Killing Fields


 

Nu tog jag kanske i en smula. Men kroppen är under belägrning. Fienden är inte fullt definierad, men näsan rinner, slemhinnorna är anstränga, och kroppen helt kraftlös. De vita blodkropparna har kallat in reserven, Ecihinagardet har bajonett på, läget är Red Alert, det stora slaget närmar sig. Kommer fienden falla tillbaka? Elller blir det villkorslös kapitulation? Min förhoppning är att försvaret klarar en vecka (normalsvensk standard)l.

Prekärt läge med anda ord. Tokyo Marathon om tretton dagar. Jag som hade tänkt dundra hela den här veckan rakt igenom. Men vad var att vänta? Yngsta dottern däckade för några dagar sedan, sov fjorton timmar i natt, bättre idag. Nu har sonens ansikte blivit blekare än blekt, och han har en hosta som skräller. Dagisbaciller, skolbaciller; bioglogisk krigföring när den är som värst.

Kan vara läge ringa Vatikanen, hoppas på lite gudomlig förstärkning.

Eller lite mer klassiskt, svensk backup.

Röd solhatt!

/fortsättning följer …/

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vattenskadad


 

Ja, inte jag, men klockan. Min gamla fina Timex Ironman drunkna i går. Tog mig en sväng till badhuset utan någon tanke på att tänka tid. Klockan satt på armen ändå.

Den hade slocknat på flyget hem från Playitas, så jag lämnade in den hos KLOCKMÄSTER i Fältöversten för nytt batteri. Det gick fint, fick tillbaka klockan efter en timme, till en kostnad av 185 kronor. Ganska hög timpenning där, tänkte jag, men okey, det var min fina gamla klocka värd.  Men när jag hoppade ner i Eriksdalsbadets blå, vad tror ni hände då?

Tiden stannade, och man kunde riktigt se hur klockan fylldes med vatten. Det nöp i hjärtat, tänkte att klockmästarn glömt skruva till ordentligt. Simmade i alla fall på så där tidlöst som man bara kan göra med en drunknad klocka. Inget problem med det, jag simmar i princip aldrig på tid, det är så deprimerande, jag bara kajkar på, den här gången 4×600 meter plus 100 meter, och det kändes verkligen som 2500 meter vilket det ju precis också var, men klockan var ju blind för det. Jag tyckte lite synd om klockan.

På vägen hem knallade jag förbi KLOCKMÄSTER och visade upp min vattenfyllda klocka. Butiksföreståndaren bad att få se på kvittot, som jag hade kvar i plånboken, och pekade där på en liten detalj mellan kvittots alla siffror, en text med små bokstäver där det stod, ”Ej tryckttestad”. Det var det ingen som hade talat om för mig när jag fick tillbaka klockan.

På KLOCKMÄSTER beklagade man det inträffade, men det var nu ingenting de kunde göra någonting åt. För övrigt hade de nog aldrig sett en klocka med så mycket vatten i sig. Oj vad packningarna måste ha varit slitna!

Vad jag tycker om detta? Ja, URKUL var det ju inte.

Det är nästan så man vill börja näthata lite.

Hörru KLOCKMÄSTER, aktarej, SNART KOMMER KLOCKAN KLÄMTA FÖR DIG!!!

Hotfull bild:

Antal kommentarer: 3

Kenneth Gysing

Tack, klockrena kommentarer 😉


Kenneth Gysing

Och ja, Klockmästers tjänster är sekunda vara! Hu …


Kenneth Gysing

Kenneth, du vinner! 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tempo


 

Ja, inte den gamla varuhuskedjan, om det är någon som minns?

Idag The Band, men nä, inte bandet. Man skulle blivit historielärare.

Började lite tufft. Hemmajobb på förmiddagen med febrig och snuvig dotter som dock inte var sjukare än att hon orkade leka klätterträd på djupandande fader som skissade på grunden till det episka reportaget Playing Playitas (arbetsnamn, beräknad publicering i RW no 3 … bara dottern blir frisk).

Avlösning vid lunch, och lunch med Lisa Emilia Svensson, som jobbar på Miljödepartementet och åker jorden runt och försöker förmå regeringar i andra länder att tänka lite mer på miljön … ja när hon inte tränar löpning förstås … mer om Lisa i no 3 …. bara dottern blir frisk .. som sagt …

Lisa berättade också att hon har en kompis som har en kompis som ska slå världsrekord på rullband i morgon den 7 februari, i livesändning:

http://www.palten.se/aventyr.asp?Id=249#249

Det där blev jag lite inspirerad av, dock inte världsrekordinspiererad, men tokyomaratonångesten sitter ju i, så jag for om aftonen till gymmet för att löpa något  slags tempopass.

Det blev som följer. 1 km/12, 1 km/13,3, 12 km/14, 500m/15, 500m/16, totalt 15 km. Ingen lutning, och alltså inomhus (Mårten!), men med lite motvind (från fläkten). På sista km flåsade jag nästan oanständigt högt, ingen självkontroll alls.

Rätt nöjd med passet ändå. Fast lite känning i vänster baklår. Säkert onödig ökning sista kilometern. Men det är ju så roligt att springa fort. Ja, försöka i alla fall …

Och här, The (real) Band, där ligger ändå Löpbandet i lä:

http://www.youtube.com/watch?v=a0WMBYQL14U


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Fartlek


 

Hade tänkt hänga på låset på gymmet. Därav blev intet. Inte lika lätt komma upp tidigt hemma som borta. Kanske hade med temperaturskillnaden att göra. – 9 C mot + 21 C. Drog täcket över huvudet.

Till slut ändå. Sega lår, kanske från skridskoåkandet i går, och snöhögsbestigandet. Eller de 25 km i förrgår. Men bara gå på. Tokyomaratonångest. Bra drivkraft. Fartlek.

Uppvärmining 1 km/5 fart. Sen 2km/4.30, 2 km/4.16, 2 km/4.00, 2 km/4.30, 2 km/4.16, 2 km/ 4,00, 1 km/4.30, 1 km/3.45, totalt 15 km. Ingen vila mellan intervallen. Gillar inte att stå still, tar för mycket tid. Very busy runner!

Svettigt. Pulsen gick upp. Men aldrig i taket, puh.

Nu barnkalas. Tårta och fiskdamm. Undrar om det nappar?

Hepp!

Antal kommentarer: 6

Mårten Klingberg

Nu tycker jag du är otydlig, Kenneth: snackar vi utomhuslöpning eller band? Om utomhus: hur pass kuperat? Om inne: lutning? Att man ska behöva sitta här och gissa… tydlighet i kommunikationen! Det är viktiga grejer det här!


Kenneth Gysing

Oops, Mårten, rodnar, på min journalistiska ära!
Jag hängde alltså inte på låset på gymmet, men hasade in en halvtimme senare. Gymmet, alltså, man få lättjefulla vanor efter ett par veckor i i Södern … vill bara springa i linne och tajts …
Och ingen lutning heller. Har kört med det förut, men en hälsena opponerade sig …. så dundrar (nåja, framskrider …) på platten i stället.
Men lovar lägga in ett par backpass framöver!
Hoppas härmed min förmiddag stå i ett förklarat ljus 😉


Mårten Klingberg

Du är förlåten, Kenneth. Och passet i sig var väl verkligen inget att be om ursäkt för – tvärtom. Men likt en löpningens krimminalinspektör vill jag veta alla detaljer för att få en klar bild över vad som har hänt. Ses på klubbträffen!


Kenneth Gysing

Tack Mårten!
Bara bra att någon håller reda på oss löparslackers 😉 … så inte siffrorna löper amok! Ser fram mot klubbträffen. Då ska det visst bli intervall – utomhus – och därmed kalla fakta 😉


Kenneth Gysing

Tack för tips Nicke,
få se vad jag hinner med, landar lördag, springer söndag, sen vill jag nog inte springa på ett tag 😉 … men man kan ju promenera också!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Holiday on ice


 

Löpning i all ära, men det finns ju annat man kan göra på vintern också.

 

Sätta på skridskor, m m. Grym cross-training!

Samt bestiga svindlande höga snöhögar!

Gagnar gott Glutus Maximus!

Sen somna framför Vinterstudion. Och drömma om … tja …

… eller kanske …

… zzzzzzzzzzzzz …………..


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Allvarligt talat


 

Ja, allvarligt talat, det blev inte direkt någon stenhård träning när jag var på Playitas. 8 löppass på 14 dagar och 8 simpass på 14 dagar. Lägg till detta 14 pingpongpass mot sonen, och det var väl det hela. Löppassen utfördes, förutom en dag, på morgonen före frukost. Det var inga dåliga före frukost-pass, 14 km, men heller inte direkt ösiga, om man säger så.

Jag vet inte exakt hur pingpong utvecklar löpning, möjligen blir man lite snabbare i sidled när det är trångt i starten.

Och nu är det bara tre veckor kvar till Tokyo Marathon. Lite ångest här, får jag nog tillstå. Jag siktar ju inte på något PB, det här är  mer tänkt som ett äventyr (och reportageresa) och ett återseende av en stad jag jag bodde i ett år, i ett annat millennium. Men man vill ju inte rasa igenom helt heller. Kanske kan simträningen hjälpa till? Man liksom krålar sig fram på banan, med armarna vilt svängande. Tveksamt.

Tokyo, mon amour:

 

Så i går blev det fredagsmys. Upp på bandet på SATS för långband (löparnas motsvarighet till bredband, blink, blink). På med hitreklamradio i hörlurarna, och dunka, dunka. Efter arton kilometer blev det tvärstopp. Maskinen totaldog. Jag tänkte ödmjukt att jag nog är för hård för SATS maskiner. Hoppade till ett ledigt löpband bredvid. Dundrade på i sju km till. Totalt 25 km, en riktig pannstärkare. De sista sju till Bandit Rock. Jag är lite osäker på om jag egentligen gillar att springa till hårdrock. Men det kändes om jag behövde bli jagad på av ylande elgitarrer mot slutet. Om det var roligt? Njä, det var roligt när det var över.

Sen hem till På Spåret, där Martina Haag, som just sprungit Marrakech Marathon, tävlade med maken Erik. Där en av motståndarna var historieprofessor Harrysson. Det var övervikt på historiska frågor, när de kom till ”baklänges mor” (Rom, förstås). Historieprofessorn exellerade naturligtvis och Haagarn förlorade. Men deppa inte, Martina. Marrakech Marathon smäller mycket högre än final i en frågetävling. Där skulle det ha blviti en helt annan historia för professor Harrysson.

Romersk stadion, några år äldre än Sthlms dito:

Idag träningsvärk. I morgon ska benen dundra igen. Måste benen dundra igen.

Och Abeba ska springa för Sverige i XXL games. Säger bara,” Hey Abeba riba!!”

Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Tack Nicke, Petter–Nicklas tackar också för tipset 😉 …



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in