Vattenskadad

 

Ja, inte den gamla varuhuskedjan, om det är någon som minns?

Idag The Band, men nä, inte bandet. Man skulle blivit historielärare.

Började lite tufft. Hemmajobb på förmiddagen med febrig och snuvig dotter som dock inte var sjukare än att hon orkade leka klätterträd på djupandande fader som skissade på grunden till det episka reportaget Playing Playitas (arbetsnamn, beräknad publicering i RW no 3 … bara dottern blir frisk).

Avlösning vid lunch, och lunch med Lisa Emilia Svensson, som jobbar på Miljödepartementet och åker jorden runt och försöker förmå regeringar i andra länder att tänka lite mer på miljön … ja när hon inte tränar löpning förstås … mer om Lisa i no 3 …. bara dottern blir frisk .. som sagt …

Lisa berättade också att hon har en kompis som har en kompis som ska slå världsrekord på rullband i morgon den 7 februari, i livesändning:

http://www.palten.se/aventyr.asp?Id=249#249

Det där blev jag lite inspirerad av, dock inte världsrekordinspiererad, men tokyomaratonångesten sitter ju i, så jag for om aftonen till gymmet för att löpa något  slags tempopass.

Det blev som följer. 1 km/12, 1 km/13,3, 12 km/14, 500m/15, 500m/16, totalt 15 km. Ingen lutning, och alltså inomhus (Mårten!), men med lite motvind (från fläkten). På sista km flåsade jag nästan oanständigt högt, ingen självkontroll alls.

Rätt nöjd med passet ändå. Fast lite känning i vänster baklår. Säkert onödig ökning sista kilometern. Men det är ju så roligt att springa fort. Ja, försöka i alla fall …

Och här, The (real) Band, där ligger ändå Löpbandet i lä:

http://www.youtube.com/watch?v=a0WMBYQL14U

---

 

Hade tänkt hänga på låset på gymmet. Därav blev intet. Inte lika lätt komma upp tidigt hemma som borta. Kanske hade med temperaturskillnaden att göra. – 9 C mot + 21 C. Drog täcket över huvudet.

Till slut ändå. Sega lår, kanske från skridskoåkandet i går, och snöhögsbestigandet. Eller de 25 km i förrgår. Men bara gå på. Tokyomaratonångest. Bra drivkraft. Fartlek.

Uppvärmining 1 km/5 fart. Sen 2km/4.30, 2 km/4.16, 2 km/4.00, 2 km/4.30, 2 km/4.16, 2 km/ 4,00, 1 km/4.30, 1 km/3.45, totalt 15 km. Ingen vila mellan intervallen. Gillar inte att stå still, tar för mycket tid. Very busy runner!

Svettigt. Pulsen gick upp. Men aldrig i taket, puh.

Nu barnkalas. Tårta och fiskdamm. Undrar om det nappar?

Hepp!

---

 

Löpning i all ära, men det finns ju annat man kan göra på vintern också.

 

Sätta på skridskor, m m. Grym cross-training!

Samt bestiga svindlande höga snöhögar!

Gagnar gott Glutus Maximus!

Sen somna framför Vinterstudion. Och drömma om … tja …

… eller kanske …

… zzzzzzzzzzzzz …………..

---

 

Ja, allvarligt talat, det blev inte direkt någon stenhård träning när jag var på Playitas. 8 löppass på 14 dagar och 8 simpass på 14 dagar. Lägg till detta 14 pingpongpass mot sonen, och det var väl det hela. Löppassen utfördes, förutom en dag, på morgonen före frukost. Det var inga dåliga före frukost-pass, 14 km, men heller inte direkt ösiga, om man säger så.

Jag vet inte exakt hur pingpong utvecklar löpning, möjligen blir man lite snabbare i sidled när det är trångt i starten.

Och nu är det bara tre veckor kvar till Tokyo Marathon. Lite ångest här, får jag nog tillstå. Jag siktar ju inte på något PB, det här är  mer tänkt som ett äventyr (och reportageresa) och ett återseende av en stad jag jag bodde i ett år, i ett annat millennium. Men man vill ju inte rasa igenom helt heller. Kanske kan simträningen hjälpa till? Man liksom krålar sig fram på banan, med armarna vilt svängande. Tveksamt.

Tokyo, mon amour:

 

Så i går blev det fredagsmys. Upp på bandet på SATS för långband (löparnas motsvarighet till bredband, blink, blink). På med hitreklamradio i hörlurarna, och dunka, dunka. Efter arton kilometer blev det tvärstopp. Maskinen totaldog. Jag tänkte ödmjukt att jag nog är för hård för SATS maskiner. Hoppade till ett ledigt löpband bredvid. Dundrade på i sju km till. Totalt 25 km, en riktig pannstärkare. De sista sju till Bandit Rock. Jag är lite osäker på om jag egentligen gillar att springa till hårdrock. Men det kändes om jag behövde bli jagad på av ylande elgitarrer mot slutet. Om det var roligt? Njä, det var roligt när det var över.

Sen hem till På Spåret, där Martina Haag, som just sprungit Marrakech Marathon, tävlade med maken Erik. Där en av motståndarna var historieprofessor Harrysson. Det var övervikt på historiska frågor, när de kom till ”baklänges mor” (Rom, förstås). Historieprofessorn exellerade naturligtvis och Haagarn förlorade. Men deppa inte, Martina. Marrakech Marathon smäller mycket högre än final i en frågetävling. Där skulle det ha blviti en helt annan historia för professor Harrysson.

Romersk stadion, några år äldre än Sthlms dito:

Idag träningsvärk. I morgon ska benen dundra igen. Måste benen dundra igen.

Och Abeba ska springa för Sverige i XXL games. Säger bara,” Hey Abeba riba!!”

---

 

I går var jag så här blöt.

 

Idag såhär. Nej, det är inget vått löv där under isen. Det är jag, fotografen!

 

I går morse morgonjogg i soluppgång. Dopp i havet, och sen packa klart.

Idag blöt mössa i strilregn på väg till dagis. Det sägs att det är kontrasterna som ger livet krydda. Jag vet inte jag.

Var i alla fall kul artikel i tidningen i morse, om Singulariteter. Om femtio år, typ, kommer man kunna ladda ner sig själv i en dropbox på Internet. FB goes gigantic. Människa och maskin smälter samman, vilket leder till odödlighet. Och varför inte – det är väl inte underligare än … livet … och vädret? Vad det kommer innebära för löpningen ber jag dock att få återkomma till.

Själen – kroppens mjukvara. Kom ihåg var ni läste det först!

---