Linus är en trollopraktor



I morse när klockan ringde i svinottan var det inte för att rusa upp och cykla till gymmet utan för att ta mig till stationen och åka till Hudiksvall. Nej, det är inte bara en nöjesresa – eller det beror väl på vad man lägger i ordet nöje. I våras träffade jag Linus Johansson i Åre och han fick ta hand om min skoliosrygg i en timme. Jag har tidigare bloggat om det här, det gjorde fruktansvärt ont, det han gjorde. Han är sjukgymnast (eller Friskgymnast som han själv kallar det)i botten och har sedan gått utbildningar i hur bindväven gör att kroppen sitter ihop och jobbar nu med myofascial manipulation (alltså manipulaiton av bindväven). I Åre gtog han hand om mig i en timme och gned bindväven från fötterna och upp och drog i revbenen. Samtidigt som jag svettades ymnigt av smärta fick jag en känsla av att han visste exakt vad han gjorde och att han visste precis vad jag behöver. Min kropp drar snett, jag kan inte stå upp stilla utan att få andnöd och krypningar i hela kroppen, jag har periodvis ont i ryggen när jag har varit stilla en stund. Jag har gått hos många duktiga personliga tränare och naprapater, men jag har aldrig gett ryggen en rejäl omgång – inte låtit någon ta ett större grepp om den. Nu har Linus två dagar på sig, fem timmars behandling.

Han började med att ställa frågan varför jag är där och jag blev helt ställd. ”Men det vet han väl”, tänkte jag. ”Jag är ju helt ramsned!”

Efter lite lirkande kom jag fram till att jag är här för att jag känner mig obekväm och lite stel i min överkropp. Det är som att jag inte får plats i den, som om jag har en bur från höfterna upp till armhålorna. Inte ont, direkt bara ibland. Mer en obekväm känsla.

Efter en granskande okulärbesiktning i små kläder där Linus antecknade och fotade och konstaterade att fötterna och skuldrorna skötte sig, var det dags att hoppa upp på bänken.

 

Här visar Linus pedagogiskt på vilket sätt jag är sned. Man lär sig hur mycket som helst genom den här behandlingen.

Jag tänker inte gå igenom exakt vad han gjorde. Vissa saker har gjort oerhört ont, andra har gjort lite mindre ont och ytterligare andra har varit sköna. Han berömde mina fötter och sa att de förmodligen är anledningen till att jag kan funka så bra som jag gör, trots att jag är så sned. Och att jag har nästan osannolikt lika långa ben. Han sa att jag sköter mig i alla ytterlägen av kroppen – fötterna, axlarna och huvudet. Där är allt som det ska och där ser man inte alls att något är knas. Men där emellan är det kaos. Bland annat roterar mina lårben inåt, men inte mina underben och mina fötter är neutrala jämfört med underbenen. Det här skulle tacklas från fötterna och uppåt.

 

IMG_0641.JPG

Här visar Linus hur mina ben är roterade med hjälp av några gulliga små träben.

Smärtans topplista för dagen:

  1. Dika ur mellan IT-bandet och Biceps femoris genom att dra fingrarna skithårt längs baksidan på låret.
  2. Skapa lite utrymme på framsidan av smalbenet. Innan han satte fingrarna där sa han också ”Nu går vi in i ett mörkt område.”
  3. Hård press högst upp på lårbenet, från insidan på låret, vilket Linus glatt presenterade som ”Nu ska vi in i sjuan!”.

Sköna topplistan för dagen:

  1. Vrida bröstkorgen rätt genom att pressa och styra vänster halva år vänster och låta höger halva hjälpa till.
  2. Lunch.
  3. Alla lätta händer som gör att man känner sig både varm och trygg.

Bland det sista Linus gjorde var just att vrida och styra bröstkorgen rätt. Jag har tidigare haft väldigt utstående revben på vänster sida, som en följd av skoliosen. Han drog i revbenen, pressade och styrde vänster bröstkorgshalva bakåt och uppåt och tittade på resultatet. ”Här har det hänt grejer!”

Jag tittade ner själv och kunde knappt tro att det var sant! För första gången på 25 år ser jag likadan ut på båda sidorna av bröstkorgen! Han förstod nog inte hur lycklig jag blev. För första gången sedan jag fick skolioskorsett när jag var 13 år har någon gjort något med min överkropp som gjorde skoliosens effekter mindre. Vilket kliv! Han är magisk, en trollkarl. Eller som min kompis sa, att han måste vara en trollopraktor.

Nu har vi kört tre och en halv timmes behandling, vi har en och en halv timme kvar, men det kör vi i morgon. Då är det ryggradens tur. Snart ska jag iväg till nyöppnade iBalans här i Hudiksvall och träna. Det blir grymt att få röra på min nya kropp, men jag är också oerhört trött och skulle helst vilja lägga mig ner och sova. Det tar på krafterna att vara hos Linus.

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Idag behövde jag henne



 

Jag har alltid haft fler killkompisar än tjejkompisar och så är det fortfarande. Jag kommer, av någon anledning, bättre överens med män än kvinnor. Men, det finns undantag. Sådana där fantastiska kvinnor som är så härliga och begåvade att man liksom ramlar lite granna baklänges. Monika Björn är en sådan. Hon var en av de första jag intervjuade när jag började jobba på Fitness Magazine, något av året kring när Sundsvall brann och Bält frös. Nej, inte fullt så länge sedan, men det var väl ungefär elva år sedan. Hon var redan då en stjärna på träningshimlen och körde framför allt mycket uppskattade spinningklasser, både på gym i Göteborg och på event. För bara ett par veckor sedan höll hon sin sista spinningklass och om man kollade på sociala medier kunde man tro att hon hade dött – folk fyllde sida upp och sida ner med hyllningar. Snacka om poppis. Nu är hon en av de skönaste yogisarna i Sverige och ligger bakom bland annat Yoga for Athletes och Hot Mojo tillsammans med Johanna Andersson.

Ok, så varför skriver jag det här? Jo, för jag träffade Monika idag – vi fotade yoga med henne till nummer 2 av Women’s Health, och jag blev som alltid jätteinspirerad av att hänga en stund med henne. Vi pratade jobb, spännande projekt, livet och träning. Och just idag var det värt lite extra. När världens största mansgris har fått positionen som världens mäktigaste man, med kvinnofientliga politiker i vår riksdag och i många andra parlament i världen och det känns som att feminismen just nu kämpar i motvind och tvingas bakåt är det lätt att misströsta. Men genom att träffa och prata med kvinnor som Monika som har driv och inte tänker ge vika inser jag också att det bästa sättet att tackla all skit är att leva som vanligt, driva framåt och aldrig, ALDRIG, sluta kämpa för allas lika värde.

Och mer då? Jo, tack. Jag tränade i morse och det var svinkul! Fyra AMRAPS på 3 minuter som vi körde två gånger. En minut vila mellan varje:

A. 15 armhävningar + 150 meter rodd

B. 7 toes to bar + 15 boxhopp

C. 12 KB-svingar med 24 kilo + 6 kcal Assault bike

D. 8 sprawls + 60 meter löpning

Det var svettigt och jätteflåsigt men väldigt kul. Tills jag hade 15 sekunder kvar av andra varvet på B och tänkte ”Jag hinner ett par toes to bar till”, hoppade upp och slet förstås upp handen. Så jädra typiskt. Nu är det bara att sköta den och se till att den läker ordentligt.

Kram på er!

 

Och så stod jag där i bara sport-behå…



 

Du har kanske sett att vår första Träningsbibel ligger ute i affär nu. Det känns så himla roligt och jag är säker på att du kan hitta rejält med träningsinspiration för hela våren. Som några av er har sett är det jag som är på omslaget också. Det är också jätteroligt och känns mycket märkligt. Det är första gången jag är på ett omslag och att mötas av sin egen blick i kassan på ICA känns väldigt ovant och lite konstigt. Ännu konstigare känns det att jag står i 9000 affärer i Sverige och visar magen. Det här var inte alls min plan när jag blev tillfrågad att vara på omslaget. Det här med att köra i princip bar över är inte alls min grej, så jag såg framför mig att jag skulle ha tajts och linne på mig. Jag kände mig inte alls i form att stå med bar mage och jag har egentligen inte haft det som mål heller, att vara i bar-mage-form. Jag vill träna för att må bra, inte för att visa upp mig. Desstuom är min rygg så sned att det brukar se konstigt ut om jag inte har något på överkroppen.

Men vad hände?

När jag skulle fotas (på min födelsedag faktiskt) stod vi och valde kläder. AD-Ann-Sofi blev förtjust i den orangea sporttoppen och de blå tajtsen och gav dem till mig. ”fast jag vill inte stå med bar mage…” försökte jag. ”Varför inte då? Prova.” kontrade Ann-Sofi. Jag satte på mig kläderna och både hon och redaktionschefen Nina utbrast ”Ja, så fint!”

Och plötsligt stod jag där framför kameran – i bar mage. ”Det här var ju precis det jag inte skulle göra”, tänkte jag. Men det är lätt att bli smickrad till att göra något man kanske inte hade tänkt. Tyckte de att det såg tillräckligt bra ut var det väl det.

Nu tycker ju jag att det borde gå att sälja en tidning utan att modellen på omslaget visar magen, men jag är också medveten om att hud säljer, det är en verklighet vi får leva med i vår branch. Det jag kan gilla med omslaget på Träningsbibeln (förutom att det är världens största egoboost) är att jag inte är pinnsmal, att jag faktiskt har lite fett på kroppen. Inget sexpack, ingen utmärglad kropp utan en som gillar att träna, som är stark utan att för den delen också späka sig. Jag hoppas att det ska kunna vara inspirerande för många.

Så, kom och köp!

(Och jag är medveten om att jag har varit helt frånvarande från bloggen länge nog nu. Dags för bättring!)

Bota nojan med ett omslag!



 

Igår fyllde jag år. Jag älskar att fylla år, men tycker att det är sådär att bli äldre. Jag ska inte hymla med att jag har lite åldersnoja och 38 kändes plötsligt lite gammalt. Nu blev det så att det väldigt lämpligt dök upp en fotografering igår, en omslagsfotografering till vår träningsbibel som kommer ut i januari. Och jag fick plötsligt vara på omslaget! Och finns det något bättre sätt att bota sin åldersnoja än att fota sitt första omslag? Nej!

Håll utkik i affärerna i januari 🙂

Namaste online



 

Sats onlinetjänst innehåller massor av träningspass du kan köra hemma eller där det passar dig bäst. I onsdags fick jag vara med och testa ett nytt yogapass med Johanna Andersson, Vinyasa flow, som också kommer att finnas i onlinetjänsten. Johanna var lika mysig och proffsig som vanligt och fick allt att se så där enkelt ut som bara en riktigt skicklig yoga kan. Och jag kände mig osedvanligt stel och klumpig. Jag försökte desperat skylla på att jag åt antibiotika, men det blir man ju inte stel av. Nej, jag var nog bara stel och dålig helt enkelt.

Och vad gör man då åt det? Jo, man ser till att köra mer yoga så att man blir bra på det till slut. Och hur gör man enklast det? Jo, online. För mig är online-lösningen jättebra eftersom jag har svårt att lägga tid på att åka iväg och köra yoga. Men ibland har man ju en halvtimme över då man annars kanske hade suttit i soffan och glott på teve. Då kan du ju lika gärna köra ett yogapass då och då.

Vi får se om det blir så, men intentionen finns där. Framför allt nu under julen ska jag försöka att göra det.

 

Annars vet jag att Johanna Andersson står där och pekar uppfordrande på mig. ”Yoga, god damn it!”

Ibland måste man backa och andas. Och kissa blod.



 

Ibland känns det som att man ska kissa på sig. Hela tiden. Oftast heter eländet urinvägsinfektion. Jag har haft det en gång tidigare, för ett par år sedan, och då drogs jag med eländet och försökte bli av med det på egen hand i nära nog en vecka innan jag sökte hjälp och fick antibiotika. I fredags kväll var det dags igen. Frös och kände mig ruggig och när jag kom hem från en krogsväng kunde jag liksom inte kissa nog.

På lördagen fortsattde det och på eftermiddagen gjorde det fruktansvärt ont. Jag drack bisarra mängder citronvatten och tranbärsjuice. Då kändes det bättre och jag trodde att jag hade övervunnit sjukdomen. Men nej. På söndagen slog den tillbaka med besked och jag kissade blod. Dags att ringa till doktorn i morgon, tänkte jag.

En kompis förbarmade sig då över mig och berättade om appen Kry. Där kan man prata med läkare inom några minuter och få recept på medicin vid enklare tillstånd. BRILJANT! En kvart senare hade jag recept på antibiotika utskrivet och kunde hämta ut det på apoteket. Hungrigt stoppade jag i mig det första pillret redan i bilen och på kvällen kände jag mig lite bättre. Då gjorde det inte lika ont längre. Nu mår jag nästan helt bra, men är trött. Immunförsvaret jobbar ju på full fräs, så nu är det vila som gäller.

Jag har ändå varit på gymmet för att röra lite lätt på mig och sträcka ut, mest för att min rygg ska må bra. I går gjorde jag till exempel Turkish getups med en lätt medicinboll på öppen hand. Det är svårt med kul, testa!

Jag ska fortsätta ta det lugnt resten av veckan så att jag låter kroppen vila och återhämta sig. Glöm inte att lyssna på kroppen och backa ibland.