Interval walking

Brorsans fel. Han har börjat köra kortintervall med Studenterna. Har hamnat i en grupp med unga antiloper. Brorsan är inte direkt en antilop. Mer en gammal vattenbuffel. Men en sådan kan ju få upp farten bra i rätt miljö. Att springa kapp med antiloper tycks vara rätt miljö. Som brorsan uttrycker det:

– Det blir ju lätt att man tar i lite extra.

Lite extra, kan bli flås i nacken på storebror på Öland i sommar. Inte bra.

Så man drog iväg mot Krillan, ja alltså Kristinebergs Idrottplats. Klassisk mark. Farsan spelade fotboll där på 50-talet med Olympia. Tror det var division tre. Och kanske två. Sen ringde dom från Djurgården. Men då pajade farsan knät. Och så blev det inget med det.

Dit drog man alltså för att springa kortintervall. 10×400 m. Har jag inte sprungit tidigare i år. Har jag nog aldrig sprungit i hela mitt liv, om jag ska vara ärlig. Brukar mest springa tusingar. Men det var ett tag sedan det också.

4 km lätt jogg. Och så Krillan. Vilken lyx. Grönt gräs, röd tartan. Helt öde. Bara jag och mina ben.

400 m är ju rätt kort. Lite inom komfortzonen, så där. Snabbt avklarat liksom. Hade jag en idé om.

Så man drog igång. Stampade pellen i botten. Det hände ungefär lika mycket som när jag stampar pellen i botten på min Volvo Combi från -83. D v s, inte så mycket. Man kan höra hur det slurpar till i förgasaren, men då blir motorn mest sur.

Vid 200 m hade jag i alla fall kommit upp i topphastighet, kändes det som. Då blev det jobbigt. Ingen komfort alls. Kände lungornas skepsis. Är det riktigt nyttigt det här? Sista hundra var nog ingen vacker syn. Kändes som benen klampade fram i en meter djupsnö. Klockan visade på 77 s.

Sen 200 meters joggvila, och hjärtat lugnade ner sig.  Och så på igen. 80 s. Och 84. Och 86. Och 87, 86, 86, 86, 86. Och en sista på 78. Där hade man kunnat tugga av en bettskena. Men är väldigt svag för snygga avslut. Lyfte armarna mot de tomma läktarna. Hörde jublet komma inifrån. Äntligen. Färdig!

Bara 4 km hem. Blev på ettans växel.

Blev en lång lördag. Handklapp i Runners bås vid Norr Mälarstrand till tungt discodunk.

Ett slags crosstraining. Starka handflator. Fint när man vevar sig fram i något millopp. Luft har ju också densitet. Som vatten, fast mindre. Vinkla handflatan fram, böj till paddel när du drar tillbaka. Där kan man tjäna sekunder. Säkert lika många som med att tja, löpa med rakade ben.

Sen blev det RW fest. Och löddrande diskussioner om, just det, rakade ben. Eller inte. Det finns ju annars en initiationsdag för just den typen av övningar. Precis. Skärtorsdag.

Det blev en rolig fest. En sådan där fest där det känns fullkomligt normalt när någon berättar hur han för några dagar sedan var ute på ett löppass med våtdräkt. Ett par kilometer löpning, och så hopp i något vatten för en halvtimmes simning, sen upp igen och några kilometers löpning till, innan dags för nästa sjö. Han (och hans kompis) hade visserligen nästan skrämt slag på en och annan gående landkrabba, löpande män i gummikläder är det ju inte så lätt att veta vart man har. Innan man lärt känna dem. Innan de fått berätta varföre de gör på detta viset. Det är Ö till Ö, som hägrar. Förstås.

Sen blev det söndag, och barnkalas klockan 11.00. Utomhus (lyckligtvis, somlig sportdryck luktar bensin dagen efter maran …). Där var en annan förälder som hade varit på 100-årskalas natten innan. 2×50 år. Han bar solglasögon. Det var det fler som gjorde. Den årliga maratonnatten brukar alltid bli ett maratonrace. Så även i år.

På onsdag hoppas jag sjukgymnasten Helena Östlund (känd för sina fingrar av järn, men duktiga fingrar av järn), drar min småbarnsrygg rätt igen. Det går att springa, men det känns lite krokigt i ryggen.

Ikväll, en kvällsmil på Djurgården. Löpning i skymningslandet. Sommarnattens leende. Klockan tjugohundra. Nollnoll. Mellan hägg och syrén. Nice.

Drog ut i morse när solen fortfarande sken. Ska inte springa loppet idag, har mest varit en massa underhållslöpning under våren, efter knäskada, småbarnsrygg och andra anatomiska upplevelser av varierande underhållningsgrad. När jag springer har jag för det mesta bara en växel. Så fort som möjligt, och helst snabbare än någonsin tidigare. Det är inte alltid det funkar. Det är faktiskt rätt sällan det funkar. Men för det mesta tror jag det ska funka. Åtminstone ett tag. Men hade jag sprungit loppet idag, så hade det absolut inte funkat.

Så. Gick ut för att bara känna lite på banan. Är ju ny bansträckning nu, och flygrakan över Gärdet är riktigt nice. Himlen över Gärdet är högre än någon annanstans i Stockholm. Har sprungit rakan där ett antal gånger, om man säger så. Men från andra hållet. Med lätt nerförslut. Nu i loppet blir det lätt uppförlut. Och sedan en grym nerförsbacke strax innan 21 km.

Och vädret. Kan inte bli bättre. Nästan svalt i vinden, och mot slutet av repan ett lätt molntäcke. Det kommer gå fort idag, för många.

Klockade in på 27 km, snitt 4.43. Duscha, pasta, och så ner till Norr Mälarstrand. Där kommer Runnersworldarna stå och vrålheja, just vid Kungsholmstorg. Jag med.

Så. Alla som springer idag. Lycka till.

JUST DO IT!!!!

På kontoret strax efter sju. Fri från dagislämning idag. Jobba med texten om Husby Marathon. Kul. Bra energi på gänget därute i Husby. Den 18 september går Kistaloppet av stapeln. Ett millopp, genom Akalla, Husby, Järvafältet … och rakt igenom Kista Galleria. Det ska jag springa. Ett gatlopp genom en galleria kan man bara inte missa.

Tidig lunch … löpning 10.30. Tänkte springa en tolva. Aningens seg idag. Avslutningsmiddag i går med klass 9 D, föräldrar, lärare, 16-åringar. 16-åringarna satt i ena halvan av lokalen, de betydligt vuxnare i den andra. Det blev tal, filmvisning. Några glas vin.

16-åringarna grät och grät. Många hade följts åt sedan dagis. Nu skulle de splittras. Inte lätt vara 16 år. Det minns man ju, som det vore igår.

Det var den sommaren man drog ut på tågluffning. Hur man somnade i en park i Amsterdam efter en massa holländsk öl. Polarna plåtade, munnen på vid gavel. Hur man delade på en flaska vin för 5 franc med en japan på stranden av Seine. Hur tungan förvandlades till ett russin. Hur tänderna var blåa i en vecka efteråt. Hur man åt kall ravioli ur en burk med skaftet på en tandborste. Hur man blev jagad av rånare i Marseilles hamnkvarter (hur man sprang 100 m på 13 sekunder, i träskor). Hur man fick en livslång kärlek till Medelhavet. Hur man absolut pank tog tåget hem från Aten. Hur man satt i en kupé i tre dagar och åt kex och drack vatten. Hur man skulle lura tullen i Malmö genom att lägga flaskan med likör från Korfu på toan i en vagn, och sedan se oskyldig ut i kupén i en annan vagn. Hur man vaknade på morgonen och skulle hämta likören och upptäckte att den andra vagnen var bortkopplad.

Ack, ljuva ungdom.

Tänkte alltså springa tolv. Men benen vet man aldrig var man har. Det spratt i dem, de var ystra, ville springa fort, ville kanske springa långt. Så jag sprang. Längs Karlbergskanalen, upp mot Fredhäll, över Västerbron och där på krönet drog Radio 107,5 i med ”No, no, no, there is no limit”, och den satt som en smäck. Sedan höger efter bron ner mot Bergsundstrand (och vattenpaus i dricksfontänen där) och vidare längs Årstaviken, och Hammarby sjöstad ända fram till Stadsgårdskajen. Och in under Slussen och längs Söder Mälarstrand och upp på Västerbron igen, och ner och avslut längs Norr Mälarstrand.

Ungefär 21 km. Kanske lite mer.  Sa jag att det var vackert? Det var det. Stockholm, vilken stad. Och man bor i den. Olé.

Och så ett litet boktips, nu på svenska. Där skriver Murakami bl a, ”Somerset Maugham skriver någonstans att det döljer sig en filosofi bakom varje sätt att raka sig. Hans poäng är att vilken trivial sysselsättning som helst som utförs dagligen ger upphov till en filosofi. Jag stöder helhjärtat hans teori”.

Fast löpning är förstås inte lika trivialt som att raka sig. Eller?