I hästens tecken

Så var det dags för veckans crossfitpass på WH-resan. Ett stort gäng resenärer samlades på takterassen, sugna på att ta tag i passet, och lite nervösa. Det blev fyra stycken AMRAPS på fem minuter styck med två övningar i varje. Jag hade släpat upp kettlebells till taket från källaren så att vi kunde köra svingar och marklyft. I övrigt var det förstås burpees, armhävningar, bearcrawl, Bulgarian split squats, bakåtburpees och handstående. Efter passet var det flera stycken som hade stått på händer för första gången sedan de var barn och var så där underbart röda i ansiktet och fnisslyckliga som man blir när man överträffar sig själv och bevisar för sig själv att man kan mer än man tror.

Men tro inte att det bara är lek och inget allvar på den här resan. Vi jobbar med dator också. Se bara hur piggt redaktionen ligger i Maries säng och färdigställer nästa nummer av Women’s Health! Det ser lite ut som att vi borde skaffa en koffeinsponsor, men jag skyller på att klockan var mycket och vi egentligen borde sovit redan.

Nu ska vi på vinprovning!

Jag är på Mallis med Springtime Travel på vår egen Women’s Health-resa. Det bode du också vara för vi har det så otroligt mysigt. Mest så tränar och äter vi. Och sover. Och myser i solen. Och myser när det är moln. För det är en del moln här och omkring 16-17 grader, men med tanke på att ni har drivis och snömodd hemma tror jag ändå att vi har det bättre. Till exempel fick jag spurta barfota i sand i går.

Det här var utsikten från min balkong i morse. Just sayin’.

Jag är här med Marie och Sofie och Jenny från redaktionen och instruktörerna Maria Olofsson och Tanja Djelevic. Vilket jädra kanongäng! Själv har jag och Jenny haft en klass idag – löpstyrka varvat med HIIT (ett pass som ska fotas och landa på sajten inom kort) och i morgon ska jag köra ett crossfitpass. Kul som attan! Men det jag mest gillar med den här resan är att det inte är hundra pass om dagen, utan ett par tre stycken och så är det varvat med utflykter och oplanerad tid. Det är liksom en resa med träning, inte en träningsresa.

Jag har passat på att yoga en del här och gått på Tanjas Sweat party på stranden – ja, det var precis så härligt som det låter. Sofie tog en bild på Tanja när hon var snygg och stark under passet. Jag, däremot, står framåtlutad och ser ut som om jag har fått en lila sko i fejan. Jag har ingen förklaring till att jag ser ut så, utom att jag förmodligen latar mig.

Snart vankas det middag. I morgon blir det crossfit och vinprovning. Det bästa av två världar.

Ibland står vi på händer på träningen – det ingår liksom i det här med crossfit. Jag gillar att stå på händer, tycker att det är kul, men det är också frustrerande. Jag vill ju kunna stå helt fritt, utan vägg också. Hur det skulle gå till var fram till igår helt obegripligt! Jag hade ju alldeles för mycket fart upp så om väggen inte hade stått där hade jag slagit över rätt ner på ryggen. Inte bra.

Men så igår så sa min träningskompis Susanne ”Går du alltid upp så där?”. ”Eh, ja”, svarade jag.

Hon visade mig hur jag skulle göra istället. Istället för att ta sats för kung och fosterland och liksom hjula upp med armarna över huvudet (som i det nedersta klippet), skulle jag istället liksom glida in med händerna vända nedåt (som i det översta klippet). Och vips! Plötsligt ställde jag mig på händer utan någon direkt ansträngning och jag dundrade inte in i väggen så att putsen faller ner, utan har kontroll. Jag har filmat hur det såg ut förut och hur det ser ut nu. Dessutom kan jag nu lämna väggen lite och stå fritt en stund – det känns som att min nya uppgång gör att jag har bättre kontroll även när jag är uppe. Det gäller bara att parera med fingertopparna när det blir vingligt.

Så nu har det här med handstående blivit ännu roligare! Nästa steg är att våga ställa mig upp och ner utan att ha någon vägg att vara beroende av. Men då måste jag nog öva på något mjukt.

Idag var Marie, Sofie och jag på Urban Ride i Stockholm och spinnade. Om du har varit i New York någon gång kanske du har varit på Soul Cycle, eller åtminstone gått förbi något av de många Soul Cycle-klubbarna som finns där. Liknande koncept finns på många ställen runt om i världen och nu har Stockholm på kort tid fått två spinningklubbar med en sådan inriktning. Lite lyxigare klubbar där du får låna cykelskor, små handdukar och där det finns en del produkter att använda i omklädningsrummen.

Jag är inte en spinningperson – jag blir ofta uttråkad, men det blir jag inte under det här passet. Dels är passet bara 45 minuter, men man hinner inte heller bli uttråkad – det är inte en död sekund. Vi blir utrustade med små hantlar (jag menar små, jag fick nära nog slåss för att få ha mina 3-kilos kvar när personalen ville byta till lättare) och sedan kör vi!

Instruktören Kajsa har en förkärlek till högt tempo, tyvärr precis vad jag inte tycker om när det gäller spinning. Vi trampar som besatta, alltså så där fort så att det känns som att fötterna går snabbare än både knäna och höfterna kan. Men jag vet – det finns de som visst gillar att trampa sitt fortaste.

Ok, jag vill inte låta negativ men att göra crunches sittande på cykeln och att göra armhävningar på styret (när man samtidigt sitter på cykeln) ger nog de flesta rätt lite rent träningsmässigt. Jag förstår inte hur jag ska bete mig för att det ska bli jobbigt, hur jag än beter mig går det liksom inte att blir trött. Men det händer ju något, och samtidigt som jag om och om igen böjer mig ner över styret i en rasande fart, trampar ju benen som om de är på väg att lossna ur sina fästen, så trött blir jag ju, men inte i överkroppen.

Dags för hantlarna! Efter en orgie av axelpressar, bicepscurl och tricepspressar i samma hysteriska tempo som resten av passet (ja, du trampar fortfarande på cykeln också, men långsammare nu) är jag tacksam över att de lät mig behålla mina 3-kiloshantlar. Visst bränner det i musklerna, men i den här hastigheten är det svårt att hålla rörelserna kontrollerade och det hela känns hafsigt.

Slutsatsen är att om du gillar lekfull spinning i högt tempo så har du din träningsklubb på Norrtullsgatan i Stockholm. Jag kan ju inte känna att jag just nu längtar tillbaka till själva träningen, men klubben är superfin och människorna jättegulliga. Och om Soul Cycle är en träningsform du verkligen gillar behöver du inte åka till New York för att träna.

Kul att de har öppnat, kul att det är en fin klubb (som ligger i Crossfit Nordics gamla lokaler) och jag hoppas att det finns tillräckligt många i Stockholm som har fart i benen för att det ska funka.

Tack så mycket för idag, Urban Ride!

Pullups, chins och fan och hans moster. För mig är det fortfarande röven varje gång coach Jakob har skrivit chins eller pullups i mitt träningsprogram. Jag vankar av och an innan jag ids ta tag i räcket eller ringarna. Men så tänker jag på hur det var för ett år sedan. Då kunde jag knappt göra chins eller pullups. Nu handlar det ju om jag har faktiskt hänger där och reppar (coolt gymlingo för att göra flera repetitioner än en), inte sällan viktade pullups och chins, eller åtminstone gör någon variant på övningarna där man ska vrida händerna eller göra något annat bara för att göra det ännu värre. Det är trots allt alltså inte lika mycket röven.

Så idag, när ringchinsen inte kändes asgrymma, bestämde jag mig för att strunta i det, vara stolt för att jag kunde göra några alls, och gå vidare. Dessutom firade jag fredag lite extra genom att persa i ryck – wohoo! (Bara med ett kilo, förvisso, men jag reppade (gymlingo) på vikten och körde tre repetitioner.) Det har varit ett PR som jag borde ha kunnat slå för länge sedan, men som har satt sig i huvudet. Nu är jag förbi det, så nu kommer det att gå snabbt framåt. Jo, visst då!?

Kram på er och trevlig helg!