Sanningen om Biggest Loser



Jag har länge efterfrågat en studie om vad som händer efteråt med de som medverkar i Biggest Loser. Min gissning var att de skulle få det svårt att hålla kvar vid sin viktnedgång – som byggde på hög motivation – utan press och stöd. I veckan publicerades så äntligen en forskarrapport om vad som händer med deltagarna på lång sikt. Studien är förvisso ganska liten och det saknas kontrollgrupp, men resultatet är intressant och borde skaka om dietindustrin.


Danny Cahill före, efter och nu.

Danny Cahill vann ”The Biggest Loser” 2009. Han gick ner från 195 till 87 kilo på sju månader. Han blev en ny människa. Sedan dess har han lagt på sig 45 kilo, trots fortsatt hög motivation och hårt arbete. De flesta som var med i serien den gången har gått upp igen. Vissa är t o m ännu tyngre nu än 2009. Nu vet man kanske varför tack vare den nya forskarrapporten. Cahill bränner nämligen 800 färre kalorier per dag jämfört med personer i samma viktklass. Cahills kropp och hjärna har vänt sig mot honom. Vinsten 2009 var en pyrrhusseger. Cahills biologiska kropp blev en motståndare som dag för dag återtar förlorat territorium. Den nöjer sig inte förrän allt det som den en gång förlorade har tagits tillbaka och den är på god väg att segra.

Viktnedgång minskar energiförbrukning i vila
Forskningsrapporten, som publicerades i tidskriften Obesity förra veckan, visade att de 14 deltagarna från Biggest Loser lade på sig i snitt 41 av de 58 kilo de tappade under tv-serien efter sex år. En viktig orsak till denna viktökning är nedgången i vilometabolismen (resting metabolic rate=RMR), dvs den energi som kroppen förbrukar i viloläge, som följer av en lägre kroppsvikt. RMR står för ungefär 70 procent av din dagliga kaloriförbrukning, så om du går ner i vikt måste du äta mindre för att behålla din vikt.

I början brände deltagarna i Biggest Loser 3800 kalorier per dag, men i slutat av serien – när de var 58 kilo lättare och motionerade mer än en timme om dagen – brände de endast 3000 kalorier per dag. Deras RMR sjönk i genomsnitt mer än 600 kalorier per dag och metabola anpassningar till den kraftiga viktminskningen stod för ytterligare ca 200 kalorier.

Allt eftersom åren gick ökade vikten och deras ämnesomsättning återhämtade sig inte. Det var som om deras kroppar intensifierade sina ansträngningar att återställa den ursprungliga vikten. Forskarna gissar att de metabola anpassningarna till viktnedgång fungerar som en fjäder. Ju hårdare man trycker tillbaka, desto hårdare slår kroppen tillbaka. Efter en kraftig viktnedgång reagerar hjärnan med att dra i handbromsen och minskar ämnesomsättningen mer än den borde med hänsyn till kroppsvikten, så Cahill var tvungen att kämpa mycket mer än män i samma storlek.

Hormonerna
Men deltagarna kämpande inte bara mot lägre ämnesomsättning. De kämpade dessutom mot hunger – en känsla som skapas av en rad olika hormoner, bl a leptin. Leptin är ett hormon som utsöndras av fettvävnad och förmedlar känslan att vara mätt och nöjd. De tävlande startade med normala nivåer av leptin, men i sista avsnittet – när de tappat mycket fettvävnad – bildade de nästan ingen leptin alls. De drevs av motivation (piska och morot) och förträngde denna hunger. I takt med att vikten sedan gick upp igen, ökade leptinnivåerna, men bara till ungefär hälften jämfört med tidigare.

I en annan studie rekryterades 50 överviktiga personer som gick med på att äta 550 kalorier per dag under två månader. De förlorade i genomsnitt 13 kilo, sen kom kilona tillbaka ett efter ett. Det visade sig att nivåerna av hormoner som signalerar mättnad minskade, medan hormoner som signalerar hunger ökade. Det var en samordnad attack från kroppen och det tycks alltså som att snabb viktminskning kräver att man är hungrig hela tiden och dessutom gör man av med färre kalorier än tidigare. Det kräver mycket motivation och viljestyrka.

Hjärnan håller balansen
Hjärnan håller reda på hur många kalorier vi stoppar i oss och hur många vi gör av med. Den bestämmer en ”trivselvikt” baserad på gener och livshistoria som den försöker hålla fast vid – en s k set point. En genomsnittlig person äter omkring en miljon kalorier på ett år och gör av med lika många. Därmed är vi i balans, men tyvärr räknar hjärnan fel med ungefär 3-5 promille, eller 10-20 kalorier per dag. Det är ingenting – mindre än i en pepparkaka. Men denna felräkning ökar vikten med ett halv kilo per år och därför tenderar vikten öka med stigande ålder. För hjärnan är alternativet sämre. Skulle vi gå ner ett halv kilo varje år skulle vi dö till slut. Det är bättre att vara på säkra sidan och ha svag slagsida mot uppgång. Det är bättre att gå upp fem kilo per decennium än att dö. Det håller nog de flesta med om.

När en diet leder till att vikten sjunker under hjärnans set point, bränner vi färre kalorier och hormonerna samarbetar för att göra oss hungrigare. Denna set point är ungefär som en termostat och reglerar vikten. Hjärnan reagerar på bantning som om vi drabbas av svält – en del av mänsklighetens livshistoria – och gör allt för att vikten ska tillbaka, helst på en lite högre nivå för säkerhets skull inför nästa hungersnöd.

Alla dieter är lika bra
Biggest Loser är en diet bland många och den är – genom fokus på träning och mat och enormt stöd – kanske en av de bästa dieterna trots det ”dåliga” resultatet (efter 6 år hade deltagarna i snitt 12 % viktförlust kvar och det är bättre än de flesta dieter). På lång sikt tycks alla dieter leda till att man kommer tillbaka till ursprungsvikten eller högre. Dessutom – trots hetsiga debatter om vilken av de tusentals dieter som finns som är bäst – så tycks alla dieter vara likvärdiga på sikt.


Another diet bites the dust … 

Studier visar att efter ungefär fem år, får 41 procent av bantare som följer en diet tillbaka mer i vikt än de tidigare tappade. Långtidsstudier visar också att bantare är mer benägna än icke-bantare att bli feta under de kommande 15 åren, inte minst de som började banta som normalviktiga.

I en studie från 2012, följde forskare över 4000 tvillingar. Det visade sig att bantare var mer benägna att gå upp i vikt än sina icke-bantande tvillingar. Studien fann att ett bantningstillfälle dubblade risken att bli överviktig. De som hade gått på flera dieter under studien löpte fem gånger så stor risk att bli överviktiga.

Ytterligare ett exempel: 2006 kom en studie som konstaterade att brottare och boxare som ofta bantar för att kvalificera till viktklass löpte tre gånger större risk att bli överviktiga vid 60 års ålder jämfört med jämnåriga i andra sporter.

Diet och stress
Konstant brist på energi producerar stresshormoner, vilka ökar mängden bukfetma och när däggdjur blir stressade av svält börjar de hetsäta föda med mycket kalorier. Man vet att hjärnorna hos däggdjur som ofta drabbas av svält förändrar utsöndring av signalsubstanser som t ex dopamin, vilket ökar deras motivation att söka mat. Eftersom dessa förändringar dröjer kvar långt efter svälten är över kan det förklara varför däggdjur hetsäter.

Dieter lär oss också att lita mer på regler snarare än medfödda känslor som hunger och mättnad. Det verkar logiskt att regelstyrda människor – som tappat kontakten med de naturliga känslorna – är mer lättpåverkade av signaler från reklam och frestande bufféer. När personer som följer en diet är tömda på viljestyrka p g a kampen mot hunger, tenderar de också att bli mer utsatta för dessa signaler. Det finns även risk att man känner sig misslyckad, vilket i sig leder in i ett beteende då man äter mer och tröstar sig själv genom att skåla med fienden.

Den dolda sanningen
För att vinna Biggest Loser tränade Cahill sju timmar om dagen och åt färre kalorier än tidigare – på sikt är det kolatomer in och kolatomer ut som styr vikten. Han andades ut fettet – det enda sättet man kan förlora fett på. Sen stod han som segrare. Inte i bar överkropp som tidigare, utan klädd i kompressionsplagg och noga utvalda kläder för att dölja påsarna av hud som hängde och väntade på att bli fettfyllda igen. Man kan lura en TV-publik, men inte biologin.

Strunta i Beach 2016 och spring istället
Så om man inte ska banta, vad ska man göra då? En studie från 2014 visade att bland medlemmar i National Weight Control Registry (NWCR) hade 87 procent av dem kvar en viktminskning på 10 procent efter 10 år i registret. Ett villkor för medlemskap i NWCR är att man utövar nån slags motion, typ promenader eller löpning, minst en timme per dag.

I en studie från 2012 såg man att en grupp som fokuserade på kost tappade mer vikt än en grupp som fokuserade på träning, men de drabbades också av en tjugofemprocentig minskning av RMR. De som tränade tappade inte särskilt mycket i vikt men hade bara 1 procent nedgång i RMR. På sikt kan det alltså vara så att träning är viktigare än hur mycket man äter, inte minst för att träning har en rad andra fördelar som minskad stress, bättre sömn, mer muskler och bättre vanor.

Många drömmer om en enkel fix – beach 2016. Men att gå ner i vikt och hålla den är mer en livsstilsförändring i form av små och hållbara förändringar i kost- och träningsvanor som gradvis vrider ner hjärnans set point. Risken med kvickfixar är att de slår tillbaka hårdare för varje gång.

Jag tror det är bättre att lyssna på hjärnans signaler om hunger och mättnad. Ät långsamt, undvik buffeer, använd små tallrikar, ät dig lagom mätt, fasta lagom (typ 12-12), ät bra mat med mycket grönsaker och rör dig varje dag. Ät när du är hungrig och sluta äta när du känner dig nöjd (tänk efter när du tar mer för du behöver inte lagra mat som energi för framtiden och matupplevelsen är bättre om man är nöjd än om man är proppmätt). Jag tror inte det är hälsosamt att tänka på mat hela tiden. Att banta kräver enorma mängder viljestyrka och jag tror det är bättre att använda denna energi till annat som att laga bra mat och motionera. Men det går nog inte att bygga en lika spännande tv-serie på den långsamma vardagliga verkligheten.

Mer om detta:
Krönika i RW nr 4 2016 – Vill du går ner i vikt? Andas!
Bättre vanor istället för dieter
Allt om fettförbränning
Fetman är inte snabbmatens fel

Februarinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring smart i vinter
  • Möt världens snabbaste maratonlöpare
  • Smart klädd i vinter
  • Yoga dig snabb
  • Öva upp balansen
  • Möt Anna Haag
  • 6 grymma hörlurar
Antal kommentarer: 7

Malin Bolte

Galet bra inlägg. Jag har aldrig varit överviktig men jag är ofta grymt hungrig oavsett hur mkt jag äter och då är ju teorin om leptin intressant.
Tror precis som du att lagom är bäst när det gäller mat och träning.


Johan Renström

Tack LG:) Saknar dig också. Vi ses snart!


Johan Renström

Haha tack för det Johan. Vi får lobba för det på departementet:)


Johan Renström

Tack Malin:) Ja, lagom är bra ord om man vill hålla balans i livet.


Johan Renström

Tack CeciliaT:)
jag håller med dig. Det känns inte bra när de klär av sig och står på vågen, men samtidigt förstår jag ju att de gör TV och syftet är att skapa dramatik och att det är jag som tittar som skapar dessa tv-serier som spelar på våra känslor.


Johan Renström

Tack Asta:) Bra, det gjorde ju mödan värd att skriva inlägget. Kul:) Lycka till!


Johan Renström

Ja precis Ellen, varför ändra ett vinnande koncept:) Kul att du hörde av dig och lycka till!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Spenat, rabarber och nitrat



För några veckor sedan kom en studie som jämförde hälsoeffekterna av rödbetsjuice med kosttillskott som innehåller nitrat. Det visade sig att rödbetor var bättre, sannolikt eftersom olika ämnen i mat ger hälsosamma synergieffekter. Det är förmodligen därför som många tillskott av vitaminer och antioxidanter visat sig fungera dåligt och t o m försämra prestation och hälsa, jämfört med livsmedel som innehåller samma mängd vitaminer och antioxidanter.


Var försiktig med rödbetsjuice om du har en vit hund.

I en studie för några år sedan filtrerade man bort nitrat ur rödbetsjuice och lät två grupper dricka rödbetsjuice med eller utan nitrater. De som druckit rödbetsjuice med nitrater presterade bättre än de som druckit placebo. Det gav en stark indikation på att nitrat är den verksamma substansen i rödbetsjuice. Nitrat tas upp av saliv och omvandlas till nitrit av en sorts bakterier i munhålan (det finns många fler bakterier i munhålan än antal människor på jorden). I nästa steg reduceras nitrit till kväveoxid, som har flera betydelsefulla effekter på och i kroppen. Sett ur ett hälsoperspektiv sänker det blodtrycket. För löpare effektiviserar kväveoxiden användningen av syre och får oss att orka mer genom att minska känslan av ansträngning.

Grönsaker sänker blodtrycket
Om nu forskarna lyckats identifiera den verksamma substansen i rödbetsjuice, så kanske det vore bäst att äta nitrat i form av t ex tillskott som natriumnitrat istället för att dricka rödbetsjuice? Men rödbetsjuice innehåller vitaminer och olika polyfenoler som tycks effektivisera omvandlingen från nitrit till kväveoxid. Därmed är grönsaker effektivare än tillskott. Det bekräftas också i en ny studie som jämförde vad som händer när man äter 800 milligram nitrat i form av antingen rödbetsjuice, spenat, ruccola eller natriumnitrat.

Det visade sig att den totala ökningen av nitrat i blodet är lika stor i samtliga fall. Däremot gav rödbetsjuice och natriumnitrat en topp tidigare än spenat och ruccola, vilket förmodligen beror på att gröna grönsaker har mer fibrer och det tar längre tid att nå samma dos nitrat som ett tillskott eller en pressad juice.

Hur påverkades blodtrycket? Jo, det visade sig att alla grönsaker sänkte både det undre och det övre trycket, medan natriumnitrat hade klart lägst effekt av alla på det undre trycket och t o m ökade det övre trycket något. Juice och grönsaker gav alltså en tydlig hälsoeffekt. Redan efter några timmar sjönk trycket med 5-7 mm Hg. Detta resultat bekräftar tidigare studier som visar att mat oftast är bättre än tillskott, kanske för att vi utvecklats för att äta föda i form av mat.

Vilka slutsatser kan man dra av detta? För det första tycks alla grönsaker med nitrater vara lika bra, de tar bara olika lång tid att nå upp till maximal nivå. Det är kanske enklast att dricka koncentrerad eller vanlig rödbetsjuice eftersom det krävs mycket grönsaker för att komma upp i effektiv mängd. För att få 800 milligram nitrat krävs t ex 400 gram spenat eller 165 gram ruccola (ruccola har mest nitrat per gram av alla livsmedel).

Just nu växer rabarberna så det knakar. För att få i mig 800 milligram nitrat behöver jag äta 285 gram rabarber. Frukt och bär är inte lika rika på nitrat, med undantag av bl a jordgubbar som innehåller ganska mycket och jordgubbar är ju inte svårt att vräka i sig.


Rabarberna är på gång. Snart så …

Jag måste vila
Jag har tränat lite för bra sen jag kom tillbaka från Portugal för 6 veckor sedan. Jag brukar ta det lugnt var fjärde vecka, men jag ”glömde” bort det förra veckan. Jag körde som vanligt och till med mer än vanligt. I torsdags var vilopulsen högre än den brukar och det var en signal som fick mig att ändra på mitt beteende. Jag tog en extra vilodag på fredagen och tränade lite lugnare under helgen. Jag vill inte riskera att bli övertränad och skadad. Det är viktigt att lyssna på kroppen och pulsen är en glasklar signal från kroppen som är tillräckligt tydlig för att tränga in i min hjärna som föredrar och belönar löpning framför mycket annat.

Cellandning och energi



Vi springer med benen, men vad får benen att springa? Hjärnan är kanske rätt svar, men utan energi kan varken hjärnan sätta igång benen eller benen röra sig. Energin kommer från maten, men all mat omvandlas till en molekyl laddad med energi som kallas ATP – adenosintrifosfat. Det är ATP som driver muskler, tankar och kommunikation. Vi stoppar in energi i form av fett, kolhydrater och protein, men det är ATP som är energivaluta på kroppens gemensamma marknad. Utan ATP stannar kroppen. Ingen ATP – rigor mortis.

För att se hur ATP skapas kan vi se vad som händer med kolhydrater som bryts ner till glukos och sedan blir ATP. En molekyl glukos har den kemiska formeln C6H12O6. Det finns lika många kolatomer som syreatomer och därmed har vi inte lika mycket plats för kolhydrater i kroppen som för det syrefattiga fettet. Kolhydrater ger däremot snabbare energi än fett och det sker – lite förenklat såklart – i tre steg. Processen kallas för cellandning.

Steg 1: Glykolys – nedbrytning av glukos
Det första steget i energiomvandlingen av glukos till energi är glykolys och det kan ske utan syre, det är alltså en anaerob fas. I denna fas bildas fyra ATP. Men först kräver processen en investering på två ATP. Processen måste ”bootas”, alltså lyfta sig själv i håret som en dator. Det krävs en gnista – en tändningsnyckel – för att sätta eld på bensinen.


Så här komplicerad är glykolysen egentligen. Men jag gillar att förenkla. Källa Wikipedia

Vi startar alltså med 6 kolatomer (6C) i en molekyl glukos (C6H12O6). Dessutom har vi två ATP som startnyckel:

C-C-C-C-C-C + 2 ATP

Dessa sex kolatomer splittras sedan i två delar med tre kolatomer (C-C-C och C-C-C) var och vid delningen skapas fyra ATP, vilket minus investeringen på två ATP ger två ATP netto. Slutprodukten av den anaeroba glykolysen är två molekyler med tre kolatomer var som kallas pyruvat samt fyra ATP. Dessutom har några vätejoner H (inkl elektroner) frigjorts som lagrar sin energi i molekylen NADH. De två ATP som tände gnistan har tappat var sin fosfatgrupp och blivit 2 ADP – adenosindifosfat. Det ser alltså ut så här:

C-C-C + C-C-C + 4 ATP + 2 ADP + 2 NADH

Om det inte finns tillgång till syre hamnar cellandningen i en återvändsgränd här. Men det har kroppen löst genom att vätejonerna som lagrats i NADH används för att reducera pyruvatet till laktat; därmed kan cellen fortsätta producera ATP. Laktat kan i sin tur skapa ny glukos i levern eller fraktas till andra ställen i kroppen som behöver energi (laktat – eller mjölksyra som det brukar kallas – ser alltså till att vi orkar mer och har oförtjänt dåligt rykte). När syre sedan finns tillgängligt finns det nytt NAD+ som kan återta vätejonerna och föra över dem till syret så småningom. Det är en reversibel process. Det är därför vi flämtar så mycket efter en hård löpning; vi måste få in syre så att laktat kan oxideras till pyruvat igen. Det är pyruvat som sedan utgör råvara till nästa steg i processen, citronsyracykeln.

Steg 2: Citronsyracykeln
Innan pyruvatmolekylerna går in i citronsyracykeln spjälkar de av en koltatom vardera. De båda kolatomerna oxiderar och lämnar kroppen som koldioxid(CO2). Kvar är då två molekyler som kallas acetyl-CoA med två kolatomer vardera, C-C och C-C. I citronsyracykeln slås sedan varje acetyl-CoA ihop med oxalättiksyra (som har 4C) och bildar citronsyra (6C) och snurrar sedan ett varv där två C oxideras till CO2 andas ut och lämnar kropp och process, två ATP bildas och ett antal vätejoner frigörs och lagrar sin energi i NAD+ och FAD+ genom att reducera dem till NADH och FADH. Den lagrade energin i vätebärarna tas om hand i nästa steg. Sedan börjar nästa varv med de kvarvarande oxalättiksyrans fyra kolatomer som förenas med nya acetyl-CoA så länge kroppen behöver energi. Om inte kroppen behöver energi, vilket kroppen märker om det finns ett överskott på ATP i förhållande till ADP, omvandlas acetyl- CoA från maten till fett för framtida energiförbrukning.

 
Citronsyracykeln. GTP blir ATP. Proton är samma som en vätejon. Källa Wikipedia. 

Efter glykolys och citronsyracykel har vi nu netto: 4 ATP, 10 NADH och 2 FADH2. Resultatet skulle bli 38 ATP. Det återstår alltså att skapa 34 ATP. Det blir en uppgift för vätejoner och elektroner som är lagrade i NADH och FADH. 

Steg 3: Elektrontransportkedjan
Detta steg kallas också andningskedjan och det är här det mesta händer, och det sker i mitokondrierna. Det är här syret vi andas in kommer till användning. In kommer vätejoner (och elektroner) som lagrats med mycket energi i form av 10 NADH och 2 FADH2 och som nu faller ner vidare i en kedja av proteinkomplex där elektronerna frigör energi i varje fall. Denna elström genom proteinkomplexen pumpar vätejoner från mitokondriens inre till utrymmet mellan membranen. Den spänning som uppstår mellan membranen används sedan för att driva det enzym som kallas ATP syntas. ATP syntas kan liknas vid en kvarn, där vätejonerna faller ner och vrider runt ett hjul som mekaniskt fogar samman tre ADP med tre fosfatjoner (P) till tre energirika ATP-molekyler.

Vätejoner pumpas ut genom proteinkomplex och faller sedan tillbaka genom ATP Syntas där de skapar ATP av ADP och fosfat. En del elektroner faller ut och bildar fria radikaler, men lejonparten slutar som vatten. Källa Wikipedia.

De tio vätejonerna som kommer från NADH räcker till att skapa 30 ATP, medan FADH2 bildar 4 ATP. Sammantaget bildas alltså 38 ATP-molekyler (i idealfallet). Dessa ATP-molekyler kanske hamnar i en muskel där de ser till att dra ihop fibrer. Efter det blir de ADP igen. Så snurrar de på alla kretslopp i kroppen.

Filmen ovan visar cellens kraftverk mitokondrierna där ATP tillverkas. Efter 1,10 ser man ATP syntas som pressar fram nya ATP. Det finns biljontals mitokondrier i en kropp. 

Det stora kretsloppet
I slutet på elektrontransportkedjan reduceras det syre vi andats in med kvarvarande vätejoner och elektroner från vätebärarna NAD+ och FAD+ och bildar vatten. Den mat vi förbränner slutar som koldioxid och vatten. Vi andas alltså ut den mat kroppen tagit upp. Utandningsluften kan innehålla högst 4,4 % koldioxid, enligt lagen om partialtryck. En vanlig utandning består av ca 500 ml luft, vilket således rymmer maximalt 22 ml koldioxid. Densiteten på koldioxid är 1,98 g/liter, vilket ger en vikt på 0,04 gram koldioxid per utandning. Säg att man andas i snitt 17 000 gånger på ett dygn, då släpper vi ut 0,04 x 17000 x 30 = 20,4 kilo koldioxid på en månad. 

Eftersom vi inte äter fossil mat så sker inget nettotillskott av växthusgaser (om vi bortser från industri och transporter som förser oss med mat). Människor är organiska organismer och ingår i naturens kretslopp. Koldioxiden vi andas ut tas upp av växter som med hjälp av solljus och vatten släpper loss syre och bygger socker av kolatomerna. Växterna äts sedan upp av djur och vi äter en del växter och djur och använder – i likhet med djuren – syret till att utvinna ATP ur de djur och växter som vi nyss ätit upp. 


Den mest aktuella bilden av livets kretslopp. Källa: Scientific American.

Av den massa vi andas ut under en månad i exemplet är 14,8 kilo syre och 5,6 kilo kol. Det motsvarar en genomsnittlig persons intag av kolhydrater, fett och protein under en månad. Förmodligen motsvarar det också den genomsnittliga förbrukningen som styrs av hur mycket ATP vi använder och följaktligen hur många kolatomer vi andas ut. Om jag springer en timme andas jag ut mer än om jag sitter framför teven en timme. Kruxet är att kroppen gärna vill fylla på efteråt genom att göra mig hungrig eller få mig att ta det lite lugnare och andas lite mindre. Men om man är tillräckligt motiverad brukar det gå. Det visar inte minst Biggest loser men frågan är vad händer med motivationen när de inte längre är med i en TV-serie?  

Skriver och springer
Det är kanske lite glesare mellan inläggen nu. Jag lägger 90 % av allt skrivkrut på boken. Det känns nytt och spännande, till skillnad från blogginlägg som jag skrivit i 6 år. Men ett minimum är ett inlägg i veckan. Jag ska inte sluta blogga som LG, inte än på ett tag i alla fall. Bloggandet ger för mycket rolig återkoppling och ibland kommer jag undan med nördiga inlägg som det här:)


Rönner´s nörd …

Just nu känner jag mig motiverad, både att skriva och att träna. I lördags sprang jag min morgonrunda då en kompis från Sundsvall ringde och sa att han var på väg upp för att springa och undrade om jag ville hänga på och det ville jag förstås. Det blev därmed ett mycket längre pass än planerat. Jag kände mig pigg trots att jag inte hade någon energi med mig. Jag brände fett för att pressa fram ATP ur cellerna. Det kräver mer syre och det går inte lika fort, men fettet räcker länge. Jag skulle nog kunna springa till Portugal på fettet inom mig. 

Mörk choklad och löpning



Jag tror jag har skrivit omkring 20 inlägg om rödbetsjuice och prestation sedan jag började blogga för 6 år sedan. Jag tycker fortfarande inte om rödbetsjuice, så kanske ska jag skriva mer om choklad framöver. Det tycks nämligen som att choklad kan ge liknande effekter som rödbetsjuice och om det står mellan choklad och rödbetsjuice, väljer jag nog choklad.

Choklad har ganska dåligt rykte, men det beror mest på att vi framför allt äter ljus, söt choklad. De flesta vet att mörk choklad är bättre. Fördelen med mörk choklad är att man inte äter så mycket. I likhet med nitratrika grönsaker är den mörka chokladen bitter och bitter smak är naturens signal att det är giftigt. 

Kvinnor och choklad
Det sägs att kvinnor känner mer begär efter choklad än män (alltså jämfört med män, inte att kvinnor föredrar choklad framför män …). En studie visar att 40 procent av alla kvinnor känner begär efter choklad, medan endast 15 procent av männen känner samma begär. Enligt en teori beror det på att choklad innehåller ämnen som håller kvinnors hormonsystem och hjärna i balans. Man vet t ex att nivåerna av hjärnans ”må bra-hormon” serotonin är låga under PMS och att choklad kan öka produktionen av serotonin och av endorfiner, vilket ökar känslan av välmående. Det gör även motion, men det är enklare att äta praliner än att springa.

Det påminner mig om ett dåligt skämt: En man som befriar en ande blir belönad med tre önskningar. Jag vill blir rik, säger han först. Så ska ske, säger anden. Det plingar till i mobilen och han ser att han fått en insättning på fem miljarder. Sen önskar sig mannen makt. Mobilen ringer och det är Löfven som gratulerar honom till jobbet som statsminister. Sen önskar han att alla kvinnor ska älska honom. Poff! I nästa ögonblick förvandlas han till en ask choklad.


Fler chokladskämt.

Bättre än rödbetsjuice?
En studie som nyligen genomförts på Londons Kingston University visar att mörk choklad – i likhet med rödbetsjuice – kan leda till bättre löpresultat. Rödbetsjuice innehåller mycket nitrat som – i en ganska komplicerad process – omvandlas till kväveoxid som vidgar blodkärlen och minskar syreförbrukningen – vilket ökar prestationsförmågan.

De brittiska forskarna ville ta reda på om mörk choklad kan ge en liknande ökning, eftersom mörk choklad innehåller ett ämne som kallas epikatekin – en typ av flavonoid som finns i kakaobönor och som aktiverar gener som skruvar upp produktionen av kväveoxid. Kväveoxid är en mångsidig gas som får blodkärlen att slappna av, vilket möjliggör ett ökat flöde av blod och syre till hjärta, hjärna och muskler.

För att testa teorin delades en grupp på nio cyklister in i två grupper. Den första gruppen ersatte sina dagliga snacks med 40 gram mörk choklad, medan den andra gruppen åt 40 gram vit choklad. De fungerade som kontrollgrupp.

Effekterna av de tävlandes dagliga chokladkonsumtion mättes sedan i en serie av test där forskarna mätte hjärtfrekvens och syreförbrukning. Sedan bytte grupperna så att de som tidigare ätit mörk choklad gick över till vit choklad och vice versa.

Studien, som publicerats i Journal of International Society of Sports Nutrition, visade att mörk choklad minskade syreförbrukningen och förbättrade prestationen när de cyklade så långt de orkade under två minuter.

Nyttigt med choklad?
Choklad innehåller även små mängder koffein, ett giftigt ämne som te-, kaffe- och kakaoplantan utvecklat oberoende av varandra för att både skydda sig mot växtätare och för att locka pollinerare genom att göra dem beroende. I små doser är koffein nyttigt, skärper sinnena och minnet – det gäller både bin och människor. I stora doser är det ett gift. Koffein motsvarande 3-4 kaffekoppar sägs vara optimalt. När det gäller choklad har dock forskarna fram till nu varit mer fokuserade på flavonoiderna i kakao, orsaken till det är bl a en studie på Kunaindianerna som bor på några öar utanför Panama.

En skillnad mellan västerlänningar och Kunaindianerna är att västerlänningar lider av högt blodtryck, diabetes och hjärtsjukdomar. För över 20 år sedan kom Norman Hollenberg, professor vid Harvard Medical School, fram till att det berodde på att indianerna drack fem koppar choklad om dagen. Enligt Hollenberg kan kakao minska risken för demens och hjärtsjukdomar. Orsaken tros vara ett ökat blodflöde tack vare kakao.


Indianer har ätit choklad i tusentals år. 

I början av 1990-talet var Hollenberg på jakt efter gener som kunde skydda människor mot högt blodtryck. Hollenberg sökte en grupp människor där högt blodtryck var ovanligt. Då kunde han jämföra deras gener med gener hos sjukligare grupper. Kunaindianerna verkade perfekta för detta ändamål. De hade levt relativt isolerade i 500 år och drabbades inte av hjärtsjukdomar. Men när Hollenberg testade de indianer som flyttat till fastlandet och städerna, visade det sig att de var lika sjuka som västerlänningar. Så det var inte indianernas gener som skyddade dem. Det måste vara miljömässiga faktorer på öarna. Hollenberg började undersöka vad öborna åt och drack. Den stora skillnaden var, enligt Hollenberg, chokladkonsumtionen.

Lagom är bra
Det är inga stora mängder man behöver äta, det räcker med mellan 40 – 70 gram mörk choklad (mer än 70 % kakao) per dag. Ju närmare råvaran, desto bättre. Mörk choklad är definitivt godare än rödbetsjuice, men det återstår att ta reda på om det är bättre, lika bra eller sämre. Tills vidare kan man ju ta både och. Det verkar i alla fall inte farligt med choklad så länge man äter måttligt.

Löpning, skelett och artros



Astronauter som befunnit sig länge i rymden drabbas av ”jordsjuka” när de kommer tillbaka till jorden. De kan inte gå själva. Deras muskler och benstomme har anpassats till ett liv i viktlöshet och de måste gradvis bygga upp styrkan igen så att de kan stå upp.

Många jordbor är också ”jordsjuka”, eftersom vi – om vi vill – kan leva ett nästan viktlöst, ojordat liv: åka bil, ta rulltrappan, hissen och sitta på stolar. Skelettet finns för att bära upp oss och motverka gravitationen, men om det inte bär så brister det till slut.

För några decennier sedan belastades skelettet mer än idag. Benstommen stressades från barndom till ålderdom. Man vet att ben som utsätts för plötslig stress blir starkare och ökar sin massa. Men hur mycket stress behövs det? 

Nytt skelett på tio år
De flesta tänker sig nog skelett som något torrt, vitt och dött, kanske för att vi bara ser avklädda, hålögda, döda skelett. Det är svårt att se ett levande skelett. Till skillnad från insekter har vi ju skelettet inuti kroppen. Men skelettet lever, det är fullt med blodkärl och har både levande och ickelevande material. Den levande delen består av osteoblaster, som bygger upp benmassa, och osteklaster, som bryter ned benmassa. Den ickelevande delen består av mineraler. Hos en frisk människa omsätts ungefär 10 % av skelettet under ett år (vi ömsar således skelett på ca 10 år). Det viktiga är balansen mellan upp- och nedbrytande krafter. Detta samspel styrs bl a av vitaminer, hormoner och fysisk belastning.


Osteoblaster bygger upp och osteoklaster bryter ner.

Hopp ger hopp
I en studie utrustade forskare några ungdomar med en aktivitetsmätare och mätte samtidigt bentätheten i deras höfter. En vecka senare, läste man av mätarna för att kontrollera vilka G-krafter som ungdomarna blivit utsatta för. De som upplevt effekterna av 4,2 G eller högre hade kraftigare höftben än övriga. För att komma upp i dessa krafter krävs löpning i tempo under 6:15/km eller hopp upp och ned från en minst 35 cm hög låda.

När samma forskare utrustade 20 kvinnor över 60 år med samma mätare och lät dem köra ett träningspass, fann man att ingen av kvinnorna kom i närheten av 4 G. Det högsta värdet var knappt 2,1 G. De flesta låg alltså långt under hälften av de krafter som tycks krävas för att bygga nytt ben, trots att de tränade ganska hårt.

En studie från 2015 visade att kvinnor mellan 25 och 50 som hoppade minst 10 gånger två gånger om dagen, med 30 sekunder mellan varje hopp, signifikant ökade tätheten i höftbenen. En annan grupp som hoppade 20 gånger per dag ökade tätheten ännu mer, så ju mer desto bättre. Benstommen lever på hoppet och om vi inte hoppar och stressar skelettet kan det gå så långt att vi inte kan göra de övningar som stärker skelettet: ett slags moment 22.

Hopp bra för löpningen
Hoppövningar förbättrar benstommen på lång sikt. På kort sikt sker neuromuskelära anpassningar. När foten landar på marken laddas energi i benet som en spänd båge. När man sedan skjuter iväg fjädrar bågen tillbaka. Denna effekt är oerhört viktig när man springer.

Just innan foten slår i marken spänns musklerna i benet. Denna preaktivering av musklerna ökar styvheten i benet. En styv muskel kan lagra mer energi och ge tillbaka den mer effektivt än en slapp muskel. Preaktivering skyddar också mot skador. Tiden med markkontakt blir mycket kortare. I en studie såg man att hoppövningar förbättrade preaktivering, vilket gav 8 % kortare markkontakt.

Löpning bra mot artros
Den vanligaste formen av artros är nedbrytning av brosk i knäleden – knäartros. Det har funnits en misstanke att löpning kan bidra till knäartros eftersom kronisk, mekanisk överbelastning av knäleden kan vara skadligt.

I en studie undersökte forskare sambandet mellan löpning och knäartros genom att gå igenom data från 2683 personer, varav 29 procent uppgav att de sprungit under en period i sitt liv.

Deltagarna undersöktes noggrant och de fick ange de tre fysiska aktiviteter som de ägnat sig mest åt under livet. Efter 4 år undersöktes deltagarna igen. Efter att alla data sammanställts, rapporterade forskarna att löpare, oavsett ålder när de sprang, hade en lägre förekomst av knäartros än icke-löpare. Regelbunden löpning inte bara minskar risken för att utveckla knäartros, löpning kan även skydda mot det, skriver forskarna.

I den andra studien undersökte forskare från Nya Zeeland 206 patienter för att se hur artros påverkas av motion jämfört med vanlig sjukvård. Patienterna följdes under två år. Graden av artros mättes med hjälp av ett index, med en skala från 0 till 240. Patienterna fick också göra flera fysiska prestandatester. När studien startade var medelåldern 66 år med en genomsnittlig poäng på 100,8.


Svart linje=vanlig vård, blå linje=träning. Ju lägre poäng desto bättre. Bild: American College of Rheumatology

Efter två år hade de som motionerat högre poäng än de övriga. Motionärerna förbättrade sitt index med 31.7 punkter jämfört med de som förlitade sig på sedvanlig vård.

Människan härstammar från en fisk som evolutionen knådat ihop och rest upp på två ben med knäleder. Knäleden är en komplicerad konstruktion, som om evolutionen – allteftersom vi kravlat upp ur vattnet upp på land och upp i träden och sedan ner igen – buntat ihop ben, muskler, brosk, senor och ligament och bundit ihop dem med några rejäla dubbelknutar. 


En tidig knäled.

Det vi kallar knä vrider och vänder på sig när vi rör oss och ett knä kan gå sönder på nästan lika många sätt som det sitter ihop. Löpning verkar dock vara bra för knäleden. I stort sett all form av rörelse är bra. Knän anpassar sig till belastning och knölar till sig där det behövs stöd. 

Det viktiga är att undvika knäskador, särskilt ligamentskador. Om man t ex skadar de främre korsbanden ökar risken för artros inom tio år med 50%.

Höga kusten-trippeln 2016
Att springa är egentligen att hoppa på ett ben i taget, men jag tror det är bra med styrketräning och lite extra hopp- och spänstövningar. 

Det är två månader till årets första ultralopp High Coast Ultra. Jag har tränat mer och är både starkare och uthålligare än ifjol. Till hösten väntar Höga Kusten Trail och sen den 1 oktober avslutas trippeln med Sveriges trailigaste traillopp: Härnötrail. Kanske jag kan peta in några fler lopp däremellan. Förutom det skriver jag på en bok. Jag har börjat och slutat skriva 3-4 gångar och gav upp det senaste försöket kring nyår. Jag tyckte inte det dög som jag kladdat ihop och andra hade redan skrivit om samma sak. Men nu har jag en idé som jag tror är unik och som håller. Jag känner mig i alla fall mycket motiverad. Förhoppningsvis kan jag gå ner på halvtid till hösten och lägga mer tid på skrivandet. Så lagom till jul finns en bok, hehe;)

Nya löparskor från MBT



Strax innan jag åkte till Portugal hörde Fysiologiska skor AB av sig och frågade om jag ville testa några MBT-skor. Jag kände till MBT – som står för Masai Barefoot Technology – men visste inte att de numer också hade löparskor. Det verkade spännande så jag sa ja.

MBT bygger på en självklar idé som spridit sig bland skotillverkarna de senaste åren: att den mänskliga foten – under 99,99 % av sin tid ovanpå jordskorpan – har utvecklats och använts för att gå och springa barfota på naturliga underlag. Men i de utvecklade länderna tillbringar fötterna sina liv fastklämda i stödjande och begränsande skor och går och står på hårda, plana och enformiga ytor.

MBT-skon, som kom redan 1996, är utvecklad av schweizaren Karl Müller, som inspirerades av massajerna som lever på gränsen mellan Kenya och Tanzania. De går barfota över stora områden på den ojämna savannen. Det är ett resligt folk med god hållning och de har – trots ett hårt liv med många lyft och mycket bärande – sällan rygg-, höft- eller fotbesvär som västerlänningar.

Maasai Jumping
Massajer. Bild Wikipedia.

För att efterlikna detta – västerlänningar går ju vare sig barfota eller på en ojämn savann – utvecklade Müller en sko med instabil sula och en bula i mitten som gör det lätt att rulla ut tårna och som därmed efterliknar rörelsen som sker i en fot som går i mjuk sand eller i gräs. Detta gör också att foten och hela kroppen måste arbeta mer för att hålla balansen.

MBT Speed 16 och MBT Cushioning ZEE16
Förra veckan kom skopaketet och jag började med att pröva MBT Speed 16. De ser stora och tunga ut, men är förvånansvärt lätta (276 gram). De har ett dropp på endast 0,5 mm och minimal dämpning. De kostar 1650 kr. Undersidan är formad så att det nästan inte går att landa på hälen (Jag ska låta min kompis häl-landaren testa dem senare). Första testet gav mersmak. Jag kände mig snabb. Sulan gav ett driv framåt. Jag testade Speed på en 1,5 km lång vägslinga som jag brukar göra mina MAF-test på och sprang några sekunder snabbare jämfört med Inov-8. Jag måste testa några gånger till, men de kändes lätta och snabba. De blir perfekta för löpning på väg, men i skogen föredrar jag Inov-8 X-talon 212 och Fivefingers. 


Speed till höger på vänster fot och Cushioning till vänster på höger fot.

Den andra skon, Cushioning ZEE16, är väldigt tjock. De väger 385 gram och har ett dropp på 3,5 mm och kostar 2250 kr. När jag stod på dem, rörde sig marken under mig. Det är det som är teknologin i MBT. Syftet med obalansen är som sagt att härma gängliga massajer som går barfota på ojämn savann. Skons instabilitet stärker muskulaturen är tanken. Dessutom blir man 3-4 cm längre – nästan lika lång som en massaj. Jag gick omkring i dem några dagar och efteråt kändes det i fötterna och underbenet – ungefär som efter en löptur barfota eller med Fivefingers. Det sjöd lite mer än vanligt av aktivitet i underben och fot , vilket är ganska självklart – och förmodligen bra – när fötterna får pröva något nytt. Jag sprang i dem också, men det var lite för mycket dämpning för mig. Skons sulkonstruktion, med stadigt mittfotsstöd – så kallad MBT Pivot Strike – underlättar landning på mittfoten och den rundade sulan ger lite extra driv framåt i löpsteget. De är säkert bra vid återhämtningspass efter tuffa lopp eller för skadebenägna och skadade löpare. Efter High Coast Ultra och ömma ben kommer jag att springa runt med dem lite mer. Jag tycker dock inte de är särskilt snygga, men det tycker jag inte om Fivefingers och vissa fötter heller.


Cushioning ZEE16

Vad säger studierna?
En av de första riktiga studierna kom 2006 och gjordes av den kända biomekanikern Benno Nigg. Den visade på minskad knäsmärta hos personer med artos i knäleden när de använde MBT-skor, men det var ingen signifikant skillnad mellan en MBT-sko och en kontrollsko.

I januari i år kom en metastudie bestående av 16 tvärsnittsstudier och en randomiserad studie som utvärderade effekterna av MBT. Man fann bevis för att MBT-skor ändrar biomekaniken i de nedre extremiteterna hos både asymtomatiska och symptomatiska individer. Men forskarna drog slutsatsen att det krävs ytterligare kliniska studier för att avgöra om dessa förändringar är fördelaktiga på sikt.

Det finns både anekdotiska och vetenskapliga rön som stödjer påståendet att MBT-skor lindrar smärta och bygger upp styrka. Från ett neuromuskulärt och ett biomekanisk perspektiv tycks den största effekten vara på fotleden där instabiliteten leder till ökad muskelaktivitet för de mindre och ofta försummade fotmusklerna; jämfört med massajarna har de flesta kycklingben i fötterna. Vad som händer på lång sikt när man bär MBT-skor kräver ytterligare forskning. Det viktiga är – trots allt – att man rör sig och är aktiv. Skor och teknik kommer i andra hand.

Jag fortsätter variera mig
Jag tror själv att barfota är bäst för fötterna, eftersom evolutionen är en överlägsen sorteringsmekanism baserad på variation och naturligt urval. Dåliga fötter som inte gick att springa med sållades bort och de bästa fötterna överlevde. Dåliga skor sållas också bort av det ekonomiska urvalet, men vi har bara tillverkat skor i några hundra år. Västerlänningar är dock inte massajer – det tar tid att anpassa kroppar till bortskämda fötter som levt instängda och inklämda ett helt liv. Jag har själv inga problem att springa barfota på nästan alla underlag – men det är jag. Det kräver styrka och en aktiv barfotabarndom underlättar en sådan övergång. Men jag är också ”teknikoptimist” och tror att skor på sikt kommer att förstärka fötterna och göra dem bättre. Det sprutar ut nya skomodeller och nya skoteknologier, medan fotens evolutionära anpassning är långsam som en slö fotfil och det dröjer tiotusentals år innan en ny fotmodell går på catwalken.


Framtidens skor?

En annan sak jag tror på är variation. Det är bättre att springa i tre par skor än i två par skor. Speed och Cushioning är den första generationen löparskor från MBT. En trailsko från MBT vore spännande att pröva. Massajerna lever ju hela sitt liv på trail.