Sista 06.10-passet före jul


Det ska bli otroligt skönt med jullov, men det är lite dubbla känslor ändå. Jag kommer att lämna stan ett tag och då inte heller kunna träna på Nordic. Det ultimata hade varit att kunna vara ledig och träffa familjen samtidigt som jag kunde ta med mig Nordic. I fickan liksom.

Men det går ju inte, så jag fick ta i för en vecka igår på mitt älskade 06.10-pass med grymma Björk òdinsdottir. Riktigt så blev det inte. Senaste dagarnas maratonarbete gjorde att jag var lite matt. Som tur är var passet bara på 80 procent, så det var inte riktigt gasen i botten, utan läge att hålla igen lite och hitta ett bra tempo. Det var fyra 5-minuters-AMRAPS:

1. 10 armhävningar + 200 meter rodd

2. 10 hängstyrkeryck + 30 dubbelhopp med hopprep.

Man körde nummer 1 i 5 minuter, vila 2 minuter, nummer 2 i 5 minuter och så upprepade man det en gång till.

Svettigt och roligt!

Nu ska jag piska upp lite julstämning med pepparkakor, tjatig julmusik på hög volym, glitter, tomteluvor, glögg, knäck, skumtomtar och granar! Nu sablans är det jullov!

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Och vinnaren är….


… Viktoria Lindberg!

Hennes fina motivering om varför hon vill få kettlebell-halsbandet och ge den till sin mamma kunde jag inte stå emot. HURRA för dig Viktoria!

Om du bara mejlar din adress till mig på anna-lena@womenshealth.se så skickar jag halsbandet så fort som möjligt. Om du skickar adressen redan idag hinner det komma fram till dig före jul.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

20 minuter Maxtest


Alla känner nog att december är en slitsam månad på många sätt. Räcker med titta på sina barn för se att det är välkommet med ett break.
Precis som för oss stora barn har de insjunkna ögon, svårt för att komma upp på morgonen och är lätt griniga. Att var och varannan på arbetsplatsen är sjuk gör inte saken bättre då man har svårare för att komma ifrån samt behöver jobba mer än normalt. Addera till detta logistiken för att Julen skall gå smidigt till utan att någon i familjen känner sig överkörd samt alla julklappar som skall inhandlas. Den ekonomiska aspekten är svår att bortse från. Tycker det flyger iväg tusenlappar åt alla möjliga håll utan att man egentligen vet vart de tar vägen. I denna kaos skall man försöka få in 8-10h träning i veckan samt den viktiga återhämtningen. Jo men det är troligt…

Precis en sådan dag var det igår. Manfall på jobbet, mycket att göra för dem som var där. Sjuka barn hemma och en ”att göra lista” som saknar motstycke. Hade gett upp idén att få till mitt maxpass då jag inte sovit mer än 5-6h per natt senaste dagarna. Feberyrande barn och allmän oro i själen gör inte min nattsömn blir särskilt rofylld. Har dessutom ätit dåligt senaste tiden. För lite och bristfälligt näringsinnehåll. Jävligt onödigt då kosten är det enklaste att parera tillståndet med i såna här lägen. Förlorad sömn klarar man menb det är svårt att driva något framåt utan energi. Det var en läxa som jag lärde mig i det militära.

Efter en klassisk tacomiddag med familjen så bestämde jag mig trots allt för att bita i det sura öpplet och få skiten överstökad. Har lärt mig att även om skallen känns helt sabbad så behöver inte kroppen vara det. Tvärtom faktiskt, den kan verkligen överraska på uppsidan. Det svåraste är att komma iväg för att träna, själva träningen i sig är sällan något problem. Sagt och gjort, där satt man på balkongen och lyssnade på en random musikslinga på Spotify samtidigt som jag tittade på highlights från det induviduella tempot i Tour de France från 2012. Fann mig plötsligt i total harmoni. Benen trummade på fint under uppvärmningen och det var väldigt fridfullt i min sportbubbla.

Det var lugnet före stormen. 20 minuter maxtest på trainern kan knappast beskyllas för att vara behagligt. Vi är alla olika när det kommer till hur mycket smärta vi klarar av innan vi knäcks. Somliga klarar endast extrema nivåer under kortare perioder medan andra kan härda ut i en evighet på omänskliga nivåer. Jag är lyckligt lottad och klarar av bägge dessa upplevelser ganska bra. Kan pressa skiten ur mig upp till en timme samtidigt som jag klarar en Ironman på anständiga pulsnivåer utan att krevera.

Hade en förhoppning av att klara 335 watt. Planen var dela upp passet i 5-minutare så det blir lättare mentalt. Ingen vidare strategi efter 2 minuter börja tänka ”fy fan, 18 minuter kvar”.
Första 5:an försvann utan benen började bråka, lade mig direkt på en högre nivå. Vid 10 minuter hade jag ett snitt på 335 watt och andades fortfarande kontrollerat samtidigt som benen kändes bra. Försökte hålla samma kadens som Wiggins, Froome men mäkte att jag är mycket mer bekväm på en tung växel än när benen går som på en symaskin. Där finns det en uppenbar förbättringspotential.
När det endast var 5 minuter kvar var det dags att lämna allt som har med kontroll och göra och grisa ner sig rejält. Höll mig runt 350-365 watt mestadels för att avsluta sista minuten närmare 400w. Fick ett snitt på 345 watt för mina 20 minuter. En mer rättvis siffra kanske hade varit 340 då jag spurtade sista delen men om jag inte inbillar mig att det är tävling får jag inte ut mitt max.

Belöningen blir att Björn sätter in 340 watt på mina tröskelintervaller……wiiiieeee. Nåja, skulle det vara lätt att bli bra så skulle alla kunna göra det 🙂

Jag somnade sedan med ett leende på läpparna. Inte ofta man överraskar sig själv längre. Har ökat ganska rejält sedan jag började med Björn som tränare. I Januari 2013 när jag gjorde detta test på samma trainer hade jag 297 watt i snitt.
Det är en förbättring på 16%. Inte så illa pinkat för någon som redan håller anständiga motionärsnivåer.

Nu är jag värd en rejäl utskjutning ikväll!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Workaholic


Ja, här sitter vi. Marie och jag, och korrar första numret av Women’s Health. Det är tänkt att det ska bli så gott som färdiga idag, så vi lär sitta här ett tag till. Det är JÄTTEMÅNGA detaljer i en ny tidning som man upptäcker efter hand och alltid lite för sent. Att sitta i skiten är nu vår vanligaste position.

Men men. Snart är det jullov och då ska jag byta de där rynkorna mot kuddränder.

I morse hade jag tänkt springa, men alla timmar på kontorsstolen hade gett mig lite ryggont, så jag satsade på lite styrka och rörlighet hemma istället. Det var jättemörkt. Och nej, det brinner inte i huvudet på mig, eller jo, men inte så direkt som det ser ut. Det är julgranen. Den brinner inte heller. Bara så att ni vet.

Jag behöver en kram.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bosön 5×1000


Nu känns det väl fan som om man är tillbaka och tränar på riktigt?! Ångesten är där inför varje intervall, irritationen över den som skriker ut ”bara 15 sekunder” kvar och det eviga letandet för giltiga ursäkter för att kunna avbryta skiten.
Det är tankar som jag tror alla har och de är minst lika viktigt att lära sig hantera dem som att öka sin syreupptagningsförmåga. Fysiken är en självklart en förutsättning för att kunna träna på en viss nivå men det är den mentala biten som skiljer agnarna från vetet. Jag tror man själv måste hitta sitt ”happy place”. Någonstans att fly till när det börjar bli outhärdligt. För mig fungerar musik & dela upp saker i mindre portioner. Man ska inte underskatta hur korkad man är under tungt fysiskt arbete. Man kan gå på vad som helst så hitta ert sätt att lura hjärnan. Det behöver inte vara briljant, så länge det funkar. Alla sätt är bra utom de dåliga! Oavsett hur snabb man är så kommer alla intervallpass upplevas lika tuffa eftersom man alltid kör 110%. Största och enda fördelen med att bli snabb är att lidandet blir kortare då, 1000 meter tar kortare & kortare tid att springa 🙂 

Ovanstående text skickade jag ut till alla i min löpargrupp idag som var med och sprang i tisdags kväll ute på Bosöns 200 meters oval. Som jag nämnde tidigare så var passet 5×1000 meter med starttid 4:30 mins. Eftersom jag springer runt 3:20-3:25 minuter per tusing så får jag strax över 60 seks vila vilket kändes lagom så inte farten blir allt för lidande. De som springer lite långsammare körde med starttid 5:00 mins så att de får ungefär lika lång vila. 

Hade hyfsat gott mod när vi körde igång så vi satte första tusingen på 3:24 för att se vilka ben vi hade. Vore det en dålig dag så hade man inte skjutit sönder sig helt och fanns det mer att ge så är 3:24 en bra öppning att jobba från. Andra och tredje gick på 3:21 utan att det kändes för tufft. På den fjärde tusingen började problemen dyka upp och jag tog det lite lugnare sista två varven – 3:23. På sista tänkte jag öka efter 3 varv men då fanns inget kvar. Efter ett segt fjärde varv körde jag en liten fartökning på sista varvet så 3:21 kunde avläsas på stopuret. Klart godkänt efter tre veckors träning men klart att man vill ha mer……men är det en sak som är säkert så är det att man får inget gratis inom konditionssporter.

Nu måste jag mentalt ladda inför veckans riktiga eldprov, cykeltest 20 minuter.
Fått några stressiga sms av Marcus Hultgren som lyckades pressa 361 watt på 20 minuter på sin Taxc Flow. Sjukligt irriterande eftersom han även väger 4-5 kilo mindre än mig.
Ska jag matcha det så måste jag klämma till med ca 380 watt vilket är osannolikt.
”Man ska bara tävla mot sig själv”, jo tjena. Ska få den där gamla cylindern att glöda imorgon om jag så ska svimma på kuppen.

Stay tuned!

Nelker

Emma Graaf har nu sadlat om till heltidsproffs. Som ni märker har hon ett naturligt sätt att sälja in produkter på så denna satsning kommer finansiellt gå galant.
 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ge den vad den vill ha!


Det är mycket nu. Alltså på riktigt. Jobbet går i skov, kan man säga, och just nu är vi inne i ett riktigt skitskov, om man får vara så direkt. För mycket att göra helt enkelt. Och vi tacklar alla stress på olika sätt. Jag har valt curling-vägen, och sopar rent framför mig själv och min kropp och ger den precis det den vill ha hela tiden för att den ska orka bära mig genom sådana här perioder. För att den ska tycka att det är ok att jag sitter framför datorn, antingen på kontoret eller på kvällen i soffan hemma, alldeles för många timmar om dygnet. Och för att jag inte ska bli sjuk, vilket vore mycket olämpligt just nu.

För ett par dagar sedan satt jag och chefredaktören Marie sent på kontoret och då ville jag ha pizza. Jag gav mig pizza. Igår när jag åkte hem för att hämta på dagis var jag så stressad och arg att hela jag vibrerade. Jag tog helt sonika sonen Harald med mig till gymmet så att jag fick träna och den värsta stressen släppte. (Och honom gick det minsann ingen nöd på. Han satt med sin iPad i soffan på Nordic och spelade spel, och med jämna mellanrum kom någon och satte sig bredvid honom och snackade lite. Men han var så måttligt intresserade av att snacka crossfit med Númi Snaer Katrinason. Han fattade nog inte att det är en av Sveriges absolut bästa CF-atleter, bara. Jag fick i alla fall ett jättebra pass.)

Och något jag vet att jag mår bra av är frukt till frukost. Så idag blev det en banan, en apelsin och ett äpple med turkisk yoghurt, nötter och honung.Och kaffe. Utan kaffe funkar jag inte. Och jag vet att om jag ska ha någon form av fungerande skärpa i huvudet och om inte min rygg ska göra sig påmind måste jag träna, och den här vecka är det efter devisen ”Upp tidigt och kör skiten ur dig i 30 minuter innan någon annan är vaken”. Det är perfekt då med mina muscle up-pass som är just en halvtimme. Och i morse gjorde jag minsann en strikt pullup utan hjälpmedel! Wohoo! Tidigare har jag kippat sista biten i frustration. Det ska jag fira när jag hinner. Mätt och nytränad inför denna pullspäckade arbetsdag NÄR DAGIS STÄNGER KLOCKAN 15! (Sa hon med hysterisk stämma…)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in