I hästens tecken

När Tiger Woods vann US Masters 1997 drog han sig tillbaka från tävlandet ett tag för att öva på sin sving med motiveringen att man ibland måste bli sämre för att kunna bli bättre. Tiger fattade grejen. För att komma i form så måste han först vara ur form. Det är lite av min plan just nu; att börja om från början. Barcelona blev en urladdning både fysiskt och mentalt, luften gick ur. Jag ska inte stressa utan låta kroppen bli fräsch. Nåt som jag tror skiljer oss motionärer från eliten – förutom det faktum att vår tävlingsfart är deras återhämtningsfart – är att vi ofta har svårt att förstå vikten av återhämtning. Det är som om vi tror att bara vi tränar mer så blir vi bättre och får panik över ett missat träningspass. I alla fall är det så för mig. Det svåraste är oftast inte att träna utan att vila. I år ska jag försöka vara smart och försöka hålla mig ifrån löparknä, gubbvad, ryggproblem och andra löparrelaterade åkommor. Livet blir så mycket roligare om man kan springa.

Benen känns ändå helt okej så här en vecka senare. De senaste dagarna har av förklarliga orsaker vart ganska lugna. Jag joggade lite lugnt redan i onsdags då vi körde igång med Runacademy på riktigt, inte så långt eftersom fokus var på att coacha deltagarna men det kändes ändå hyggligt. I fredags sprang jag på riktigt för första gången. Stelt var bara förnamnet. Såg ut som Agda 87 år. Gjorde ett nytt försök imorse, 17 lugna kilometrar, ingen riktig sprutt i benen men det kändes ändå betydligt bättre. Vi hade våren på tillfälligt besök i början på veckan men igår var det som vanligt igen, dvs det snöade hela dagen. Trots det är dom flesta vägar fria från snö nu så lite sugen blir man ju såklart på att springa nu när man slipper halka omkring på is.

Det här med Runacademy kan nog bli bra. Totalt har vi ett 40-tal anmälda och uppslutningen på första passet var riktigt bra, allt ifrån nybörjare till mer erfarna löpare. Det var lite nervöst men kul och inspirerande och det kändes som dom flesta tyckte det var roligt och vill komma tillbaka. Själv har jag egentligen noll talang för det här med löpning, jag är ett bra exempel på att det går att komma en bra bit på vägen bara genom att våga utmana sig själv och tro på att man klarar mer än man inbillar sig. Det hoppas jag kunna förmedla. Och löparglädje såklart. Jag tror att världen skulle vara en mycket trevligare plats om alla vore löpare.  

Har inte gjort upp några planer för vårsäsongen än, tänker att jag ska låta benen och känslan få styra en hel del, både vad gäller träning och tävling. Initialt hade jag tänkt springa Premiärmilen om två veckor men det beror lite på hur slitna benen känns. Förhoppningen är i alla fall att göra ett nytt försök på sub 2.50 i Stockholm i juni men då måste jag se till att få upp farten ordentligt om det överhuvudtaget ska vara rimligt så träningen i vår kommer nog bli mer inriktad mot milen/halvmaran med Kungsholmen Runt som formkontroll i maj. Kanske ska försöka springa några lokala brödrostlopp också, har faktiskt aldrig sprungit ett lopp här i Sundsvall trots att vi har några att välja på.  

En hemsk tanke som slagit mig de senaste dagarna är att jag på allvar börjat överväga att ge upp godis, chips, öl, ostar, vin, gräddsåser och allt annat som är själva poängen med att springa 14 mil i veckan. Inte för alltid utan isf under en kortare period för att gå ner några kilo i vikt. Hade gärna vart nåt kilo lättare i Barcelona. Kanske är det det som är skillnaden mellan 2.48.48 och 2.52.01. Jag tycker egentligen att jag är ganska liten, tanig och smal. Har man storlek Small är man ju inte direkt tjock men när jag ser mig själv på video och bild från loppet så blir det ganska tydligt att jag är något större jämfört med många andra löpare runt omkring mig och springer omkring och bär på betydligt mer än dom. Jag ser inte direkt utmärglad eller undernärd ut. Nåt kilo fett och ytterligare nåt kilo muskler skulle säkert kunna gå att plocka utan problem. Inför Stockholm är det inget alternativ men kanske till hösten. Behöver nog processa det ett tag innan jag bestämmer mig. Har alltid sagt att det inte finns nånting i världen som skulle få mig att sluta äta det jag vill men jag känner att 2.48.48 börjar bli en besatthet och ett mål jag verkligen vill nå så kanske skulle det vara värt ett par månaders asketiskt leverne. Eller så får jag helt enkelt träna ännu mer. 

/Hörs

Dagens låt: jag springer aldrig med musik förutom när jag springer på löpband då det är ett måste och löpband blev det ju en hel del inför Barcelona. Varje gång den här dök upp på ipoden fick jag massa extra energi och varje gång funderade jag också på vad det var för låt för jag kände inte igen den, orkade heller aldrig kolla på displayen, hade fullt sjå med att försöka hålla mig kvar på bandet för det mesta. För ett par dagar sen gick jag igenom lite skivor i skivsamlingen som ska säljas, upptäckte att jag hade två exemplar av Andrew Belle’s Black Bear, en skiva som jag inte riktigt visste vad det var. Men eftersom jag köpt den två gånger måste den ju vara bra. En snabb lyssning och det visade sig vara just den låten jag gått och funderat på hela vintern. Magiskt bra.

Det är alltid lite vemodigt så här dagen efter en mara oavsett hur det gått och den här gången är inget undantag. Allt man tränat för, alla timmar av nötande och alla grisiga pass man genomlidit, flera månader av svett och mjölksyra, plötsligt är det över. Vad händer nu då?Det är inte utan att jag känner en viss tomhet just nu men också lättnad och glädje. Barcelona levererade. Jag levererade. Inte riktigt så bra som jag hade hoppats på men nu ett dygn senare när jag fått smälta dom första intrycken så måste jag ändå säga att jag är nöjd. Det blev ju trots allt PB. 2.52.01. Sub2.50 var aldrig nära. På en flackare bana hade jag kanske kunnat kapa en minut till. Men skitsamma, det är oväsentligt. Mest nöjd är jag med genomförandet av loppet, två hyffsat jämna halvor men framförallt att jag aldrig bonkade utan istället kände mig hela vägen in. Gick i mål med känslan att det fanns ytterligare att ta av, precis det jag skrev om i förra inlägget. Det var också första gången som jag upplevde första halvan som jobbigare än den andra vilket aldrig har hänt. Fick verkligen slita första biten innan jag hittade rytmen men till slut hade jag ändå en ganska behaglig resa in i mål (om nu 42,2km någonsin kan vara behagligt?). Vårmaror verkar vara min grej. Paris 2013, Paris 2014, Rotterdam 2015 och nu Barcelona 2016, alla har slutat med PB. Allt nötande i mörker, snö och minusgrader verkar passa mig rätt bra med facit i hand.

Kom ner till Barcelona i fredags. Dom sista passen på hemmaplan kändes riktigt bra och känslan var att kroppen var både hel och fräsch. Dagen innan avresa var jag förbi naprapaten för säkerhets skull för att stämma av låret. Det kändes bra och han trodde inte det skulle vara nåt problem att springa. Nålarna kunde vi spara till efteråt, sa han. Möttes av en behaglig temperatur i Barcelona, vårliknande väder och ganska ljumma vindar med hopp om riktigt bra förutsättningar. Lördagen spenderades först på mässan med att hämta ut nummerlappen och sen spana in expot. Det gick otroligt smidigt att hämta ut nummerlappen och få sin T-shirt, mässan i sig var lagom stor. Först hade Asics som sponsor sin yta med skor och kläder och efter det möttes man av ett hundratal andra utställare. Spenderade knappt två timmar där inne innan det var dags för pasta partyt som lämnade mer att önska. Torftig pasta med smaklös sås och en minimal portion gjorde stt det mer retade smaklökarna än mättade. Tog tuben tillbaka till hotellet och promenerade den sista biten längs La Rambla. På eftermiddagen var det dags för fotboll på Camp Nou. Messi och Neymar hade lekstuga mot Getafe och Camp Nou var en riktigt häftig arena. Perfekkt uppladdning. Trots ganska dåligt motstånd var det fullsatt och efter slutsignal tömdes hela arenan på typ 5min, se och lär Friends Arena.

Fick dåligt med sömn natten innan race day, låg och vred mig och kände mig rätt så nervös. Drack en påse Vitargo carboloader, la fram alla kläder och åt en påse chips. Hann precis somna till på riktigt innan klockan ringde 06.15. Käkade några nutella mackor, drack en massa vatten och försökte göra nummer två utan större framgång. Till slut var klockan så pass mycket att det bara var å gilla läget, tänkte att i värsta fall så får jag göra i brallan. Temperaturen ute kändes ganska så behaglig, hade överdragskläder som jag planerat att slänga innan start för att slippa lämna in nån väska. Det gick smidigt att ta sig till starten med tunnelbanan, var på plats ca 45 min innan. Hade spanat in var man skulle hoppa in i startgruppen dagen innan och hela startområdet var smidigt uppbyggt, gott om utrymme att värma upp på, tydligt skyltat och bra med toaletter. Ett stort plus för det. Kände mig lite avtrubbad innan start, hade svårt att tagga till. Värmde upp med 10min jogg och stretchade lite, benen kändes tunga men tänkte att det släpper.

En kvart innan start hoppade jag och brorsan in i första startgruppen som efterhand fylldes på med rätt mycket folk. Fick syn på Malin Skoog strax innan start men det var för mycket folk runt omkring för att kunna tränga sig förbi och heja. Tänkte att vi kanske springer på varandra ute på banan. Starten var pampig, ur högtalarna dånade Freddie Mercurys Barcelona på högsta volym och när startskottet ljöd exploderade en massa konfetti över oss löpare. Ingen större trängsel att tala om, efter 500m var det fritt fram och mer eller mindre öppen gata. Klockade första kilometern på ganska exakt 4min och nu var det bara att börja tugga på.

Första milen var betydligt mer kuperad än vad jag hade trott och jag hade svårt att hitta nån rytm. Kände mig lite som en kalv på grönbete, det här var första gången på nästan ett halvår som jag sprang på asfalt på riktigt och det märktes, hade svårt att hitta känslan. Tyckte att jag fick slita onödigt hårt, andningen kändes ojämn och ansträngningen lite väl hög. Hade dessutom svårt att hitta 4-farten, antingen gick det i 3.50 eller 4.10. Passerade milen på 40.22 och tänkte att om det ska kännas så här tungt resten av loppet så kommer jag att få krypa in. Blev omsprungen av rätt många första milen också men brydde mig faktiskt inte så mycket om det, tänkte mest till en början att ’jag plockar er efter 35 när ni ligger i diket och spyr’.

Lagom till andra milen så började det kännas lite bättre, hittade farten och banan blev betydligt snällare. Nu började det bli ganska varmt i solen så jag försökte hitta skuggsidorna, det blåste lite mer än jag trott för vissa avenyer i motvind kändes riktigt tunga, särskilt biten innan 15km passeringen som var både i motvind och i motlut. Sprang med gels för första gången någonsin och tog den första härnånstans. Strax före halvmarapasseringen kom en ny lång aveny med sugande motlut i motvind där man också mötte löparna framför som vänt, där tappade jag en hel del och fick på nytt känslan att kroppen inte riktigt var med. Precis när jag vänt och var på väg tillbaka fick jag syn på brorsan och blev lite fundersam. Antingen gick han jävligt starkt eller så tappade jag för jag brukar vara mer än 5min snabbare normalt. Det skulle visa sig att det var han som gick starkt (2.54 och sub3 för första gången). 

Passerade halvan på dryga 1.25, en minut långsammare än planerat och började genast tänka en massa negativa tankar. Tog en ny gel och nu handlade allt om att inte klappa ihop fullständigt. Men efterföljande femma gick riktigt bra, benen började kännas lättare och andningen mer jämn, helt plötsligt började det kännas ganska bra. Men strax efter 25 kom första riktiga dippen. Kände mig otroligt trött och började tänka på hur skönt det vore att gå. Magen började bli lite orolig och tanken på att hoppa in på en restaurang var inte långt borta heller, lika mycket för att vila som för att slippa springa med en bubblande mage. Försökte slå bort dom tankarna men det var svårt. Höll farten okej trots det men fick verkligen kämpa, varje steg kostade. Att tröttheten kom så här tidigt hade jag inte räknat med. Men lika fort som den kom, lika fort försvann den. Anda andningen eller nåt för helt plötsligt fick jag en massa energi och lyckades ökad farten. Passerade 30km på 2.01, fortfarande bara dryga minuten efter planen och det gav ännu mer energi. Började springa om en hel del folk som sprungit om mig tidigt i loppet och log lite för mig själv. Vad var det jag sa? Benen kändes nu ganska lätta, farten och ansträngningen kontrollerad. Strax före 33km blev jag omsprungen av en svensk dam och blev lite paff för hon sprang verkligen på bra. Försökte ta rygg på henne och hamnade 5-10m bakom och tack vare henne plockade jag ytterligare en del folk men hon höll ett för högt tempo för mig vilket kostade, vid 37km översköljdes jag av trötthet, såg henne springa ifrån mig och tänkte bara bonka inte nu. Tappade aldrig mer än ner till 4.10-15-fart och när jag passerade 40km på höga 2.42 så kände jag att nu har jag i alla fall grejat PB. Hade förvånandsvärt mycket krafter kvar att plocka fram men dom 2 sista km var otroligt jobbiga. Långt borta i horisonten kunde jag se svängen in till målet men all kraft gick åt till att hålla farten i det tunga motlutet. Upplevde den som betydligt mycket jobbigare än stigningen upp till Stadion i Stockholm. Lyckades ändå plocka ett gäng trötta löpare sista biten men krafterna för en riktig spurt fanns aldrig. Sista hundra metrarna kunde jag se målklockan ticka snabbare och snabbare och jag gjorde vad jag kunde för att komma in på 2.51 men missade med 2 sekunder.

Direkt vid målgång kände jag mig fräsch och inte sådär totalt slut som jag alltid brukar göra. High fivade med löpare till höger och vänster och småpratade lite med människor runt omkring och tackade för draghjälp. Väntade in brorsan, fick en poncho som inte behövdes i värmen, svepte en liter vatten, fick i mig lite nötter och frukt innan det var dags att bege sig hemåt med medaljen runt halsen. Att gå ner för trapporna till tunnelbanan var aldrig nåt problem. Hemma på hotellet väntade en skön dusch och ett sexpack Estrella på kylning. Älskar verkligen känslan efter en mara, jag får inte samma tillfredsställelse av en halvmara eller millopp även fast man persat, maran är speciellt på nåt sätt. Värken i kroppen, första klunken kall öl och att få gå igenom loppet i huvudet för sig själv.

Barcelona Marathon var ett riktigt välorganiserat och trevligt lopp. Fantastiskt bra service runt banan, många energistationer med vatten, sportdryck, bananer, frukt, gels mm. Ingen trängsel alls att tala om, det gick otroligt lätt att springa sitt eget lopp. Banan lite mer kuperad än jag trott, lättare än Stockholm men inte i närheten av lika flack som Berlin eller Rotterdam. Man sprang förbi många av Barcelonas sevärdheter tex Sagrada Familia, själv såg jag dock ingenting utan var helt fokuserad på loppet. Banan bestod av många långa avenyer, några med vändpunkter som av vissa säkert kan uppfattas som tråkiga och metalt jobbiga. Publikmässigt var loppet helt okej, mycket folk på vissa utvalda platser, lite mindre på andra. Precis som många andra internationella lopp står förnamnet tryckt stort på nummerlappen vilket gör att man får en hel del personliga hejarrop vilket såklart alltid ger lite extra energi. Nåt för Stockholm att ta efter? Ett trevligt och bra lopp som verkligen rekommenderas som tidig vårmara. 

Vad som händer nu återstår att se. Först ska jag njuta av mitt nya PB och unna mig lite vila innan jag sätter upp några nya mål. Kom precis hem till ett delvis snötäckt Sundsvall så kontrasterna är rätt stora, känner mig inte direkt sugen på att börja springa på isiga gator imorn. Uthålligheten och hårdheten finns i kroppen känns det som, det är farten jag saknar om sub 2.50 ska vara rimligt. Har redan börjat fundera på snabba lopp till hösten. Frankfurt kanske vore nåt. Den som lever får se…

/Hörs