Luleå nästa!

   Jag kände att jag hade gjort vad jag kunnat träningsmässigt under första veckan på La Palma. De sista dagarna innan loppet är det inte mycket mer att göra än att vila, men de här dagarna är oftast väldigt jobbiga och dagen innan stora lopp så brukar jag ganska ofta känna mig som sämst. Det är som om kroppen vill spara precis all energi tills det är dags och dagen innan loppet kände jag mig supertrött och osugen på att röra mig. Jag tyckte inte ens det var skönt med en liten ”skaka loss” jogg på några km och jag börjar undra hur det alls skulle vara möjligt att förflytta en sådan kropp. Som tur är har jag vant mig vid att jag ganska ofta kan bli på det här sättet, väldigt trött, omotiverad och osugen på att tävla.

   Klockan fem i tre ringde klockan som var helt onödig att ställa eftersom jag ända inte sovit en blund, utan bara legat och väntat. Några koppar kaffe och lite lätt frukost och sedan iväg på en timmes bilfärd till starten som skulle gå på sydspetsen av ön. Pannlampor, mörker, gnistrande stjärnor och förväntan i luften mötte mig på startplatsen och simsalabim är kroppen och huvudet i racemood. Efter bara några minuters jogg kändes kroppen mjuk och redo. (Annars är jag alltid stel som en pinne på morgonen) Jag njuter av att befinna mig på en startlinje med en nummerlapp på bröstet, hel och frisk och med möjligheten att få gå in i mig själv och uppleva både ett inre och yttre äventyr.  Just det där ögonblicket reflekterade jag sällan över tidigare och det var först förra året det verkligen slog mig (och jag skämdes nästan för det) hur mycket jag älskar att befinna mig på en startlinje.

   Starten går och 2000 personer ska under 200 meter upp i en kort asfaltsbacke, runda en fyr och in på en liten stig. Lätt kaotiskt och i mörkret är det svårt att hålla reda på de andra tjejerna och placeringar. Efter 7 km uppför i vulkansand passerar vi en by där precis alla har gått ut på gator och torg för att heja och det ger extra energi för ytterligare 15 km löpning uppför i vulkansand. När det börjar ljusna efter en timme lägger jag undan pannlampan och när jag inte ser någon en bra bit framför mig antar jag att jag leder. Min plan var inte alls att gå ut i ledningen utan avvakta i alla fall fram till första kontrollen vid 24 km och sedan gå hårt nästan 27 km innan nerförslöpningen. Nu får jag dock stå mitt kast och fortsätta försöka trycka på och hålla ledningen så länge jag kan.

   Efter 2.45 h kommer jag till första kontrollen och får ett mottagande värd en vinnare. Det är mängder av folk på plats för att heja och jag har en flyktig tanke om att vad skönt det hade varit om det här hade varit mål. Istället så byter jag snabbt mina vätskeflaskor och tar en gel. Jag har bestämt mig för att tidigt börja med att inta energi och sportdryck och inte vänta med det tills halva loppet har gått. Fylla på innan jag känner behovet för att inte drabbas av några svackor. Jag håller mig bra till min plan och jag får i mig fyra gel, 1,5 l sportdryck och 2 l vatten under loppet vilket är bra för mig. Jag försökte mig även på en bar, men att tugga och springa uppför är ingen lyckad kombination. 

   Nästa 27 km går totalt även uppför, men mindre brant och mer rullande uppför och nerför och loppet går på en vulkankam högt över molnen. Den här delen av banan gillade jag allra mest  men jag vet inte riktigt hur mycket före jag är. Till slut får jag en rapport om att jag var 3 min före efter 24 km. Inte så mycket men jag hoppas på att kunna dryga ut under den här delen som är mer löpvänlig. När jag närmar mig 51 km kontrollen som ligger på 2500 meters höjd säger någon att jag är ca fem minuter före.  Aj då, tänker jag, har det inte blivit mer eftersom det är rätt lätt för en bra utförslöpare att ta ifatt på 20 km nerför. 

   Jag gör mitt bästa utför försöker balansera mellan att inte vara allt för feg och att ta det säkert och inte riskera fall när jag leder. Det slutar ändå med en pladask bland vassa vulkanstenar och jag skär upp handen som börjar blöda kraftigt, men annars inget allvarligt och jag fortsätter men försöker ta det ännu lite säkrare. Hela vägen ner är jag rädd att någon ska komma ifatt bakifrån. Den 2500 höjdmeters långa nerförslöpningen avslutas med lite tvärbrant betong och asfaltslöpning, mumma för framlåren.

   När jag kommit ner till hamnen väntar ytterligare en vätskekontroll innan det är dags för de avslutande 5 km upp till staden Los Llanos. Nu börjar jag äntligen känna mig lite säker på segern, publiken börjar skrika la campeona istället för la chica. Krafterna tryter i sista branta backen upp mot mål och det 1 km långa raka upploppet är långt och fantastisk, kantad med människor som vill göra high five.

   Jag kunde inte ha fått en bättre introduktion till skyrunning och jag är väldigt tacksam att jag fick uppleva Transvulcania, banan, publiken och att jag lyckades göra ett riktigt bra lopp.

Väntan inför loppet

 Photo: Karolina Bazydlo

Högt uppe bland molnen på en vulkankam

 

Bara lycka! (och lite illamående : ) 

Photo:jordisaragossa

                                                                                           

 

---

   Jag har nu varit på La Palma i en vecka och försökt förbereda mig för mitt första ultralopp i bergen. Att träna för längre sträckor är något helt nytt för mig och jag får prova mig fram. Veckan har gått bra och jag har fått in över 20 mils löpning, vilket är mängdpers för mig. Eftersom jag har gjort den mesta av träningen i begen har det blivit många timmars löpning. Funderade först på hur jag skulle räkna på min träning nu, timmar, mil eller höjdmeter? Och jag kom fram till att jag vill räkna lite på allt. Att bara räkna timmar känns väldigt konstigt för mig som är van vid att tänka sträcka och fart. Men när man tränar för längre sträckor finns det ju också ett syfte att bara vara ute länge oavsätt hur snabbt och långt man springer.

    Den här veckan har jag sprungit väldigt långsamt och bara övat mig på att vara igång en längre tid igen, längsta passet blev 4,5 h och  37 km och 1800 höjdmeter uppför. Mest av allt är jag glad för att kroppen känns bra och tål att springa så här mycket! Idag ska jag vila, ligga på stranden och yoga. Sedan blir det lätt träning fram till lördag när loppet går. Det känns spännande, men lite nervöst. I dåliga stunder tänker jag att det där kommer ju inte gå eftersom det känns som om det finns så många moment jag är dålig på som att springa brant utför, gå snabbt uppför och att jag aldrig gjort ett lopp som håller på i nio timmar. Men samtidigt ska det bli en utmaning och det är en fantastisk bansträckning genom vulkansand och uppe på en vulkankam.

   Tyvärr har jag svårt för att lägga upp bilder från min mobil, men ni som vill följa mig kan gå in på mitt instagram ida1284. 

---