Blogg

AMP – intensivt och imponerande


Igår gick jag på utbildning. Idag har jag ont i låren. Så kan det gå när man blir drillad i goblet squats och svingar av några av de bästa. Jag gick en endagsutbildning i gruppträningskonceptet Athletic Movement Performance, eller AMP. Ett koncept som två av mina träningsfavoriter, tillika två gamla lärare från PT-utbildningen i höstas, Linus Johansson och Erik Börjesson. De är otroligt kunniga och inspirerande. Dessutom är det väldigt roligt att gå på utbildning för dem och de kompletterar varandra perfekt. Good cop bad cop, liksom. Erik, lite mer stram och allvarlig, vilket vägs upp av Linus som är mer…som en galen professor. Makalöst kunnig, men också som att det har brunnit i huvudet på honom. Underbart!

Till sin hjälp hade de Javad Dejbahksh och Maurice Poaches som är de första ambassadörerna för AMP.

AMP är ett helt sprillans nytt gruppträningskoncept som innehåller delarna Flow (rörlighet, mobilitet), Gymnastics (gymnastik, kontroll) och Strength (tung styrka, framför allt med kettlebells).

Passet är bara 40 minuter, så det är effektiv, men ändå komplett träning. Om du tränar AMP regelbundet kommer du att förbättra din funktion i kroppen, både styrka och kontroll. Dessutom utmanas några ofta bortglömda kroppsdelar som handleder och fötter – bra för alla! Ja, även för dig oavsett vad du tränar annars och för din vardag. Du kommer att upptäcka svagheter du inte visste att du hade och få bra tips om hur du ska ta hand om dem. Jag har till exempel ganska svaga sträckarmuskler i händerna, vilket blev mycket uppenbart när vi gjorde armhävningar på fingertopparna och jag föll igenom och hängde i tumlederna. Inte skönt, men en ögonöppnare för att jag borde träna mer på den typen av handstyrka. Greppet är starkt, men motsatt är jag svag.

Passet börjar med Flow-delen. Har du gått på Soma kommer du att känna igen dig. Det är flöden och rörelser som utmanar din rörlighet och som värmer upp och förbereder kroppen. Sen är det dags för gymnastikdelen. Vi går på tå, på hälarna, på utsidan på fötterna och på insidan på fötterna. Ja, man ser ut som en idiot när man gör det, men det är så skönt efteråt. Våra fötter är bortglömda och behöver lite kärlek. Vi sträcker ut våra handleder och lägger lite tryck på dem i ytterlägen. Sen tränar vi på att jobba med kroppen som en enhet genom att träna på hollow hold, som på svenska heter vaggor.

Och sist men inte minst styrkedelen. Linus och Erik har saknat tung styrka i gruppträningen, men med kettlebells funkar det. Vi jobbar med basövningarna goblet squat och kettlebellssvingar i grupp och i par. Och hela rasket slutar med en flåsig utmaning, den här gången The great 55, alltså 10 goblet squat, 1 sving, 9 goblet squat, 2 svingar och så vidare tills du gör 1 goblet squat och 10 svingar. Helt vidrigt. Och helt underbart. när det var över. Vill du köra slut på dig på väldigt kort tid – testa!

Jag hoppas att de kommande instruktörerna verkligen tar åt sig av vad Erik och Linus sa igår. Vi blev verkligen fyllda av information om hur man kan utveckla övningarna ytterligare för att komma åt våra kroppars tre plan och känna hur övningarna blir olika genom att stå med fötterna eller händerna i olika positioner. Som Linus visa på bilden ovan. Jag passar samtidigt på att uppvisa en synnerligen dålig hållning, dagen till ära.

Jag kommer säkerligen att använda delar av passet i mina PT-pass, framför allt när jag kör PT i par. Och jag hoppas verkligen att AMP blir stort. Det behövs vettig gruppträning och vettigare än AMP blir det knappast.

Jag kommer framöver att lägga upp lite filmklipp från fredagens utbildning här på bloggen så blir det lättare att förstå vad det handlar om. To be continued, helt enkelt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Att springa


”And we run with a lonely heart and we run for this killing love and we run until the heavens above. We run running in the dark, and we run til we fall apart and we run til the heavens above”

14km distans idag. Inte mycket att säga om det förutom att det var förbannat skönt. Riktigt jävla skönt för att uttrycka sig på ren svenska. Ingen klocka, inga autolap, inga tidskrav, bara jag och mina tankar i ett mörkt och kallt Sundsvall by night, feel-good löpning i sin finaste form. Kanske var det runners high som jag precis fick uppleva på riktigt? Tankarna flödade fritt tillsammans med endorfiner och hormoner och plötsligt kom jag ihåg varför jag älskar löpning. I grund och botten är det är inte för att prestera tider på milen eller pressa mig så hårt jag kan utan helt enkelt för att man mår så förbannat bra av det, det är som att tid och rum upphör att existera och plötsligt blir alla ens värdsliga problem ganska triviala. Det gäller att påminna sig om det då och då så man inte går vilse bland alla krav på tider och prestationer. 

Om tidigare inlägg genomsyrats av nån slags bitterhet så vill jag bara förtydliga att så ej är fallet. Möjligen är det vinterns tunga träningsperiod som gett sig till känna och tagit ut sin frustration. Jag älskar löpning och jag älskar att springa. Men mest av allt älskar jag ändå att persa. Det betyder dock inte att jag älskar löpning varje dag och varje sekund. Tvärtom. Alla som vart inne i en tung träningsperiod har nog känt motståndet mot att sticka ut kl halv elva en kall vinterkväll i snökaos och minusgrader. Det är ofta som soffan känns mer lockande. Det som dock skiljer oss löpare från andra är att vi skiter i det och ger oss ut ändå.

Men löpning är inte bara splitshorts och tunna skor, fina kvällsrundor längs stranden i solnedgång eller snabba fyrahundringar på tartan. Verkligheten är nånting helt annat. Glöm inte det. För det mesta är det ömmande hälsenor och snor i ansiktet, tunga ben och flera minutrar från ett PB. Löpning är som livet i stort, djupa dalar och höga bergstoppar. En klok kollega sa en gång (med glimten i ögat); ”Men inte fan är det så jävla kul å leva heller hela tiden”. Det ligger mycket i det. Lycka är inget konstant tillstånd, samma sak gäller för löpningen. Det är klart man måste få bli arg, frustrerad och förbannad. Det betyder ju inte att man kastar in handduken och går ner i källaren för att leta rätt på repet. Nej, man blir förbannad, bryter ihop och kommer tillbaka starkare än innan. Exakt så känner jag nu. Kvällens endorfinrus var precis vad jag behövde. Nu är jag mer taggad än någonsin. Men först efterlängtad vilodag imorn som ska spenderas på bästa sätt; en liten minitripp til huvudstaden, öl och god mat i trevligt sällskap och Sting & Paul Simon live i Globen som grädde på moset! 

/Hörs



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Born to run


”Well I was born to run to get ahead of the rest, and all that I wanted was to be the best. Just to feel free and to be someone, I was born to be fast, I was born to run.” (Emmylou Harris)

Nyckelpass nummer två stod på schemat idag; 70min distans med 10min fartökning i mitten. Vaknade med en dålig känsla imorse. Låren stela som betong och vaderna så ömma att det gjorde ont att ligga på rygg i sängen. Dessutom måste jag ha stängt av klockan och somnat om, total panik när de röda siffrorna på väckarklockan visade 08:17 istället för 06.30. Det ska förvisso göra ont att springa, men jag börjar på allvar fundera på om man verkligen ska behöva rulla ur sängen varje morgon och se ut som en anka som skitit på sig när man försöker ta sig till duschen.

Well, som tur var väntade en ganska lugn dag på jobbet, inga lektioner, bara ett par utvecklingssamtal på förmiddagen, sen långlunch på stan, en powernap framför datorn och sen hem för att fortsätta powernapen och lite rullande på den där hemska skumrullen. Note to self: ligg inte och youtube surfa roliga marathon målgångar till klockan 2 på natten en vardag.

Måndagens intervall stege och gårdagens 2milare kändes av i benen idag trots ihärdigt strechande och rullande igår men det var bara att bita i det sura äpplet, svida om till träningskläder och ge sig ut. LG’s instruktioner var 4.30-fart med en en fartökning i mitten i 4-fart. Hade det här vart för en månad sen hade jag tänkt; ”fan vad ont jag har i kroppen, jag sticker ut och springer men tar det lite piano”. Nu tänkte jag istället ”fan vad ont i kroppen jag har, jag sticker ut och springer å ska fan göra den där jävla fartökningen i sömnen.” Och det var precis vad jag gjorde, istället för 10min blev det 3km i mitten i 3.50-fart och det kändes lätt och bra, en en promenad i parken. Det är faktiskt rätt skönt att inte behöva tänka själv hur varje pass ska se ut, bara att göra det man blir tillsagd.

Och är det nåt jag kan när det gäller löpning så är det 4.30-fart, det sitter i ryggmärgen, som en klocka. Jag tror att jag skulle kunna pricka milen på 45min utan klocka inom en felmarginal på +- ett par sekunder. Så går det när man kör lite för mycket mellanmjölk.

Idag blev jag upplyst om att Emmylou Harris fått Polarpriset. Hur fan kan jag ha missat det? Första countryartisten som får priset, inte en dag för tidigt. Därför var valet av låt till detta inlägg ganska givet. Börje Sprängsten? Skulle inte tro det. Vågar nog sätta ett par Asics Tarther på att det kommer bli First Aid Kit som får äran att framföra någon av hennes guldkorn vid ceremonin. Hemskt gärna Born to run.


Antal kommentarer: 1

Frida Michold

Känner igen det där passet! Du har en onekligen en skön inställning till träningsprogrammet, kul att läsa.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

And so it begins – the backlöpning


Förra veckan kom det mest uppenbara vårtecknet. Nu kan vilka bakslag med slagsnö från sidan eller istäcke över hela landet komma – det är officiellt vår. Nej, jag pratar inte om krokusar och snödroppar. Inte heller om vintervita näsor som steks i solen vid busshållplatserna. Nej, jag menar att det nu förekommer löpning på Dagens pass på Crossfit Nordic.

Det handlar förstås inte om några maratonlöpningar, utan det är 200 m, 400 m eller ibland 500 m vi ska springa, som en del av ett pass eller en cirkel. Det gör vi inte på vintern. Då får vi vara inne i källaren och mysa med roddmaskinerna istället.

Jag lovade mig själv för några veckor sedan att jag skulle försöka få lite fart i benen genom att ge upp mina sega löpningspass och istället satsa på sprinter och agilitybanor. Dels för att jag inte behöver uthållighetslöpningen (den uthållighet jag behöver får jag genom att cykla till gymmet och jobbet) och dels för att jag dessutom tycker att det är roligt att sprinta.

Så i morse var det dags. Jag planerade det hela noga. Jag skulle lägga upp passet så att jag skulle vara peppad inför det och stolt efteråt. Det brukar bli bäst så. I närheten av där jag bor finns en lång sluttande backe. Där mätte jag upp en sträcka på cirka 70 meter. Jag insåg att jag inte får gå ut för hårt på första passet, för då är risken stor för att det inte blir fler pass efter det första.

VROOOOOMM!!!! 10 gånger upp för backen i 100%-tempo. Så jädra kul! Och så fort det gick! Kolla tofsen liksom! (En bonus var att jag fick bränna om några dagisfröknar med tillhörande barn från min sons dagis. Vem är ballaste mamman nu? ”Nä, kör lite backsprinter bara…”.)

Jag kände mig otroligt nöjd och stark efteråt och nu är jag redan sugen på nästa backsprint-pass som blir nästa vecka. Då blir backen längre. Nu vet jag att jag kan och att jag tycker att det är roligt.

Och i morgon får jag träna folk igen som PT! Så fantastiskt roligt! Jag har laddat passen med massor av roliga övningar till mina tränande.

Jag har fortfarande lediga tider, så om du är sugen på att träna med mig som PT är du välkommen att höra av dig till mig, antingen här på bloggen eller på alpettersonpt@gmail.com.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nyckelpass 1


”Don’t look now, you better watch that sword that’s hanging over you. It’s a long hard road and they will spit you out when they get through with you.”

Det finns saker i livet som man vill göra och så finns det saker som man måste göra. Det ena medför inte nödvändigtvis det andra. Ta intervaller till exempel, för egen del hör det till den senare kategorin. Ett nödvändigt ont. Jag fixade sub40 på milen utan en enda intervall. Min första sub3 mara föregicks också av ytterst få intervaller. Helt ärligt så föredrar jag hellre fartlekar och spontana fartökningar framför fyrahundringar eller tusingar, allra helst att bara springa mer och längre. Därmed inte sagt att jag inte förstår poängen med att springa i överfart. 

Just idag sammanföll dock min vilja med mina förpliktelser. Har sett fram emot att få sätta tänderna i coach LG’s program på riktigt i en hel vecka och idag var jag riktigt taggad för det första nyckelpasset; en stege på 1x3km (4min/km), 1x2km (3.45min/km) och 3x1km (3.40min/km). 

Har alltid ångest inför intervaller, idag var inget undantag. Dessutom hade en viss nervositet smugit sig på under dagen vilket hör till ovanligheterna, främst eftersom jag inte har sprungit i dom farterna utomhus på nästan ett halvår. Har visserligen kört lite tusingar och tempopass på band i vinter men band är band och asfalt är asfalt. Och hela januari gick dessutom åt till att jobba bort julmaten efter ett ofrivilligt uppehåll pga skada i december.

 

Passet gick över förväntan. Lyckades dock inte föra över stegen som jag skapade i Garmin Connect tidigare till klockan så jag fick köra manuellt (om någon snäll själ vet hur man gör får hen gärna lämna en kommentar). Totalt 18km varav 8km kvaitét något snabbare än LG’s instruktioner.

3km: 11.49 (3.56min/km)
2km: 7.17 (3.38min/km)
1km: 3.30
1km: 3.26
1km: 3.26 

Med upp och nerjogg blev det ganska bra till slut, känslan under nerjoggen hem var att Premiärmilen nästa vecka ändå kanske kan gå rätt hyffsat, om inte annat så blir det en bra genomkörare inför Rotterdam Marathon två veckor senare.

Målet är glasklart, planen utstakad sen länge och den mesta mängdträningen gjord. Nu återstår bara lite fartträning och så småningom formtoppning, sen är det upp till bevis. Det gäller ju att leverera också, inte bara snacka. Men förhoppningsvis är jag redo. Taktikten kommer vara precis samma som inför höstens fiasko i New York. Öppna i 4-fart och hoppas att väggen inte kommer allt för tidigt och brutalt. Är det nåt man kan vara säker på med en mara så är det att man kommer möta väggen för eller senare, frågan är bara om det är gjord av papper eller betong. Förhoppningsvis blåser det inga 30m/s i motvind som i höstas så det kanske är läge att börja fundera ut en alternativ bortförklaring om det skiter sig.

/Hörs

Manuela Run



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

#1000km


”Headed for the open door. Tell me what you’re waiting for. Look across the great divide. Soon they’re gonna hear the sound when we come running”

Igår frågade en kollega lite oroligt om jag gått ner i vikt. -”Du ser så tunn ut”. Vad svarar man på det? -”En tunn jävel är en smal jävel är en snabb jävel”. Till saken hör att jag för några år sen faktiskt strävade efter att vara lite krallig om överkroppen, därav min kollegas oro. Inte att bygga stora muskler, bara sådär lagom så att det åtminstone skulle synas att man inte satt i soffan och tryckte gräddbakelser varje dag efter jobbet. Ha lite kräm i armarna helt enkelt, känna sig stark. Dom musklerna är borta nu. Undviker helst att se mig själv i spegeln numera när man ser ut som en undernärd straffånge.

Fixade 100kg i bänkpress strax innan den där bilden togs. Det gör jag inte nu. Det är knappt så jag fixar min egen kroppsvikt. Å andra sidan gjorde jag inte sub3 på den där maran.

Det är oundvikligt att gå ner i vikt om man springer mycket. Den romantiserade bilden av att ha en kropp som Arnold och vara lika snabb som Mo Farah är just precis det, en romantisk bild av en omöjlighet (iaf för mig). Det jobbigaste är dock att till och med storlek Small börjar vara för stort. Senast jag köpte en tröja fick jag gå ner på x-small. För 10 år sen hade jag storlek XL. Vad gör man inte för löpningen. Att sen folk uttrycker en oro för att man är smal, det har nog de flesta löpare vart med om…

Fördelen med att springa mycket är ju att man kan äta vad som helst. Kostmässigt skulle nog vilken dietist som helst bli mörkrädd av det jag stoppar i mig. Nån gång i julas ploppade det upp en grupp på fejjan som hette ”100 träningspass innan midsommar”. Fnyste mest åt det. Sen ploppade det upp en annan grupp som en motreaktion; ”100 chipspåsar innan midsommar”. Den gick jag med i direkt, där snackar vi en utmaning som heter duga.

Passerade 1000 löpta kilometrar under 2015 under dagens långpass. Det är värt att fira med en påse chips. 3xLök dagen till ära. Om inte det räcker så finns det nog en halvpåse sourcream & onion kvar från gårdagen. 

/Hörs

Youngblood Hawke – We come running



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*