Post maraton

Drog ut i morse när solen fortfarande sken. Ska inte springa loppet idag, har mest varit en massa underhållslöpning under våren, efter knäskada, småbarnsrygg och andra anatomiska upplevelser av varierande underhållningsgrad. När jag springer har jag för det mesta bara en växel. Så fort som möjligt, och helst snabbare än någonsin tidigare. Det är inte alltid det funkar. Det är faktiskt rätt sällan det funkar. Men för det mesta tror jag det ska funka. Åtminstone ett tag. Men hade jag sprungit loppet idag, så hade det absolut inte funkat.

Så. Gick ut för att bara känna lite på banan. Är ju ny bansträckning nu, och flygrakan över Gärdet är riktigt nice. Himlen över Gärdet är högre än någon annanstans i Stockholm. Har sprungit rakan där ett antal gånger, om man säger så. Men från andra hållet. Med lätt nerförslut. Nu i loppet blir det lätt uppförlut. Och sedan en grym nerförsbacke strax innan 21 km.

Och vädret. Kan inte bli bättre. Nästan svalt i vinden, och mot slutet av repan ett lätt molntäcke. Det kommer gå fort idag, för många.

Klockade in på 27 km, snitt 4.43. Duscha, pasta, och så ner till Norr Mälarstrand. Där kommer Runnersworldarna stå och vrålheja, just vid Kungsholmstorg. Jag med.

Så. Alla som springer idag. Lycka till.

JUST DO IT!!!!

På kontoret strax efter sju. Fri från dagislämning idag. Jobba med texten om Husby Marathon. Kul. Bra energi på gänget därute i Husby. Den 18 september går Kistaloppet av stapeln. Ett millopp, genom Akalla, Husby, Järvafältet … och rakt igenom Kista Galleria. Det ska jag springa. Ett gatlopp genom en galleria kan man bara inte missa.

Tidig lunch … löpning 10.30. Tänkte springa en tolva. Aningens seg idag. Avslutningsmiddag i går med klass 9 D, föräldrar, lärare, 16-åringar. 16-åringarna satt i ena halvan av lokalen, de betydligt vuxnare i den andra. Det blev tal, filmvisning. Några glas vin.

16-åringarna grät och grät. Många hade följts åt sedan dagis. Nu skulle de splittras. Inte lätt vara 16 år. Det minns man ju, som det vore igår.

Det var den sommaren man drog ut på tågluffning. Hur man somnade i en park i Amsterdam efter en massa holländsk öl. Polarna plåtade, munnen på vid gavel. Hur man delade på en flaska vin för 5 franc med en japan på stranden av Seine. Hur tungan förvandlades till ett russin. Hur tänderna var blåa i en vecka efteråt. Hur man åt kall ravioli ur en burk med skaftet på en tandborste. Hur man blev jagad av rånare i Marseilles hamnkvarter (hur man sprang 100 m på 13 sekunder, i träskor). Hur man fick en livslång kärlek till Medelhavet. Hur man absolut pank tog tåget hem från Aten. Hur man satt i en kupé i tre dagar och åt kex och drack vatten. Hur man skulle lura tullen i Malmö genom att lägga flaskan med likör från Korfu på toan i en vagn, och sedan se oskyldig ut i kupén i en annan vagn. Hur man vaknade på morgonen och skulle hämta likören och upptäckte att den andra vagnen var bortkopplad.

Ack, ljuva ungdom.

Tänkte alltså springa tolv. Men benen vet man aldrig var man har. Det spratt i dem, de var ystra, ville springa fort, ville kanske springa långt. Så jag sprang. Längs Karlbergskanalen, upp mot Fredhäll, över Västerbron och där på krönet drog Radio 107,5 i med ”No, no, no, there is no limit”, och den satt som en smäck. Sedan höger efter bron ner mot Bergsundstrand (och vattenpaus i dricksfontänen där) och vidare längs Årstaviken, och Hammarby sjöstad ända fram till Stadsgårdskajen. Och in under Slussen och längs Söder Mälarstrand och upp på Västerbron igen, och ner och avslut längs Norr Mälarstrand.

Ungefär 21 km. Kanske lite mer.  Sa jag att det var vackert? Det var det. Stockholm, vilken stad. Och man bor i den. Olé.

Och så ett litet boktips, nu på svenska. Där skriver Murakami bl a, ”Somerset Maugham skriver någonstans att det döljer sig en filosofi bakom varje sätt att raka sig. Hans poäng är att vilken trivial sysselsättning som helst som utförs dagligen ger upphov till en filosofi. Jag stöder helhjärtat hans teori”.

Fast löpning är förstås inte lika trivialt som att raka sig. Eller?

Natten till söndagen tänkte jag att i morgon ska jag upp sjujäkla tidigt och springa. Späckad söndag, så enda chansen var att stiga upp med fåglarna. Kändes som en bra ide då. Kändes som en mindre bra idé när klockan ringde 06.00 (ja, jag vet, då hade fåglarna redan varit uppe ett tag …). Tänkte, det här går inte. Lägg nu kudden över huvudet och somna om. Tänkte, nä kom igen nu. Lägg kudden under huvudet så blodet rinner neråt så blir huvudet lite lättare, och tankarna. Kudden under huvudet. Låg där och blinkade. Fem minuter. Tio minuter. Och kom till slut upp på fötter. Och dår låg ju allt framlagt. Tights, långärmad T-shirt, keps. En man i min ålder bär alltid keps. Känns naket annars.

En halv banan, ett glas vatten. Och ut. Det var rätt kallt. Det var rätt coolt. Inte en människa syntes till. Inte ens en skitande hund. Annars rätt vanliga på Ö-malm, till långt in på nätterna.

Finns ju en orsak förstås att det är så folktomt på gatorna klockan 06.20 en söndagsmorgon. Normalt folk sover då. Men de missar något. Eller rättare sagt, om alla steg upp 06.20 söndagsmorgnar, skulle de inte missa något. Då skulle det vara som vanligt.

Man ägde Djurgården. Solen på väg upp, slog genom ljusgrönt lövverk, där blev en slags gulgrön transparens som fick hjärtat att göra dubbelslag. Det är kanske så där som det ser ut … på andra sidan? En ständig söndagsmorgon (solig) på Djurgården, i slutet av maj. 

En lätt morgonbris över Saltsjön, små krusningar. Ekarna fulla av skogsduvor. Krokrooo, krokroooooo. Och hjärtat dunkade lugnt i kroppen, pumpade blod. Att löpa är att leva.

Frukost en timme senare. Ut med barnen genom Valhallavägens allé. Och där kom förstås team Stockholm Marathon dundrade. Måste ha varit sub 3 timmarsgruppen. Anders Szalkai vinkade glatt, Jas Steele något mer behärskat. Alla såg mycket svettiga ut. Långtights och en och annan vindjacka. Var runt 10 C tidigt i morse, men nu var tempen runt 20 C. Kanske en slags förövning inför barbequen? Stockholm Barbeque. För det vet ju alla numera, när det blir dags för Stockholm Marathon, då drar kvicksilvret alltid upp mot 30 C.

Barnen röjde i Tessinparken. Sen hem. Sen till Husby. För stort reportage om Husby Marathon. Som inte är ett marathon, utan en organisation som försöker göra llöpning till en  ungdomsrörelse i Husby, Kista, Tensta.  Ett alternativ till att bara hänga runt och ingenting göra. Och om ett nytt millopp, Kistaloppet. I höst. Mer om detta i Runners World, no 6. Missa inte det!

Tisdagen den 25 maj. Nådens år 2010. Gick upp i ottan, skramlade i köket, drog fram en tårta ur kylskåpet. En dotter fyllde 16 år. Heliga guds moder, tänk om man sprang lika fort som tiden går.

Tårta till frukost. Kanske inte primalt? Eller kanske just det det är. Det är primalt att äta allt. Hade Flintstone fått en tårta, nog f-n hade han smällt i sig den.

Iväg till jobbet. Jobba, jobba, jobba. Snabbt ner i källaren och på med löpardojorna en kvart innan lunch.  Ett par gamla Asics, vet inte riktigt vad för modell, gula och vita, har haft dom i ett par år. Jobbdojorna. Har aldrig kommit mig för att byta dem. Sköna. Som en halvsnabb Volvo. Ja ni vet. Eller kanske inte.

Det var rätt svalt. Friskt liksom. Bra syre mitt i stan. For iväg längs Karlbergskanalen, mot det gamla sandtaget. Inget sandtag där längre. En helt ny stadsdel. Kan man säga till barnbarnen om några år, med knarrande stämma, ”jo, det ska ni veta barn, en gång låg där bara ett sandtag. Och biran kostade bara sextio spänn”. Barnbarnen garvar, förstås, tror en inte. Vadå spänn, någon slags pärlor gubben handlade med i forntiden. Nu kostade ju en bira femtio kinesiska dollar.

Snurrade upp på Fredhäll. Vidare över Västerbron. Hej blåst. Lite kaxigt med kortärmat. La in tummarna i handflatorna, men det blev ju inte lillfingarna gladare av. Men sen ner mot Bergsundstrand, och där mer i lä. Tog sen Årstaviken och upp på Söder och sen ner mot Slussen och gick i mål på 1.18, kanske 17 km, kanske lite mindre. Aldrig mätt upp ordentligt här. Lite casual så där. Så noga är det ju inte med metrarna. Är ju vägen som är målet. I alla fall när man känner att man sprungit långsamt.

Blev ju en rätt lång lunch. Men käka på tio minuter. Och tänkte jobba mer i kväll.

På bussen hem läste jag lite i Lars Gustafssons, Berättelser om lyckliga människor. Gustafsson är en favorit. Mästare i vemod och en slags torr upsaliensisk humor med filosofisk udd. Dessutom löpare.

Sid 102, ”Det fanns alltid höjdpunkter. Ögonblick när han alldeles tydligt kunde se att det är i meningslösheten som Det Stora börjar, att varje god plan bär sin egen död inom sig och att vi föds och förnyas i varje ögonblick där vi förmår att överge oss själva. Det märkliga är, naturligtvis, att en sådan där serie löpningar, tre eller fyra morgnar i rad, nästan alltid handlar om samma sak. Man tänker det, man nästan drömmer det, medan man springer. Sedan glömmer man det hela dagen. Och nästa morgon är det där, tillbaka igen”.

Sug på den, ni. Och majoriteten av löpare, tror jag bestämt, kan införlivas i kategorin ”lyckliga människor”. Åtminstone när de löper …

Det var visst vackert väder när jag var borta. Det brukar det vara. Och så är man hemma igen. Och allt som vanligt.

10 C, och lätt strilregn. Grejen är att jag gillar det. Korta tights, långärmat, vindväst. Och en keps (!) med långt brätte. När man springer droppar det nerför brättets kant, och där kan man springa och inbilla sig att man befinner sig bakom ett vattenfall. Lite som Fantomen. Och att man springer som Fantomen (när Fantomen springer, står blixten stilla …. fritt ur minnet ….)

Var lite orolig för formen. All massage i Portugal i all ära, där var ju en del långluncher också. Och portugiserna är bra på vin (och väldigt generösa). Både rött och vitt. Och grönt. Som Vino Verde. Iskallt, lätt bubblande, under ett parasoll, en lätt bris från havet, 30 C. Väldigt trevligt. Men kanske inte optimalt för att toppa formen.

Så lite orolig var man. Men alldeles i  onödan. Synd lönar sig.

Eller var det kanske all massage som gett effekt? Spaeffekten? Eller kanelbullen från Thelins hemma hos kära mor på förmiddagen? En sådan där jättelik en, gjord mer på smör än mjöl. Benen kändes i alla fall riktigt sprittande.

Valhallavägen ner, sen mot Frihamnen, och uppför backen och förbi Djurgårdens träningsplan, och förbi Hundkyrkogården och runda Hundudden med Måsholmen till vänster, sen över promenadbron över Djurgårdsbrunnskanalen, sen åt vänster och ut mot Blockhusudden. Vidare längs Saltsjön, sväng till höger strax innan kafét, och över ängen längs vägen (vad den nu heter, glömmer det alltid), och så den rejäla backen upp mot Rosendal och ner mot Djurgårdsbrunnsviken. Där till höger och de andra backarna upp mot Rosendal, sen vidare mot Djurgårdsbrunnsbron och ut längs Djurgårdsbrunnskanalen. Framme vid gångbron igen, och över, och tillbaka längs Djurgårdsbrunnskanalen, förbi Djurgårdsbron och vidare upp i backen där Benny Andersson bor i Villa Lido (brukar vråla , ”Benny, Benny, Benny, give me a penny” … melodi Money, money, money, … men han är aldrig hemma) och framåt längs vattnet förbi Sjöfartsmuseet och ända fram till Djurgårdsbron. Där upp för Narvavägen  i ungefär 800 m mot Karlaplan, suger rätt bra, sen vänster längs Karlavägens alle´. Och strax hemma. 17 km, snitt 4.30. Än finns det hopp …

Banan, en av världens vackraste. Tveklöst. Inte minst nu. Allt det ljusa gröna. Galna fåglar i träden. Luften koncentrerat syre.

Borta bra, men hemma bäst!