Run the Rann


Åhej, nu ska man ut och svira i Dholavira!

http://runtherann.com/

Hastigt och lustigt, ska också inflikas. Det här visste jag inte förra veckan. Bara jag nu hinner få visum i tid.

Än en gång Indien. Saltöknar, vilda antiloper, farliga ormar, vad mer kan en löpare utan gränser begära? I registeringsansökan till loppet måste man också ange blodgrupp. Så, kanske blodtörstiga tigrar också?

Men vad har jag för blodgrupp? AB nånting, plus eller minus? Gå till doktorn, gå. Gillar inte sprutor. Lite blödig där. Men vill man springa långtbortfrånstan, får man inte tveka. Stick, bara stick.

Fortsättning följer ….

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Till havs, till havs!!


Fast först På Spåret.

Stockholm C – Linköping – buss till Västervik. Där ska Sven Yrvind hämta upp oss, d v s RW:s reportageteam, undertecknad och fotograf Luca Mara.

Sven Yrvind är en seglarlegend. Han har rundat Kap Horn i en sex meter lång segelbåt. La ut från Brännö och seglade på. Det är med Sven vi ska drömma oss till havs.

Nu löptränar Sven för att komma i form inför en framtida seglats jorden runt. 600 dagar i en ännu mindre båt än den han rundade Kap Horn med. Rune Larsson coachar honom med löpträningen.

Sven konstruerar sina båtar själv, ritar och bygger dom. I grunden är han filosof. Livsprojektet är att finna systemet som ligger till grund för hur allting fungerar.

Vårt uppdrag är bl a att att fråga om han har hittat det där systemet. Och om man i så fall kan applicera det på t ex löpträning.

Här är båten Sven seglade över Atlanten med, till Kanada. Det tog 46 dagar.

Mer om detta i RW no 3.

Nu kommer kaffe, SJ-kaffe. Kanske också med dopp?

Antal kommentarer: 2

Kenneth Gysing

Nä där blir det ett löpuppehåll för Yrvind på 600 dagar (på ett ungefär 😉 … han tänker inte gå iland någon gång på hela resan, men har med sig en liten mekanisk tramp– och vevmanick som bl a ska alstra el till datorn … man kan komma i stöten för mindre 😉


Kenneth Gysing

Ha ha tack Maria, kvällen är räddad … och natten 😉

Och Lennart: just do it! 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

All Along The Clocktower


Vaknade lätt stelbent, ja rätt stel överlag i kroppen om jag ska vara ärlig, börjar alltmer likna en gammal Volvo 245:a, 33 km löpning försvinner inte hursomhelst över en natt, man måste tjåka och köra lite på tomgång för att få oljan att börja cirkulera, men så när motorblocket närmat sig 37 C och tanken fyllts med kaffe, så började det nästan spritta i benen. Eller, det ryckte i alla fall lite, och det var inte kramp.

Så, varför inte? Mot Sveriges bästa lekplats för vuxna:

Det var väl inte riktigt lika mycket publik i morse som när bilden här togs, faktiskt var det inte en kotte på läktarna (vad gör folk egentligen på trettondagsmorgnarna?) men en kvinna och två män intervallade i alla fall runt banan.

Jag körde några hoppsasteg och några knäuppdragningar och kände mig rätt stolt över denna ansats till löpskolning, tills jag hörde någon svära på engelska bakom mig; jag var tydligen i vägen. Det vill säga, jag låg i innerkant, och det ska man förstås inte göra när man värmer upp, men det var alltså inte direkt trångt på Stadion i morse. Någon var visst på seriöst löphumör.

När sprang jag 400ingar sist? Det var definitivt inte i år. Inte förra året heller. Några 600ingar på Öland, annars bara längre intervall (2000). Ganska mycket simning också, men det hör ju inte hit.

Jag körde 10×400. De första nio tittade jag inte på klockan. Kändes inte som jag behövde det. Varv sju blev dock rätt ansträngande, där drog man pluggarna ur öronen som hrn Klingberg i bloggen bredvid brukar uttrycka sig när det drar ihop sig till allvar. Då hörde jag den seriöse (möjligen grinige) engelsmannen komma upp i rygg. Det gick ju inte an att släppa förbi honom … i alla fall skulle jag sälja mig dyrt. Det var pellen i botten och munnen på vid gavel och efter 400 m exakt vek jag generöst av till bana två för att ge plats och lät med kroppspräket förstå att jag hade massor av krut kvar (ett ganska lögnaktigt kroppspråk måste erkännas, kändes som om kardanaxeln gått i vred)  men nu var det alltså 400ingar som jag bestämt mig för att köra. Att bli äldre är inte samma sak som att bli vuxen, om nu någon trodde det.

Efter varv sju kände jag mig ungefär såhär:

Varv åtta kändes sen som uppförsbacke hela vägen – men det var helt ok, jag hade ju ryggen fri.

Kändes nödvändigt att klocka sista varvet för att i alla fall få något begrepp om tiden, blev höga 82, och så mycket mer kan man nog inte begära av en rostig 245:a så här i början av säsongen.

Antal kommentarer: 2

Kenneth Gysing

Hej där Bureborn, det var nog lite ungdomlig entusiasm så här i början av året, blind inför kalla fakta – framöver mera morötter 😉
Kör hårt i skogen!


Kenneth Gysing

Väl inget ofint med ha ha Annie? 😉
Ingmarie! … nypolerad Ferrari, den köper jag 😉 … nu ska jag bara försöka få på vinterdäcken också 😉 ….



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Grå grå grå …


… är urberget sång. Skaldade en gång Fröding.

Tänkte på det under söndagens långpass. Så mycket grått det var. Minst fyra nyanser av grått. Fast jag måste säga att jag gilar grått bättre än brunt. Killinggängets  fyra nyanser av brunt, får mig mer att associera till en grym influensa en gång i ungdomen under en tågluff ner genom Europa. Tågstationen i Genua minns jag som i går … i alla fall muggen där. Ack, minnen.

Dagens färd gick genom Stora Skuggan på Djurgården, och så vidare till Ulriksdal där jag rundade slottet, och så en sväng runt Brunnsviken. Toppen av Hagahögen låg i dimma som en annan alp, och bakom gallret till Hagaslottet syntes ingen aktivitet. Daniel och Vickan låg förmodigen inomhus på varsin divan och plöjde TV-serier på Netfix. Kanske … Game of Thrones?. Hade själv gärna legat på en divan någonstans och tittat på TV, men som löpande reporter på RW har man ju ett ansvar mot läsekretsen. Ska det bli något av Comrades 1 juni, finns inget alternativ. Bara ut och plöj.

Klafs, klafs, nu tappar visst dojorna färgen. Fast gegga är ändå mjukt för fötterna. Bra för FOTEN, som absolut är på bättringsvägen, men ännu inte bra. Brorsan drog ut ligamenten på samma sätt för ett par år sedan, och för honom tog det ett halvår att bli som vanligt igen. Men jag blir förstås aldrig som vanligt igen, jag har ju kört Ö till Ö, då är man ovanlig hela livet ut (to old to be humble …).

Hå hå ja ja, det var väldigt grått idag. En riktig pannsträckare. Inte alls samma gråa nyaser som i ett foto Elliott Erwitt. Erwitts gråtoner blir man bara glad av, som den här (en slags löpskolning):

Mera sånt i Stora Skuggan … kan man ju drömma om. Annars får man gå till Fotografiska Museet vid Stadsgårdkajen, där man ställer ut Erwitt just nu. Bara spring dit, men inte för fort, man ska inte vara svettig när tittar på Erwitt.

Jag klafsade på och klafsade på. Lyssnade på Spanarna med Göran Everdahl, Jessica Gedin och Calle Norlén. Dom blir man också glad av. Norlén spanade om att alla (i Sverige i alla fall) blir så mycket äldre, kungen har fått kramp i armen av att gratulera alla nya hundraåringar, de har ökat med 1000 % på 20 år (eller var det 40?), men ändå klagar alla över att de har så ont om tid. Det är sådant som är bra att fundera över när man springer långpass. Jag tyckte själv att jag tog väldigt mycket tid på mig,  men så hade jag ju heller inte bråttom. Jag sprang ultralångsamt, liksom i ultrarapid. Det måste jag erkänna, blev jag lite stressad av. Min hjärna är nog inte riktigt ultra än. Utom när det gäller en ny vetenskaplig teori som går ut på att Universum är ett hologram och därmed alldeles platt, vilket då också skulle göra Jorden alldeles platt. Tänkte på det i backarna i Stora Skuggan, det finns ett par rejäla där, och hur mycket jag nu än ansträngde mig att förstå de matematiska teorierna om verkligheten som ett hologram och att dessa backar egentligen då är alldels platta, så sved det i låren och hjärtat klappade och lungorna stånkade högt. Där var i alla fall min hjärna ultralångsam.

Hursomhelst, checkade in i hemmet efter 33 kilometer, och rätt nöjd med det även om farten gick i snigeltempo (jag hade inget hus men väl en Camelback på ryggen).  Det var ju också som sagt meningen att jag skulle springa långsamt, men där jag sprang i snigelfart drömde jag om en massa kommande intervallpass jag ska springa lite längre fram. Tänk att man aldrig kan vara nöjd.

Jo men de är jag ju, nu är jag faktiskt supernöjd. Magen är en kula av pasta och stekta ägg (protein) och morötter (för synens skull, det ska f-n behövas glasögon för att kolla in Garmin) och jag håller på att bli ett med soffan jag ligger i, kroppen är liksom halvvägs igenom madrassen och det är ju helg i morgon också och man kanske skulle koppla av ännu mer genom att koppla upp sig på en TV-serie? Spanare Everdahl tipsade om The Good Wife, spanare Norlén jublade – jättebra!

Ett ”Catch up Marathon” i ryggläge! Kan det bli bättre? Nä!

Ses nästa vecka!! Om jag kommer upp ur soffan …

Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Tack Magnus, och väl sprunget själv! En riktigt stockholmsresa! Världens vackraste stad, även i svartvitt 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Julruscher


Mellandagslöpning.

I fredags 4×2000 m i fart 4, med 500 m mellanjogg i 4.30. Plus en extra i fart fyra. Totalt 14 km, totalt en timme. Hade bestämt mig för att bara springa en timme. Mycket karaktärsfast.

I går 25 km på två timmar. Ca 4.48 fart. Och allt detta på löpband. Jag kan inte säga att jag skrattade ihjäl mig. Men efteråt, efter båda passen, hörde jag änglatrumpeter tuta. Foten (den högra, följetongen sedan Ö till Ö) lite öm, men den trillade inte av.

Löpband, jag vet. Men tycker det är lite dystert utomhus. Skuggorna är så långa, de biter en i hasorna. Inomhus kan man springa i sommarlinne, och höra svetten porla fritt i armhålorna som ja, som vårbäckar.

Typisk vårbäck (genom hårig armhåla):

I morgon årets sista dag. Om jag har några löften inför 2014?

Det skulle möjligen vara att få in SAOL:s  (Svenska Akademiens ordlista) nya ord, ”Snippgympa” i en krönika i Runners World, ett av många nya sätt att carpa dagen! (mera SAOL)

Svenska Akademien med Peter Englund i ledningen ligger i språklig framkant.

Till dess: God fortsättning alla bloggarvänner!!

Nu bara twerka in det nya året med Donna Summer och Ring my Bell:

Twerka?

Twerka:

Antal kommentarer: 2

Kenneth Gysing

Ha ha jag ger mig, det är nog bara mitt inre termostat som spökar, ”det borde vara vinter nu”, jag ger mig ut nu, utan fruktan, törs man satsa på kortbrallor?


Kenneth Gysing

Badat i jön?
Dialekt för sjön? 🙂
Brrr …



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Something Wicked This Way Comes


Men hallå, vart tog jag vägen?

Här, här! Vart? Här i bingen!

Torsdag morgon, 05.30. Inte ens tomten är vaken. Varför är jag vaken? Visst ja, måste klappa paket. Måste jobba klart. Måste gå på muggen (snart).

Mycket nu. Varför känns det som att varje december bara blir mer och mer späckad, när man innan december har bestämt sig för att ta det så mycket lugnare den här decembern än förra decembern.

Sådant kan man fundera på t ex när man springer.

I går på löpbandet, rullade på i 15 km. Tuffade på i 4.40 fart, sista två i 4.00. Kändes ok, men det spritter inte direkt i benen. Foten fortfarande fel. Går bra att springa, men ömmar efteråt. Det kostar på att köra Ö till Ö. I alla fall om man är vrickad när man går i mål.

Something Wicked This Way Comes … apropå.

En gammal roman av Ray Bradbury. Lästips för julen. Läskigt bra. Inga jämförelser i övrigt.

I måndags på löpbandet gick det fortare. Tvåtusingar i 4.00. Tvåtusingar i 4.15. Blanda och ge. Växla upp växla ner. Mellanjogg i 4.30. Aldrig låta pulsen slippa undan helt. Svett som sprutar  i 15 km. Skönt urlakad efteråt. Mer sånt. Mer sånt krävs. Om jag ska få fart på benen igen. Vi får se. Fånga dagen som den kommer. Snart är det 2014.

Nu var det 1914.

En roman av Eyvind Johnson. Ett boktips till. Det har hänt en del sedan dess.

Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Barnen vrålar ”frukost”. Barna Hedenhös dundrar från TV:n. Men en rymdraket i trä? En annan gren av verkligheten … stambana till Månen?

I går läste jag en biografi, och blev alldeles Coco i Chanel.

Kanske inte det optimala idealet för en löpare (ja om man inte springer i Pearl Isumo förstås, blink blink), fast hon höll formen i 87 år med långa promenader varje dag.

Och så var hon helt klar över sakernas tillstånd; ”Mode förgår, stil består”.

Nu satsar jag på att bli en stillöpare!

Typisk stillöpare:

(Sebastian Coe)

Vi hörs!

Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

God Jul Ingmarie!
Nästa år stilspringer vi all over Sweden 😉

K



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in