vinner! 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tempo


 

Ja, inte den gamla varuhuskedjan, om det är någon som minns?

Idag The Band, men nä, inte bandet. Man skulle blivit historielärare.

Började lite tufft. Hemmajobb på förmiddagen med febrig och snuvig dotter som dock inte var sjukare än att hon orkade leka klätterträd på djupandande fader som skissade på grunden till det episka reportaget Playing Playitas (arbetsnamn, beräknad publicering i RW no 3 … bara dottern blir frisk).

Avlösning vid lunch, och lunch med Lisa Emilia Svensson, som jobbar på Miljödepartementet och åker jorden runt och försöker förmå regeringar i andra länder att tänka lite mer på miljön … ja när hon inte tränar löpning förstås … mer om Lisa i no 3 …. bara dottern blir frisk .. som sagt …

Lisa berättade också att hon har en kompis som har en kompis som ska slå världsrekord på rullband i morgon den 7 februari, i livesändning:

http://www.palten.se/aventyr.asp?Id=249#249

Det där blev jag lite inspirerad av, dock inte världsrekordinspiererad, men tokyomaratonångesten sitter ju i, så jag for om aftonen till gymmet för att löpa något  slags tempopass.

Det blev som följer. 1 km/12, 1 km/13,3, 12 km/14, 500m/15, 500m/16, totalt 15 km. Ingen lutning, och alltså inomhus (Mårten!), men med lite motvind (från fläkten). På sista km flåsade jag nästan oanständigt högt, ingen självkontroll alls.

Rätt nöjd med passet ändå. Fast lite känning i vänster baklår. Säkert onödig ökning sista kilometern. Men det är ju så roligt att springa fort. Ja, försöka i alla fall …

Och här, The (real) Band, där ligger ändå Löpbandet i lä:

http://www.youtube.com/watch?v=a0WMBYQL14U


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in