Blogg

Töj och böj


Jajamensan. Och Ajamensan. Idag var det dags för töj och böj med OBS-klassen på Nordic. Mina lår kände inte alls för att böja efter fredagens goblet squat bonanza på AMP-utbildningen (igår var jag tvungen att ta en Ipren för att kunna vara med på sonens brottningsträning). Men böj stod på schemat, så nu var det dags att böja.

Men först fick vi töja ut våra stela bröstryggar. Vi fick hänga upp oss i räcket och en annan fick stå bakom med händerna på bröstryggen och trycka. Så skönt! Det knakade i hela ryggen när alla små låsningar släppte. Jag brukar inte tänka på att jag är lite låst i bröstryggen, men efter de där små knäckningarna känns det som om jag kan andas på ett helt annat sätt. Kanske är en bra idé att göra det där lite oftare.

Coach Javad fick ställa upp på en bild när jag skulle fota för att visa hur töjen går till. Och det gjorde han ju så gärna. Jag har en hel fotoserie med mindre seriösa bilder, och där hängde jag helt ovetande.

Det var egentligen frontböj som stod på schemat, men jag har ju förbud mot att lägga vikter på axlarna, så jag får köra mina älskade testikelböj (böj på två lådor med en kettlebell hängande mellan benen). Världens skönaste övning. Fast inte just idag, då, när låren kändes som ömma stenar, så jag fick ta det lite lugnt med en 28 kilos-kula.

Hoppas att din vecka också har börjat bra!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Summering


”We were running with the night, playing in the shadows, just you and I til the morning light”

Första veckan med coach LGs program avklarad. Helt klart en bra vecka som läggs till handlingarna. 113km fördelat på 6 pass och det bästa av allt är att kroppen känns ganska fräsch just nu. Eller ja, allt är ju relativt, men den håller åtminstone ihop. Känner att hybrisen börjar komma smygandes tillsammans med lukten av åtskilliga PB:n. Den lukten kan jag vänja mig vid.

Fredagsnatten i Stockholm blev relativt lugn och städad trots ett ganska tidigt intag av alkoholhaltiga drycker på tåget ner. Man börjar väl bli gammal helt enkelt. Av de 13 000 människor som trotsat snöovädret och tagit sig ut till Globen för att bevittna Sting och Paul Simon var jag nog utan tvekan yngst så nej, gammal är jag nog kanske ändå inte. För övrigt en magisk bra konsert.

Var lite orolig hur jag skulle lyckas klämma in de återstående passen i helgen med tanke på resan till storstan. Normalt springer jag aldrig på en lördagkväll. Fredagskvällar eller okristerligt tidigt en söndagmorgon – fine, men sällan eller aldrig lördagar. Kl 17.58 rullade tåget in till Sundsvalls centralstation, exakt en timme senare tryckte jag igång min Garmin för ett långpass. Det ryktades att snöovädret som intagit Stockholm skulle ta vägen förbi oss så det var lika bra att få långpasset överstökat när det ändå var klart och barmark.

Där i den tidiga lördagsnatten susade jag förbi åtskilliga folksamlingar med systempåsar i sina händer på väg in i synd och dekadens och hoppades att de skulle känna lite dåligt samvete när jag sprintade förbi dem en efter en. Högst troligt gjorde dom inte det, förmodligen tänkte dom snarare nåt i stil med ”vilken loser som är ute å kutar en lördag kväll”. Men vi löpare vet att vi är lite bättre trots det. Trodde jag skulle vara ensam ute men mötte faktiskt flera andra löpare i mörkret. Det behövdes inga hurtiga hejanden, en liten stillsam nick möttes av en lika försynt nick tillbaka och sa det mesta. 

Nästa vecka kan det bli lite problematskt att få in alla LG’s pass eftersom det är Premiärmilen på söndag. Byter nog ut dom pulserande tusingarna mot loppet men långpasset har jag inte riktigt löst än. Å andra sidan har jag aldrig kört så många långpass inför en mara som just denna vinter, 9 långpass mellan 28-35km på 12 veckor och därtil ett 20-tal pass på 20km så egentligen är jag inte så orolig om jag skulle missa en långpanna denna vecka.    

/Hörs

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

AMP – intensivt och imponerande


Igår gick jag på utbildning. Idag har jag ont i låren. Så kan det gå när man blir drillad i goblet squats och svingar av några av de bästa. Jag gick en endagsutbildning i gruppträningskonceptet Athletic Movement Performance, eller AMP. Ett koncept som två av mina träningsfavoriter, tillika två gamla lärare från PT-utbildningen i höstas, Linus Johansson och Erik Börjesson. De är otroligt kunniga och inspirerande. Dessutom är det väldigt roligt att gå på utbildning för dem och de kompletterar varandra perfekt. Good cop bad cop, liksom. Erik, lite mer stram och allvarlig, vilket vägs upp av Linus som är mer…som en galen professor. Makalöst kunnig, men också som att det har brunnit i huvudet på honom. Underbart!

Till sin hjälp hade de Javad Dejbahksh och Maurice Poaches som är de första ambassadörerna för AMP.

AMP är ett helt sprillans nytt gruppträningskoncept som innehåller delarna Flow (rörlighet, mobilitet), Gymnastics (gymnastik, kontroll) och Strength (tung styrka, framför allt med kettlebells).

Passet är bara 40 minuter, så det är effektiv, men ändå komplett träning. Om du tränar AMP regelbundet kommer du att förbättra din funktion i kroppen, både styrka och kontroll. Dessutom utmanas några ofta bortglömda kroppsdelar som handleder och fötter – bra för alla! Ja, även för dig oavsett vad du tränar annars och för din vardag. Du kommer att upptäcka svagheter du inte visste att du hade och få bra tips om hur du ska ta hand om dem. Jag har till exempel ganska svaga sträckarmuskler i händerna, vilket blev mycket uppenbart när vi gjorde armhävningar på fingertopparna och jag föll igenom och hängde i tumlederna. Inte skönt, men en ögonöppnare för att jag borde träna mer på den typen av handstyrka. Greppet är starkt, men motsatt är jag svag.

Passet börjar med Flow-delen. Har du gått på Soma kommer du att känna igen dig. Det är flöden och rörelser som utmanar din rörlighet och som värmer upp och förbereder kroppen. Sen är det dags för gymnastikdelen. Vi går på tå, på hälarna, på utsidan på fötterna och på insidan på fötterna. Ja, man ser ut som en idiot när man gör det, men det är så skönt efteråt. Våra fötter är bortglömda och behöver lite kärlek. Vi sträcker ut våra handleder och lägger lite tryck på dem i ytterlägen. Sen tränar vi på att jobba med kroppen som en enhet genom att träna på hollow hold, som på svenska heter vaggor.

Och sist men inte minst styrkedelen. Linus och Erik har saknat tung styrka i gruppträningen, men med kettlebells funkar det. Vi jobbar med basövningarna goblet squat och kettlebellssvingar i grupp och i par. Och hela rasket slutar med en flåsig utmaning, den här gången The great 55, alltså 10 goblet squat, 1 sving, 9 goblet squat, 2 svingar och så vidare tills du gör 1 goblet squat och 10 svingar. Helt vidrigt. Och helt underbart. när det var över. Vill du köra slut på dig på väldigt kort tid – testa!

Jag hoppas att de kommande instruktörerna verkligen tar åt sig av vad Erik och Linus sa igår. Vi blev verkligen fyllda av information om hur man kan utveckla övningarna ytterligare för att komma åt våra kroppars tre plan och känna hur övningarna blir olika genom att stå med fötterna eller händerna i olika positioner. Som Linus visa på bilden ovan. Jag passar samtidigt på att uppvisa en synnerligen dålig hållning, dagen till ära.

Jag kommer säkerligen att använda delar av passet i mina PT-pass, framför allt när jag kör PT i par. Och jag hoppas verkligen att AMP blir stort. Det behövs vettig gruppträning och vettigare än AMP blir det knappast.

Jag kommer framöver att lägga upp lite filmklipp från fredagens utbildning här på bloggen så blir det lättare att förstå vad det handlar om. To be continued, helt enkelt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Skryt!


Avdelning PT-skryt:


Jag blir så himla glad och stolt! Bäst, liksom. I världen!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Att springa


”And we run with a lonely heart and we run for this killing love and we run until the heavens above. We run running in the dark, and we run til we fall apart and we run til the heavens above”

14km distans idag. Inte mycket att säga om det förutom att det var förbannat skönt. Riktigt jävla skönt för att uttrycka sig på ren svenska. Ingen klocka, inga autolap, inga tidskrav, bara jag och mina tankar i ett mörkt och kallt Sundsvall by night, feel-good löpning i sin finaste form. Kanske var det runners high som jag precis fick uppleva på riktigt? Tankarna flödade fritt tillsammans med endorfiner och hormoner och plötsligt kom jag ihåg varför jag älskar löpning. I grund och botten är det är inte för att prestera tider på milen eller pressa mig så hårt jag kan utan helt enkelt för att man mår så förbannat bra av det, det är som att tid och rum upphör att existera och plötsligt blir alla ens värdsliga problem ganska triviala. Det gäller att påminna sig om det då och då så man inte går vilse bland alla krav på tider och prestationer. 

Om tidigare inlägg genomsyrats av nån slags bitterhet så vill jag bara förtydliga att så ej är fallet. Möjligen är det vinterns tunga träningsperiod som gett sig till känna och tagit ut sin frustration. Jag älskar löpning och jag älskar att springa. Men mest av allt älskar jag ändå att persa. Det betyder dock inte att jag älskar löpning varje dag och varje sekund. Tvärtom. Alla som vart inne i en tung träningsperiod har nog känt motståndet mot att sticka ut kl halv elva en kall vinterkväll i snökaos och minusgrader. Det är ofta som soffan känns mer lockande. Det som dock skiljer oss löpare från andra är att vi skiter i det och ger oss ut ändå.

Men löpning är inte bara splitshorts och tunna skor, fina kvällsrundor längs stranden i solnedgång eller snabba fyrahundringar på tartan. Verkligheten är nånting helt annat. Glöm inte det. För det mesta är det ömmande hälsenor och snor i ansiktet, tunga ben och flera minutrar från ett PB. Löpning är som livet i stort, djupa dalar och höga bergstoppar. En klok kollega sa en gång (med glimten i ögat); ”Men inte fan är det så jävla kul å leva heller hela tiden”. Det ligger mycket i det. Lycka är inget konstant tillstånd, samma sak gäller för löpningen. Det är klart man måste få bli arg, frustrerad och förbannad. Det betyder ju inte att man kastar in handduken och går ner i källaren för att leta rätt på repet. Nej, man blir förbannad, bryter ihop och kommer tillbaka starkare än innan. Exakt så känner jag nu. Kvällens endorfinrus var precis vad jag behövde. Nu är jag mer taggad än någonsin. Men först efterlängtad vilodag imorn som ska spenderas på bästa sätt; en liten minitripp til huvudstaden, öl och god mat i trevligt sällskap och Sting & Paul Simon live i Globen som grädde på moset! 

/Hörs



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Born to run


”Well I was born to run to get ahead of the rest, and all that I wanted was to be the best. Just to feel free and to be someone, I was born to be fast, I was born to run.” (Emmylou Harris)

Nyckelpass nummer två stod på schemat idag; 70min distans med 10min fartökning i mitten. Vaknade med en dålig känsla imorse. Låren stela som betong och vaderna så ömma att det gjorde ont att ligga på rygg i sängen. Dessutom måste jag ha stängt av klockan och somnat om, total panik när de röda siffrorna på väckarklockan visade 08:17 istället för 06.30. Det ska förvisso göra ont att springa, men jag börjar på allvar fundera på om man verkligen ska behöva rulla ur sängen varje morgon och se ut som en anka som skitit på sig när man försöker ta sig till duschen.

Well, som tur var väntade en ganska lugn dag på jobbet, inga lektioner, bara ett par utvecklingssamtal på förmiddagen, sen långlunch på stan, en powernap framför datorn och sen hem för att fortsätta powernapen och lite rullande på den där hemska skumrullen. Note to self: ligg inte och youtube surfa roliga marathon målgångar till klockan 2 på natten en vardag.

Måndagens intervall stege och gårdagens 2milare kändes av i benen idag trots ihärdigt strechande och rullande igår men det var bara att bita i det sura äpplet, svida om till träningskläder och ge sig ut. LG’s instruktioner var 4.30-fart med en en fartökning i mitten i 4-fart. Hade det här vart för en månad sen hade jag tänkt; ”fan vad ont jag har i kroppen, jag sticker ut och springer men tar det lite piano”. Nu tänkte jag istället ”fan vad ont i kroppen jag har, jag sticker ut och springer å ska fan göra den där jävla fartökningen i sömnen.” Och det var precis vad jag gjorde, istället för 10min blev det 3km i mitten i 3.50-fart och det kändes lätt och bra, en en promenad i parken. Det är faktiskt rätt skönt att inte behöva tänka själv hur varje pass ska se ut, bara att göra det man blir tillsagd.

Och är det nåt jag kan när det gäller löpning så är det 4.30-fart, det sitter i ryggmärgen, som en klocka. Jag tror att jag skulle kunna pricka milen på 45min utan klocka inom en felmarginal på +- ett par sekunder. Så går det när man kör lite för mycket mellanmjölk.

Idag blev jag upplyst om att Emmylou Harris fått Polarpriset. Hur fan kan jag ha missat det? Första countryartisten som får priset, inte en dag för tidigt. Därför var valet av låt till detta inlägg ganska givet. Börje Sprängsten? Skulle inte tro det. Vågar nog sätta ett par Asics Tarther på att det kommer bli First Aid Kit som får äran att framföra någon av hennes guldkorn vid ceremonin. Hemskt gärna Born to run.


Antal kommentarer: 1

Frida Michold

Känner igen det där passet! Du har en onekligen en skön inställning till träningsprogrammet, kul att läsa.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*