Blogg

Klagenfurt – Race Review 2017


Hej!

Det var lite av en chansning köra Klagenfurt. Ni som läste förra inlägget vet att jag fick eller drog upp en redan svag länk/skada i vaden. En s.k. gubbvad var ett faktum. Har haft känningar där tidigare men denna gång blev det allvarligare och kunde inte löpträna som jag borde under den sista månaden före race. En av mina största styrkor eller talanger är att jag på väldigt kort tid kan komma i form. Tyvärr går det åt andra hållet också. Har inte i modern tid testat på det så det var värt ett försök. Strunta i Klagenfurt för att köra Kalmar istället var heller inget alternativ. Gjorde det bästa av saken och startade. Det festliga var att det enda som inte krampade eller gjorde ont sista 18km på löpningarna var just höger vadmuskel…

Kommer inte skriva en lång race report då jag anser det finns tillräckligt många berättelser där skribenten berättar hur bra simningen & cyklingen gick men ”tyvärr” hände nåt efter 1h på löpningen och där tog jakten på den åtråvärda Kona slotten slut. Tänkte däremot snabbt ge tävlingen en snabb recension för er som är sugna på signa på inför 2018.

Klagenfurt, Österrike är en förtrollad plats. Vackert så det gör ont och människorna här är trevliga. Staden är en turiststad men de försöker inte lura besökarna på pengar utan det är relativt billigt i europeiska mått. Hatar man Nirvana finns massvis med charmiga Hostels att bo på hyfsat nära race center, dock behöver man en hyrbil. Ta med barnen fungerar utmärkt så det finns massvis med somriga aktiviteter hitta på. Sjön är varm och det är stränder & bryggor överallt. Stor risk för att det är varmt på tävlingsdagen. Vi hade superväder men om solen är framme blir det hett. Vi hade 20-22 grader mestadels mulet, lite vind & stundtals sipprande regn.

Tävlingen i sig då?

Simningen är i sötvatten, klar men relativt varm så finns viss risk för våtdräktsförbud. Vi ”klarade” oss precis. Swimskin är inte att föredra i sötvatten på en hel Ironman. Det tar inte bara längre tid genomföra utan suger även mer energi ur kroppen då man tappar mycket av sitt vattenläge. Testa får ni se i er lokala sjö. Klagenfurt är ett av världens största lopp mätt i antal deltagare så även om det är rolling start samt masstart i Fast Wave (300 pers) så var det stökigt och bråkigt i vattnet. Inför 2017 var banan omgjord något för att vara på korrekt distans, detta gällde även simningen så några supertider blir det inte längre. Första 3000 meter är i sjön, avslutande 900 i en smal kanal som påminner om Djurgårdskanalen i Stockholm.

Cyklingen har två loops på en vacker ondulerad bana som innehåller tre ganska elaka backar. Vad som gör tiderna snabba är väldigt långa utförspartier samt mesiga domare. Tävlingen lockar till sig duktiga cyklister och pga det stora antalet som startar blir det svårt om inte omöjligt för deltagarna separera sig. De ständiga kullarna gör att fälten dras ihop och dras ut så visst överseende är väl ok men jag såg inte en enda deltagare få penalty och då låg många i min närhet direkt på framförvarandes hjul under långa platta sträckor. Helt klart ett underbetyg och när det handlar om tätklungor som slåss om slots samt medaljer är det katastrof. Värst var damproffsen som jag passerade på vägen som gärna åkte bakom starka herrar från AG eliten som drog förbi. Hon som senare vann hade sina fina löpben att tacka för det. Alltså snabb bana i tid mätt men absolut tuff. Hade flera 4-7 minutare i 310-330 watt (min tröskel) för ta mig över diverse kullar och hålla eventuella förföljare borta. De hade ändrat på en vändpunkt så 180km stämmer rätt bra, 1600 höjdmeter.

Löpningen är platt och har två loops även den. Varierande och lättlöpt, påminner faktiskt en hel del om Kalmar. Bra publikstöd längs många partier. Vi hade som sagt bra förhållanden men kan tänka mig den kan bli ganska varm om solen tittar fram. En av de absolut bästa löpsträckorna jag sprungit på. Speciellt då jag hatar korta loops & upprepningar. 2-3 loops är idealiskt. Målgången är helt sjukt bra, får alla känna sig som världsstjärnor. Det enda som höll mina tårar tillbaka var min sopiga måltid.

Slutsats: Som de flesta andra europeiska race i juli, värmen är ett orosmoment. Gillar man stora spektakulära race med påkostade expon och mängder av triatleter som invaderar stan så är detta ditt race. Förvänta dig dock inget snällt eller rättvist lopp, banan är tuff och folk är duktiga. Lägstanivån i den här delen av europa är hög, får oss svenskar se rätt alldagliga ut. Ganska få slots till Kona, 45 stycken men det var många roll downs för de äldre herrarna. 35-39 samt uppåt. Var ofta 6-7st per grupp som tackade nej eller inte dök upp. Tiderna här liknar Kalmar så inget ställe där de delar ut personbästa på heller även om det är snabbt. Min dom är – ett absolut måste trots allt om man är en Ironmannörd som jag är, men ärligt talat så är fortfarande Kalmar i denna kategori minst lika bra och bra mycket enklare åka till som svensk. Dessutom slipper man den sydeuropeiska hettan. Best guess, jag kommer tillbaka hit.

Ni hittar mina resultat & kartor över loppet på Strava eller Ironman.com

Ciao!

Nelker


Nr 6 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sommar, sol och löpning! Smarta tips inför semesterträningen
  • Känn  in farten med enkelt test
  • 11  snabba skor i stort test
  • Frida Karlssons favoritpass
  • Så rehabtränar du Löparknät
  • Dopingreglerna ALLA ska ha koll på
  • Allt om löpningen på Friidrotts-VM
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Äntligen dags för världsmästerskap!
Blogg

Äntligen dags för världsmästerskap!


Väntan är över. Världens bästa löpare får äntligen mötas igen i ett världsmästerskap, för första gången på tre år. Här är allt du behöver veta om löploppen och sändningstiderna, stjärnorna som slåss om medaljerna – och våra svenska hopp.

Friidrottens anor sträcker sig långt bak i tiden. De flesta av våra moderna institutioner var knappt tilltänkta när de gamla grekerna tävlade mot varandra i löpning, kast och hopp. Trots det är världsmästerskapen i friidrott en relativt ung företeelse. Det dröjde faktiskt till 1983 innan de första officiella världsmästerskapen hölls i Helsingfors. Dessförinnan klassades olympiamästaren även som världsmästare. 

Sedan dess har 17 världsmästerskap hållits, senast i Doha, Qatar, 2019 – innan coronapandemin satte stopp för friidrottsfesten. Det innebar bland annat att de världsmästerskap som skulle ha genomförts förra året flyttades fram till i år. Därför blir 2022 ett galet år där mycket ska tas igen. I mars avgjordes först inomhus-VM och i augusti genomförs EM i München. Däremellan tar friidrotts-VM för första gången klivet över Atlanten till det stora landet i väst, närmare bestämt till Eugene i Oregon den 15–24 juli.

USA är utan tvekan den mest framgångsrika nationen på friidrotts-VM. De dubblar lätt nästa nations, Kenyas, medaljskörd. Men det har aldrig blivit något VM på hemmaplan – USA är betydligt mer kända för sina stora maratonlopp och sin universitetsfriidrott än för stora arenatävlingar för de professionella friidrottarna. 

Att det 18:e världsmästerskapet skulle tillfalla Eugene, Oregon, känns trots allt helt naturligt. Det är inte för inte som Eugene kallas ”Tracktown USA” – arenan Hayward Field kan närmast liknas vid ett Mecka för friidrottsfans. Det var här Nike grundades av Phil Knight och dåvarande University of Oregon-tränaren Bill Bowerman. University of Oregon har också en rik friidrottshistoria med stjärnor som 800-meterslöparen Joaquim Cruz, tiokamparen Ashton Eaton, medeldistanslöparen Matthew Centrowitz och medel- och långdistanslöparen Galen Rupp. 

Anknytningen till Nike har cementerat Eugene, som ligger två timmar söder om Portland, som det solklara hemmet för friidrott i USA. Bara ett stort internationellt mästerskap har saknats. Inför arrangörskapet har också arenan Hayward Field fått ett ansiktslyft. De klassiska läktarna på långsidorna har fått ge vika för en ny, hypermodern arena vigd åt friidrotten – där vi kommer att få se världens bästa friidrottare göra upp den 15–24 juli. 

Friidrotts-VM på SVT, 15–24 juli
Friidrotts-VM sänds på SVT. Förmiddagspassen startar 18.00 svensk tid och kvällspassen börjar 02.00 på natten och håller på till cirka 05.00.
Du hittar preliminära sändningstider (svensk tid) per löpgren längre ned i artikeln. OBS! Datumen är tävlingsdag lokal tid, de svenska tv-sändningarna för kvälls/nattpassen blir då på natten/morgonen nästföljande dags datum.
Läs mer och se uppdaterade sändningstider på svt.se

800 meter

D kval 21 juli: 02.10 (morgonen 22 juli)
D semi 22 juli: 03.35 (morgonen 23 juli)
D final 24 juli
: 03.30 (morgonen 25 juli)

H kval 20 juli: 02.20 (morgonen 21 juli)
H semi 21 juli: 04.00 (morgonen 22 juli)
H final 23 juli
: 03.10 (morgonen 24 juli)

Stjärnorna 

En som redan har vunnit på Hayward Field är hemmahoppet Athing Mu. Det är svårt att tro att den gängliga olympiamästarinnan bara är 19 år gammal. Förra året vann hon både de amerikanska universitetsmästerskapen på 400 meter och de amerikanska OS-uttagningarna, tillika nationsmästerskapen, på 800 meter i just Eugene. Faktum är att hon de senaste två åren bara har förlorat ett enda lopp, och det var på 400 meter inomhus. Hennes 1.55,04 är amerikanskt rekord och det är svårt att se hur någon ska kunna utmana henne. 

Silvermedaljör i Tokyo var brittiska Keely Hodgkinson, då bara 19 år gammal. Hon har gått från klarhet till klarhet och innehar med sina 1.55,88 från OS-finalen det brittiska rekordet, vilket hon tog från legendariska Kelly Holmes. 

Regerande världsmästare från 2019 är Halimah Nakaayi, Uganda. Hon har inte visat på den klassen de senaste åren, men tog brons på inne-VM i mars. Vann där gjorde en annan amerikan, Ajee Wilson. Hon hade det amerikanska rekordet fram till Athing Mus genombrott och hoppas säkerligen kunna utmana om en medalj på hemmaplan.

Nästan alla som ställer sig på startlinjen till herrarnas final på 800 meter kommer kunna utmana om medaljerna – så tight är det. Den regerande världsmästaren, amerikanen Donavan Brazier, såg ut att kunna etablera sig som herre på täppan på distansen – men fjolåret blev en gigantisk flopp med missad OS-plats. Han har sett ut som en spillra av sitt forna jag och har lämnat ett vakuum i toppen. 

Kenyas Emmanuel Korir vann OS i fjol före sin rutinerade landsman Ferguson Rotich. Båda kan utmana om guldet i Eugene. En annan spännande afrikan, Nijel Amos, brakade in i världstoppen redan för tio år sedan. I OS-finalen i London satte han juniorvärldsrekord bakom den seniorvärldsrekordsättande David Rudisha. Amos delar fortfarande tredjeplatsen som världens snabbaste på distansen genom världshistorien med Sebastian Coe, men några fler medaljer i globala mästerskap har det inte blivit. Det som talar till hans fördel är att Botswanalöparen Amos faktiskt är bosatt i Eugene och kommer känna sig som hemma på Hayward Fields snabba banor. 

Andra potentiella medaljörer är Elliot Giles, Storbritannien, Clayton Murphy, USA, Patryk Dobek, Polen, och så förstås guldmedaljören på årets inomhus-VM, Mariano Garcia, Spanien. Svenska hoppet Andreas Kramer (se nedan) har slagit flera av de löparna – och kan vara med och slåss om medaljerna.

Svenskarna 

Det svenska rekordet på 800 meter på damsidan innehas av Lovisa Lindh. Efter att ha fått nobben av Sveriges olympiska kommitté, SOK, inför Tokyo-OS – trots klarad kvalgräns – var hon sugen på revansch. Men trots att hon klarade VM-kvalgränsen på 1.59,50 i fjol blev hon inte uttagen till årets VM i USA heller, då friidrottsförbundet inte ansåg att hon var i tillräckligt god form med ett par veckor kvar till VM. Nu får vi hoppas att hon orkar ladda om för EM i stället i augusti.

Lovisa Lindh blev inte uttagen till VM. Foto: Deca Text & Bild

På herrsidan har Sverige en etablerad världslöpare på 800 meter i Andreas Kramer. Det stora genombrottet kom 2018 med en silvermedalj på EM i Berlin. Sedan dess har Andreas varit ett stående inslag på världsscenen. Han har fullkomligt pepprat med tider under Rizak Dirshes gamla svenska rekord, men fullträffen på de globala mästerskapen har uteblivit. 

Senast åkte han ut i försöken, vilket han även gjorde i fjolårets OS. På inomhus-VM i mars visade däremot Andreas att han blir att räkna med i Eugene. Han sprang då in som 5:a med klar medaljkänning. 

Är det lättare att se dig själv slåss om medaljerna när du vet att du har slagit de flesta medaljaspiranterna vid något tillfälle?

– Det är klart att det hjälper. Framför allt känner jag till vad de andra har för styrkor och svagheter. Kommer jag till ett mästerskap i bra slag vet jag att jag har alla möjligheter. Sedan är det många steg man ska klara av i ett mästerskap och då gäller det att vara fokuserad hela tiden. Alla som är där är i sin bästa form och allt ska avgöras under några få dagar, säger Andreas Kramer.

Hur håller du dig kall under loppen?

– Jag försöker ha med mig olika taktiker in i loppet som jag och min tränare Per Skoog har diskuterat på förhand. Sedan försöker jag följa taktiken så gott det går, men ibland sätter andra stopp för upplägget och då är det bara att acceptera läget och anpassa sig till ett annorlunda scenario. I slutändan handlar allt om att springa snabbare än alla andra.

Vad slår högst, en EM-medalj eller en VM-final?

– Silvermedaljen från EM är jag stolt över. Där uppfyllde jag ett av mina mål, att ta en internationell medalj. Sedan dess har jag haft med mig vetskapen om att jag kan vara stark i mästerskapssammanhang. Tar jag mig till en VM-final är jag väldigt stolt över det också. Då är jag topp-8 i världen och har alla chanser att förbättra det under ett enda lopp. Själv har jag svårt att avgöra vad som slår högst, men det behöver jag heller inte bestämma. Utåt sett tror jag alltid att medaljer uppskattas mer, oavsett sammanhang!

1 500 meter

D kval 15 juli: 03.10 (morgonen 16 juli)
D semi 16 juli: 04.05 (morgonen 17 juli)
D final 18 juli
: 04.50 (morgonen 18 juli)

H kval 16 juli: 03.30 (morgonen 17 juli)
H semi 17 juli: 04.00 (morgonen 18 juli)
H final 19 juli
: 04.30 (morgonen 20 juli)

Stjärnorna

På damernas 1 500 meter handlar det om en kamp mellan väletablerade löpare. Fyra namn har dominerat grenen i flera år: Sifan Hassan, Faith Kipyegon, Gudaf Tsegay och Laura Muir. 

Nederländernas Sifan Hassan försökte sig på en makalös trippel i Tokyo: 1 500, 5 000 och 10 000 meter. Hon tog hem de längre sträckorna, men fick ge sig mot Faith Kipyegon och Laura Muir på 1 500 meter. Hon är dock den regerande världsmästaren från Doha, där Etiopiens Gudaf Tsegay tog bronset. Tsegay vann också enkelt årets inomhus-VM och innehar tillika inomhusvärldsrekordet. 

Faith Kipyegon, Kenya, är dubbel olympisk mästare och har ett tidigare VM-guld i samlingen. Som en av de absolut mest rutinerade mästerskapslöparna någonsin kommer hon aldrig kunna räknas bort från guldet. 

Brittiskan Laura Muir har ett OS-silver och ett VM-silver, men har aldrig fått kliva högst upp på pallen i ett globalt mästerskap. Muir sätter gärna själv upp tempot om ingen annan gör det och väntar inte på att det ska bli en spurt det sista varvet. Kanske är Eugene hennes mästerskap? 

Av dessa fyra medaljkandidater är Sifan Hassan det största frågetecknet. Hon har redan börjat flytta fokus mot de längre sträckorna, men kanske är lockelsen i att försvara guldet från Doha alltför stor? Ett varningens finger höjs även för hemmalöparen Ellinor Purrier St. Pierre. Hon tog ett stort kliv förra säsongen och dominerade distansen på de amerikanska OS-uttagningarna.

På herrsidan har 1 500 meter dominerats av Timothy Cheruiyot, Kenya, och Jakob Ingebrigtsen, Norge, de senaste åren. Cheruiyot är regerande världsmästare, men Jakob Ingebrigtsen vann OS. Jakob slog dessutom världsrekord inomhus i vintras – men förlorade överraskande på inne-VM mot Samuel Tefera, Etiopien. 

Primärt står kampen mellan den rutinerade kenyanen Cheruiot med det långa steget och den norska superstjärnan Ingebrigtsen, men Tefera kan absolut blanda sig i striden om segern. Väljer Jakob dessutom att dubbla med 5 000 meter blir uppgiften ännu tuffare för norrmannen. Andra löpare att se upp för är britten Josh Kerr som tog en aningens oväntad bronsmedalj i Tokyo och gick under 3.30. Landsmannen Jake Wightman är dessutom alltid farlig. 

Den flitigaste 1 500-meterslöparen är annars helt klart australiensaren Stewart McSweyn. Trots drösvis med lopp både på den europeiska touren under sommaren och under den australienska säsongen, när vi har vinter, gör han aldrig ett dåligt lopp. Den fleråriga formtoppen verkar dock ha lagt sig något i och med en riktigt usel inledning på sommarsäsongen. Hittar han tillbaka får man dock räkna med den modiga McSweyn. 

Hemmapubliken har en olympisk mästare från 2016 att hoppas på i Matthew Centrowitz. Han har inte visat samma kapacitet på sistone, men med rötterna på University of Oregon kommer han säkerligen göra allt i sin makt för att utmana om en medalj. Bästa amerikan i fjol var annars en annan ”Duck” (University of Oregons maskot): Cole Hocker som vann både de amerikanska universitetsmästerskapen och OS-uttagningarna 2021. I OS blev han 6:a.

Svenskarna 

Svenskan med störst chans att klara kvalgränsen till 1 500 meter på 4.04,20 är Yolanda Ngarambe. Hon har redan gjort 4.07 ett par gånger i år och kan få en kvotplats på sin världsranking. Även klubbkompisen i Tureberg, Hanna Hermansson, kan ha en chans att kvala. Båda är sedan en tid tillbaka baserade i USA och kommer inte ha några problem med tidsomställningar och det varma sommarvädret.

På herrsidan är det största svenska namnet Kalle Berglund tyvärr inte aktuell för start. I stället får vi sätta våra hopp till att Johan Rogestedt eller Emil Danielsson kan klara den mycket tuffa kvalgränsen på 3.35,00 – eller ta en kvotplats via världsrankingen.

5 000 meter

D kval 20 juli: 01.25 (morgonen 21 juli)
D final 23 juli
: 03.25 (morgonen 24 juli)

H kval 21 juli: 03.10 (morgonen 22 juli)
H final 24 juli
: 03.05 (morgonen 25 juli)

Stjärnorna

Damernas 5 000 meter är en öppen historia, och utfallet kommer bero mycket på vem som väljer vilken gren. Flera av de bästa 1 500-meterslöparna är kompetenta även på 5 000 meter. Sifan Hassan vann i Tokyo i fjol och det är troligt att 5 000 meter kan bli hennes huvudgren 2022. Hennes spurt kan ingen matcha när toppformen har prickats. 

Regerande mästare är Hellen Obiri, Kenya, som tog silvret bakom Hassan i Tokyo. Obiri är rutinerad och har två VM-guld samt ett guld på terräng-VM i prishyllan. Kan hon matcha Hassan över det sista varvet? 

Bronset i Tokyo togs av en annan 1 500-metersstjärna, Gudaf Tsegay, Etiopien. Om hon dubblar kan hon mycket väl återupprepa den placeringen i Eugene. Världsrekordet hålls däremot av en annan etiopiska, Letesenbet Gidey. 

Glöm heller inte bort Burundis Francine Niyonsaba. Hon tvingades att lämna sin paradgren 800 meter då hennes testosteronnivåer överskrider de högsta tillåtna. På de längre sträckorna finns inga sådana regler och hon har redan visat framfötterna på distansen på OS. 

Att välja en favorit i herrarnas 5 000-meterslopp görs inte heller det i en handvändning. Precis som på 800 meter så är det vidöppet – och det handlar inte bara om Kenya mot Etiopien. Världsrekordhållaren Joshua Cheptegei, Uganda, vann OS och Etiopiens Muktar Edris är regerande världsmästare från Doha. Den enda som fanns med på båda de pallarna var Kanadas Mohamed Ahmed. Och fjolårets världsetta var Jakob Ingebrigtsen, Norge. 

Att välja ut de bästa löparna i den här skaran är i bästa fall en gissningslek. Då har vi inte ens nämnt rutinerade Hagos Gebrhiwet, Etiopien, fjolårets sensation Mohamed Katir, Spanien, Ahmeds landsman Justyn Knight, spurtstarke Selemon Barega, Etiopien och mångsysslaren Jacob Kiplimo, Uganda. Alla dessa kan ta hem guldet – men kan lika väl åka ut i försöken i den benhårda konkurrensen. 

Hemmahoppet ställs främst till bronsmedaljören från Tokyo, Paul Chelimo. Den kenyafödda Chelimo fick ett idrottsstipendium i USA och erbjöds medborgarskap efter att ha tjänstgjort i armén. En annan amerikan på uppgång är Grant Fischer, som har stor erfarenhet av att tävla på Hayward Field.

Svenskarna 

Sverige har två starka damnamn på sträckan: Meraf Bahta och Sarah Lahti. Meraf, som har både ett guld och ett silver från EM på 5 000 meter och det svenska rekordet på 14.49,95, lämnade dock återbud till VM med ett par veckors marginal på grund av en hälskada. I stället hoppas hon kunna springa EM i München i augusti.

Meraf Bahta avstår VM på grund av skada. Foto: Deca Text & Bild

En som redan har sprungit under VM-kvaltiden i år är Sarah Lahti. Hon flyttade upp som tvåa genom tiderna i Sverige, framför Sara Wedlund, med 15.04,87 i ett regnigt Birmingham. Där finns det mer i tanken. Frågan är snarare om 10 000 eller 5 000 meter får mest fokus, och om hon prioriterar EM eller VM? 

Efter många år utan tydliga stjärnor på 5 000 meter har Sverige helt plötsligt flera namn på herrsidan som kan utmana om en plats i VM-truppen. Suldan Hassan slog nästan Anders Gärderuds svenska rekord på 5 000 meter 2020, och både Emil Millán de la Oliva och Andreas Almgren har varit under 13.30. 

Hetast för tillfället är dock Emil Danielsson, son till svenska rekordhållaren på den dubbla sträckan, Jonny Danielsson. Emil slog till med 13.25,62 i ett lopp i USA i april och tog sig upp som 7:a genom tiderna i Sverige. Kvalgränsen är tuffa 13.13,50, men det finns kvotplatser genom världsrankingen.

10 000 meter

D final 16 juli: 21.20
H final 17 juli
: 22.00

Stjärnorna

Att springa 10 000 meter kan bli det ultimata kraftprovet i Eugene. Varma julidagar i kombination med ett tidsprogram som ska passa europeiska TV-tittare kan göra att de 25 varven avgörs under en stekande sol. 

På damsidan lär de som tröttnat på att höra om Sifan Hassan bli besvikna. Även här kommer hon vara en av favoriterna – om hon väljer att ställa upp. Världsrekordet hålls av Letesenbet Gidey på 29.01,03 som var tvåa bakom Hassan senast på VM. Hassan är också regerande olympisk mästare, där Gidey tog bronset. 

På den olympiska pallen placerade sig Kalkidan Gezahegne på silverplats – en etiopiska som numera representerar Bahrain. Hon behöver inte ta sig igenom de brutala etiopiska uttagningarna för att få tävla i Eugene, vilket kan visa sig viktigt. En annan intressant löpare är Hellen Obiri, som lär vara Kenyas starkaste kort och framför allt blir farlig om loppet avgörs på det sista varvet.

På herrsidan har kampen på 10 000 meter ofta stått mellan Kenya och Etiopien, men de senaste åren har ett annat östafrikanskt land flyttat fram positionerna rejält: Uganda. Deras främsta löpare, Joshua Cheptegei, slog Kenenisa Bekeles ”omöjliga” världsrekord 2020, är regerande världsmästare och vann OS på halva distansen. Hans landsman Jacob Kiplimo var världsetta i fjol och tog brons på OS bakom Cheptegei. 

Etiopiern Selemon Barega är regerande olympisk mästare och har en av de absolut vassaste spurterna över det sista varvet. Hans landsman Yomif Kejelcha kan också springa vansinnigt snabbt när klockan ringer och kan bli farlig – om han orkar hänga med fram till avgörandet. Räkna inte heller bort deras landsman Berihu Aregawi, som inte är lika spurtsnabb som Barega och Kejelcha men är extremt tempostark. Han kan försöka springa ifrån övriga med flera kilometer kvar. 

Andra spekulanter på medaljerna är bland annat Kanadas Mo Ahmed, Storbritanniens Marc Scott och hemmalöparen Grant Fisher, som sänkte det amerikanska rekordet till 26.33,84 tidigare i år. 

Svenskarna

Även på 10 000 meter har Sarah Lahti påvisade kvaliteter. Hon är tvåa på distansen genom tiderna i Sverige efter Bahta, och kan springa under kvalgränsen på 31.25. Sarah har två OS och ett VM på sträckan med en 12:e placering som bäst. Värmetoleransen kommer fälla avgörandet för svenskan som kan plocka mycket de sista varven på de som faller offer för en hård, tidig satsning.

Sarah Lahti, här före Meraf Bahta och Yolanda Ngarambe, är Sveriges främsta hopp på 10 000 meter. Foto: Deca Text & Bild

För svenskt deltagande på herrsidan skulle Jonny Danielssons svenska rekord behöva sänkas med nära halvminuten, vilket inte är speciellt troligt i dagsläget. Men de ivrigaste spekulanterna på en sådan bragd är nog i så fall Suldan Hassan och Emil Millán de la Oliva.

3 000 meter hinder

D kval 16 juli: 19.35
D final 20 juli: 04.45 (morgonen 21 juli)

H kval 15 juli: 02.15 (morgonen 16 juli)
H final 18 juli: 04.20 (morgonen 19 juli)

Stjärnorna

Hinderlöpningen har historiskt dominerats av Kenya. De har dock fått stå tillbaka de senaste åren för andra nationers framfart. På damsidan är Beatrice Chepkoech är förvisso regerande världsmästare, men senast på OS vann Ugandas Peruth Chemutai och bästa kenyan var Hyvin Kiyeng som trea. 

På båda de prispallarna har en amerikanska funnits. Senaste på VM var Emma Coburn tvåa, precis som Courtney Frerichs var på OS. En medalj på hemmaplan skulle slå otroligt högt, men de har båda inlett säsongen trögt. 

Den som har inlett säsongen bäst är kenyanskan Norah Jeruto, numera tävlandes för Kazakstan. En annan vass kenyanska är Celliphine Chepteek Chepsol. 

Det främsta europeiska intresset finner vi i Tysklands Gesa Felicitas Krause. Hon tog brons senast på VM och har dominerat europeiska mästerskap i många år. Hon är alltid bra på mästerskap och kommer hitta en väg för att blanda sig i medaljstriden i Eugene. 

På herrsidan heter den regerande mästaren Conseslus Kipruto, Kenya, som sedan VM 2019 har tävlat ytterst sparsamt och därför är ett stort frågetecken inför 2022. Men med både VM- och OS-guld på meritlistan går han inte att räkna bort. 

Soufiane El Bakkali, Marocko, har annars varit den bästa hinderlöparen de senaste åren och vann fjolårets OS. Där slog han Lamecha Girma, Etiopien, en ohyggligt vass löpare både över hinder och på platten. El Bakkali är en lite mer utpräglad hinderlöpare och brukar kunna skaffa sig ett försprång över vattengraven, men får se upp med Girmas spurt. 

Kenyanen Benjamin Kigen var 3:a på OS och är världsetta. Landsmannen Abraham Kibiwot och etiopiern Getnet Wale är också utmanare. En outsider är Finlands Topi Raitanen. Han var 8:a i fjol på OS och kan spurta mot de bästa i världen.

Svenskarna 

Sverige står utan en hinderlöperska som kan ta en VM-plats, men vi har några unga tjejer som kan utmana på framtida mästerskap. På herrsidan har däremot hinderlöpning alltid varit en svenskgren. Vi har starka anor från Anders Gärderuds och Dan Glans tid, med Mustafa ”Musse” Mohamed som den klarast lysande stjärnan i modern tid.

Tomrummet efter maratonsatsande Musse har så sakteliga fyllts med yngre förmågor, och på fjolårets OS tävlade inte mindre än tre svenska herrar på sträckan – tyvärr utan finaldeltagande. 

Bäst av svenskarna på OS var faktiskt den yngste, 24-åringen Simon Sundström. Han gjorde mästerskapsdebut i seniorsammanhang och placerade sig som 30:e löpare i försöken. Med erfarenheten av ett OS i ryggen vet han vad som väntar i Eugene och skulle kunna omvandla det till en sensationell finalplats. 

Simon Sundström var bäst av svenskarna på 3 000 meter hinder på OS i Tokyo. Foto: Deca Text & Bild

Vad kan du ta med dig från Tokyo-OS i satsningen mot VM i Eugene?

– Att ha gjort ett stort mästerskap gör förhoppningsvis att jag kan konservera energin till loppet bättre och vara mer fokuserad på det jag kan påverka själv, både under uppladdningen och loppet. Det är lätt att bli uppslukad av yttre faktorer på och inför större mästerskap, säger Simon Sundström.

Vi har alltså tre hinderlöpare i världsklass i lilla Sverige. Emil Blomberg är mest rutinerad med ett OS, ett VM och en finalplacering på EM. Han siktar troligen främst mot EM senare under sommaren, men har chans på final om han ändå beslutar att satsa mot VM. 

Vidar Johansson har det bästa personbästat i trion. Hans 8.18,31 placerar honom som 4:a genom tiderna i Sverige, placeringen bakom Dan Glans, och han har också tävlat flitigast av svenskarna. Vidar har kvaltiden till VM, men behöver visa form för att springa i Eugene. Liksom de andra svenskarna har han chans att nå finalen i Eugene, men kan välja att lägga mer energi mot EM.

Simon Sundström, hur är det att utmana de bästa i världen – men ändå inte vara säker på att bli bästa svensk?

– Det är kul och positivt att vi kan pusha varandra och normalisera de högre nivåerna för att tillsammans ta ännu större kliv. 

Maraton

D final 18 juli: 15.15
H final 17 juli
: 15.15

Stjärnorna

VM hålls oftast i stora, tätbebyggda städer. Eugene är ett undantag med sina 170 000 invånare, knappt större än Linköping. Maratonloppet kommer därför att avgöras på en mer naturskön bana än normalt i VM-sammanhang. Det 14 kilometer långa varvet ska springas tre gånger och går genom Eugene och grannstaden Springfield. Precis som på 10 000 meter kan värmen spela en avgörande roll under maratonloppen, men av den anledningen startar de också tidigt – strax efter klockan 6 på morgonen (lokal tid). 

Damernas regerande världsmästare, Kenyas Ruth Chepngetich, återvänder för att försvara sin titel. Hon vann Chicago maraton i oktober och i Nagoya så sent som i mars. Chepngetich 2.17.08 är fjärde bästa maratontid genom tiderna. En annan av Kenyas fyra representanter är Judith Jeptum, som vann årets Paris maraton. 

Etiopiens lag är inte ännu uttaget, men bästa etiopiska i fjol var Degitu Azimerav med 2.17.58. En annan utmanare skulle kunna vara kenyafödda israeliskan Lonah Chemtai Salpeter som gjort 2.18.45 i år. 

USA har två starka hemmalöpare som kan utmana de bästa afrikanerna. Molly Seidel, som du kan läsa en intervju med i julinumret (6-22) av Runner’s World, tog ett bragdartat brons på OS i Tokyo i fjol. Hon har inte en tid som är jämförbar med de bästa, men springer smart och tufft – vilket brukar löna sig i mästerskapen.

Molly Seidel, USA, är det stora hemmahoppet. Foto: Puma

Hennes landsmannina, 37-åriga Keira d’Amato har kommit från nästan ingenstans och kan utmana de bästa i världen i juli. Keira d’Amato tog en lång paus från idrotten och gjorde en civil karriär innan hon halkade tillbaka in på löpningen med en maratonsatsning. I januari slog hon sitt personbästa med nära 4 minuter och satte ett sensationellt amerikanskt rekord på distansen med 2.19.12.

På herrsidan har Etiopiens Lelisa Desisa inte gått i mål i något av sina tre senaste maratonlopp – inklusive fjolårets OS. Som regerande världsmästare har han en friplats till VM-loppet, men frågan är om han utnyttjar den? Han skulle i alla fall slippa att möta världsrekordhållaren och olympiamästaren Eliud Kipchoge, som väljer att inte springa VM. 

Kanske kommer Nederländernas Abdi Nageeye och Belgiens Bashir Abdi till VM för att försvara sina medaljer från OS? I Kipchoges frånvaro lutar Kenya sig främst mot Geoffrey Kamworor. Den trefaldiga halvmaratonvärldsmästaren och dubbla terrängvärldsmästaren är en van mästerskapslöpare och har farten som behövs om en spurt avgör loppet. Etiopiens trupp är inte spikad, men Tamirat Tola har varit stabilast de senaste åren och har 2.03.39 som bäst. 

USA har inte varit lika starka på maratondistansen som på friidrottsbanan under en lång period. Galen Rupp är den klart mest namnkunniga av amerikanarna som uttalat satsar mot Eugene. Han känner också väl till staden då han har tävlat för University of Oregon och sprungit flertalet amerikanska mästerskap. Rupp har en silvermedalj från OS i London på 10 000 meter och ett OS-brons i maraton från 2016. Personbästat lyder 2.06.07 och förra året var han 8:a på OS i Tokyo. Han kommer att göra allt i sin makt för att frälsa hemmapubliken och lämnar inget åt slumpen.

Svenskarna 

Maratonloppen på mästerskapen är vanligtvis fulla av överraskningar. Utan farthållare brukar VM-loppen kunna vara mer ryckiga och kräva sina offer längs med vägen. Den som springer ett jämnt och klokt lopp kan därför prestera långt över förväntat.

Vår bästa svenska, Carolina Wikström, är klar för start. Hon har gjort två halvmaror i år, samt ett maraton i Amsterdam på 2.29.51. Hennes 2.29.56 från Stockholm maraton i fjol sticker dock ut som en betydligt vassare prestation i närtid. I fjolårets OS-mara sprang Carolina in som 22:a – en ypperlig prestation. 

Carolina Wikström är klar för VM-start. Foto: Deca Text & Bild

Även om Hanna Lindholm inte formellt var uttagen när detta skrivs, räcker även hennes meriter och tider för att hon ska bli det – hennes personbästa är 2.28.59 Så med största sannolikhet har vi två svenskor till start på VM-maran.

På herrsidan kommer Sverige att representeras av David Nilsson. Han är tack vare sina 2.10.09 från Valencia 2020 inkvalad till mästerskapet. Sedan dess har han gjort en mara på fina 2.14.33 i Stockholm i höstas. David har satsat på flera halvmaratonlopp och vässat farten på bana. I april sprang han 61.56 i Berlin halvmaraton och gjorde 28.39,96 på 10 000 meter.

David Nilsson representerar Sverige i herrarnas maratonlopp. Foto: Deca Text & Bild

Den flitigt tävlande Högbysonen Nilsson sprang VM både i Peking och London, med en 36:e plats som bäst. I likhet med Carolina Wikström kan han ta en fin placering med ett väl avvägt lopp. Det finns många skalper att hämta under det sista 14-kilometersvarvet.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Kanske ditt sommarmål?


Monkeybar, eller armgång, är tungt. Jättetungt till och med, eftersom du måste hänga i en hand i taget, och det är ta mig tusan ingen barnlek. Eller jo, det är ju precis det det är! Min son är grym på armgång. Kanske för att han har gjort det mer än jag och kanske för att han inte har en barlast mitt på kroppen som heter kurvor, kanske en kombination. Oavsett så är han bättre än jag på armgång. Det är långt ifrån alla gym som har en armgångsstege i taket, men de flesta utegym har det, så passa på att tränaa på det här i sommar! Det är grymt bra träning och roligt att träna på.

Lycka till!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

12 minuter löpning? Skämtar du?


Jag är inte en natural born runner och jag har faktiskt lärt mig att acceptera faktum och gett upp alla ambitioner att springa. Min kropp har tackat mig för det här beslutet genom att ge mig löparmage så fort jag springer längre än någon kilometer. Det går verkligen inte! Som tur är drabbas jag inte av det under tiden som jag springer, jag behöver alltså inte leta upp en mer eller mindre lämplig buske och uträtta mina behov där, utan jag får ont i magen när jag väl är hemma. Jag springer dock ändå ibland. För att jag gillar att vara ute i naturen. Men längre än 5K kan det inte bli, för då finns risken för buskbajs.

Så, nog om mina toalettbestyr. Oftast när jag springer nuförtiden handlar det om shuttleruns på gymmet, alltså fram och tillbaka från vägg till vägg ungefär 30 meter. Det är en rimlig mängd även om man ska göra 5×6 shuttleruns eller så. Idag skulle vi göra 60 – på ett bräde! Dagens pass kunde ha blivit en mental smäll på käften eftersom det bestod av nästan uteslutande flås. Det var:

Inom 12 minuter: 90 kcal Airdyne, var 90e sekund 1 excentrisk lean back pullup (5 sekunder ner)

Inom 12 minuter: 60 shuttle runs, var 90e sekund 4 tunga ryska kettlebellsvingar

Inom 12 minuter: 1450 meter rodd, var 90e sekund 5 sekunder kontrollerat handstående

(Här ovan ser du mig ro med ganska risig teknik. Jag skyller på att jag var trött.)

Det var alltså 36 minuter uppdelat på tre 12-minutare. Ingen extra vila, utan vilan är den tid som blir över när du är klar med det du ska hinna på de 12 minuterna. När du är klar med 90 kcal airdyne är du klar och får vila tills det har gått 12 minuter, och då är det bara att börja på nästa. Under tiden du håller på får du små break var 90e sekund och gör det som står.

60 shuttleruns är ingen fest. Jag var svinarg efter 25 och tänkte att jag aldrig skulle kunna hinna alla 60 inom 12 minuter med alldeles för tunga svingar mellan. Men det gick. Airdyne (Assautbike, Airbike, Asshole bike… Hatat barn har många namn) var inga problem, bara drygt, och rodden kombinerat med handstående var ju rena rama njutningen jämfört med löpningshelvetet. Under rodden och efter passet kände jag mig tokstark, som en amason!

Passet går ju att variera i evighet – håll på med något konditionsmässigt och gör avbrott varje hel minut eller så och gör en styrkeövning. Men gör bara korta breaks. Typ, spring i 12 minuter, varje hel minut gör du 1 pistol per ben eller en wallwalk.

Enjoy!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

When the going gets tough


De senaste veckorna har träningen präglats av en hjärnonas kamp; springa eller inte springa har vart den ständiga frågan. Anledningen till det har vart en krånglande hälsena. Det började smyga sig på redan i maj men eskalerade förra veckan när jag körde tre relativt hårda fartpass utan att vila speciellt mycket däremellan. Hälsenan är den sista kroppsdel jag vill ha ont i, tar mycket hellre känningar av ett löpar- eller hopparknä för det kan jag hålla i schack och vet hur jag ska förhålla mig till men hälsenan? What the fuck. Kanske drar jag för stora växlar av det hela, jag har ju sprungit mer eller mindre varje dag utan att det förvärrats men det är ändå nånting som ligger och gnager inför varje pass. Förvärrar jag det genom att fortsätta springa? Jag vet inte. Från början fattade jag inte riktigt vad det var, trodde först det var hälen som spökade, men sen kom jag plötsligt ihåg att jag hade ju ont i samma hälsena för ganska exakt ett år sen. Hela förra sommaren var det samma visa och då fortsatte jag å springa tills det helt plötsligt försvann och det är lite därför som jag har kört på som vanligt, mer eller mindre. Men ändå. Den känns ju inte tipp topp. Långt ifrån. Varje gång jag reser mig och ska börja gå ser det ut som jag skitit på mig för jag måste liksom gå på hälarna och halta mig fram tills det släpper. Dessutom är jag så pass trycköm att jag knappt vågar röra hälsenan för då ilar det typ i hela kroppen. Mornarna är värst. Det konstiga är att löpningen funkar. Det känns lite stelt till en början men sen släpper det oftast efter 8-10min och jag kan springa som vanligt och jag har heller aldrig känt nån smärta i samband med löpningen. 

Har ju ändrat lite i träningen den senaste tiden – fler korta intervaller i högre fart – och är ganska övertygad om att det är en del av förklaringen. Det är farten som dödar, inte mängden. En 18mils vecka är inga problem men tre fartpass….ett tecken på att gamm-kroppen inte är gjord för det här. Men men…when the going gets tough, the tough gets going. Det är nu det gäller att vara stark och inte vika ner sig. Hälsenan ska definitivt inte få stoppa mig från ett nytt PB i Berlin men jag ska försöka vara smart ändå. Dra ner lite på farten ett tag och försöka rehaba den där sketna senan så gott det går med excentriska tåhävningar och foamroller. Köra mer lugn distans. Kanske köpa nya skor också och börja springa i rejält dämpade skor istället för å envisas med att springa i racedojor hela tiden.

Trots hälsenan så har de senaste veckorna sett ut så här:

V24
Måndag: 5x5min @3.24
Tisdag: Distans 20,3km
Onsdag: Styrka
Torsdag: 7x3min @3.14
Fredag: Distans 20km
Lördag: 5x2000m @3.30
Söndag: Långpanna 30km

V25
Måndag: Styrka
Tisdag: 3 x (6min – 3min), totalt ca18km
Onsdag: Distans 21km
Torsdag: 8x1000m @3.28
Fredag: Distans 20,3km
Lördag: Distans 15km
Söndag: vila

Igår kväll sprang jag faktiskt ett lopp som en del i min nya fartträning och trotsade alla känningar. Idioti eller genialiskt? Det återstår väl att se. På förhand lät 3000m bana kanske inte direkt som den bästa medicinen för en öm hälsena men jag unnade mig faktisk en hel vilodag i söndags bara för att vara på den säkra sidan och har nog heller aldrig vart så noggrann med uppvärmningen som igår.

Löparnas kväll 3000m bana – en distans som jag aldrig ens övervägt att testa men när det nu anordnades så fanns det liksom ingen ursäkt till att inte delta. Det är ju det här som jag måste bli bättre på. Joggade upp i 8-9km hemma på mjuka skogsstigar i lugn fart utan känningar innan jag åkte in till stan med en stor klump i halsen och försökte tänka positivt men det var svårt. Den enda förväntning jag hade var att det skulle göra ont. Tiden sket jag egentligen i. Dunkade Billy Ocean’s ”When the going gets tough” på högsta volym och försökte visualisera hur jag hade gott om krafter kvar på slutet och avslutade sista hundringen på 15s. Det gick sådär. Det enda jag egentligen kunde tänka på var den obehagliga smaken av mjölksyra och smärtan som väntade.

Var på plats en halvtimme innan start och joggade några varv runt banan, körde några stegringslopp och fick upp pulsen. Lite dynamisk stretch och rörlighet och sen var det dags. 7,5 varv och total ångest. Väderförhållandena var nästintill idealiska. Vi var ett tiotal som sprang i det första heatet och det var en hel del snabba killar som skulle göra ner mot 9min. Själv var jag mest inställd på att överleva och inte bryta. Hade tänkt öppna relativt kontrollerat för att ha lite krut kvar i benen till dom sista varven men det gick åt h-e. När startskottet ljöd så stack jag iväg som ett spjut och tänkte efter 200m att det här känns ju rätt bra men sen kom verkligheten ikapp. Rullgardin ner. Första kilometern på 3.17 men sen var det ren och skär överlevnad. När nån skrek ”3 varv kvar” var jag helt övertygad om att jag inte skulle orka. Kände fradgan runt munnen och tänkte att nu kommer hjärtat snart att explodera. Övervägde starkt att kliva av i det ögonblicket men började tänka på Billy Oceans ord och nånting fick mig ändå att fortsätta. Försökte verkligen trycka på under det sista varvet men det gick inte alls. Korsade mållinjen och slängde mig på marken.

När jag hämtat mig efter några minuter kollade jag klockan som sa 10.20. Just då sa det mig ingenting, jag var mest nöjd med att jag genomförde loppet och överlevde. Med tanke på att det här var första gången som jag sprang den här distansen så var tiden inget jag hade tänkt på innan, jag ville bara försöka pressa kroppen och det lyckades jag i alla fall med. Det här var en helt annan form av smärta och trötthet jämfört med marathon, nånting som jag inte vart i närheten av tidigare. Och det var ju också syftet. Om det blir en nästa gång så ska jag försöka putsa den här tiden men nu vet jag ju i alla fall hur det känns. Egentligen hade jag velat ligga kvar där på banan ett tag till men det fanns det inte tid för. B-heatet skulle köra igång direkt efter vår målgång så det var bara att resa sig upp och springa bort till starten för att hjälpa till med tidtagningen. Och det var en betydligt skönare känsla att stå vid sidan om, klocka varvstider och studera alla plågade ansikten jämfört med att springa själv.

Hälsenan höll i alla fall, det blev inte värre och det var också ett av målen. Nu blir det nog lite lugn distans några dagar, en jävla massa rehab och sen kan jag förhoppningsvis köra igång med fartpassen igen. Jag förväntar mig absolut inte att den ska bli helt bra utan bara så pass bra att jag kan springa på som vanligt utan att oroa mig inför varje pass. Att det är öm är väl nånting jag får lära mig att leva med ett tag. Så länge den håller ihop till Berlin så är jag nöjd.

/Hörs 


Antal kommentarer: 1

Tomas

Jag har haft problem med båda mina hälsenor. Första gången fortsatte jag springa trots att jag hade liknande känningar som du. Till slut gick det inte längre. Det blev ett år av rehab. Jag var ihärdig med excentriska tåhävningar men tyckte inte det hjälpte. Samma smärta varje morgon. Det som istället gjorde att jag kunde börja springa vettigt igen var efter stötvågsbehandling kombinerad med tejpning av sjukgymnast.

När jag fick ont i andra hälsenan kände jag igen smärtan och förstod direkt allvaret. Sprang inte ett steg efter det. Samma procedur följde men denna gång sprang jag obehindrat igen efter fyra månader. Lycka till!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Midsommarträning


Jag är långt ifrån en badkruka, förra julen badade jag i sjön dagen före julafton – ja, utan bastu, men den här midsommaraftonen krävdes det lite fysisk aktivitet för att jag skulle kunna doppa ner hela kroppen i den kyliga vattnet. Jag satte raskt ihop ett litet pass med 5/5 strikta kettlebellpressar, 10 boxhopp och 15 kettlebell high pull. Och så körde jag fem varv av det. Det var superskönt och tog typ ingen tid alls. Sedan var det inga problem att inviga nakenbadsäsongen.

Vill du köra samma pass? Kul!

Pressar: Ska du inte göra fler än 5 per varv gäller det att vikten motsvarar det du orkar just 5 reps med. Det är lätt att fega lite och ta för lätt. Se också till att du inte börjar svanka. Spänn magen, rumpan och låren när du pressar. Då minskar också risken för att du hjälper till med benen. Pressa upp vikten så att armen hamnar nära örat så att du inte pressar utåt.

Boxhopp: Inte så mycket att säga. Hoppa, landa mjukt och kliv ner för att skona hälsenorna.

Kettlebell high pull: Stå så att kettlebellen är precis mellan fötterna och greppa handtaget med båda händerna. Benen är ordentligt böjda. Pressa med benen och när kettlebellen har bra fart drar du den upp mot hakan med händerna. Någonstans mitt på vägen upp finns skrevet – akta det. Jag talar av egen erfarenhet när jag säger att en tung kettlebell inte alls bör komma i hög hastighet underifrån och smälla i med full kraft. Det kändes som att jag skulle klyvas på mitten och muffen blev helt blå och svullen. Akta, helt enkelt. Jag brukar sätta ner kb:n lite längre bak och liksom göra en lätt sving så att den kommer några centimeter ut från mufftrakten. Se bara till att det inte blir en full sving, för då kan du liksom lika gärna göra svingar. Vilket naturligtvis också är bra, men bestäm dig för vilken övning du gör. Inte båda. Samtidigt.

 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*