Sista veckan


Nu går man mot en brytpunkt där det inte längre spelar någon roll vad man gör träningsmässigt. Det går snart inte påverka utfallet i Kalmar om annat än negativt. Träningen vid det här laget ska vara klar och endast finslipningen återstår. Simningen är väl undantaget, den kan man träna hela vägen fram till race day även om man nog ska undvika långa & tuffa serier dagarna innan. Sista långa cyklingen är bra ha gjort drygt två veckor innan och lång löp likaså. Mest försöka hålla igång och ta igen förlorad tid med familj & vänner.

Senaste tiden har jag huserat nere i min sommarstuga i Haverdal, Halland. Ett träningsparadis utan dess like i normala fall men i år har det precis som i resten av Sverige varit rätt kärvt. Det har blåst över det normala och temperaturen varit låg. Det annars så fantastiska Kattegatt har inte bjudit på simbart vatten vilket tvingat mig till Brottets ute 50:a. Det funkar såklart om man biter ihop men är inte idealiskt. När TV4´s vädermetrolog uttryckte sig ”inget högtryck i sikte och det är oktobertemperaturer” så fick jag nog. Dessa tre veckor är min enda sommarsemester och jag pallar inte underhålla barnen i två veckor till på halvruttna nöjesparker iförd överlevnadsdräkt.

Sagt & gjort. Nu är flygbiljetter till Nice inskaffade och vi får sista veckan av semestern nere på Franska rivieran. Cyklingen är inte direkt likt den i Kalmar men skitsamma, man blir knappast sämre av att cykla kuperat. Simningen som gått trögt lär få en boost av att simma klart medelhavsvatten. Ska bli helt underbart med detta miljöombyte och hoppas det kommer vara det lilla extra som gör min prestation i Kalmar klockren utifrån mina förutsättningar.

Precis som tidigare är det svårt med tidsmål och jag hävdar bestämt att det är den största fallgropen motionärer hamnar i. Inser det är viktigt ha något att sikta på men det är extremt dumt följa dessa ambitioner slaviskt då förutsättningarna hela tiden förändras. Som Johan Olsson sade efter senaste 5-milen där vädret inte var på hans sida ”Det är en utomhussport”.

Jag har dock en game plan som mer bygger på känsla, erfarenhet och effekt/fart. Jag simmar där jag har tryck men inte så jag på något sätt tappar kontroll eller andning. På cykeln jobbar jag hårdare i motvinden och utnyttjar min storlek & fart i medvinden. Har en range mellan 250-265 watt där jag tänkte hålla mig. Kan absolut hålla en högre effekt men är rädd för att den kommer äta upp min löpning. På löpningen är planen springa initialt runt 4:10-4:20 min/km vilket inte ska vara några problem under första varvet. Det är ju som bekant där tävlingen börjar. Någonstans under det andra varvet av tre märks det om man disponerat krafterna rätt eller om det blir en plågsam ”walk of shame” in i skymningen.

Au Bientôt!

Nelker

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kamp mot klockan


Nu vågar jag nog påstå att löparknät är borta. Igår rök dessutom knäbandet som jag sprungit med den senaste tiden och det var en befriande känsla att slippa trycket kring låret och ITB. Frihet! Har stegrat längden på passen allt eftersom och som längst sprungit 16km denna vecka. Känner mig stark och hel. Rehaben har gjort underverk för löpstyrkan. Det känns också som om varje pass är ett litet steg mot att hitta tillbaka till formen. För en vecka sen när pulsen skenade iväg och jag med nöd och näppe orkade springa 9km blev jag lite orolig men för varje pass har medelpulsen sjunkit med några slag och igår var första gången som det kändes ”som vanligt” att tugga på i distansfart. Snittpulsen var nästan 20 slag lägre jämfört med tidigare pass så det går uppenbarligenåt rätt håll.

I den bästa av världar hade jag velat ha åtminstone 3-4 veckor för jobba mig tillbaka till den form jag var i innan jag åkte på löparknät och dessutom lika många veckor på det för att förbereda mig inför Ultravasan. Nu kommer det inte bli så. Starten i Sälen är mindre än en månad bort. Det är bara att gilla läget. Dom 9 milen mellan Sälen och Mora kommer förmodligen bli det värsta jag vart med om men pannbenet är inställt på att korsa den klassiska mållinjen i Mora som man sett på TV så många gånger och få en finisher tröja. 

Nästa vecka testar jag att gå upp på +100km för att sedan hoppa på LG’s program och jag hoppas att mina regelbunda långpass på +30km hela våren ändå ska ha gett nånting. Med lite tur kanske jag hinner få till ytterligare 3-4 långpass. Jag kommer förmodligen inte hinna träna så mycket på att tillföra energi, springa så mycket terräng som jag skulle vilja eller tekniska partier för den delen men just nu är det viktigaste att jag ändå känner att jag kan överleva distansen. Trots vetskapen om att det kommer bli überjobbigt så ser jag verkligen fram emot loppet. Har kollat alla klipp som finns på youtube från fjolårets lopp och blivit ännu mer taggad av det. Jag ska fan ha den där finishertröjan. Försöker också se den missade träningen som en fördel; nu måste jag ta det lugnt, säkerligen gå vissa partier och strunta helt i klockan. Om det tar 15h så får det ta 15h. Hade jag kunnat träna på för fullt så hade jag nog omedvetet gasat på för att ha chans på medaljtiden, med största sannolikhet missat den ändå och dessutom vart totalt trasig till Berlin Marathon. Nu ger jag mig själv en chans att njuta av en fantastisk löpupplevelse och dessutom vara någorlunda hel efteråt.

Jag känner mig lycklig just nu. Lycka är att kunna springa utan att ha ont. 

/Hörs

Dagens låt: sparar det bästa live minnet till sist. Jag är ”raised on radio”, spenderade varje helg som liten knott framför radion med pekfingret redo på rec knappen. Drömmen var ju att kunna spela in den där låten man så gärna ville höra utan nåt irriterande prat. Min absoluta favorit var Cant fight this feeling som jag aldrig lyckades få till helt och hållet. Att få se och höra REO Speedwagon live 20 år senare var stort, så stort att det kom en liten glädjetår just där och då.

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Kristian: tänkte ta upp det i nästa inlägg, men mitt tips är att sluta springa helt under en tid för att sen långsamt smyga igång med korta rundor, 10-15min max och sen öka lite för varje vecka och aldrig kliva över gränsen så det gör ont.

Ser fram emot det nya programmet LG!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag springer


Jag har en go’ känsla just nu. Nånting i kroppen känns annorlunda. Åt det bättre hållet. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men jag känner mig….hel. Typ. Jag stretchar, rehabar, rullar foamroller och springer utan att tänka på eller känna av löparknät. Inga känningar. Ingen smärta. Helt plötsligt känns allting som vanligt igen. Förutom det faktum att kondisen är körd i botten och att jag med nöd och näppte överlever att springa rent konditionsmässigt. Men det är det minsta problemet just nu.

Idag var det splits och linne väder. Stundtals plågsamt varmt. Helt perfekt för brännan. Hade det inte vart för att magen nästan vill hänga utanför shortsen just nu så hade jag cabbat ner. Det får vänta ett tag till. Trots att jag känner mig fet och fluffig så säger vågen nånting annat. Jag har lyckats med konststycket att gå ner i vikt trots att jag vart skadad och knappt sprungit. Resultatet av stenhård disciplin; inga chips, godis, kakor och knappt nån öl. Ingen pizza eller annan snabbmat heller för den delen. Ytterligare en anledning att få komma igång på allvar igen.

50min distans blev det idag på flack asfalt. Strax under 4.40-fart. För första gången på länge kändes det som om jag verkligen sprang. Tränade löpning. Inte rehabjoggade. Hamnade bakom en ung kille på slutet av min runda. Första instinkten var att göra ett ryck och sticka förbi som brukligt. Men jag lyckades vara smart och stå emot. Bra Anders! Snittpulsen ska vi inte prata om. 155. Normalt när jag springer milen i denna fart brukar den ligga under 130. Har ingen förkylning att skylla på längre.

Hur vet man egentlign om löparknät är borta? Jag kommer inte försöka lura mig själv å tro att jag kan köra på som vanligt nu, jag har ropat hej för tidigt alldeles för många gånger tidigare men hittills har ju min plan fungerat, jag har inte klivit över någon gräns än så länge. Tålamodet har gett resultat. Innan jag gick sönder låg snittlängden för mina pass på dryga 18km. Att fixa det borde kanske vara en indikation på att kunna öka. Men först och främst tänker jag försöka få till 4-5 pass den här veckan på 50-60min. Och vara lite mindre restriktiv med socker.

/Hörs

Dagens låt: fortsätter på temat live minnen i lurarna. Eagles i Globen 2008. Svindyr parkettplats. Vågade aldrig riktigt hoppas på att få höra Boys of summer innan med rädsla för att bli besviken. Det blev jag inte. Gåshud hela konserten, framförallt när Don Henley lämnade trumsetet. En av mina bästa konsertupplevelser. En av mina sämsta konsertupplevelser var Eagles 2011. Inte för att dom var dåliga utan för att den var en riktigt dålig idé att värma upp med en flaska Laphroigh. Gör inte det.

Eagles – Boys of Summer by dukegdl


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ett par skor


Jag känner mig stressad. Stressad över att kanske missa Ultravasan. Och även Berlin Marathon senare i höst. Asics utmaningarna får ju vi i teamet betalda. Om jag själv hade lagt ut 1500kr i anmälningsavgift så hade jag garanterat vart ännu mer stressad. Inte nog med att eventuellt missa ett lopp man sett fram emot, det är lika smärtsamt att se pengarna försvinna. Dom stora loppen idag är ju inte direkt gratis. Det får mig att fundera. Fundera kring vart löpning som motionsform är på väg.

Trenden verkar vara att den grupp i samhället som har det ganska gott ställt med en stark köpkraft allt mer lägger beslag på löpningen som ”sin” vilket i sin tur riskerar att exkludera andra grupper. Inom denna grupp, vi kan kalla den för medelklassen, verkar det också finnas stora sociala värden i att springa. Genom att träna och visa upp det skapar man sig en identitet i olika sociala sammanhang. Ungefär den roll som golf, tennis och segling tidigare har haft men med skillnaden att vi nu har instagram, facebook, bloggar och youtube att visa upp det på. Vilka är det egentligen som springer alla lopp och tränar med olika löpargrupper? Min gissning är att det finns vissa grupper som är överrepresenterade (media och reklamfolk, chefer, näringsliv, projektledare, tjänstemän, akademiker mfl) och andra som är underrepresenterade (arbetslösa, sjukskrivna, industriarbetare, nyanlända, lågutbildade, serviceyrken mfl). Det verkar som om de allra flesta människor idag är införstådda i folkhälsoproblematiken och också medvetna om hälsoeffekterna som löpningen medför. Därför finns det en fara i att vissa grupper är underrepresenterade och inte attraheras av löpning som motionsform.

Löpning beskrivs ofta som den enklaste och mest tillgängliga motionsformen. Allt som behövs är ett par skor, sen är det bara sticka ut och kuta. När som helst. Var som helst. Det är en sanning med viss modifikation. Visst kommer man långt på ett par skor och sin gamla hoodie men sanningen är ändå att löpning är en prylsport. Överallt läser man att det inte räcker med ett par skor om man springer ett par gånger i veckan, då uppmanas man komplettera sina mängdskor med ett par lättare tävlingsskor. Gärna köpa dubbskor till vintern också. GPS klocka är för de flesta självklart att springa med. Likaså kompressionstights och kompressionsstrumpor. En jacka som andas och transporterar bort svett är ju ett måste. Ett underställ i merinoull på vintern måste man också ha. 

Men det verkar inte räcka med att bara träna och köpa en massa prylar och instagrama det. Det är loppen som räknas. Helst marathon. Gärna New York, Tokyo eller nån av dom andra stora. Det bör finnas med på varje CV. Lopp som kostar en del. Jag har vart över och sprungit New York två gånger för näsintill ockerpriser. Men marknaden bestämmer. Frågan om tider på olika distanser är högst relevant för oss löpare. Och för att få en officiell tid på en kontrollmätt bana måste man ju springa dessa olika lopp. Vi har alltid ett nästa lopp som vi tränar till.

Jag, som alla andra, bidrar till att upprätthålla denna ordning. Jag har typ femtio par skor hemma i garderoben, en byrå full med t-shirts från lopp som jag aldrig använder. Jag instagramar och fejsbookar om löpning för att det har ett socialt värde. Jag kostar på mig att springa i New York och Paris och tycker det är självklart att byta skor varje säsong. Nu när jag är skadad har jag gått till naprapat fem gånger som inte direkt är gratis och dessutom kostat på mig stötvågsbehandling. Det viktigaste på mitt CV är inte mina tidigare jobb eller hur många högskolepoäng jag har utan snarare mina ideella engagemang och det faktum att jag springer marathon. Det säger mer om vem jag är idag än att jag har sommarjobbat åt kommunen.

Folk blir fetare och fetare, sover sämre, är mer stressade, äter för mycket socker och mår allmänt sämre idag jämfört med för ett tiotal år sen. De som verkligen skulle behöva röra på sig mer lockas inte av löpning för att löpningen inte tillhör dem. Löpning tillhör medelklassen. Och vi som redan är en del av denna gemenskap springer ännu längre, ännu fortare, fler lopp än någonsin, köper mer skor och kläder än vi behöver och instagramar skamlöst alla vara träningspass. Löpningen har tagit klivit in i finrummet och blivit en klassfråga för oss som springer på motionsnivå. Det är förståligt att man inte lockas av löpning om man känner sig exkluderad bara för att man inte har råd med tio par skor, kompressionstights eller anmälningsavgifter. Det här är ingen politiskt statement utan bara en stilla reflektion kring vart löpningen är på väg. Mitt liberala hjärta hade önskat att löpningen fanns till för alla.

För övrigt är jag lite mindre stressad nu än tidigare. Imorse sprang jag 9km på asfalt med en bra känsla och kände för första gången på länge att det kanske kan bli en Ultravasa trots allt.

/Hörs

Dagens låt: tänker tillbaka på alla konserter jag sett. Det har blivit några genom åren. Många stora hjältar som bockats av, många som fortfarande återstår och ännu fler som jag aldrig kommer få se live. Vissa låtar glömmer man aldrig, känslan att få höra den live för första gången efter månader eller år av repeat på cd spelaren. Det här är ett sånt minne.

Antal kommentarer: 2

Malin Bolte

Bra skrivit, det har tyvärr alltid varit så att det skiljer på träning i olika socialgrupper. Det jag slåss av är att mga motionärer blivit elitmotionärer och kylftan blir större o större mellan de inaktiva och aktiva. Många lopp blir en klassfråga då de är väldigt dyra och så blir det när efterfrågan är stor. Önskar verkligen att alla i samhället hittade sin form av träning som passar just dem. Tänk så mkt bättre alla skulle må, mindre sjukdomar, mindre läkemedel, mindre sjukskrivning,etc etc.
Trist med din skada, lycka till, du är grym!
Malin


Frida Michold

Många kloka ord här. Bra skrivet!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

The Man Cold


med002

Åkte på en förkylning förra veckan. Jag som aldrig är sjuk. Och med aldrig så menar jag verkligen aldrig. Senast jag var riktigt sjuk och sängliggande var 14 november 2004. Mer än ett årtionde sen alltså. Nu var det förvisso en ganska lindrig förkylning, men det spelar mindre roll, tror alltid att jag ska dö eftersom jag aldrig är sjuk. Ett par dagars ofrivillig träningsvila blev resultatet. Stack ut och sprang så fort hostan och den onda halsen gått över men förvärrade nog bara det hela med det. Har t.o.m saknat crosstrainern vilket jag aldrig trodde skulle ske.

Idag är första dagen som jag känner mig någorlunda pigg och fräsch även om jag fortfarande är lite snuvig. Gårdagens intervaller på crosstrainer var ingen höjdare. Som om det inte räckte med att man normalt sett badar i svett när man trampar runt på den där saken så rann snoken lika mycket. Tror jag gjorde av med en hel såndär tjock pappersrulle som finns på gymmen. Inte så fräscht. Hade det vart ombytta roller sån hade jag förmodligen skällt ut vederbörande person för att hen var på gymmet och smittade ner alla oss andra. 

Humöret går upp och ner. Ibland känner jag mig nöjd och hoppfull över att ha sprungit 7km, andra dagar bara frustrerad och arg över att knä-helvetet aldrig verkar vilja bli bra. Som längst har jag sprungit i 43min och 30 sek utan smärta eller känningar. Kände förvisso av en viss smärta senare på kvällen när jag böjde benet men inte på samma nivå som tidigare och inte under själva löpningen. Det släppte också ganska fort. Formen däremot är ju allt annat än bra. Jag hoppas verkligen att det beror på att jag trotsade förkylningen och körde på lite för tidigt, för under dom där 43 minutrarna fick jag stanna 3 gånger för att hämta andan och dessutom gå upp för en uppförsbacke. 5.30-fart på slutet kändes överjävligt jobbigt.

Löpning i 35-40min funkar bra just nu vad jag kan bedöma. Har inte känt smärta i samband med löpning på över 2 veckor nu. Den här veckan ska jag öka frekvensen på passen och springa flera dagar på rad. Kanske är det rimligt å tro att 10km utan smärta ska vara möjligt nästa vecka. 60min är drömmen. Börjar också mentalt ställa in mig på att tiden kanske är för knapp för att hinna bli helt bra till Ultravasan. Än har jag inte gett upp men med tanke på den usla formen känns det som om det behövs åtminstone ett par långpass innan för att överhuvudtaget överleva. Frågan är om det är realistiskt i dagsläget…

/Hörs

Dagens låt: i brist på skivtorka just nu får 2014 års bästa album duga som lyssning även sommaren 2015. Bra skit från svenska Work of Art som tar 80-talet in i 10-talet på ett förtjänstfullt sätt. 

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack för peppen coach, så länge det går framåt är jag hoppfull!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Semesterträning del 2


Ja, det blir inte mycket bloggat så här på semestern. Jag är inte en duktig ledighetsbloggare, dels eftersom jag sällan är inomhus när det är semester och dels för att jag inte har datorn framme. Dessutom har jag inte tränat så flitigt som jag brukar. Jag brukar köra varannan-dag-principen (en dag träning, en dag inte träning), men den här gången har det inte blivit så. Jag har inte haft inspiration och känt mig lite trött. Därför har jag vilat mer och tränat lite mindre. Ett träningspass förra veckan blev dessutom utbytt mot att gräva och dra bort ett buskage tillsammans med pappa och sambon. Jobbigt nog, kan jag berätta. Dessutom fick jag en stor blåsa mitt i näven.

Ett par dagar senare var det dags för ett riktigt träningpass. Jag hittade på en egen WOD som var så jobbig att jag nästan kräktes lite bland ormbunkarna. Jag fick som tur var lite sällskap av en ovanligt fjädrig träningskompis. Hon kvackade högljutt åt mig när jag körde thrusters. Jag förstår henne – det är ju helt vidrigt!

Förra veckan tog jag ett par dagar i Stockholm och passade på att träna på Nordic med mina älskade OBS:are. Lika kul som alltid, även om torsdagen bjöd på 2×1000 meter löpning. Fy tusan.

Nu ska jag faktiskt ut och hugga tag i coach Jakobs gymnastikprogram. Tjohoj!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in