Luleå Stadsmara – ett stort fiasko


Jag hade hoppats på att få skriva en race report nu. Jag hade också hoppats på att få hylla Luleå Stadsmara som arrangemang. Men mest av allt hade jag hoppats på å få skriva att jag kommit hem från Luleå med ett nytt PB. Tyvärr kan jag inte skriva nåt av dem. Det sket sig skulle man kunna säga. Inte för att jag vek ner mig, för att det blev jobbigt eller för att att vädret ställde till det. Nej, idag var jag i toppform och på väg mot stordåd. Passerade milen på 37.58 enligt den officiella klockan och kände mig oberörd. Första milen kändes som uppvärmning. Ökade farten och bestämde mig för ett sub80 försök. Hade två gubbar framför mig som jag enkelt passerade under den efterföljande kilometern. Lång borta kunde jag se tätklungan på 5-6 personer med Janne Westerberg (också från Sundsvall) i spetsen och insåg att jag aldrig skulle kunna komma ifatt dom. Istället ställde jag in huvudet på att sololöpa resten av loppet. Nu jävlar! Sen hände det som inte fick hända. Vid 12km kom en korsning utan flaggvakter, höger eller vänster? Det var snitslar åt båda hållen. Jag tog vänster men kände efter ett par hundra meter att det måste vara fel. Fick panik. Fick syn på ett par funktionärer och skrek åt dom ”vilket håll ska jag springa åt?”. Dom hade ingen aning, började prata med varandra innan en av tjejerna till slut pekade in mig till ett industriområde. Det kändes ännu mera fel, men sekunderna hade redan börja rinna iväg så jag sprang dit hon pekade. Efter 500m kom hon cyklandes och skrek att hon visat fel. Då brast det totalt. Rev nummerlappen och med allt adrenalin pumpades i kroppen började jag skrika och skälla ut henne efter noter. Var flyförbannad. Skrek ännu mer. Nu när den värsta besvikelsen lagt sig så vill jag be om ursäkt till alla funktionärer som hamnade i min skottlinje på väg tillbaka till målet, men där och då var besvikelsen så enorm och total. Jag hade åkt till Luleå för en enda sak – att springa halvmaran på 80min, inte på 82 eller 83 och när jag efter första halvan t.o.m kände att sub80 fanns inom räckhåll så blev besvikelsen över en funktionärsmiss ännu större…

Men okej, jag ska göra ett försök till race report ändå. Resan upp mot Luleå började direkt efter jobbet i fredags. Har haft en riktigt bra känsla i kroppen de senaste veckorna och verkligen känt mig i toppform så förväntningarna var skyhöga på helgens lopp. I Umeå mötte jag upp brorsan som kommit med flyg från Stockholm för att också inkassera ett nytt PB. Kände mig riktigt nervös men förväntansfull och taggad när vi rullade ut på E4:an med sikte på Luleå. Nu väntade 30mils bilresa med nya Kent skivan på högsta volym. 


Strax före 21-tiden rullade vi in i Luleå och checkade in på Scandic en bit utanför stan. Det blev en ganska tidig kväll, kände mig slut efter en natts dålig sömn, tidig uppstigning, full arbetsdag och 6 timmars resa. Hade dock svårt för att somna pga nervositet och höga förväntningar på loppet. Började fundera på taktik istället. Första milen på 38.30 och sen försöka öka blev den officiella planen, den inofficiella att göra ett försök på sub80 om känslan var bra efter första milen. Efter lite funderande och studerande av bankarta somnade jag till slut.

Vid sjutiden ringde klockan. Vädret såg riktigt lovande ut. Mulet och vindstilla, helt perfet. Hotellfrukost känns alltid lyxigt och idag var ingen undantag. Åt som vanligt lite för mycket och avslutade med massa wienerlängder men kände ändå att jag hade rätt många timmar på mig att smälta det innan det var dags. Lite slösurfande i sängen, ett par toalettebesök och sen var det dags. Strax före tiotiden lämnade vi hotellet som bara låg ett par minuter från startområdet på Universitetet. Det var lätt att hitta parkering och smidigt att få ut sin nummerlapp. Fick ett riktigt bra första intryck av startområdet och organisationen, det kändes lovande. Hade nästan en timme till godo innan det var dags för start 11.15 för halvmaran.



Hade tagit på mig rejält med kläder, det kändes dessutom som det var lite regn i luften men efter bara några minuters uppjogg steg temperaturen och solen började visa sig. Har nog aldrig vart så noggrann med uppvärmningen som idag. Först drygt 20min lugn jogg, sen löpskolning och dynamisk stretch och som avslutning rätt många stegringslopp för att få upp pulsen. Kände mig varm. Bestämde mig till slut för att skippa både armvärmare och vantar vilket med facit i hand var ett bra beslut för det blev riktigt varmt under loppet. 

Med kvarten kvar var det dags att bege sig mot starten. Jag var anmäld i motionsklassen eftersom man var tvungen att vara ansluten till en klubb för att få delta i tävlingsklassen. Alla tävlingslöpare fick en liten gräddfil längst fram, svor lite för mig själv, för jag hade gärna velat starta där och sluppit trängseln men det var inte fler anmälda än att när startskottet väl ljöd så gick det rätt så smidigt att kryssa sig förbi, redan efter ett par hundra meter var jag förb dom flesta och hamnade strax bakom täten.

När jag väl lyckats få fritt utrymme bromsade jag mig själv och klockade första kilometern på 3.46. Helt perfekt, nu började loppet på riktigt. Eftersom att det inte var så många deltagare blev det ganska tidigt rätt stora luckor och gott om utrymme. Nu väntade ett par kilometerns löpning in mot stan. Låg kring 3.45-fart och strax före bron in mot centrum hade fältet spridigt ut sig rejält. På bron blåste det rätt rejält i motvind som kändes, la mig bakom en klunga men tyckte ganska omgående att det gick för sakta så istället gick jag förbi och fick ta all motvind själv men jag kände mig stark så det gjorde inte så mycket även fast farten sjönk en del. Hade rätt bra koll på alla i motionsklassen, ville gärna vinna den eftersom jag inte fick vara med i tävlingsklassen. Det var ett stort gäng nyanlända som startade i motionsklassen från Boden United, alla såg sjukt snabba ut så jag tänkte att det är kört men strax efter att centrum passerats och banan vände tillbaka mot Universitetet så plockade jag dom en efter en och kände mig urstark. Vid 8km kom jag ikapp två gubbar som såg ut att ha det tungt, tänkte ett tag att jag skulle lägga mig i rygg på dom men hörde på deras andning att dom hade det jobbigt så istället gick jag förbi rätt enkelt utan nån större ansträngning. Banan var otroligt lättsprungen bortsett från vinden, bara några enstaka motlut där man max tappade 5-10s som man å andra sidan fick igen på utförslöpningen. Vid10km passeringen var man tillbaka på Universitetsområdet och när jag passerade på 37.58 enligt den officiella klockan (38.05 enligt resultatlistan?) kände jag mig urstark. Har sprungit milen på 38 rätt många gånger tidigare men aldrig känt mig så oberörd som jag var idag. Ökade farten, drog förbi två gubbar framför och tänkte att idag är fan-i-mig min dag.

Efter 10km sprang med ett extra varv inne på universitetsområdet innan man skulle ut på samma bana som tidigare igen. Redan här började jag ana oråd. Vissa funktionärer vid vissa korsningar såg extremt ointresserade ut, istället för att tydligt peka åt vilket håll man skulle springa stod dom och pratade och skrattade med varandra, vid flera korsningar fick jag fråga vilket håll jag skulle åt försäkerhetsskull trots att det var ganska tydligt men jag ville försäkra mig om att inte springa fel. Trots fartökningen kände jag mig oförskämt fräsch när jag kom till 12km skylten och var inställd på att kriga själv i motvinden in mot stan. Det behövde jag som sagt aldrig göra…

Jag bestämde mig direkt för att inte springa tillbaka och springa rätt. Hade inget intresse av det. Jag hade åkt 60mil för att persa, inte nåt annat. Jag hade så enormt mycket adrenalin i kroppen och kände mig dessutom så fruktansvärt fräsch så därför blev besvikelsen änu större. Jag vet att jag inte är nån elitlöpare, att mina tider är rätt så mediokra och att vissa av funktionärerna säkert undrade vilken rätt jag hade att skälla ut dom på löpande band. Det var ju inte så att jorden hade gått under, men just där och då kändes det som om den faktiskt hade gjort det. Även fast jag bara springer för min egen skull och tävlar mot mig själv så lägger jag ner rätt mycket tid och pengar på min löpning. I det här fallet 120 mils resa, hotell, anmälningsavgift mm. Inte för att det egentligen spelar nån roll, det går inte att sätta ett pris på ett PB, framförallt inte möjligheten att kanske fixa sub80. Jag vet inte när jag kommer få den chansen igen. Det tog rätt lång tid innan jag lugnade ner mig, väl tillbaka i mål så stormade jag in till nummerlappsutdelningen och krävde att få prata med nån ansvarig. Fick prata med tävlingsledaren på telefon och öste på med svordomar i 5min innan jag till slut lugnade ner mig. Att jag får tillbaka startavgiften är i sammanhanget en parentes, obetydligt, jag berövades nånting dyrbarare än det idag.

Väntade in brorsan i målet som fixade sitt PB på 1.22. Han hade också sprungit fel på samma ställe men eftersom han haft fler löpare omkring sig så hade han fått hjälp att komma rätt även om han också tappade rätt mycket tid. Hörde sen av andra att det var fler än jag som sprungit fel, inte för att det kändes bättre men jag hoppas att det är nånting som Luleå Stadsmara tar till sig. Jag vet att jag som löpare har ett visst ansvar att ta reda på var jag ska springa, men när man kommer till en helt ny stad och dessutom springer på rätt fort så är det inte helt lätt att veta exakt var man ska springa trots att man studerat bankartan. Det borde ha stått funktionärer vid alla kritiska punkter på banan där vägen delade sig, åtminstone vart markerat med pilar på marken. Betalar man dyra pengar för ett lopp ska man inte behöva bekymra sig om att springa fel.

Stannade kvar ett tag i målområdet, grattade Janne till vinsten och pratade med många trevliga löpare, rätt många som kände igen mig härifrån bloggen faktiskt. Luleåborna var överlag väldigt trevliga, Luleå Stadsmara som arrangemang var också bra och trevligt men tyvärr Luleå, kan ni inte garantera att man springer rätt så går ert lopp fetbort för mig, oavsett hur välorganiserat eller trevliga ni är.

/Hörs

Oktobernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna Rätt! Långt eller kort, hårt eller lugnt
  • 6 snygga höstjackor i stor test
  • Ultralöparens smarta knep
  • Skorna som gör dig snabbare
  • Forskning: Bli bättre med bakterier
  • Hållbara maror
  • Slipp magont nu!

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 3

Anders Larvia

@Turtola: kul att du hittade hit, fullföljde du ändå? jag hade så sjukt mycket krafter när vi sprang in mot industriområdet och full fokus på att jaga ikapp den tappade tiden, hade vi sprungit rätt då så är jag övertygad om att tappet inte hade blivit allt för stort, men efter vår lilla utflykt så rann det iväg för mycket. Det blir karta nästa gång 🙂

@Kasper: skönt att du fick hjälp att komma rätt till skillnad från mig och T, förstår din ilska, hela jag kokade, mest av besvikelse för att all den energi jag sparat ihop under första varvet var helt bortkastad.

@Lina: tack, det är aldrig kul att springa fel, oavsett om man har PB i sikte eller inte. Det ska inte få hända.

@Steafn: nu blir det revansch på ASM, hade egentligen tänkt å ta det ganska lugnt, men jag känner mig i toppform och vill få ut all träning nu i vår så det kanske blir ett 2.50 försök om två veckor, har inte riktigt bestämt mig än.


Anders Larvia

@Q: Jag la ut en hel del pengar på hotell, resa och anmälningsavgift så jag har svårt å se att jag kommer skratta åt det om några år för så roligt är det faktiskt inte. Självklart fattar jag också att det inte är på liv eller död, att det här är en lek och inte särskilt allvarligt men jag har väl fortfarande rätt att få vara upprörd? Jag tycker faktiskt man ska kunna räkna med att arrangören ser till att man springer rätt, oavsett om det är NY Marathon eller ett brödrostlopp i Säffle. Betalar man pengar för att springa ett lopp så det minsta man kan kräva att inte bli vilseledd.


Anders Larvia

Tack Sten-Olof och Mattan, nu blir det fullt fokus mot ASM, bara å glömma å gå vidare!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Luleå nästa!


Efter förra veckans fiaskoinsats under Kungsholmen började genast tankarna på revansch att dyka upp. Även om jag efter omständigheterna var nöjd med att jag till slut tog mig i mål istället för å bryta så var jag långt ifrån nöjd med själva genomförandet. Satt i soffan på kvällen och var mest bitter. Ölen smakade helt enkelt inte lika bra som efter en riktig urladdning, knappt så jag gjort mig förtjänt av den. Började fundera på om det kunde finnas några andra halvmaror nu i vår innan Stockholm Marathon. Kände att jag ville ha revansch och framförallt få ut det jag vet finns i kroppen. Kom på att vi ju har en halvmara här i stan nu den här helgen. ICA loppet, 21.1km eller 10km i Sundsvall. Det kanske kunde vara nåt? Det första jag gjorde när jag kom hem förra söndagen var att sticka ut och testspringa bansträckningen. Insåg ganska snabbt att det dock inte var en bana man skulle persa på. Alla som satt sin fot i Sundsvall, staden mellan bergen, vet att det är mer eller mindre omöjligt att hitta platt sträcka i den här stan, det är tamigfan backar överallt. Så även om bansträckningen kändes hyffsat okej så avslutades den med några rejäla stigningar där man kommer tappa åtskilliga sekunder på första varvet och kanske minuter på andra varvet när tröttheten slagit till. Så tyvärr Sundsvall, det blir inget ICA lopp idag för min del även om det hade vart kul att debutera i ett lopp på hemmaplan. 

Istället blir det Craft Halvmarathon i Luleå nästa helg som är en del av Luleå Stadsmara. Har försäkrat mig om att den ska vara snabb, två varv inne i centrala Luleå som ska vara plattare än en pannkaka. Vädret skulle kunna ställa till det, förra året snöade(!) det under loppet men prognosen just nu ser lovande ut. Anmälan är gjord och hotell bokat, på fredag bränner jag och brorsan upp till Luleå för att inkassera varsitt nytt PB. Lätt värt att åka 60mil för det. Formen känns bra och motivationen är på topp. Att det bara är två veckor mellan Luleå och Sthlm Marathon bekymrar mig inte särskilt mycket, dels därför att jag vet att min kropp klarar av att återhämta sig ganska snabbt från halvmaradistansen även efter en maxinsats men också därför att målsättningen i Stockholm inte är att persa utan bara att få till ett bra lopp med en bra känsla.

Jag har börjat gilla halvmaran mer och mer de senaste åren, det är väl också en bidragande orsak till revanschlusten just nu. Tidigare var det lite av en hatdistans, för kort för att ha råd att lalla på och för långt för att kunna öppna riktigt hårt, det tog mig typ 5 Göteborgsvarv innan jag lärde mig att bemästra distansen men nu tycker jag att jag gjort det och jag känner att jag har mer i kroppen än mina tidigare 1.21. Det skulle vara en rejäl boost att få till en bra halvmara nu i vår inför sommarens sub2.50 träning mot Berlin.

Veckans träning har gått riktigt bra, har fått till några bra pass med en riktigt bra känsla och värmeböljan har lagt sig till förmån för lite mer normalt väder och normala temperaturer som gör att man inte håller på att avlida under varje pass. 

Söndag: Långpass 31km
Måndag: Distans 15km
Tisdag: Tröskel 16km @3.50min/km, totalt 22km med upp/nedjogg
Onsdag: Runacademy + transportlöpning 10km lugn fart
Torsdag: 10x1000m @3.26min/km, totalt 19km med upp/nedjogg
Fredag: Distans 20km

Tisdagens tröskel flöt på riktigt bra. Har alltid lite lätt ångest inför långa tröskelpass men i tisdags la jag bara i autopliloten på 3.50-fart och lät sen benen rulla på. För ett par år sen mätte jag upp min tröskelpuls på Fysiometrics i Umeå (med blodprover och hela kitet) till spannet 162-164 och snittpulsen i tisdags landade på 157, alltså gott om marignal så egentligen kanske min tröskelfart är ännu lite högre. Torsdagens tusingar gick också över förväntan, första gången som 10x1000m kändes lätt och kontrollerat och dessutom utan att slita. Kanske är det ett tecken på att formen infunnit sig?
 
Inventerade skoparken nyligen och insåg att det börjar bli dags att pensionera typ hälften av alla skor. Många är modeller som inte tillverkas längre så jag drar mig in i det längsta för jag vet inte riktigt vad jag ska ersätta dom med. Helst skulle jag vilja köra alla pass i DS Racer men det håller ju inte. Det kommer bli dyrt att byta ut allihopa på en och samma gång. Har skickat efter ett par Salming Distance som jag ska testa, kanske kan det vara nåt. Som tur är har jag gått och fått ”sponsring” på kläder i alla fall. I år tränar och tävlar jag i kläder som jag fått av Primus Juridik. Nån som vet om det går det att trycka på skor? 🙂

Idag blir det eventuellt löpvila, har inte riktigt bestämt mig. Benen känns hyffsat fräscha och suget att springa är stort men med tanke på halvmaran nästa helg vore det kanske smart att alternativträna istället. Imorn blir det i alla fall långpass, kanske det sista innan Stockholm Marathon. Skulle vilja få till ett pass på 3 timmar, gärna med fartökning i mitten och då behöver benen vara fräscha. Crosstrainer kanske inte är en så dum idé ändå.

/Hörs

Dagens låt: ikväll är det tydligen nåt stort spektakel i Globen som kommer ses av miljontals människor. Allt var inte bättre förr, men när det kommer till Eurovision så var det definitivt bättre förr, på den tiden när Eurovision verkligen var Eurovision och inte nån stor cirkus. Ikväll väljer jag nog finalen från 1990 på youtube istället, garanterat fri från ryska tanter med mustasch. Dessutom med den bästa vinnarlåten någonsin. Unite, unite Europe!

Kungsholmen Runt – Race Report


Idag gick det åt helvette för å uttrycka sig på ren svenska. Värmen blev en total chock för kroppen. Så varmt som det var i Stockholm idag har vi knappt ens under sommaren hemma i Sundsvall. 22 grader i skuggan och en bra bit över 30 i solen blev för mycket, särskilt med tanke på att vi nyss fått vår uppe hos oss, att gå från vinter direkt till sommar funkar liksom inte när man ska försöka prestera. Första 4-5km kändes bra men sen kom en sprängande huvudvärk och illamående pga solen och värmen och då var det bara att kasta in handduken. Tänkte bryta vid Rålis men bestämde mig till slut för att ändå jogga runt andra varvet och åtminstone ta mig i mål.

Fick en föraning om vad som väntade redan igår när jag kom ner till Stockholm. Överallt på stan trängdes folk på uteserveringar och köerna till glasskioskerna var kilometerlånga. Imorse när jag vaknade nån gång vid halvniotiden sa termometern 15 grader redan då. Det var skönt att kunna käka frulle på balkongen i shorts och tischa men en viss oro började smyga sig på. Dessutom började jag känna nervositeten komma smygandes, vilket inte hör till vanligheterna, brukar mest känna mig avtrubbad nuförtiden inför lopp. Så nervös som jag kände mig idag har jag nog inte känt sen Ultravasan förra sommaren.

Kom till Fridhemsplan strax efter 11-tiden och kände direkt jag kom upp från tuben att temperaturen hunnit stiga ytterligare ett gäng grader sen frukosten. Första synen vid Rålis, förutom alla löpare, var allt solbadande folk i bar överkropp som flockades och nu kändes det verkligen som det var högsommar på riktigt.

Slängde av mig överdragskläderna, som var helt onödigt i värmen, lämnade in väskan och började jogga upp i lugn fart. Det kändes ganska bra, nästan skönt trots värmen. Totalt ca 15min uppjogg och några avslutande stegringar. Träffade Gabriel från jogg längs Norr Mälarstrand och joggade upp med honom sista biten, han skulle gå för PB trots värmen och jag svarade lite väl kaxigt att det skulle jag minsann också göra. 

Med 10min kvar var det dags att hoppa in i startgruppen. Jag startade längst fram bland dom seedade löparna men ställde mig längst bak, ville inte riskera att dras med i nån tjurrusning. Nervositeten hade börjat släppa och nu kände jag mig mest taggad och sugen på att få komma iväg.

När startskottet kände jag mig på tårna och stack iväg med en bra känsla. Första kilometern kändes lätt, nästan för lätt, kollade aldrig på klockan men uppskattade att det kanske gick i 3.45-fart, ville öka farten och bara trycka på men intalade mig själv att det bara var dumt. När autolap pep och sa 3.33 drog jag ner på farten trots den lätta känslan, hade dragits med i för hög fart trots att jag försökte bromsa. Efterföljande kilometrar sa 3.46, 3.47 och 3.51 och strax före 5km passeringen kände jag mig riktigt stark. Hit var det otroligt lättlöpt och jag visste att banan skulle bli knixigare och jobbigare nu och ställde in huvudet på att bita ihop. 

Strax före 6km kom ett motlut vid Kristinebergs IP som jag svor över ifjol, nu var jag beredd på det och visste vad som väntade men på väg uppför kände jag hur pulsen började åka ber-och-dalbana. När jag väl tagit mig förbi den passagen kändes det som om hjärtat skulle hoppa ur kroppen. Nånting kändes fel. Började känna en sprängande huvudvärk och svor över att det var så få vätskekontroller. Drog ner på farten men det hjälpte inte alls. På väg ner mot Rålis, som är lättlöpt utförslöpning, gick det inte fortare än 4.10. Huvudvärken ville inte försvinna och dessutom översköljdes jag av ett illamående som inte heller ville släppa. Med en skyhög puls bestämde jag mig för att bryta vid varvningen i Rålis,det här gick inte. Blev omsprungen av brorsan strax före Rålis och sa att jag skulle bryta, men när jag passerade milen på drygt 39min så bestämde jag mig för att åtminstone försöka fullfölja, jogga runt sista varvet. Det kändes fel att bryta och om jag drog ner på farten kanske huvudvärken och illamåendet skulle släppa. 

La mig i typ 5-fart och det kändes okej även om pulsen var oproportioneligt hög. Nånstans vid Rådhuset mötte jag brorsan som också gett upp och var på väg tillbaka till Rålis. Övertalade honom att fortsätta och tillsammans joggade vi sista varvet i ganska behaglig fart. Hade det inte vart för att det var skugga på Karlsbergsidan så hade nog mitt huvud exploderat. Dränkte huvudet i vatten vid varje station utan nån större effekt.


Det kändes som det var många som hade problem med värmen idag. Med några kilometer kvar kom förra årets Asics utmanare Peter Svenson uppjoggades vid min sida som också hade gett upp tidsambitionerna rätt tidigt. Inne i Rålis kom jag ikapp en bekant rygg som jag jagat dom första 5km. Hade aldrig nån lust att ens försöka trycka på på slutet, jag och brorsan sprang och småpratade hela vägen in i mål. Klockan stannade på 1.29.57 men det är av akademisk betydelse.

Just nu är jag både nöjd och besviken. Nöjd med att jag inte bröt och slutförde loppet, jag gav inte upp utan fick en medalj, kanelbulle och alkoholfri öl och fick känna på stämningen i målområdet. Besviken över att värmen ställde till det, benen kändes fräscha och jag tror att jag åtminstone skulle kunna ha utmanat mitt PB i ”vanliga” förhållanden men jag visste på förhand att jag inte är gjord för att springa i värme. Det är bara bryta ihop och komma igen. nu håller vi tummarna för att termometern visar ensiffrigt den 4 juni, annars blir det jobbigt. Det blev ingen pers-bärs efter loppet men väl en gravöl. Nu glömmer vi det här och blickar framåt.

/Hörs

Kungsholmen nästa


Valborg igår och första maj idag, det brukar vanligtvis betyda vår på riktigt här uppe hos oss i norr men i år känns det som om våren aldrig vill komma. Jag klagar inte, löpmässigt gillar jag egentligen inte våren. Visst, dom första våretecknen är alltid sjukt efterlängtade och inger nytt hopp, smaken av asfalt under fötterna efter en lång vinter med snömodd är som att komma till himmelriket och ljusare dagar gör att man blir mycket piggare och orkar mer. Men bortsett från det så är jag inte så såld på våren, dels därför att det i regel blåser minst tio sekundmeter 6 av 7 dagar i veckan. Att köra intervaller med på förhand angivna farter är helt hopplöst när man håller på att blåsa bort. Dessutom är jag inget stort fan av värme. Eller jo, jag älskar sommaren och värme, men jag gillar inte att springa i värme. Och på våren blir det varmt. Man svettas. Det rinner ner i ögonen. Svider. Är sjukt irriterande. Värmen gör också att pulsen åker berg-och-dalbana och det blir oproportioneligt jobbigt att bara springa vanlig distans. Lägg till pollen på det så fattar ni. Kanske beror det mest på att man sprungit i minusgrader det senaste halvåret och vant sig vid det, våren blir nån sorts övergångsfas innan kroppen vant sig. Idag sprang jag som vanligt långpass. Vantar, jacka och långa tights. Snålblåst över Sundsvallsbron så ansiktet domnade bort en aning. Inte så dumt egentligen. 

Nästa vecka är det dags för Kungsholmen Runt. Jag har äntligen hittat motivationen och känner mig rejält taggad, det ska bli riktigt kul att få tävla på lördag igen. Förra året var jag helt säker på att jag skulle persa, det är jag inte i år. April blev en okej träningsmånad, men jag sprang både mindre volym och färre fartpass än i vintras så jag får väl förlita mig på att grunden från Barcelona träningen finns kvar. Jag kommer öppna strax under 3.50-fart och sikta på 1.20 nånting, sen får vi se om det håller hela vägen. När jag kollade startlistan i fredags så såg jag att jag hade blivit toppseedad. Tyckte att det kändes lite märkligt så jag skickade iväg ett mejl till arrangören och frågade om det hade blivit nåt fel men personen som svarade missuppfattade min fråga och trodde att jag menade att min seedningsgrundade tid från ifjol på 1.21 var på 10km så helt plötsligt var jag placerad i sista startgrupp. Efter en hel del mejlande fram och tillbaka var jag till slut tillbaka i den seedade gruppen och fick också svar på min fråga varför jag blivit seedad på en relativt medioker tid, i och med att det inte är SM i år så har dom satt gränsen till 1.22 så jag kommer inte vara ensam där framme. Fick lite panik från början när jag trodde att jag blivit felplacerad och skulle starta med eliten.

Jag var i Stockholm förra veckan på en mässa för modernt och innovativt lärande, dock så sket jag i att packa med mig löparskorna och bestämde mig på förhand för att inte springa nåt under min knappa tre dagar i hufvudstaden. Det kändes faktiskt ganska bra. Och benen var sjukt fräscha när jag kom hem därifrån i torsdags kväll. Fick med mig massa inspiration, lyssnade på inspirerande föreläsare och pratade med trevliga utställare men framförallt så gick jag upp typ ett kilo av allt godis som det bjöds på. Bästa föreläsningen stod träningsgurun Kalle Zackari Wahlström för, eller i alla fall den roligaste. Det var riktigt intressant att få lite ”bakom-kulisserna-skvaller” och få höra hans egna ord om inspelningen av ”Gympaläraren”. Kalle ville ta en selfie efter föreläsningen så självklart ställde jag upp på det. 

På torsdag är det Kristi flygare så det blir en kort arbetsvecka med klämdag på fredag, passar bra inför Kungsholmen Runt med har samtidigt panik över att hinna med all undervisning inför nationella proven som snart närmar sig. Jag tror att jag oroar mig mer än eleverna för deras betyg. Träningsmässigt blir det en lite lugnare vecka än vanligt med tanke på lördagens halvmara, vill känna att benen är riktigt fräscha nu när jag äntligen känner mig peppad och laddad. Vi ses i vimlet på Kungsholmen och håller tummarna för att det blir 8 grader, mulet, vindstilla och lite regn i luften på lördag. Då blir det 1.20.52.

/Hörs

Dagens låt: på fredag kommer Veronica Maggios nya, blir perfekt att ladda upp med den på resan ner till Stockholm. Sommarens soundtrack? Förmodligen.

 

När straffet är belöningen


I fredags när jag skulle gå hem från jobbet började det helt plötsligt vräka ner snö. Fredag eftermiddag, då är man ogärna kvar längre än man behöver men det snöade så pass mycket att jag drog mig för att överhuvudtaget ens gå ut trots att jag bor 2min från jobbet. Det var länge sen jag såg så stora snöflingor. Istället gick jag upp till personalrummet och hittade ett gäng andra kollegor där som tänkte samma sak som jag. Två koppar kaffe senare snöade det fortfarande lika mycket. Bara att gilla läget. På väg hem frågade en kollega: -”Inte ska du väl ut och springa nu i det här vädret?”. -”Eh jo. Men jag kör nog bara 2mil istället för 3″, svarade jag lite sarkastiskt. På nåt sätt är det vi som tränar som framstår som konstiga och udda och hela tiden får försvara hur mycket vi tränar. Att åka hem och sätta sig i soffan, käka pizza och bara resa sig för att fylla på chipsskålen är däremot helt okej och ifrågasätts aldrig. Att sticka ut och springa en fredagkväll efter jobbet är inget straff, inte ens när det snöar i april och man är helt slut. Klart som fan att det tar emot många gånger men det är ingen ursäkt. Jag inser också att det inte är ett helt friskt beteende, vissa skulle säkert vilja kalla det för beroende. Man är som en heroinist på jakt efter sitt fix med skillnaden att det är endorfinerna som hägrar. 

Den här veckan har fortsatt i samma spår som tidigare, dvs jag har fortfarande svårt att tagga till och köra hårt. Jag tror det har å göra med uteblivna målbilder. Just nu har jag ingen målbild alls. Jag vill springa Kungsholmen Runt på 1.20 men jag ser det inte framför mig som jag vanligtvis brukar göra inför ett lopp. Jag vill springa Stockholm Marathon bättre än ifjol, dvs sub 2.55 men just nu tänker jag mest på hur jobbig Västerbron kommer vara på andra varvet snarare än att tänka positivt. Jag tuggar på men har svårt att tända till, vill mest att det ska bli sommar så jag kan få börja med sub 2.50 träningen inför Berlin. Det är i stunder som dessa som jag ofta återvänder till Mårten Klingbergs fantastiska bok ”Tills det svartnar”. Den är helt fantastisk. Ni som inte läst den, gör det.

”Träning ska inte vara roligt/…/Om man tror att man ska på fest och får en spark på pungen istället är det klart man skiter i det” har ekat i mitt huvud hela den här veckan. Klingberg vet vad han snackar om. Att träna är sällan roligt och just nu är det inte roligt nånstans att springa men det skiter jag i och springer ändå. Det borde fler göra. För snart så vänder det igen. Helt plötsligt så kommer motivationen tillbaka som ett brev på posten. Livet handlar inte om att ha roligt hela tiden, det handlar snarare om att bita ihop. Vill man blir bättre så måste man träna hur tråkigt det än är. Kanske har det till viss del vänt. Igår körde jag 10km i min tänkta halvmarafart och det gick över förväntan. Sprang visserligen inomhus på band för att säkra upp farten, när motivationen tryter är det skönt att inte behöva göra hela jobbet själv. Ställde in bandet på 3.50min/km och sen dunkade jag på. Ingen musik, ingen tv, bara jag och mina tankar. Det kändes oförskämt lätt. Idag sprang jag långpass och helt plötsligt hade jag avverkat 33km. Det kändes också ganska lätt. Är det här vändpunkten?

På jobbet är det just nu många som håller på att gå ner i vikt. Jag har ju gått i dom tankarna också och när jag lite försiktigt antytt det vid lunchbordet så har jag mer eller mindre blivit idiotförklarad och fått konstiga, oförstående blickar utan en chans att få förklara mig. Om jag bestämmer mig för det så har det ingenting å göra med att jag tycker att jag är tjock eller är missnöjd med min kropp, det skulle i så fall bara vara för att se om det kan hjälpa mig att bli ännu snabbare. Ju mindre att släpa runt på, desto lättare och snabbare, men det är lite som att svära i kyrkan, ett inte helt legitimt skäl till att få ingå i den gemenskap som gör det pga övervikt. Därför pratar jag hellre Mehmet Kaplan eller tysk brunkol vid lunchbordet eller äter min hamburgare och mina friterade strips från Sibylla i tystnad.   

Vet inte riktigt hur jag ska få ihop mina mil nästa vecka då jag ska på konferens i Stockholm ett par dagar. Packar självklart med löparskorna men det finns en risk att det kommer bli mer öl och nätverkande i hotellbaren än löpning på kvällarna. Man vill ju inte verka allt för konstig och avvikande även fast man hellre skulle springa. Men det löser sig, sa bonden som sket i vassen. Får väl bli tidig uppstigning och morgonjogg eller kanske helt enkelt nån extra vilodag, det skulle inte vara det sämsta. Nu stänger snart ICA, måste hinna köpa lite karra som belöning efter dagens långpanna. 

/Hörs

Dagens låt: en bortglömd pärla signerad Dave Stewart från Eurythmics. Men det är Candy Dulfers saxofon som är den stora behållningen. 

Avslaget


Jag har fortfarande inte hittat den där riktiga motivationen att springa hårt och mycket igen. Barcelona Marathon blev en mycket större urladdning än jag trodde, framförallt mentalt. Har inte vart i närheten av att känna den där hungern jag hade i vintras, när varje pass var ett steg närmre slutmålet, när inget väder var dåligt och när allt bara flöt på. Har snarare känt mig mätt på löpning de senaste veckorna och haft svårt att tagga till ordentligt. Det är ett jobb som måste göras men inte så mycket mer än så just för tillfället. Har förvisso kört dubbelpass idag men det blev ganska mycket mellanmjölk. Istället förundras jag mest över hur jag kunde mata på med 13-14mil vecka efter vecka hela vintern utan att tröttna när jag just nu känner mig sliten efter betydligt mindre. 

Det är i stunder som dessa som jag får backa bandet och påminna mig om alla fantastiska löpupplevelser jag samlat på mig genom åren. Flera fantastiska marathonlopp runt om i Europa, morgonjogg i Central Park, löpning i fjällen, sena kvällrundor i solnedång, snabba pass på bana, hela Team Asics grejen, alla trevliga löpare man träffat på och inte minst det faktum att jag kan springa utan smärta. Det är lätt att ta för givet när man inte är skadad. När jag tänker tillbaka på mina bästa löpupplevelser kommer jag också osökt att tänka på mina sämsta upplevelser och alla vidriga pass man genomlidit genom åren. Det skänker nästan lika mycket glädje som att tänka på dom positiva upplevelserna, vetskapen att man genomlidit en hel del är mentalt stärkande. Det är få pass man egentligen ångrar, jag har bara ett som jag kan komma på. För ett par år sen var jag i Italien med jobbet och självklart var löparskorna med. Vi bodde i en liten pittoresk by utanför Florens som var omgiven av flera berg. En dag fick jag och en kollega för oss att vi skulle springa upp till ett av dessa berg. Det var på eftermiddagen, alla andra hade börjat lukta på vinet i väntan på middagen men vi snörde på oss skorna och stack iväg. På väg upp för den flera kilometer långa serpentinvägen slog det oss att vi sprang och samsades med galna italienare med lite för tunga högerfötter. Utsikten uppe på berget var magnifik och definitivt värd mödan upp. Men sen blev det kolsvart på två sekunder och vi började fundera på hur fan tar vi oss hem nu? Att springa mot trafiken nerför en slingrande serpentinväg i bäcksvart mörker utan reflexer i Italien gör man bara om man har dödslängtan. Alternativt är två dumdristiga turister från Sverige som inte riktigt tänker till. Det passet hade jag gärna skippat.

Imorse var vi på Himlabadet med Runacademy och körde ett vattenpass. Trots min fobi för vatten blev jag ändå lite sugen att testa på det, det såg faktiskt både roligt och jobbigt ut. Efteråt stack vi ut för att hitta en bra trail slinga till kommande pass och jag blev påmind om varför jag föredrar asfalt framför skog. Efter två meter var jag dyngsur om fötterna, pulsen stack iväg i den obanade terrängen och jag hade fullt sjå att försöka hålla mig på fötter när jag parerade för stenar, rötter och trädgrenar. Att det ösregnade i början gjorde inte saken bättre. Men jag höll i alla fall inte på att dö som den där gången i Italien, så alla pass som genomförs är bra pass. Nästan.

I valet mellan Kunsgholmen runt och Umeå halvmarathon föll lotten till slut på Kungsholmen. Det blir nog bra. Måste försöka tagga till ordentligt till dess. Åtminstone göra ett försök att putsa perset från ifjol. Tänker inte göra några större förändringar i träningsupplägget. En anledning till att löpningen känns lite avslagen just nu är nog för att det är ett halvår kvar till Berlin som ju för mig är årets största händelse. Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer gå in 110% för det, men det är lite tidigt att göra det just nu och jag vill inte gå sönder igen. Varken Kungsholmen eller Stockholm Marathon är några prioriterade lopp i år, de blir snarare två bra träningspass. 

Igår var det Recordstoreday. Det är sånna dagar som jag grämer mig att jag inte längre har kvar min skivsamling. För ett par år sen hade jag en grym skivsamling. Jag började köpa skivor nån gång på högstadiet och höll på med det till ganska nyligen. Jag hade en budget på 3000kr per månad tidigare, som mest har jag betalat 600 US dollar för en skiva, då fick jag leva på vatten och bröd resten av månaden men det var det värt. Nu lägger jag dom pengarna på löpning istället. Man kan aldrig ha får många skor, jackor eller splitshorts. Och det är ju inte gratis att åka runt i Europa och springa marathon heller. Å andra sidan går detsamma att säga om skivor. 

/Hörs

Dagens låt: Återupptäckte dom här snubbarna när jag sorterade lite musik häromdagen. Windsor Drive, ett gäng amerikaner fast med ett brittisk pop sound. Kolla genast upp om man gillar Keane, Travis, Snow Patrol, Coldplay och liknande.