Ska du ändra din steglängd?

Förr var stress något man skulle undvika. Stress var entydigt dåligt. Nu tycks det snarare handla om hur man själv ser på stress. De som ser stress som ett problem, får ofta problem. De som ser stress som en möjlighet, tar sig ofta vidare och upptäcker nya sidor hos sig själva. Hjärtat ökar takten för att öka prestationen, inte för att få dig att stamma och tappa tråden.

Elitidrottsmän är bättre på att se fördelar med stress. De utsätter sig för fler utmaningar och svårigheter. Problem som tornar upp sig leder till stress och genom att bemästra stress och lösa problem, blir du bättre på att hantera stress och lösa problem i framtiden. Alla kan bli bättre på det. Det är det som är träning. Den bästa träningen liknar det som händer på match eller tävling. Det är enklare att balansera på en lina som ligger på en trottoar än att verkligen gå på lina. Det är skillnad på lek och allvar, men man behöver båda delarna.

Lindansare. Bild Wikipedia.

Det är ingen konst att gå på en lina som ligger på marken. Du kan kanske t. o. m. blunda och gå på en liggande lina. Men du kan sannolikt inte gå på en lina uppspänd mellan två stolpar fem meter upp i luften. För att lära dig gå på lina, måste du träna och programmera de motoriska program som är kopplade till balans och reflexer. För hjärnprogrammen som styr dina fötter är det ingen större skillnad att gå på en lina på trottoaren eller i luften: fötterna följer bara en rak linje i båda fallen. Det är en sorts träning. Den sensoriska återkopplingen skiljer sig dock åt. För det första är området som du sätter foten på begränsat i luften och linan rör sig som svar på varje rörelse. Du måste kompensera och justera rörelserna. För det andra – och det är den stora skillnaden – är sammanhanget dramatiskt annorlunda. En lindansare som befinner sig i luften och tappar balansen riskerar livet, det gör du inte när du går på en lina som ligger på marken. En lindansare tassar försiktigt fram och modifierar reflexerna i realtid. Varje steg tas med ett stort knippe medveten kontroll.

Dina reflexer är motoriska strategier som fungerat i miljontals år och finjusterats under utvecklingen från fisk till människa. De är urgamla och sterotypa. Om du halkar på en isfläck, aktiveras en sådan reflex. När benen åker fram förstår hjärnan ögonblickligen att det rör sig om ett fall och slår på en reflex för att skydda dig mot fallet. Armarna åker upp för att balansera den fallande massan och svingar sedan tillbaka för att ta emot kroppen. Det sker automatiskt – det är det som är en reflex. Jaget behöver inte lägga sig i eftersom nervsystemet lärt sig hur fall hanteras och det finns knappast något djur som ramlar, halkar och snubblar så ofta som tvåbenta människor (hur ofta snubblar t. ex. en ko?). Men du kan faktiskt modifiera dina reflexer precis som en lindansare.

Jag har mitt arbetsrum på övervåningen. För ett tag sedan gick jag uppför trappan med min favoritkopp fylld med kaffe som så många andra gånger. Jag höll på att skriva en krönika. Benen gick i trappan, men jaget sprang runt i andra tankar. Plötsligt snubblade jag till. Hjärnans reflexprogram aktiverades för att rädda mig, men mitt medvetna jag – som inte kan tänka sig att dricka kaffe i någon annan kopp – grep in och modifierade denna reflex. Jaget räddade min favoritkopp till priset att jag slog mig mot trappan. Mitt medvetna jag gjorde en blixtsnabb prognos över möjliga scenarion och körde över evolutionens enkelspåriga skyddsreflex. Det gjorde ont, men jag fick behålla min favoritkopp och det mesta av kaffet.

Nästa gång kanske jag prioriterar annorlunda. Det beror på sammanhanget. Om jag t. ex. ska springa ett viktigt lopp och snubblar med samma kopp i handen, kanske jag offrar koppen.

Att prestera under stress är en viktig färdighet. En del är bättre på att prestera under stress än andra. Eftersom man blir bättre på det man gör ofta, borde t ex elitidrottare vara bra på att prestera under stress. De utsätter sig ju oftare för utmaningar och svårigheter, både på tävling och träning.

I en studie från University College London i samarbete med Dunlop Tyres försökte forskare lista ut hur förmågan att hantera stress och överraskande situationer skiljer elitidrottare från motionärer. En elitidrottare måste har kontroll över reflexerna. Det är deras jobb. Det är det deras hjärnor sysslar med.

I en intervju säger studiens ledare, professor Vincent Walsh: ”What often sets some people apart from the rest is not how good they are in the practice arena, but how good they are under pressure. We wanted to test these guys to see if we could probe what sets them apart. In some of the participants’ fields, split second decision- making can result in the ultimate difference.” 

Syftet med studien var att ta reda på hur viktig den mentala prestationsförmågan är för att hantera påfrestande situationer, vare sig det rör sig om vardagliga utmaningar eller adrenalinstinna intensiva situationer. 

Fem elitidrottare och fem motionärer ingick i studien. De senare fungerade som kontrollgrupp. I den professionella gruppen fanns Alexander Polli, som till vardags kastar sig nerför bergsväggar i en sport som kallas wingsuit. Det låter minst sagt vanvettigt och han måste hantera stress och adrenalinpåslag. Andra deltagare i studien var motorcykelföraren John McGuinness, bergsklättraren Leo Houlding, racerföraren Sam Bird och bobåkerskan Amy Williams. 

John McGuinness. Foto Wikipedia.

Först gjorde samtliga tio deltagare ett stresstest där de skulle gruppera olika föremål och upptäcka ett mål. Syftet med det var att hitta en gemensam baslinje. Därefter utförde de ett fysisk test (två minuter cykling allt vad de orkade) och sedan gjorde de det mentala stresstestet igen. 

Eliten har 82 procent snabbare hjärna
I det första stresstestet var det ingen större skillnad mellan elitidrottare och kontrollgrupp; båda grupperna behövde cirka 630 millisekunder för att lösa uppgifterna. Det var deras gemensamma baslinje. Det intressanta var det som hände efter de fysiska testet. Man skulle kunna tro att alla lärt sig testet och var snabbare andra gången, men för kontrollgruppen tog det nästan 50 procent längre tid andra gången. Den fysiska utmattningen försämrade deras mentala kapacitet. Eliten var dock 10 procent snabbare efter det fysiska testet. Elitidrottaren blev alltså bättre efter den fysiska ansträngningen. De hade lärt sig testet och den kunskapen och att de orkade mobilisera hjärnan överträffade den fysiska trötthetens effekt på den mentala kapaciteten. Elitidrottarna sänkte snittiden från 630 ms till 512 ms, medan motionärerna ökade från 630 ms till 932 ms. Genom att lägga till ett fysiskt pass på två minuter ökade skillnaden mellan grupperna med hela 82 procent! 

Elitidrottarna var inte lika mentalt utmattade som de i kontrollgruppen. De hade kvar förmågan att fokusera på uppgiften och att lära sig och bli bättre. Deras fysiska och mentala återhämtning var bättre. Elitidrottare är vana att prestera under press och deras hjärnor är tränade att göra det. Denna förmåga tränas under tävling, men kan också byggas upp genom hjärnuthållighetsträning. För motionärer finns det uppenbart många minuter att tjäna genom att stärka hjärnans motståndskraft mot fysisk och mental utmattning.

Ellididrottarnas starka sidor:
Alexander Polli (wingsuit) – mest precisa beslutsfattaren vid höga hastigheter
John McGuinness (motorcykel) – fattade beslut snabbast under fysisk press
Leo Houlding (bergsklättring) – bäst på att bedöma odds under mental stress
Sam Bird (racer) – snabbast på fatta beslut under mental stress
Amy Williams (bob) – bästa beslutsfattaren under fysisk stress

Youtubevideo från studien:

Löpning är bra för hjärnan, för minne och lärande. Ur ett evolutionärt perspektiv är dessa processer sammanflätade för att säkerställa överlevnaden hos djur och människor. Fysisk ansträngning är vanligtvis ett svar på fara eller hunger. Fara och hunger har inte bara tvingat människor och djur att röra sig och springa, utan också medfört ökad plasticitet så att hjärnan lärt sig undvika faror och hitta mat. Det är viktigt att hjärnan anpassar sig till nya stresskällor, lär känna nya platser och lär sig var faror och byten finns. Allt detta kräver en hjärna som uppdaterar sina modeller och gissningar.

I åratal har forskare vetat att hjärnorna hos djur och människor som tränar regelbundet är annorlunda än hjärnorna hos de som sitter stilla. Djurförsök visar att löpning leder till att det skapas nya nervceller i hippocampus, som är en del av hjärnan och viktigt för minne och inlärning.

Forskare tror att motion åstadkommer detta genom att uppmana hjärnan att pumpa ut ett protein som kallas brain-derived neurotrophic factor, eller BDNF. BDNF fungerar som ett ”hjärngödsel” och hjälper nervceller att växa och överleva och stärker synapser (kopplingarna) mellan nervceller.

Bild från studie. Mer BDNF och aktivitet i dess genetiska promotor i gruppen som tränade.

I en studie från 2016 följde forskare stegvis vad som hände när BDNF ökade i samband med träning. De placerade en grupp möss i burar som innehöll ett löphjul. Den andra gruppen fick en bur utan löphjul. Mössen med hjul sprang ofta eftersom möss gillar att springa. De andra mössen satt stilla.

Efter en månad undersökte forskarna hjärnvävnad från hippocampus från båda grupperna och kontrollerade mängden BDNF. Nivåerna var som väntat mycket högre i hjärnorna hos mössen som sprang.

Det betyder att genen som kodar för BDNF var  mer aktiv hos löparna av någon anledning. Det visade sig att hos båda grupperna var genen delvis täckt av en enzymet histone deacetylases som binder till genen. Hos de stillasittande mössen var genen nästan helt blockerad av dessa enzymer. Därmed var det svårt för kroppen att slå på dessa gener och de stillasittande mössen pumpade därför ut små mängder BDNF. Hos löparna var dock blockaden inte lika effektiv, så meddelanden från den springande kroppen nådde fram och fick hjärnan att öka produktionen av BDNF.

Det visade sig också att löparnas hjärnor innehöll höga nivåer av ketoner (beta-hydroxybutyrate), en biprodukt av nedbrytningen av fett. Under ansträngande löpning använder kroppen fett som bränsle och skapar ketoner och en del av dessa tar sig till hjärnan. Hjärnan använder dessa ketoner som bränsle när det blir brist på glukos.

Men det verkar som ketoner också hämmar de enzymer som står i vägen för BDNF-genen. Forskarna testade det genom att injicera ketoner i hjärnvävnaden hos några möss. Efteråt visade det sig att deras BDNF-gener pumpade ut mer BDNF. Inget av detta förekom i hjärnan hos de stillasittande mössen.

När du springer skapas BDNF. Du skapar även ketoner under långa pass och när du springer på tom mage före frukost. Dessa ketoner bildas i levern och tar sig vidare genom blod-hjärnbarriären in i din hjärna. I hjärnan röjer ketonerna undan i djungeln av enzymer framför BDNF-generna. Därmed skapas mer BDNF – mer hjärngödsel – i hjärnan och nya nervceller gror och slår rot och nya synapser kastar sig mellan nervceller och binder samman dem i ditt växande nätverk av upplevelser och minnen.

Tidigare inlägg om morgonlöpning: http://www.runnersworld.se/blogs/hjarnfysik/morgonlopning-fore-frukost.htm
Tidigare inlägg om BDNF: http://hjarnfysik.blogspot.se/2011/12/motion-och-bdnf.html

I grunden handlar löpning om ingenting annat än att hoppa från det ena benet till det andra. Ju tyngre du är, desto mer arbete krävs det för varje hopp. Under ett lopp på 50 km gör du kanske 40.000 hopp. Varje hopp är en kamp mot tyngdlagen. Självklart påverkar därmed vikten din prestation och din förmåga att springa fort och länge.

Denna insikt om fysikens lagar kanske låg bakom mitt beslut att gå ner i vikt inför Sundsvall Trail i början av juni. Jag gillar utmaningar och det var en utmaning att gå ner i vikt. Dessutom ville jag se vad det gav för effekt. Jag lyckades gå ner fyra kilo på drygt en månad. Jag blev snabbare (det märkte jag på mina backintervaller), men jag tappade kontrollen över min kropp. Under loppet fick jag ont i magen och jag kände brist på lust och motivation. Jag var inte riktigt jag – kanske för att jag tappat sju procent av mig själv.

Det var en viktig lärdom. Jag kommer aldrig mer att försöka gå ner i vikt inför ett lopp. Löpning är inte enbart fysik och fett är inte bara dödvikt. Fett är kanske ultralöparens viktigaste organ. Fett producerar hormoner och fett ger energi.

Lättare och snabbare
Hur ser då kopplingen mellan vikt och löpning ut? I en ny studie testades elva löpare (snittvikt 66 kg) på tre km vid olika tillfällen och under olika förutsättningar. Istället för att fästa vikter på löparna som man gjort i tidigare studier, lyftes löparna upp med någon slags repteknik som motsvarade fem och tio procent av vikten. Det resulterade i 3,1 resp. 5,2 procents förbättring, eller 1,4 procents förbättring på tre km per minskat kilo. Anders Gärderud sprang 3000 meter på ungefär 480 sekunder. Ett kilo mindre på honom hade alltså gjort honom 6,72 sekunder snabbare enligt denna studie. Ett hekto hade kapat sju tiondelar.

Bild från Swiss Alpine 2013. I bergig terräng märks tyngdlagen mer (fast den 30-gradiga värmen märktes nog mer 2013).

Hur kan ett tappat kilo påverka resultatet så mycket? Jo, det handlar om fysiken som jag skrev i början. Det är resan upp genom gravitationsfältet som kräver energi och ju lättare kropp, desto längre kommer du med samma mängd energi. Större delen av energin går åt till denna förflyttning uppåt, medan bara en mindre del krävs för att driva kroppen framåt.

Det spelar självklart roll var på kroppen de extra kilona sitter. Om du går upp ett kilo och hela viktökningen i form av fett på grund av en oturlig mutation hamnar i fotknölen, kommer det att kosta mer energi än om fettet samlas och bildar en slapp bilring närmare kroppens massmittpunkt kring midjan någonstans. Foten pendlar ju fram och tillbaka, medan normalviktiga midjor oftast ligger ganska still.

Löpning är mer än fysik och aritmetik
Ett lågt BMI är sannolikt ett nödvändigt villkor för att bli en riktigt bra löpare. Fysikens lagar är ganska klara på den punkten. Men om man som jag – som har ett genomsnittligt BMI – försöker gå ner till ett lågt BMI, kan jag inte räkna med att varje kilo som dras från mig ger 1,4 procents förbättring på mina löptider. Det var trots allt inte kroppsmassa löparna i studien tappade. De bara lättade från marken motsvarande fem och tio procent av sin vikt. När jag tappade fyra kilo, tappade jag också fyra kilo organiskt kroppsmaterial som min kropp samlat på sig av en anledning. Det gäller nog också Gärderud.

Geparden är det snabbaste däggdjuret och har lågt BMI

Jag kan fysikens lagar, men hädanefter låter jag livets lagar gå före. Jag kommer att tänka på vikten, men jag ska inte väga mig och pressa mig. Det viktigaste är att må bra. I slutändan är det hur jag mår som avgör hur mycket jag klarar av och om jag klarar mig bra mår jag mycket bättre.

PS
Två viktiga och ganska lättsamma inlägg om hjärnan på Hjärnfysik:
Din mobil gör dig dummare
Glömska gör dig smartare

I en genomgång av effekterna av akut träning (ett enda träningstillfälle), publicerad i tidskriften Brain Plasticity, visar forskare från USA på en rad positiva effekter. Forskarna går in på beteendemässiga och kognitiva effekter och tar upp flera neurofysiologiska och neurokemiska studier. Syftet med deras metaanalys är att förstå de omedelbara effekterna av ett träningstillfälle för att därigenom få en bra förståelse över vilka effekter träning har på hjärnan över längre tid.

Bloggen om hjärnan och löpning fyller sju år
Just nu finns det minst sagt ett stort intresse för sambandet mellan hjärna och löpning. Det gillar jag som skrivit 850 inlägg om (oftast) hjärnan och löpning i precis sju år (oj!). Eftersom jag följt utvecklingen inom hjärn- och idrottsforskning så länge är artikeln i Brain Plasticity nästan som en abstract av bloggen. Om det finns någon läsare som följt Hjärnfysik sedan början känner han eller hon förmodligen igen några av studierna som analyseras.

Hela hjärnan påverkas
De positiva effekterna som forskarna för fram gäller en rad olika hjärnfunktioner. Studier visar på positiv påverkan på humör, minne, uppmärksamhet, motorik, reaktionstider och kreativitet. Fysisk träning används idag för att hjälpa till att hantera allt från kognitiva funktionsnedsättningar och Alzheimers sjukdom till Parkinsons sjukdom och depression. ”Our review highlights the neural mechanisms and pathways by which exercise might produce these clinically relevant effects.”, säger artikelns huvudförfattare Wendy A. Suzuki, professor i Neural Science and Psychology vid New York University, i ett pressmeddelande från IOS Press.

Wendy Suzuki. Foto: flickr. CC by 2.0.

Tillsammans med sin medarbetare Julia C. Basso granskade Suzuki hjärnbildnings- och elektrofysiologiska studier, inklusive elektroencefalografi (EEG), funktionell magnetisk resonansbildning (fMRI), funktionell närainfrarödspektroskopi (fNIRS) och transcranial magnetisk stimulering (TMS). De gick igenom studier på laktat-, glutamat- och glutaminmetabolism, effekter på stressaxeln (hypotalamus-hypofys-binjurebarken) och tillväxtfaktorer som BDNF, IGF-1 och VEGF, samt studier av monoaminer (dopamin, serotonin, adrenalin och noradrenalin), acetylkolin, glutamat och GABA, liksom opioider och endokannabinoider.

Deras genomgång av denna hjärnsoppa kan kokas ner till tre huvudsakliga observationer som följer av akut träning:

1. Träning ger förbättrad verkställande funktion, bättre humör och minskad stressnivå.

2. Neurofysiologiska och neurokemiska förändringar visar att stora delar av hjärnan aktiveras.

3. Den spännande frågan om alla de positiva förändringarna i hjärnan som observerats i möss efter akut träning gäller också människan. Det är ett viktigt forskningsfält. Därför bör man upprepa studier och experiment på möss även på människor och se om slutsatserna håller.

Börja träna och prata med dig själv nu
En fjärde observation borde vara att vinsterna av ett enda träningstillfälle är för stora för att du ska kunna avstå från dem. Det är aldrig försent att göra dessa vinster. De ligger bara en knapp timme bort. Det svåra är att starta nu och inte planera att börja sen.

Suzuki och Bassos metaanalys sammanfaller med en studie som jag skrev om på Hjärnfysik för några dagar sedan och som visar att ett enda träningstillfälle ändrar på kvinnors självbild och upplevelse av sig själva. Det är en bra start för förändring. En ny självbild ger dig en bättre relation med dig själv. En ny relation kan i sin tur skapa ett bättre samtalsklimat inom dig. När du pratar bättre med dig själv är chansen större att du förändrar ditt beteende. Den förändringen är inte långt borta. Det gäller bara att ta steget och bestämma sig för att träna nu och inte imorgon eller nästa helg.