Luleå Stadsmara – ett stort fiasko
Jag hade hoppats på att få skriva en race report nu. Jag hade också hoppats på att få hylla Luleå Stadsmara som arrangemang. Men mest av allt hade jag hoppats på å få skriva att jag kommit hem från Luleå med ett nytt PB. Tyvärr kan jag inte skriva nåt av dem. Det sket sig skulle man kunna säga. Inte för att jag vek ner mig, för att det blev jobbigt eller för att att vädret ställde till det. Nej, idag var jag i toppform och på väg mot stordåd. Passerade milen på 37.58 enligt den officiella klockan och kände mig oberörd. Första milen kändes som uppvärmning. Ökade farten och bestämde mig för ett sub80 försök. Hade två gubbar framför mig som jag enkelt passerade under den efterföljande kilometern. Lång borta kunde jag se tätklungan på 5-6 personer med Janne Westerberg (också från Sundsvall) i spetsen och insåg att jag aldrig skulle kunna komma ifatt dom. Istället ställde jag in huvudet på att sololöpa resten av loppet. Nu jävlar! Sen hände det som inte fick hända. Vid 12km kom en korsning utan flaggvakter, höger eller vänster? Det var snitslar åt båda hållen. Jag tog vänster men kände efter ett par hundra meter att det måste vara fel. Fick panik. Fick syn på ett par funktionärer och skrek åt dom ”vilket håll ska jag springa åt?”. Dom hade ingen aning, började prata med varandra innan en av tjejerna till slut pekade in mig till ett industriområde. Det kändes ännu mera fel, men sekunderna hade redan börja rinna iväg så jag sprang dit hon pekade. Efter 500m kom hon cyklandes och skrek att hon visat fel. Då brast det totalt. Rev nummerlappen och med allt adrenalin pumpades i kroppen började jag skrika och skälla ut henne efter noter. Var flyförbannad. Skrek ännu mer. Nu när den värsta besvikelsen lagt sig så vill jag be om ursäkt till alla funktionärer som hamnade i min skottlinje på väg tillbaka till målet, men där och då var besvikelsen så enorm och total. Jag hade åkt till Luleå för en enda sak – att springa halvmaran på 80min, inte på 82 eller 83 och när jag efter första halvan t.o.m kände att sub80 fanns inom räckhåll så blev besvikelsen över en funktionärsmiss ännu större…
Men okej, jag ska göra ett försök till race report ändå. Resan upp mot Luleå började direkt efter jobbet i fredags. Har haft en riktigt bra känsla i kroppen de senaste veckorna och verkligen känt mig i toppform så förväntningarna var skyhöga på helgens lopp. I Umeå mötte jag upp brorsan som kommit med flyg från Stockholm för att också inkassera ett nytt PB. Kände mig riktigt nervös men förväntansfull och taggad när vi rullade ut på E4:an med sikte på Luleå. Nu väntade 30mils bilresa med nya Kent skivan på högsta volym.


Strax före 21-tiden rullade vi in i Luleå och checkade in på Scandic en bit utanför stan. Det blev en ganska tidig kväll, kände mig slut efter en natts dålig sömn, tidig uppstigning, full arbetsdag och 6 timmars resa. Hade dock svårt för att somna pga nervositet och höga förväntningar på loppet. Började fundera på taktik istället. Första milen på 38.30 och sen försöka öka blev den officiella planen, den inofficiella att göra ett försök på sub80 om känslan var bra efter första milen. Efter lite funderande och studerande av bankarta somnade jag till slut.
Vid sjutiden ringde klockan. Vädret såg riktigt lovande ut. Mulet och vindstilla, helt perfet. Hotellfrukost känns alltid lyxigt och idag var ingen undantag. Åt som vanligt lite för mycket och avslutade med massa wienerlängder men kände ändå att jag hade rätt många timmar på mig att smälta det innan det var dags. Lite slösurfande i sängen, ett par toalettebesök och sen var det dags. Strax före tiotiden lämnade vi hotellet som bara låg ett par minuter från startområdet på Universitetet. Det var lätt att hitta parkering och smidigt att få ut sin nummerlapp. Fick ett riktigt bra första intryck av startområdet och organisationen, det kändes lovande. Hade nästan en timme till godo innan det var dags för start 11.15 för halvmaran.
Hade tagit på mig rejält med kläder, det kändes dessutom som det var lite regn i luften men efter bara några minuters uppjogg steg temperaturen och solen började visa sig. Har nog aldrig vart så noggrann med uppvärmningen som idag. Först drygt 20min lugn jogg, sen löpskolning och dynamisk stretch och som avslutning rätt många stegringslopp för att få upp pulsen. Kände mig varm. Bestämde mig till slut för att skippa både armvärmare och vantar vilket med facit i hand var ett bra beslut för det blev riktigt varmt under loppet.
Med kvarten kvar var det dags att bege sig mot starten. Jag var anmäld i motionsklassen eftersom man var tvungen att vara ansluten till en klubb för att få delta i tävlingsklassen. Alla tävlingslöpare fick en liten gräddfil längst fram, svor lite för mig själv, för jag hade gärna velat starta där och sluppit trängseln men det var inte fler anmälda än att när startskottet väl ljöd så gick det rätt så smidigt att kryssa sig förbi, redan efter ett par hundra meter var jag förb dom flesta och hamnade strax bakom täten.
När jag väl lyckats få fritt utrymme bromsade jag mig själv och klockade första kilometern på 3.46. Helt perfekt, nu började loppet på riktigt. Eftersom att det inte var så många deltagare blev det ganska tidigt rätt stora luckor och gott om utrymme. Nu väntade ett par kilometerns löpning in mot stan. Låg kring 3.45-fart och strax före bron in mot centrum hade fältet spridigt ut sig rejält. På bron blåste det rätt rejält i motvind som kändes, la mig bakom en klunga men tyckte ganska omgående att det gick för sakta så istället gick jag förbi och fick ta all motvind själv men jag kände mig stark så det gjorde inte så mycket även fast farten sjönk en del. Hade rätt bra koll på alla i motionsklassen, ville gärna vinna den eftersom jag inte fick vara med i tävlingsklassen. Det var ett stort gäng nyanlända som startade i motionsklassen från Boden United, alla såg sjukt snabba ut så jag tänkte att det är kört men strax efter att centrum passerats och banan vände tillbaka mot Universitetet så plockade jag dom en efter en och kände mig urstark. Vid 8km kom jag ikapp två gubbar som såg ut att ha det tungt, tänkte ett tag att jag skulle lägga mig i rygg på dom men hörde på deras andning att dom hade det jobbigt så istället gick jag förbi rätt enkelt utan nån större ansträngning. Banan var otroligt lättsprungen bortsett från vinden, bara några enstaka motlut där man max tappade 5-10s som man å andra sidan fick igen på utförslöpningen. Vid10km passeringen var man tillbaka på Universitetsområdet och när jag passerade på 37.58 enligt den officiella klockan (38.05 enligt resultatlistan?) kände jag mig urstark. Har sprungit milen på 38 rätt många gånger tidigare men aldrig känt mig så oberörd som jag var idag. Ökade farten, drog förbi två gubbar framför och tänkte att idag är fan-i-mig min dag.
Efter 10km sprang med ett extra varv inne på universitetsområdet innan man skulle ut på samma bana som tidigare igen. Redan här började jag ana oråd. Vissa funktionärer vid vissa korsningar såg extremt ointresserade ut, istället för att tydligt peka åt vilket håll man skulle springa stod dom och pratade och skrattade med varandra, vid flera korsningar fick jag fråga vilket håll jag skulle åt försäkerhetsskull trots att det var ganska tydligt men jag ville försäkra mig om att inte springa fel. Trots fartökningen kände jag mig oförskämt fräsch när jag kom till 12km skylten och var inställd på att kriga själv i motvinden in mot stan. Det behövde jag som sagt aldrig göra…
Jag bestämde mig direkt för att inte springa tillbaka och springa rätt. Hade inget intresse av det. Jag hade åkt 60mil för att persa, inte nåt annat. Jag hade så enormt mycket adrenalin i kroppen och kände mig dessutom så fruktansvärt fräsch så därför blev besvikelsen änu större. Jag vet att jag inte är nån elitlöpare, att mina tider är rätt så mediokra och att vissa av funktionärerna säkert undrade vilken rätt jag hade att skälla ut dom på löpande band. Det var ju inte så att jorden hade gått under, men just där och då kändes det som om den faktiskt hade gjort det. Även fast jag bara springer för min egen skull och tävlar mot mig själv så lägger jag ner rätt mycket tid och pengar på min löpning. I det här fallet 120 mils resa, hotell, anmälningsavgift mm. Inte för att det egentligen spelar nån roll, det går inte att sätta ett pris på ett PB, framförallt inte möjligheten att kanske fixa sub80. Jag vet inte när jag kommer få den chansen igen. Det tog rätt lång tid innan jag lugnade ner mig, väl tillbaka i mål så stormade jag in till nummerlappsutdelningen och krävde att få prata med nån ansvarig. Fick prata med tävlingsledaren på telefon och öste på med svordomar i 5min innan jag till slut lugnade ner mig. Att jag får tillbaka startavgiften är i sammanhanget en parentes, obetydligt, jag berövades nånting dyrbarare än det idag.
Väntade in brorsan i målet som fixade sitt PB på 1.22. Han hade också sprungit fel på samma ställe men eftersom han haft fler löpare omkring sig så hade han fått hjälp att komma rätt även om han också tappade rätt mycket tid. Hörde sen av andra att det var fler än jag som sprungit fel, inte för att det kändes bättre men jag hoppas att det är nånting som Luleå Stadsmara tar till sig. Jag vet att jag som löpare har ett visst ansvar att ta reda på var jag ska springa, men när man kommer till en helt ny stad och dessutom springer på rätt fort så är det inte helt lätt att veta exakt var man ska springa trots att man studerat bankartan. Det borde ha stått funktionärer vid alla kritiska punkter på banan där vägen delade sig, åtminstone vart markerat med pilar på marken. Betalar man dyra pengar för ett lopp ska man inte behöva bekymra sig om att springa fel.
Stannade kvar ett tag i målområdet, grattade Janne till vinsten och pratade med många trevliga löpare, rätt många som kände igen mig härifrån bloggen faktiskt. Luleåborna var överlag väldigt trevliga, Luleå Stadsmara som arrangemang var också bra och trevligt men tyvärr Luleå, kan ni inte garantera att man springer rätt så går ert lopp fetbort för mig, oavsett hur välorganiserat eller trevliga ni är.
/Hörs
Antal kommentarer: 3
Anders Larvia
@Turtola: kul att du hittade hit, fullföljde du ändå? jag hade så sjukt mycket krafter när vi sprang in mot industriområdet och full fokus på att jaga ikapp den tappade tiden, hade vi sprungit rätt då så är jag övertygad om att tappet inte hade blivit allt för stort, men efter vår lilla utflykt så rann det iväg för mycket. Det blir karta nästa gång 🙂
@Kasper: skönt att du fick hjälp att komma rätt till skillnad från mig och T, förstår din ilska, hela jag kokade, mest av besvikelse för att all den energi jag sparat ihop under första varvet var helt bortkastad.
@Lina: tack, det är aldrig kul att springa fel, oavsett om man har PB i sikte eller inte. Det ska inte få hända.
@Steafn: nu blir det revansch på ASM, hade egentligen tänkt å ta det ganska lugnt, men jag känner mig i toppform och vill få ut all träning nu i vår så det kanske blir ett 2.50 försök om två veckor, har inte riktigt bestämt mig än.
Anders Larvia
@Q: Jag la ut en hel del pengar på hotell, resa och anmälningsavgift så jag har svårt å se att jag kommer skratta åt det om några år för så roligt är det faktiskt inte. Självklart fattar jag också att det inte är på liv eller död, att det här är en lek och inte särskilt allvarligt men jag har väl fortfarande rätt att få vara upprörd? Jag tycker faktiskt man ska kunna räkna med att arrangören ser till att man springer rätt, oavsett om det är NY Marathon eller ett brödrostlopp i Säffle. Betalar man pengar för att springa ett lopp så det minsta man kan kräva att inte bli vilseledd.
Anders Larvia
Tack Sten-Olof och Mattan, nu blir det fullt fokus mot ASM, bara å glömma å gå vidare!
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in