Luleå Stadsmara – ett stort fiasko


Jag hade hoppats på att få skriva en race report nu. Jag hade också hoppats på att få hylla Luleå Stadsmara som arrangemang. Men mest av allt hade jag hoppats på å få skriva att jag kommit hem från Luleå med ett nytt PB. Tyvärr kan jag inte skriva nåt av dem. Det sket sig skulle man kunna säga. Inte för att jag vek ner mig, för att det blev jobbigt eller för att att vädret ställde till det. Nej, idag var jag i toppform och på väg mot stordåd. Passerade milen på 37.58 enligt den officiella klockan och kände mig oberörd. Första milen kändes som uppvärmning. Ökade farten och bestämde mig för ett sub80 försök. Hade två gubbar framför mig som jag enkelt passerade under den efterföljande kilometern. Lång borta kunde jag se tätklungan på 5-6 personer med Janne Westerberg (också från Sundsvall) i spetsen och insåg att jag aldrig skulle kunna komma ifatt dom. Istället ställde jag in huvudet på att sololöpa resten av loppet. Nu jävlar! Sen hände det som inte fick hända. Vid 12km kom en korsning utan flaggvakter, höger eller vänster? Det var snitslar åt båda hållen. Jag tog vänster men kände efter ett par hundra meter att det måste vara fel. Fick panik. Fick syn på ett par funktionärer och skrek åt dom ”vilket håll ska jag springa åt?”. Dom hade ingen aning, började prata med varandra innan en av tjejerna till slut pekade in mig till ett industriområde. Det kändes ännu mera fel, men sekunderna hade redan börja rinna iväg så jag sprang dit hon pekade. Efter 500m kom hon cyklandes och skrek att hon visat fel. Då brast det totalt. Rev nummerlappen och med allt adrenalin pumpades i kroppen började jag skrika och skälla ut henne efter noter. Var flyförbannad. Skrek ännu mer. Nu när den värsta besvikelsen lagt sig så vill jag be om ursäkt till alla funktionärer som hamnade i min skottlinje på väg tillbaka till målet, men där och då var besvikelsen så enorm och total. Jag hade åkt till Luleå för en enda sak – att springa halvmaran på 80min, inte på 82 eller 83 och när jag efter första halvan t.o.m kände att sub80 fanns inom räckhåll så blev besvikelsen över en funktionärsmiss ännu större…

Men okej, jag ska göra ett försök till race report ändå. Resan upp mot Luleå började direkt efter jobbet i fredags. Har haft en riktigt bra känsla i kroppen de senaste veckorna och verkligen känt mig i toppform så förväntningarna var skyhöga på helgens lopp. I Umeå mötte jag upp brorsan som kommit med flyg från Stockholm för att också inkassera ett nytt PB. Kände mig riktigt nervös men förväntansfull och taggad när vi rullade ut på E4:an med sikte på Luleå. Nu väntade 30mils bilresa med nya Kent skivan på högsta volym. 


Strax före 21-tiden rullade vi in i Luleå och checkade in på Scandic en bit utanför stan. Det blev en ganska tidig kväll, kände mig slut efter en natts dålig sömn, tidig uppstigning, full arbetsdag och 6 timmars resa. Hade dock svårt för att somna pga nervositet och höga förväntningar på loppet. Började fundera på taktik istället. Första milen på 38.30 och sen försöka öka blev den officiella planen, den inofficiella att göra ett försök på sub80 om känslan var bra efter första milen. Efter lite funderande och studerande av bankarta somnade jag till slut.

Vid sjutiden ringde klockan. Vädret såg riktigt lovande ut. Mulet och vindstilla, helt perfet. Hotellfrukost känns alltid lyxigt och idag var ingen undantag. Åt som vanligt lite för mycket och avslutade med massa wienerlängder men kände ändå att jag hade rätt många timmar på mig att smälta det innan det var dags. Lite slösurfande i sängen, ett par toalettebesök och sen var det dags. Strax före tiotiden lämnade vi hotellet som bara låg ett par minuter från startområdet på Universitetet. Det var lätt att hitta parkering och smidigt att få ut sin nummerlapp. Fick ett riktigt bra första intryck av startområdet och organisationen, det kändes lovande. Hade nästan en timme till godo innan det var dags för start 11.15 för halvmaran.



Hade tagit på mig rejält med kläder, det kändes dessutom som det var lite regn i luften men efter bara några minuters uppjogg steg temperaturen och solen började visa sig. Har nog aldrig vart så noggrann med uppvärmningen som idag. Först drygt 20min lugn jogg, sen löpskolning och dynamisk stretch och som avslutning rätt många stegringslopp för att få upp pulsen. Kände mig varm. Bestämde mig till slut för att skippa både armvärmare och vantar vilket med facit i hand var ett bra beslut för det blev riktigt varmt under loppet. 

Med kvarten kvar var det dags att bege sig mot starten. Jag var anmäld i motionsklassen eftersom man var tvungen att vara ansluten till en klubb för att få delta i tävlingsklassen. Alla tävlingslöpare fick en liten gräddfil längst fram, svor lite för mig själv, för jag hade gärna velat starta där och sluppit trängseln men det var inte fler anmälda än att när startskottet väl ljöd så gick det rätt så smidigt att kryssa sig förbi, redan efter ett par hundra meter var jag förb dom flesta och hamnade strax bakom täten.

När jag väl lyckats få fritt utrymme bromsade jag mig själv och klockade första kilometern på 3.46. Helt perfekt, nu började loppet på riktigt. Eftersom att det inte var så många deltagare blev det ganska tidigt rätt stora luckor och gott om utrymme. Nu väntade ett par kilometerns löpning in mot stan. Låg kring 3.45-fart och strax före bron in mot centrum hade fältet spridigt ut sig rejält. På bron blåste det rätt rejält i motvind som kändes, la mig bakom en klunga men tyckte ganska omgående att det gick för sakta så istället gick jag förbi och fick ta all motvind själv men jag kände mig stark så det gjorde inte så mycket även fast farten sjönk en del. Hade rätt bra koll på alla i motionsklassen, ville gärna vinna den eftersom jag inte fick vara med i tävlingsklassen. Det var ett stort gäng nyanlända som startade i motionsklassen från Boden United, alla såg sjukt snabba ut så jag tänkte att det är kört men strax efter att centrum passerats och banan vände tillbaka mot Universitetet så plockade jag dom en efter en och kände mig urstark. Vid 8km kom jag ikapp två gubbar som såg ut att ha det tungt, tänkte ett tag att jag skulle lägga mig i rygg på dom men hörde på deras andning att dom hade det jobbigt så istället gick jag förbi rätt enkelt utan nån större ansträngning. Banan var otroligt lättsprungen bortsett från vinden, bara några enstaka motlut där man max tappade 5-10s som man å andra sidan fick igen på utförslöpningen. Vid10km passeringen var man tillbaka på Universitetsområdet och när jag passerade på 37.58 enligt den officiella klockan (38.05 enligt resultatlistan?) kände jag mig urstark. Har sprungit milen på 38 rätt många gånger tidigare men aldrig känt mig så oberörd som jag var idag. Ökade farten, drog förbi två gubbar framför och tänkte att idag är fan-i-mig min dag.

Efter 10km sprang med ett extra varv inne på universitetsområdet innan man skulle ut på samma bana som tidigare igen. Redan här började jag ana oråd. Vissa funktionärer vid vissa korsningar såg extremt ointresserade ut, istället för att tydligt peka åt vilket håll man skulle springa stod dom och pratade och skrattade med varandra, vid flera korsningar fick jag fråga vilket håll jag skulle åt försäkerhetsskull trots att det var ganska tydligt men jag ville försäkra mig om att inte springa fel. Trots fartökningen kände jag mig oförskämt fräsch när jag kom till 12km skylten och var inställd på att kriga själv i motvinden in mot stan. Det behövde jag som sagt aldrig göra…

Jag bestämde mig direkt för att inte springa tillbaka och springa rätt. Hade inget intresse av det. Jag hade åkt 60mil för att persa, inte nåt annat. Jag hade så enormt mycket adrenalin i kroppen och kände mig dessutom så fruktansvärt fräsch så därför blev besvikelsen änu större. Jag vet att jag inte är nån elitlöpare, att mina tider är rätt så mediokra och att vissa av funktionärerna säkert undrade vilken rätt jag hade att skälla ut dom på löpande band. Det var ju inte så att jorden hade gått under, men just där och då kändes det som om den faktiskt hade gjort det. Även fast jag bara springer för min egen skull och tävlar mot mig själv så lägger jag ner rätt mycket tid och pengar på min löpning. I det här fallet 120 mils resa, hotell, anmälningsavgift mm. Inte för att det egentligen spelar nån roll, det går inte att sätta ett pris på ett PB, framförallt inte möjligheten att kanske fixa sub80. Jag vet inte när jag kommer få den chansen igen. Det tog rätt lång tid innan jag lugnade ner mig, väl tillbaka i mål så stormade jag in till nummerlappsutdelningen och krävde att få prata med nån ansvarig. Fick prata med tävlingsledaren på telefon och öste på med svordomar i 5min innan jag till slut lugnade ner mig. Att jag får tillbaka startavgiften är i sammanhanget en parentes, obetydligt, jag berövades nånting dyrbarare än det idag.

Väntade in brorsan i målet som fixade sitt PB på 1.22. Han hade också sprungit fel på samma ställe men eftersom han haft fler löpare omkring sig så hade han fått hjälp att komma rätt även om han också tappade rätt mycket tid. Hörde sen av andra att det var fler än jag som sprungit fel, inte för att det kändes bättre men jag hoppas att det är nånting som Luleå Stadsmara tar till sig. Jag vet att jag som löpare har ett visst ansvar att ta reda på var jag ska springa, men när man kommer till en helt ny stad och dessutom springer på rätt fort så är det inte helt lätt att veta exakt var man ska springa trots att man studerat bankartan. Det borde ha stått funktionärer vid alla kritiska punkter på banan där vägen delade sig, åtminstone vart markerat med pilar på marken. Betalar man dyra pengar för ett lopp ska man inte behöva bekymra sig om att springa fel.

Stannade kvar ett tag i målområdet, grattade Janne till vinsten och pratade med många trevliga löpare, rätt många som kände igen mig härifrån bloggen faktiskt. Luleåborna var överlag väldigt trevliga, Luleå Stadsmara som arrangemang var också bra och trevligt men tyvärr Luleå, kan ni inte garantera att man springer rätt så går ert lopp fetbort för mig, oavsett hur välorganiserat eller trevliga ni är.

/Hörs

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sommar, sol och löpning
  • Kom i toppform, semesterns smartaste träning
  • Spring tystare, minska skaderisken och öka effektiviteten
  • Fokusera, lägg tid på det som verkligen har effekt
  • Test: 17 nya trailskor
  • 6 snygga solbrillor
  • The Biggest badass
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 3

Anders Larvia

@Turtola: kul att du hittade hit, fullföljde du ändå? jag hade så sjukt mycket krafter när vi sprang in mot industriområdet och full fokus på att jaga ikapp den tappade tiden, hade vi sprungit rätt då så är jag övertygad om att tappet inte hade blivit allt för stort, men efter vår lilla utflykt så rann det iväg för mycket. Det blir karta nästa gång 🙂

@Kasper: skönt att du fick hjälp att komma rätt till skillnad från mig och T, förstår din ilska, hela jag kokade, mest av besvikelse för att all den energi jag sparat ihop under första varvet var helt bortkastad.

@Lina: tack, det är aldrig kul att springa fel, oavsett om man har PB i sikte eller inte. Det ska inte få hända.

@Steafn: nu blir det revansch på ASM, hade egentligen tänkt å ta det ganska lugnt, men jag känner mig i toppform och vill få ut all träning nu i vår så det kanske blir ett 2.50 försök om två veckor, har inte riktigt bestämt mig än.


Anders Larvia

@Q: Jag la ut en hel del pengar på hotell, resa och anmälningsavgift så jag har svårt å se att jag kommer skratta åt det om några år för så roligt är det faktiskt inte. Självklart fattar jag också att det inte är på liv eller död, att det här är en lek och inte särskilt allvarligt men jag har väl fortfarande rätt att få vara upprörd? Jag tycker faktiskt man ska kunna räkna med att arrangören ser till att man springer rätt, oavsett om det är NY Marathon eller ett brödrostlopp i Säffle. Betalar man pengar för att springa ett lopp så det minsta man kan kräva att inte bli vilseledd.


Anders Larvia

Tack Sten-Olof och Mattan, nu blir det fullt fokus mot ASM, bara å glömma å gå vidare!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Slåss på Sats


Sats satsar på MMA. Det må låta helt vrickat, men nu handlar det ju inte om att medlemmar hur som helst ska få komma in i burar och slå varandra sönder och samman. Nej, men de har fattat att kampsport är grym träning och att den går att göra bra och rolig gruppträning av. Jag fick vara med och testa ett pass tillsammans med 12 andra brudar som jobbar med media. Sats Martial arts är ett koncept som så här långt bara finns på Sats SoFo på Södermalm i Stockholm. Det är ett samarbete mellan de erfarna MMA-profilerna Omar Bouiche, Altan Celik och Gabriella Ringblom och Sats och ligger utanför det vanliga medlemsskapet. Jag tycker att de tänker helt rätt att i stället för att komma på en massa roliga nya koncept och höja priset på allas kort, istället skapa nischade medlemsskap där man betalar för det man faktiskt vill ha. De som inte vill köra MMA behöver heller inte betala för det. Bra tänkt, och jag tror att man kan gå ännu längre när det gäller tanken på att låta medlemmarna skräddarsy sina medlemsskap.

Men tillbaka till dojon på Sats SoFo. Det jag fick testa på var en mix av de två passen som finns idag inom Sats Martial arts: MMA Basic och Striking. Jag älskar att slåss, alltså inte på gatan utan under kontrollerade former. Och Sats Martial arts gav mig precis det jag gillar. Jag fick ha handskar och slå mitt hårdaste på en dummy, jag fick knuffa och lyfta min träningspartner och jobba med fotarbete barfota. Kul och svettigt!

Dessutom har de fått till en riktigt fin dojo. Mjukt golv och mjuka väggar och tuffa staket. Altan Celik som var tränare idag, var skön och ödmjuk och de som var lite nervösa innan passet slappande av snabbt.

Väl värt att testa för dig som är sugen på kampsport och råkar bo i Stockholm.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ny Cykel i Grevens Tid


Hallå!

Ny cykel (igen). Om man inte är påläst skulle man kunna tro jag byter cyklar lika ofta som andra människor byter kalsonger. Till mitt försvar vill jag säga att denna gång var det direkt nödvändigt då den förra bröts av på mitten. Vi räddade det som gick, men det mesta är bytt till fabriksnya delar. Identisk set up denna gång med två undantag. Röd färg samt clincher på min Zipp Disc, hade tub innan. Jag har valt:

Trek Speed Concept 9.9 – Stl XL
SRAM Red komponenter mekaniska – 53/39 utväxling
SRM Powermeter – 172.5mm cranks
Zipp Super 9 Clincher Disc
Bontrager Aeolus 7 Clincher – Framhjul
Garmin 1000 – Cykeldator
ISM PN 1.0 Sadel
Bontrager Bottle Cage XXX (22g) + Bontragers Speed Concept Water (styre)

Trek Speed Concept 9.9 – XL. Är man ”BigSwede” så är man 🙂

ISM Sadel & Garmins 1000 Cykeldator

Zipp Super 9 + SRM Powermeter. Dyra men bäst i klassen.


Osäker om jag kommer köra med dessa hjul på Lanzarote eller om jag tar ett mer defensivt par. Har även ett Aeolus 9 Bakhjul resp 5 framhjul. Kan vara skönt slippa kastas runt som ett asplöv i vinden.

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Luleå nästa!


Efter förra veckans fiaskoinsats under Kungsholmen började genast tankarna på revansch att dyka upp. Även om jag efter omständigheterna var nöjd med att jag till slut tog mig i mål istället för å bryta så var jag långt ifrån nöjd med själva genomförandet. Satt i soffan på kvällen och var mest bitter. Ölen smakade helt enkelt inte lika bra som efter en riktig urladdning, knappt så jag gjort mig förtjänt av den. Började fundera på om det kunde finnas några andra halvmaror nu i vår innan Stockholm Marathon. Kände att jag ville ha revansch och framförallt få ut det jag vet finns i kroppen. Kom på att vi ju har en halvmara här i stan nu den här helgen. ICA loppet, 21.1km eller 10km i Sundsvall. Det kanske kunde vara nåt? Det första jag gjorde när jag kom hem förra söndagen var att sticka ut och testspringa bansträckningen. Insåg ganska snabbt att det dock inte var en bana man skulle persa på. Alla som satt sin fot i Sundsvall, staden mellan bergen, vet att det är mer eller mindre omöjligt att hitta platt sträcka i den här stan, det är tamigfan backar överallt. Så även om bansträckningen kändes hyffsat okej så avslutades den med några rejäla stigningar där man kommer tappa åtskilliga sekunder på första varvet och kanske minuter på andra varvet när tröttheten slagit till. Så tyvärr Sundsvall, det blir inget ICA lopp idag för min del även om det hade vart kul att debutera i ett lopp på hemmaplan. 

Istället blir det Craft Halvmarathon i Luleå nästa helg som är en del av Luleå Stadsmara. Har försäkrat mig om att den ska vara snabb, två varv inne i centrala Luleå som ska vara plattare än en pannkaka. Vädret skulle kunna ställa till det, förra året snöade(!) det under loppet men prognosen just nu ser lovande ut. Anmälan är gjord och hotell bokat, på fredag bränner jag och brorsan upp till Luleå för att inkassera varsitt nytt PB. Lätt värt att åka 60mil för det. Formen känns bra och motivationen är på topp. Att det bara är två veckor mellan Luleå och Sthlm Marathon bekymrar mig inte särskilt mycket, dels därför att jag vet att min kropp klarar av att återhämta sig ganska snabbt från halvmaradistansen även efter en maxinsats men också därför att målsättningen i Stockholm inte är att persa utan bara att få till ett bra lopp med en bra känsla.

Jag har börjat gilla halvmaran mer och mer de senaste åren, det är väl också en bidragande orsak till revanschlusten just nu. Tidigare var det lite av en hatdistans, för kort för att ha råd att lalla på och för långt för att kunna öppna riktigt hårt, det tog mig typ 5 Göteborgsvarv innan jag lärde mig att bemästra distansen men nu tycker jag att jag gjort det och jag känner att jag har mer i kroppen än mina tidigare 1.21. Det skulle vara en rejäl boost att få till en bra halvmara nu i vår inför sommarens sub2.50 träning mot Berlin.

Veckans träning har gått riktigt bra, har fått till några bra pass med en riktigt bra känsla och värmeböljan har lagt sig till förmån för lite mer normalt väder och normala temperaturer som gör att man inte håller på att avlida under varje pass. 

Söndag: Långpass 31km
Måndag: Distans 15km
Tisdag: Tröskel 16km @3.50min/km, totalt 22km med upp/nedjogg
Onsdag: Runacademy + transportlöpning 10km lugn fart
Torsdag: 10x1000m @3.26min/km, totalt 19km med upp/nedjogg
Fredag: Distans 20km

Tisdagens tröskel flöt på riktigt bra. Har alltid lite lätt ångest inför långa tröskelpass men i tisdags la jag bara i autopliloten på 3.50-fart och lät sen benen rulla på. För ett par år sen mätte jag upp min tröskelpuls på Fysiometrics i Umeå (med blodprover och hela kitet) till spannet 162-164 och snittpulsen i tisdags landade på 157, alltså gott om marignal så egentligen kanske min tröskelfart är ännu lite högre. Torsdagens tusingar gick också över förväntan, första gången som 10x1000m kändes lätt och kontrollerat och dessutom utan att slita. Kanske är det ett tecken på att formen infunnit sig?
 
Inventerade skoparken nyligen och insåg att det börjar bli dags att pensionera typ hälften av alla skor. Många är modeller som inte tillverkas längre så jag drar mig in i det längsta för jag vet inte riktigt vad jag ska ersätta dom med. Helst skulle jag vilja köra alla pass i DS Racer men det håller ju inte. Det kommer bli dyrt att byta ut allihopa på en och samma gång. Har skickat efter ett par Salming Distance som jag ska testa, kanske kan det vara nåt. Som tur är har jag gått och fått ”sponsring” på kläder i alla fall. I år tränar och tävlar jag i kläder som jag fått av Primus Juridik. Nån som vet om det går det att trycka på skor? 🙂

Idag blir det eventuellt löpvila, har inte riktigt bestämt mig. Benen känns hyffsat fräscha och suget att springa är stort men med tanke på halvmaran nästa helg vore det kanske smart att alternativträna istället. Imorn blir det i alla fall långpass, kanske det sista innan Stockholm Marathon. Skulle vilja få till ett pass på 3 timmar, gärna med fartökning i mitten och då behöver benen vara fräscha. Crosstrainer kanske inte är en så dum idé ändå.

/Hörs

Dagens låt: ikväll är det tydligen nåt stort spektakel i Globen som kommer ses av miljontals människor. Allt var inte bättre förr, men när det kommer till Eurovision så var det definitivt bättre förr, på den tiden när Eurovision verkligen var Eurovision och inte nån stor cirkus. Ikväll väljer jag nog finalen från 1990 på youtube istället, garanterat fri från ryska tanter med mustasch. Dessutom med den bästa vinnarlåten någonsin. Unite, unite Europe!

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Bucks Fizz funkar alla dagar i veckan! Land of make believe är min favorit, dock ingen ESC låt.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Race rapport Transvulcania


   Jag kände att jag hade gjort vad jag kunnat träningsmässigt under första veckan på La Palma. De sista dagarna innan loppet är det inte mycket mer att göra än att vila, men de här dagarna är oftast väldigt jobbiga och dagen innan stora lopp så brukar jag ganska ofta känna mig som sämst. Det är som om kroppen vill spara precis all energi tills det är dags och dagen innan loppet kände jag mig supertrött och osugen på att röra mig. Jag tyckte inte ens det var skönt med en liten ”skaka loss” jogg på några km och jag börjar undra hur det alls skulle vara möjligt att förflytta en sådan kropp. Som tur är har jag vant mig vid att jag ganska ofta kan bli på det här sättet, väldigt trött, omotiverad och osugen på att tävla.

   Klockan fem i tre ringde klockan som var helt onödig att ställa eftersom jag ända inte sovit en blund, utan bara legat och väntat. Några koppar kaffe och lite lätt frukost och sedan iväg på en timmes bilfärd till starten som skulle gå på sydspetsen av ön. Pannlampor, mörker, gnistrande stjärnor och förväntan i luften mötte mig på startplatsen och simsalabim är kroppen och huvudet i racemood. Efter bara några minuters jogg kändes kroppen mjuk och redo. (Annars är jag alltid stel som en pinne på morgonen) Jag njuter av att befinna mig på en startlinje med en nummerlapp på bröstet, hel och frisk och med möjligheten att få gå in i mig själv och uppleva både ett inre och yttre äventyr.  Just det där ögonblicket reflekterade jag sällan över tidigare och det var först förra året det verkligen slog mig (och jag skämdes nästan för det) hur mycket jag älskar att befinna mig på en startlinje.

   Starten går och 2000 personer ska under 200 meter upp i en kort asfaltsbacke, runda en fyr och in på en liten stig. Lätt kaotiskt och i mörkret är det svårt att hålla reda på de andra tjejerna och placeringar. Efter 7 km uppför i vulkansand passerar vi en by där precis alla har gått ut på gator och torg för att heja och det ger extra energi för ytterligare 15 km löpning uppför i vulkansand. När det börjar ljusna efter en timme lägger jag undan pannlampan och när jag inte ser någon en bra bit framför mig antar jag att jag leder. Min plan var inte alls att gå ut i ledningen utan avvakta i alla fall fram till första kontrollen vid 24 km och sedan gå hårt nästan 27 km innan nerförslöpningen. Nu får jag dock stå mitt kast och fortsätta försöka trycka på och hålla ledningen så länge jag kan.

   Efter 2.45 h kommer jag till första kontrollen och får ett mottagande värd en vinnare. Det är mängder av folk på plats för att heja och jag har en flyktig tanke om att vad skönt det hade varit om det här hade varit mål. Istället så byter jag snabbt mina vätskeflaskor och tar en gel. Jag har bestämt mig för att tidigt börja med att inta energi och sportdryck och inte vänta med det tills halva loppet har gått. Fylla på innan jag känner behovet för att inte drabbas av några svackor. Jag håller mig bra till min plan och jag får i mig fyra gel, 1,5 l sportdryck och 2 l vatten under loppet vilket är bra för mig. Jag försökte mig även på en bar, men att tugga och springa uppför är ingen lyckad kombination. 

   Nästa 27 km går totalt även uppför, men mindre brant och mer rullande uppför och nerför och loppet går på en vulkankam högt över molnen. Den här delen av banan gillade jag allra mest  men jag vet inte riktigt hur mycket före jag är. Till slut får jag en rapport om att jag var 3 min före efter 24 km. Inte så mycket men jag hoppas på att kunna dryga ut under den här delen som är mer löpvänlig. När jag närmar mig 51 km kontrollen som ligger på 2500 meters höjd säger någon att jag är ca fem minuter före.  Aj då, tänker jag, har det inte blivit mer eftersom det är rätt lätt för en bra utförslöpare att ta ifatt på 20 km nerför. 

   Jag gör mitt bästa utför försöker balansera mellan att inte vara allt för feg och att ta det säkert och inte riskera fall när jag leder. Det slutar ändå med en pladask bland vassa vulkanstenar och jag skär upp handen som börjar blöda kraftigt, men annars inget allvarligt och jag fortsätter men försöker ta det ännu lite säkrare. Hela vägen ner är jag rädd att någon ska komma ifatt bakifrån. Den 2500 höjdmeters långa nerförslöpningen avslutas med lite tvärbrant betong och asfaltslöpning, mumma för framlåren.

   När jag kommit ner till hamnen väntar ytterligare en vätskekontroll innan det är dags för de avslutande 5 km upp till staden Los Llanos. Nu börjar jag äntligen känna mig lite säker på segern, publiken börjar skrika la campeona istället för la chica. Krafterna tryter i sista branta backen upp mot mål och det 1 km långa raka upploppet är långt och fantastisk, kantad med människor som vill göra high five.

   Jag kunde inte ha fått en bättre introduktion till skyrunning och jag är väldigt tacksam att jag fick uppleva Transvulcania, banan, publiken och att jag lyckades göra ett riktigt bra lopp.

Väntan inför loppet

 Photo: Karolina Bazydlo

Högt uppe bland molnen på en vulkankam

 

Bara lycka! (och lite illamående : ) 

Photo:jordisaragossa

                                                                                           

 

Antal kommentarer: 1

Ida Nilsson

Tusen tack för alla gratulationer!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Pistoler och skridskosquat


Igår var det knäböj på schemat. Sådana där tunga med stång på nacken. Det kan jag och min krokiga rygg inte göra, så jag gjorde set av 3+3 pistols och skridskosquats, sedan andra benet och så vila en minut och så på det igen. Pistols är enbensknäböj, som på bilden ovan (ja, min högra fot ÄR över marken, även om det inte syns bland maskrosorna) och skridskoquat kan du se på bilden nedan.

Vill du lära dig att göra pistols fritt, alltså utan att behöva hålla i något eller dra dig upp finns olika vägar. Det bästa är att kombinera de olika för att träna upp styrkan och rörligheten som till slut kan få dig dit.

1. Box pistols. Ställ dig framför en låda som är högre än knäböjd. Stå på ett ben och sänk dig ner mot lådan tills rumpan nuddar, då ställer du dig upp igen. Ju starkare du blir och ju mer du vågar lita på ditt lår och ditt knä desto mer kan du sänka lådan.

2. Ring pistols. Håll ett par ringar eller en TRX i brösthöjd med båda händerna. Gå nu ner i en pistol och ta hjälp av armarna för att dra dig upp igen. Dra så lite som möjligt, poängen är ju att du ska använda benen för att pressa dig upp igen. Sänk dig ner med rumpan bakåt. Kolla på bilden, det är så där du ska hamna till slut, och då måste rumpan gå bakåt.

3. Box pistols 2. Stå nu uppe på boxen med enda benet utanför sidokanten. Gå ner i en pistol, så djupt du kan och pressa dig upp igen. För att klara en pistol är det inte bara ståbenet som måste vara starkt, du ska klara av att hålla upp det fria benet också, och här får du lite hjälp eftersom du inte behöver hålla upp det så högt. Det kommer ändå inte att släpa i backen. 

När du känner att du nästan kan klara en pistol kan du underlätta det lite för dig själv genom att hålla i en vikt framför dig. ”WHAT!? Som om det inte vore tungt nog ändå!” Ja, jag vet. Det låter helt vrickat, men grejen är att om du håller en vikt framför dig får du lite motvikt mot rumpans tyngd när du går ner och tippar inte bakåt.

Du kommer förmodligen känna att det är lättare på ena sida och svårare, eller till och med stört omöjligt, på andra. Helt normalt. Pistols avslöjar dig direkt om du ha obalanser mellan sidorna oavsett om det gäller höfter, lårstyrka, knästabilitet eller rörlighet. Ett bra test att göra i bland alltså för att se hur det står till med balansen.

Pistols är grymt och du, som jag, inte kan göra tunga benböj. Sällan har jag varit så trött i benen som igår.

För jag växlade ju mellan pistols och skridskosquats. Det är också en enbensknäböj, men här ska det fria benet gå bakåt i stället för framåt. Stå på ett ben, gå ner så djupt du kan i en knäböj samtidigt som det fria benet går bakåt. Målet är att få ner det bakre knät i golvet. Kan man det är det dags att ställa sig på en upphöjning. Det här är en sådan där övning som ser skitlätt ut, men som när man har gjort några känner att det brinner i röven! Dessutom avslöjar den, precis som pistols, en hel del om ojämnheter mellan höger och vänster sida. Åker ditt knä, som mitt gör, inåt när du går ner i din skridskosquat – låt då det fria benet gå ut åt sidan när du går ner och armarna åt motsatt håll så att du bildar som en diagonal. Det hjälper och sedan kan du jobba på att komma längre och längre in med det bakre benet allt eftersom du stärker upp.

Här kan du också hålla i en vikt framför dig. Det hjälper dig att bli lite mer upprätt.

Två grymma övningar för grym träningsvärk. Och som avslöjar dig på jobbiga sätt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in