Pannben


Denna vecka när jag ska försöka träna distans på riktigt igen så märker jag att det är knappast fel på flåset eller musklerna. Jag saknar det lilla som kallas pannben. Så fort det börjar bli i ordets traditionella betydelse Jobbigt så drar min klena hjärna igång diskussionen om att avbryta samt styra kosan hemåt i en behagligare fart, gärna gåendes eller lätt rullandes. Lättja är en dödssynd sist jag kollade och det är bara kämpa emot. Man får gräva djupare än vanligt för att fortsätta kriga på.

Har några tricks som faktiskt underlättar.
Musik – Jag skiter i om det ser fånigt eller nybörjaraktigt ut att köra med lurar. För mig är det en natt & dag skillnad på att träna med musik.
Mission – Ge dig själv ett uppdrag, ärende eller långväga vändpunkt på rundan. Springa korta varv eller ge dig själv möjligheten att vända hem är livsfarligt. Slutar alltid med att man kortar ner passet. Kör med mottot, there is no turning back from here.
Positivt tänkande – Hur cheezy det än må låta men försök inbilla dig att du gör din livs lopp, publiken vrålar ditt namn och speakern är galen. Dagdrömma hjälper iaf mig när det känns tufft. Det är ju ändå ingen som hör dina naiva idéer ute i spåret.
Sällskap – Undvik köra tuffa pass ensam. Om det är någon gång du gynnas av sällskap så är det nu. Dessutom vill man ju inte vika ner sig och erkänna att man är klen vilket gör att man tenderar höja sig en nivå med gott sällskap.
Lyckligt lottad – Att ”tvingas” träna för Hawaii är knappast något man kan beklaga sig över. Många skulle ge mycket för att få denna chans eller möjlighet. Brukar påminna mig själv om hur lycklig man är som får vara frisk och göra det man älskar.

Efter min klena uppvisning i tisdags så har jag revanscherat mig. Sprang 18-19 km med Honolulu Hank igår kväll i 4:15-4:20 fart. Idag på lunchen sprang jag söder runt, 14 km med några snabba inslag, snitt 4:05 min/km. 32 kilometer i bra fart inom 24h är nyttigt.
Nu kan jag fokusera helt på cykel i helgen. Planerar 4h distans tidigt imorgon så jag inte sabbar hela lördagen med familjen samt 60 mins tempo på söndag kväll när barnen ska äta middag. Ska även simma kl 7:20 på Eriksdal på söndag morgon. Ett jävla nazi-schema men bara ta sig i kragen. Dessa är mina förutsättningar, lika bra finna sig i dem.

Ni som läser detta & ska springa halvmaran imorgon – Stort jävla lycka till!
Spar fem pulsslag till andra halvan. Tro mig, de är sköna att kasta in i brasan efter ni har passerat Slussen.

Nelker

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Easy does it


Hade det tufft igår under Terrible Tuesdays löpträning. Genomlider just nu två veckor av förberedande träning för att kunna träna på riktigt bra nästkomamnde två innan jag ska försöka trappa ner inför Hawaii.
Problemet jag har är att min korkade hjärna fortfarande lever kvar i den period jag hade strax före Kalmar när jag var oövervinnerlig (mina mått mätt). Inte nog med att jag är mindre stark nu rent fysiskt utan glömmer även kalibrera kroppen efter färre timmar sömn och sämre återhämtning. Jobba 9-10h per dag och pussla ihop vardagens övriga problem och utmaningar ger knappast samma vila som när man har semester & ligger i hängmattan på dagarna.

Jag älskar träna kort & hårt. Fartträning och intervaller tycker jag är väldigt roligt & utmanande….i alla fall när det kommer till löpning & cykling. Simning är tyvärr sällan kul i den kategorin.
Problemet nu är att det viktigaste för mig är att göra mig redo för att klara av de tuffa distanserna som en Ironman innehåller. För er som gjort en vet att extremt hög toppfart eller pulstålighet är lika viktigt som generell uthållighet, fysisk och mental.

Normalt ska man försöka undvika att bryta ett hårt träningspass men man måste även tänka till och väga risk-reward kring att fortsätta under vissa perioder.
Igår upplevde jag saker som normalt inte brukar inträffa på liknande pass. Utomkroppslig känsla, lock för öronen, gåshud samt kände mig febrig. Det fanns fortfarande krafter att fortsätta men var osäker på om det skulle tvinga mig att kräkas eller svimma. Då denna vecka knappast är avgörande huruvida jag kommer klara av en avslutande 3:20 mara på Hawaii eller ej så valde jag ta det defensiva beslutet att bryta. Då jag mådde apa resten av kvällen och hade yrsel så var det nog såhär i efterhand ett klokt beslut. Stryker därför dagens träning helt och fokuserar på att genomföra veckans avslutande distansträning som inte direkt är någon barnlek. Inte så rolig prioritering men ett nödvändigt ont.

Ska kanske inte gnälla. Jag har åtminstone lyxen att kunna träna. Många man känner ligger halvt däckade pga dagisbaciller som deras små änglar har släpat hem från förskolan. Andra kör skytteltrafik till Naprapaten för att få bukt med sina skador från sommarens alla tävlingar. För att undvika hamna i deras situation har jag för första gången på länge valt att inte springa halvmaran på lördag då jag vet att jag inte kan ta det lugnt och det kommer bara få mig skadad, sjuk eller värre kvadda min motivation fullständigt.

Bara bita ihop och grisa vidare. Har lyxen att omges av fantastiska människor att träna med, utan dem skulle jag fortfarande harva runt i skogarna i mystempo. Vetskapen om att den lilla uppoffring man gör nu bäddar för en anständig känsla och sluttid på tävling gör att det är värt det. Fan att det ska vara så svårt att tända till igen?!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Upp i sadeln igen


Nu har jag fått mitt schema av Björn inför höstens lite oväntade prövning i oktober. Inte bara är det tufft att hinna träna upp en anständig fitnessnivå igen på kort tid med slitna kropp utan den körs även i ett väldigt krävande klimat som är svårt att efterlikna i Sverige. För min egen del så blir det en balansgång hur hårt och mycket jag kommer träna kommande veckor. Motivationen finns där men jag vet efter förra höstens svacka att min kropp tål inte hur mycket som helst. Man får ju inte direkt hjälp av den kommande årstiden heller i kombination med att jobba heltid.

Förra året lät jag mig knappt vila alls efter Kalmar & ÖtillÖ utan fortsatte köra på som aldrig förr med Halvmaran & Hässelbyloppet. Det hela slutade med ruttna resultat samt att jag blev oduglig som löpare i 3-4 veckor. Det tog ännu längre tid mentalt att komma tillbaka till forna nivåer igen. Under den perioden kände jag att jag skulle sluta helt med allt vad detta innebär och typ börja spela tennis & golf igen… Så mycket med att vara odödlig. Att inse sina begränsningar är nog viktigare än man tror, trots allas mässande om att ”allt är möjligt”. Att titta sig i spegeln med kritiska ögon kan vara nyttigt, då menar jag inte efter att man skälpt i sig en flaska vin och ger sig själv en blink nynnandens till LMFAO ”I´m sexy and I know it”.

På det ämnet så kommer min svåraste uppgift inför Kona och nästa års tävlingar fortsätta att vara hur hårt det är lämpligt att cykla givet de förutsättningar som råder på tävlingsdagen. Det verkar vara den ständiga frågan oavsett nivå, och självklart är det en kompromiss för de flesta för att nå bästa möjliga resultat.
Att simma dåligt, cykla allt vad man har och sen klappa igenom efter 10 kilometer på löpningen och tvingas gå resten är inte att genomföra en godkänd Ironman i mina mått mätt. Kanske för någon på första försöket eller under väldigt krävande förhållanden.
Att bara ta sig i mål är inget jag värdesätter för egen räkning och känner att den erfarenhet jag ändå lyckats skaffa mig skall räcka för att inte göra bort mig helt.

Nu när jag har blivit en bättre cyklist (mindre dålig) och klarar ligga på en hyfsad nivå under många mil så betyder inte det nödvändigtvis att jag bör/ska göra det. Klart att det sitter hårt åt att släppa förbi ”sämre” cyklister under en tävling med en oklar tröst av att man ska minsann springa om dem senare. Men det är kanske just det man ska. Nyckeln till bra resultat att att cykla precis så hårt att man sedan klarar av att springa efteråt i planerad fart. Detta är självklart väldigt individuellt. Somliga är väldigt stryktåliga och kan springa anständigt med slaktade ben medan andra har det desto tuffare. Att tro att idag händer det, är att hoppas på för mycket och förlora hela stycket. Det enda ni kommer lyckas med är en godkänd cykling följt av en katastrofal löpning = ruttet triathlon resultat. För det är väl triathlon vi tävlar och inte medioker cykling följt av en rask promenad?

I Kalmar höll jag 239 watt i snitt vilket kändes kontrollerat. Trots det så hade jag noll speed på löpningen och fick nöja mig med snabbjogg. Visserligen var det tufft i vinden & med värmen på slutet men på Hawaii lär det knappast bli lättare. Får se vad Björn säger men då lär jag nog ha en plan att ligga åtminstone 10 watt lägre om jag ska slippa krypa fram efteråt. När jag körde i Nice 2011 så var det olidligt varmt (+33 grader) och vindstilla. Lärde mig då att det är bara skrota sina planer och försöka överleva.

Denna vecka får jag i alla fall träna igen och inte bara mysa runt i joggtempo. Har faktiskt längtat efter det och hoppas verkligen att jag lyckas balansera det så pass att jag kan ge de andra en match…

Tack för ordet!

Nelker

Bilderna bedrar, ser fräsch ut. Inombords pågår ett känslomässigt världskrig. Ber om ursäkt för att tiderna syns, måste beställt buskisversionen av finisherpix 🙂




Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Reality check


Inte mycket för diagnosen ”post marathon syndrome”, inte heller brukar jag tappa gnistan men denna gång har jag varit märkbart hängig och håglös. Skulle nog tro att det är pga fler faktorer än att jag nyligen genomfört en tuff tävling.

Sommaren har verkligen varit magisk på många sätt, inte minst vädret. Har lyckats kombinera tid för familjen och träning väl vilket gjort att jag avspänt kunnat göra det jag velat. Att sedan Kalmar gick bra samt ledde till fler och större utmaningar gav en viss lättnad i sinnet. Problemet är väl nu när man bryskt kastats in i verkligheten och måstre börja styra upp det s.k. livspusslet. Fullkomligt vidrigt, mycket bättre att laja runt som en sportlodis på landet och leva livet efter Skalmans mat- & sovklocka. Räkningshögar, passa tider samt planera logistik för lämna & hämta barnen är föga festligt och tar alldeles för mycket tid och kraft från det som man verkligen vill göra. Normalt lyckas man ju balansera detta med att få träna skiten ur sig varje dag och gå runt lite småhög på endorfiner. Nu när man ska ligga lågt i minst två veckor så känner jag en fruktansvärd saknad efter det och fattar inte hur i helvete folk gör som inte har en liknande hobby eller tidsfördriv som de älskar. Gå på flaskan känns inte som en långsiktig lösning….

Har visserligen simmat och cyklat lite försiktigt och det funkade bra. Blev lite väl inspirerad av att bevaka Stockholm Triathlon igår vilket ledde till att jag var tvungen att rasta löpbenen. Körde 6 kilometer progressivt från 4:22 ner till 3:54. Inga problem muskulärt eller med flåset utan hela kroppen ville bara inte. Stannade till slut helt och gick sista kilometern som återstod hem. Idag har jag dessutom träningsvärk från en till synes rätt medioker löprunda och känner mig bakis i hela kroppen.

Om jag dock ska sluta gnälla som en jävla tönt och istället blicka framåt så är det väldigt mycket kul framför mig. Hösten är dessutom min absoluta favorit bland årstiderna om man bortser från att det blir mörkt tidigt. Har precis fixat boende med Henke på Hawaii och skall boka flygbiljetter senare idag. Efter det äventyret väntar NYC Marathon och några dagar shopping på Manhattan. Blir tufft att sätta upp några mål såhär på förhand utan jag får se hur kroppen kommer svara på träningen inför. Ambitionen är dock att köra på ordentligt och komma dit väl förberedd. NYC får sedan bli en ren upplevelsemara.

Man hade inte så många timmars betänketid på nästa års utmaning eller slutmål. Anmälde mig redan förra måndag till Kalmar igen. Hur jag än vrider och vänder på det så passar den tävlingen mig bäst av flera skäl. Men högst där uppe är det pga stämningen och alla vänner som kör där. Motala må ha SM som officiell titel men Kalmar är ändå störst!

Smartaste beslutet i år är att jag helt avstår den nya folksporten Swimrun. Otroligt vilken ÖtillÖ feber som drabbat Sveriges konditionsidrottare. Som träningsform säger jag inget men som tävlingsform har jag inga jättehöga tankar om det. Speciellt inte för dem som satsar helhjärtat på Triathlons eller dylikt. Inte frågan om man ska skada sig under Ö till Ö utan när…. I ren upplevelseform så är det dock svårslaget.

Så, nu ska jag försöka fylla dagarna med allt annat än idrott. Kommer sluta med att jag blir galen och hamnar i regelrätta slagsmål. Kommer bli en befrielse för alla i min närhet när jag nästa vecka åter igen kan börja träna som normalt.

Nelker

Jag älskar swimrun!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kalmar Ironman 2013 – told you so!


Kalmar Ironman 2013 – 9:31:52

Hatar att säga vad var det jag sa, men var var det jag sa!

Mycket riktigt så blåste det, den utlovade värmen kom framåt lunch och vågorna rullade in. Man kan väl sammanfatta årets Kalmar Ironman att det gynnade erfarna triathleter mer än någonsin. Speciellt dem som kört banan tidigare och lärt av sina gågna misstag.
Den relativt hårda vinden i kombination med nitiska domare gynnade dessutom starka cyklister. Att cykelbanan dessutom var 4-5 km längre än 2012 gjorde även att alla naiva tidsjägare fick gång på gång se sina tidsmål försvinna framför deras ögon. Det blev ett placeringslopp, vilket egentligen passar mig mycket bättre.

Jag är väldigt nöjd med min prestation, vore en lögn att säga något annat. För att lyckas så måste man ha en hel del tur, och det hade jag minst sagt. Hela resan hit har varit brokig & omtumlande. Har haft fantastiska träningsresultat hela året och lyckats hålla mig skadefri samt haft fantastisk kontinuitet för någon i min situation. Tyvärr har samtliga tävlingar under 2013 gått ganska dåligt. Nu när jag ser tillbaka så inser jag att det är tack vare det som det gick så bra i lördags. Duathlon SM, Kungsholmen Runt och Halmstad……alla dessa tre bjöd på hård vind & värme. Under mitt sista träningsblock på tre veckor nere i Halland så hade jag även det samt att jag tränade många tuffa cykelpass ensam samt simmade i stökigt vatten.

Orkar inte skriva 100 sidor om loppet, ej heller tror jag ni orkar läsa om det?! Gör som förra året, skriver så kort jag kan.

Simning – 1:07
Visste från förra året att en bra start på denna sinnessjukt korkade simbana är enormt viktig. Ställde mig i 55 minutersgruppen och bombade på till första bojen. Sökte sen upp fritt vatten och simmade ensam resten av distansen. Hellre tappa några minuter och komma upp glad & fräsch än söndersparkad & sliten efter ha hängt med idioter. Tiden säger inte så mycket, under såna omständigheter får ta det man får.

Cyklingen – 4:58
Visste exakt mellan vilka watt jag skulle ligga givet vissa omständigheter. 230-240 är optimalt, något lägre i medvind & lite högre i motvind. Ät & drick mer än vad du tror du behöver och anpassa ansträngningen efter hur du känner dig. Höll faktiskt igen bra för att vara mig första 5-6 milen. Utnyttjade medvinden och bombade på ganska friskt. Hade två tuffa partier….första när man sneddar över Öland efter ca 8 mil. Fruktansvärt blåsigt och ensamt. Sista 3 milen var psykologiskt jobbiga då banan går på en snirklig väg som har ganska dålig asfalt. All rytm och känsla försvann där och jag satte mig upp och försökte kyla av mig så gott jag kunde i värmen samt vila ryggen.

Löpningen 3:19
Fina ben men klen skalle. Tufft att hålla farten samt kyla ner kroppen i värmen & blåsten. Delade upp löpningen i mindre tårtbitar och körde mittt sedvanliga belöningssystem. Inte stanna alls på första varvet, på andra varvet får jag stanna vid varannan vätskestation och på sista får du stanna på varje. Sprang aldrig långsammare än 4:45 fart, oftast snabbare men eftersom jag stannade och drack m.m. ser tiderna lite knasiga ut. Hade en magisk känsla sista 10 km. Eftersom jag inte vågat pressa farten första 30 km så fanns det mer att ge.

Slutord: Hade inga egentliga Hawaii ambitioner före detta lopp. Det var först när Henke ropade att jag låg bättre till än 10:a i min ålder med 15 km kvar jag började leka med tanken. Av en slump såg jag 3-4 gubbar i min AG vid en vändpunkt. Tre av dem såg riktigt hängiga ut vilket väckte en sovande björn inom mig. Med 3 km till mål körde jag det klassiska knepet att ligga strax bakom, samla kraft sen rusa om dem som om jag vore fräschast i världen. Detta brukar knäcka de flesta. Sprang som en gnu och tittade aldrig tillbaka. Att ha 60-75 sekunder marginal i mål var helt magiskt. Grät som ett litet barn efter målgång. Visste inte om då att jag kom 5:a i min age group och att det var klart med Hawaii slot även om jag misstänkte det.

För att ge lite perspektiv på resultatet så innebar 9:31 plats 45 totalt i år. Förra året när jag hade 9:32 så kom jag 128:a i mål. Det säger en del….

Detta är inget man gör ensam även om det bara är jag som är på banan. Hade inte ens kommit halvvägs om det inte vore för alla fantastiska människor som jag stolt kallar släkt, vännor & kollegor. Men ett extra tack till min fantastiskt tålmodiga sambo, världens bästa mamma & pappa samt min tränare Björn & min klubb SPIF. Sen även såklart min vän Henke som står ut med mig på jobbet och på träningarna. Sjukt att båda ska till Hawaii samma år.

Nu lät det som om jag fick Jerringpriset och stod stammande bredvid Karl-Filip men så känns det nästan när man offrat så mycket och man får denna typ av bekräftelse.
Tror ni mig inte…..testa så ska ni få se!

Visuell recap kommer inom kort.

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

It blows


En av glädjeämnerna inför årets Kalmar har varit de uppskruvade förväntningarna som vi svenskar har haft kring våra förväntade resultat. Jag har försökt vara nykter i mitt resonemang när jag planerar mitt lopp och försökt att INTE ha 2012 års tävling som bench mark. Det var så gott som vindstilla förra året, svalt i luften och väldigt ”förlåtande” domare ute på cykelbanan. Nu när man dessutom har lagt om rutten och enligt utsago förlängt den något korta cykelbanan ser jag det som idiotiskt att jämföra förra årets resultat med årets. Självklart kan man dra paralleller men jag skulle gissa att en som gjorde 10h förra året behöver ha förbättra sin performance med minst 5-10 minuter i år för att slå sitt gamla resultat?! Speciellt om man nu kollar på yr.no, där prognosen visar på 7-9 m/sek och +23 grader i skuggan redan från tidig morgon. Kan bli lite vingligt uppe på Ölandsbron när vindbyarna får tag i orutinerade cyklisters högprofilshjul….

Det bästa man kan göra inför en tävling av denna karaktär är att förbereda sig på det värsta, dvs hårda vindar & värme. Skulle det ändå bli okej så blir man istället glatt överraskad och kan få energi av att det går bättre än man trott. Felet många gör är att de lägger sin mål (splits) efter optimala förhållanden, när de sedan falerar att leverera så börjar de redan där hamna i en negativ spiral. Det är många tillfälligheter på en sådan här tävling som man själv inte alltid kan påverka till 100%. Har man t ex ”turen” att hamna i en bra grupp att simma med så finns det minuter att tjäna där. Spelar man på fel hästar under simningen så kommer inte bara tiden bli dålig utan man kommer även upp ganska medtagen efter att ha brottats med snedsimmande konkurrenter.

Jag tror man ska dra ner förväntningarna rejält, att sätta siffror på det blir svårt men för mig som rimligt borde hamna någonstans mellan 9:05-9:15 under förhållanden som vi hade förra året så kanske det kan slå så mycket som 10-15 minuter om meteorologerna får rätt.

På tal om hur obotligt positiv ens hjärna ändå är och hur snabbt den glömmer så blir man varje gång förvånad över hur jävla meckigt det är att komma iväg på ett sådant här äventyr. För att inte tala om hur dyrt det är om man räknar ihop allt man tvingas lägga ner för att bara ställa sig på startlinjen. Nästan så man tappar sugen…..att förbereda sig för att springa ett marathon är rena barnleken i jämförelse.

Så, nu har jag bortförklarat & vinstvarnat tillräckligt ifall jag inte lyckas leverera på lördag 🙂
kl 12.00 idag går bilen ner mot Kalmar. Längtar tills all skit är klar och man äntligen får göra det man älskar, dvs köra hårt ute på banan och visa sig själv att alla uppoffringar har varit värt det. Personligen längtar jag tills att simdelen är över och att man sitter bekvämt på cykeln och mätaren visar en hög siffra samtidigt som benen trummar på obehindrat…

Tack för visat intresse! Återkommer med länk för hur man följer sina nära & kära på ironmans hemsida. www.ironman.com

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in