Stockholm Ultra


Tillbaka i staden, och här är ju hett som i h-vete! Asfalten kokar under badtofflorna, tånaglarna krullar sig, eller i alla fall ryker lite. Stockholm Ultra i morgon lär bli rena grillfesten! Lika bra smörja in sig direkt för att få rätta brännan:

På Runmarö fanns fin service för trötta ben. Kanske något för arrangörerna i morgon också?

Notera fukten i gruset. Ett helt annat klimat därute i skärgården. Men ser mycket fram emot loppet i morgon, det är löpning i mina hoods, på de här vägarna och stigarna har jag sprungit året om i alla väder … bara inte så långt som i morgon. Jag springer femman, och det lär räcka fint, tar det som ett träningspass med spännande sällskap inför Ö till Ö andra september. Bugar i respekt för de som kör tio mil i morgon, de kommer få klunka sportdryck som en gång Bellman och hans dryckesbröder klunkade vin i samma omgivningar … med pimpinella.

Öppna barmen, sku vi hälla
Lite Hoglands vin, en tår,
Lite Pimpenella.

Skaldade Bellman, och möjligen blir det lättsamt klädmode i morgon också, om det hettar till ordentligt …

Lite längtar jag ändå tillbaka till Runmarö. Det var så rofyllt där …

Nu mot Lappis, en annan del av Djurgården. Där Saltsjön kluckar mot sandad strand!

För de som undrar vad pimpinella är, så ser den ut såhär:

Lagd i brännvin, ger den smak av anis. Dock en sportdryck mer för kräftgång än ultralöpning!

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Homerun


Dags att lämna Runmarön. Det har hänt saker här. Känner att jag blivit förvandlad. Hälften människa, hälften skogsmulle. Inte en varm dusch på två veckor. Bara bastu och bad i havet. 16 C havet. Har utvecklat små fjäll. Om det inte är skorv?

Upp i ottan i morse, sistan rundan. Fuktigt blåbärsris, fuktiga rötter, fuktig herr Gran. Snudda vid en gren och fick en halv sjö över mig. Det regnade våldsamt i natt. Mmm, sötvatten.

Jag gillar att springa i skogen. Gillar det mer och mer. Man hoppar hit, man hoppar dit, distansen bara försvinner. I skogen räknar man inte sekunder. I skogen räknar man kottar.

Ibland blir det grusväg.

92 km den här veckan fram till idag. Grädde på moset eller ketchup på korven eller en fallucka ner i ugnen där downunder – Stockholm Ultra på söndag. Fegdistansen visserligen, 5-milaren, men ändå, är rädd att skogen har stigit mig åt huvudet (s k rotfylla).

Ska dock bli intressant, ska visst bli 27 C. Härligt med lite sensommarvärme!

Så avslutningsmiddag på Runmarös hotspot – Svängen. Om inte hela kostcirkeln, så i alla fall – rund mat!

Bye, bye, Runmarö – jag kommer sakna dina rundor!

Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Hej Stefan,
att vara i skogen i nuet är suveränt … fast Garmin hänger med, vill gärna ha koll efteråt på hur mycket distans som har … försvunnit 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Running Runmarö


Nu en vecka i spenaten. Hämta vatten i pump. Diska för hand (Rambo, släng dig i väggen). Utedass. Eller som vi (jag) kallar den, telefonkiosken (ingen läser längre dassets gamla Allers från 1984).

Springer på grus. Springer på små skogsstigar. Rötter, stenar, flata granithällar. Granar susa, tall och björk. Vildsvinsskithögar i spåret. Hoppa, hoppa.

Närmar mig lilla byn Nore på Runmarö (ett par hus). I ett av dem bodde Strindberg en sommar. Fru Siri bodde i ett hus mittemot, med barnen. Strindberg skrev klart romanen ”I havsbandet”. Det gjorde han rätt i. Men året därpå var han där ensam, nyskild. Så kan det gå … när man skriver på.

Springer ut på ett gräsfält vid lilla byn Kila. Där kommer Ludvig Rasmusson knallande i sällskap med ett gäng strindbergsdiggare. Ludvig guidar i Strindbergs fotspår när han inte springer (han har sprungit i 60 år) och skriver böcker och kåserar i God Morgon Världen. Ludvig undrar varför jag inte sprang Musköloppet. Men då var jag ju på Öland. Sedan får jag göra en fem minuters föreläsning om Ö till Ö. Nej minsann, den hade inte Strindberg gjort.

Springer vidare. Springer genom ett veritabelt kulturlandskap. Springer in på Gatan, där finns ett fint hus, med en rullator parkerad utanför. Den tillhör Tomas Tranströmer. Jag tror i alla fall att den tillhör Tomas Tranströmer, han har tillbringat somrarna på Runmarö sedan han var barn, fångat fjärilar, skalbaggar. Skrivit en och annan dikt. Han borde vara här nu också. Jag får inte syn på nobelpristagare Tranströmer, men jag har i alla fall sett hans rullator. Tror jag.

Springer ett varv till. Det första på 15 km. Det är inte särskilt platt här. Solen gassar. Diar ur Camelbacken. Blicken i marken. Sätta fötterna rätt, inte snubbla trädrot. Inte slå huvet i sten. Löpa vaken. Tiden är ingenting, bara följa terrängen, öka fart där det går att öka fart, trippa lätt där det är svårt. Löpa som förfäderna, på jakt efter … om inte en mammut … så i alla fall ett wienerbröd … eller två … i skafferiet hemmavid.

Springer förbi Fredrik Sjöbergs hus. En mycket fin författare. Rolig. Vet massor om sådant som växer, om sådant som flyger i luften. Och kryper i jorden. En dag såg Sjöberg en bäver komma simmande över Ytterbyträsk, som han har utsikt över. Det sa han sen till grannen, ”jag såg en bäver komma simmande”. En bäver, skrockade grannen, sa inte mer.

Någon bäver hade inte siktats sedan stenåldern på Runmarö. Om ens det. Nästa dag var grannens favoritpilträd vackert fälld av ett par knivskarpa bävertänder. Sen skrockade grannen inte längre (Om detta går att läsa i Sjöbergs ytterligt underhållande ”Den utbrände kronofogden som fann lyckan”, finns i pocket).

Jag vet inte inte om Sjöberg var hemma och kollade ut över Ytterbyträsk när jag simmade tvärsöver i våtdräkt. Och om så, vad han tänkte då.

Snart framme vid huset, ett av Svenska Författarförbundets stugor. Här är mycket enkelt att vara, ganska så underbart att vara. Ut på bryggan efter tre mil, stretcha åhejohå, vig som en gammal tall, lyckas ändå komma ner på rygg för lite coreövningar, sådana som författare plägar göra när de fått skrivarkramp och andra krämpor. Sedan av med alla paltorna och vinka till Tallinfärjan långt där borta i den kostym man föddes i, samt hopp i havet.

Nirvana!

Övrigt … crosstraining (rodd till Rönnkläppen, dit ska man springa i höst, och simma):

Kapten Gråskägg (med Skarp-Runmarö i bakgrunden, dit ska man, just det ja, springa och simma i höst):

Sist men inte minst, Runmarö Lanthandel, med ett exklusivt sortiment av högkvalitativ läsning:


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

RW Team Ultramarin


Varför ta tåget till sta´n … när man kan simma?

RW Team Ultramarin bestämde sig för en liten testtur tillsammans. Totte (t h) snälla fru Sonja körde ut oss till landet utanför tullarna. Där skulle finnas en kul bana att simma, förklarade Totte, först en liten sjö och en kanal och sen en  stor sjö (Sickla) och en kanal till och så Järlasjön och så iland nedanför Hammarbybacken. Ganska exakt fem km. Lugnt tempo och någon minut vattentramparvila var tjugonde minut.

– Det är visst näckrosor i sjön, påpekade jag för Totte när vi skulle kliva i den första lilla sjön.

Jag gillar inte att simma bland näckrosor, de kan dra ner en vuxen man under ytan, det vet ju alla som är någorlunda bekanta med svenska folksägner.

– Ingen fara, sa Totte, jag simmade här i midsomras. Gick perfekt.

Så vi hoppade i. Efter 100 meter fastnade ena paddeln i något segt och grönt. En j-la massa sjögräs. Något hade växt till sig sedan midsomras. Efter 101 meter fastnade andra paddeln i samma sega gröna sjögräs. Efter 102 meter fastnade ena foten. Efter 103 meter fastnade andra foten. Dolmen drogs ur sitt  läge. Och imma på glasögonen.

– Totte, för i h-vete, det här går inte!

– Bara 500 meter kvar, sa Totte, sen blir det stor sjö!

Men det gick inte. Det var läge för panik. Jag simmade plötsligt omkring i en skräckroman av Stephen King. Ett ondskefullt jättefält av sjögräs var på väg att dra ner mig i djupet.

– Jag väääääääänder!

Och jag vände. Och sjögräset drog. Fick loss en arm, men då blev det mer sjögräs runt den andra armen. För varje bentag, än mer gräs runt benen. Pulsen upp i Red Alert.

Till slut kom jag ändå loss, kom fram till startbryggan som en ilandfluten midsommarstång, med gräsligt gräslikt grönt runt ben och armar. Ljuva liv, jag lever, aldrig mera simma skitsjö!

– Konstigt, sa Totte, jag fastnade inte alls.

Han var nog fridlyst. Jag skulle aldrig ha kritiserat näckrosorna. Den här sjön ville mig illa. Vi joggade i stället ett par hundra meter till den stora sjön. Där var det vatten, vatten, bara vanligt vatten. Solen sken, ljumma vindar, knappt en våg. Hjärtat började klappa lugnt igen, armarna vevade på och vevade på, blicken vaken efter nytt sjögräs.

Folk vinkade från kajaker och bryggor. Vi vinkade tillbaka. Drygt 2 timmar och 25 minuter senare var vi tillbaka i sta´n. Kravlade upp på en brygga med solande mödrar och små barn.

– Hej, vi kommer från Saltsjö-Duvnäs, sa Totte.

– Vad har du mellan benen, undrade ett barn.

– En dolme, svarade Totte, man flyter bättre med en sådan.

Jag har fått helt nytt perspektiv på Ö till Ö nu. I ytterskärgården finns inget djävulskt sjögräs. Bara vatten, vatten, underbart öppet vatten.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ölands(b)logg 4


Vi drogo till Byrum. Stormen hade dundrat halva natten, ylat i master och tåg. Morgonen därpå var dock havets yta kav lugn, och vi togo oss till stranden för att göra det en pirat ibland måste göra.

Havets fasa – Rubber Roger (hoppa i havet, Jack Sparrow!!), med häxornas hemvist, Blå Jungfrun till vänster.

Fast havet var än fasligare. Nattens grymma dyning hade vänt havet upp och ner och gjort det som dagen innan varit vänligt och varmt till något otäckt och kallt.

– Åtta grader i vattnet ropte en landkrabba.

– Ha, ha, skrattade vi. Du tappa visst en siffra där. 18 grader, menar du.

– Nä, åtta, skrockade landkrabban och vände anletet åter mot sin Mari Jungstedtdeckare.

Vi stoppade en tå i, och ville inte riktigt tro. Vi stoppade halva kroppen i, och ville ändå inte riktigt tro. Vi simmade 50 meter, och sedan började vi tro. Halleluja!!! vad vi började tro. Och paddlarna paddlade i åttio knop upp på land igen. Fy f-n för h-vetets alla djävular, och häxorna på ön därute, detta havet var ju brinnande kallt. Det rök om de nakna underbenen väl uppe på land igen. Årets kortaste simpass avklarat.

Så mycket varmare nästa morgon på skattjakt genom det öländska inlandet.

Och så mycket lugnare.

Nu vänder vi åter mot hemmahamn. Med hopp om hetare hav mellan Sandhamn och Utö. Annars lär det bli dubbel-rubber för Rubber Roger i höst …

Antal kommentarer: 2

Kenneth Gysing

Det kan man nog kalla det 😉


Kenneth Gysing

Hej där Bureborn, tack och nä nä; Kapten Bölja! 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ölands(b)logg 3


Dagarna flyr som kåta kaniner över fälten. Snart dags åka hem igen.

Igår loggade jag in 16 km morgonlöpning och 2000 m simning. Det gick gäss på havet, och man kände sig liten.

I morse gick jag också upp tidigt och löpte 12 kmlugnt. Sedan iväg till en annan ölandsby några mil bort för att prata ny bok m m med en av mina favoriter i TV-rutan, Lotta Lundgren. En av historieätarna, ni vet. Jätterolig, jättesmart, och med en charm som sägs ha en förödande effekt på män, vilket jag nog kan hålla med om.

Jag vet inte riktigt vad som hände, det är jag till vänster, men ändå inte riktigt jag. Lottas bok som kommer ut i november, ser i alla fall ut så här:

Innan jag började prata med Lotta dök hennes man Martin upp och skakade hand. Han såg ut som en löpare. Det var han också. Han håller på med ultra och sådant där ”Ö till Ö” förklarade Lotta. Och innan viktiga lopp brukar hon proppa honom full med en massa underbar mat. Man kan bli avundsjuk för mindre.

Martin, som heter Johansen i efternamn, gick in på 13.05 i Ö till Ö år 2011. Jag hade gärna sutttit där flera timmar och pratat om matlagning som livsfilosofi och löpning som … ja, livsfilosofi … och kombon: äta mycket och springa mycket – som optimal livsfilosofi … men jag hade lovat brorsan ett eftermiddagspass. En dubbeldag, mycket spännande.

Så efter hej till Lotta som sa att det absolut värsta hon ätit var sill kokad i svagdricka, vilket låter rimligt, så drog jag åter till min semesterhåla för att dundra 10×600 m på en tunn liten asfaltsträng inhöljd i ett ammonikadoftande moln med ursprng från en kohage bredvid. Intervallet genomfördes med ackuratess, s k Lottalundgren-effekt!

En optimal dag på alla möjliga sätt och vis. Även om solen lyste med sin frånvaro.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in