Nu en vecka i spenaten. Hämta vatten i pump. Diska för hand (Rambo, släng dig i väggen). Utedass. Eller som vi (jag) kallar den, telefonkiosken (ingen läser längre dassets gamla Allers från 1984).
Springer på grus. Springer på små skogsstigar. Rötter, stenar, flata granithällar. Granar susa, tall och björk. Vildsvinsskithögar i spåret. Hoppa, hoppa.
Närmar mig lilla byn Nore på Runmarö (ett par hus). I ett av dem bodde Strindberg en sommar. Fru Siri bodde i ett hus mittemot, med barnen. Strindberg skrev klart romanen ”I havsbandet”. Det gjorde han rätt i. Men året därpå var han där ensam, nyskild. Så kan det gå … när man skriver på.
Springer ut på ett gräsfält vid lilla byn Kila. Där kommer Ludvig Rasmusson knallande i sällskap med ett gäng strindbergsdiggare. Ludvig guidar i Strindbergs fotspår när han inte springer (han har sprungit i 60 år) och skriver böcker och kåserar i God Morgon Världen. Ludvig undrar varför jag inte sprang Musköloppet. Men då var jag ju på Öland. Sedan får jag göra en fem minuters föreläsning om Ö till Ö. Nej minsann, den hade inte Strindberg gjort.
Springer vidare. Springer genom ett veritabelt kulturlandskap. Springer in på Gatan, där finns ett fint hus, med en rullator parkerad utanför. Den tillhör Tomas Tranströmer. Jag tror i alla fall att den tillhör Tomas Tranströmer, han har tillbringat somrarna på Runmarö sedan han var barn, fångat fjärilar, skalbaggar. Skrivit en och annan dikt. Han borde vara här nu också. Jag får inte syn på nobelpristagare Tranströmer, men jag har i alla fall sett hans rullator. Tror jag.
Springer ett varv till. Det första på 15 km. Det är inte särskilt platt här. Solen gassar. Diar ur Camelbacken. Blicken i marken. Sätta fötterna rätt, inte snubbla trädrot. Inte slå huvet i sten. Löpa vaken. Tiden är ingenting, bara följa terrängen, öka fart där det går att öka fart, trippa lätt där det är svårt. Löpa som förfäderna, på jakt efter … om inte en mammut … så i alla fall ett wienerbröd … eller två … i skafferiet hemmavid.
Springer förbi Fredrik Sjöbergs hus. En mycket fin författare. Rolig. Vet massor om sådant som växer, om sådant som flyger i luften. Och kryper i jorden. En dag såg Sjöberg en bäver komma simmande över Ytterbyträsk, som han har utsikt över. Det sa han sen till grannen, ”jag såg en bäver komma simmande”. En bäver, skrockade grannen, sa inte mer.
Någon bäver hade inte siktats sedan stenåldern på Runmarö. Om ens det. Nästa dag var grannens favoritpilträd vackert fälld av ett par knivskarpa bävertänder. Sen skrockade grannen inte längre (Om detta går att läsa i Sjöbergs ytterligt underhållande ”Den utbrände kronofogden som fann lyckan”, finns i pocket).
Jag vet inte inte om Sjöberg var hemma och kollade ut över Ytterbyträsk när jag simmade tvärsöver i våtdräkt. Och om så, vad han tänkte då.
Snart framme vid huset, ett av Svenska Författarförbundets stugor. Här är mycket enkelt att vara, ganska så underbart att vara. Ut på bryggan efter tre mil, stretcha åhejohå, vig som en gammal tall, lyckas ändå komma ner på rygg för lite coreövningar, sådana som författare plägar göra när de fått skrivarkramp och andra krämpor. Sedan av med alla paltorna och vinka till Tallinfärjan långt där borta i den kostym man föddes i, samt hopp i havet.
Nirvana!
Övrigt … crosstraining (rodd till Rönnkläppen, dit ska man springa i höst, och simma):
Kapten Gråskägg (med Skarp-Runmarö i bakgrunden, dit ska man, just det ja, springa och simma i höst):
Sist men inte minst, Runmarö Lanthandel, med ett exklusivt sortiment av högkvalitativ läsning:
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in