Ultravasan – en litterär strategi

Söndag, och dags för generalrepetiton inför Ultravasan (det var i går det, men söndag är ju vilodag, åtminstone vad gäller arbete…)

Först en härdande frukost!

Stelfruset isterband – var det inte det Gustav Vasa tuggade i sig? … och för honom gick det ju bra.

Mot Fiskartorpet, 6×2300 m med 130 m höjdskillnad. 90 s gåvila. Man kan bli skogstokig för mindre.

Det står visserligen 2600 m, men den som mätte det mätte nog månvarv.

Typisk Fiskartorpsbacke (going up, up ,up):

Och så blev det skotest, Asics FujiTrainer. Behaglig stuns i sulan, bra grepp, lite trail light i uppbyggnaden. Kanske inte direkt en sko för hardcore rotrunning och myrhålsplaskande (om man inte är väldigt lätt på foten) som jag förstått första halvan av Ultravasan kan bjuda på, men bra för byte när man går in i depå i Evertsberg för lite lättare traillöpning framöver. Ja, alltså, det är så Jonas Buud har uttryckt det. Själv kan jag inte tänka mig att någon löpning känns lättare efter 46 km, men ska i alla fall slippa riskera rotvälta eller slå huvudet i en sten. Den som springer får se.

Nu har det regnat fint också och mer ska det bli. Hur är det egentligen med knott och mygg och bromsar? Har dom gått in i vintervila den 23 augusti? Svar till: From Förhoppare.

På torsdag tåget till Mora. Har inte varit där sedan 2005. Då var det vinter. Då kletade man röd fästvalla i backen upp mot Oxberg, och svor över allt möjligt. Då hade jag ingen tanke på att jag skulle springa där en dag. Det var tillräckligt galet att åka skidor hela sträckan.

Man kanske skulle ta med sig en tub?

Nej, det var då det. Ett rör ska det vara:

Hå hå ja ja, mot Mora. Pleasure and Pain!

Men nu har jag gnällt nog (jag är lite gnällig till min natur).  Det här kommer bli spännande. Ett minne för livet, i alla avseenden.

Det Stora Äventyret väntar! Det Långa Äventyret väntar.

Det ska bli ultrakul!

---

Har börjat förlika mig med mitt öde. Det ska bli ultrakul i Mora. Nio mil vinner i längden. Ultralöpare gör det i sju till 30 timmar. Ultralöpare gör det i koma. Ultralöpare gör det i sömnen. Snart är jag en av dem. Ett öde bättre än döden.

Men vad ska jag ha på fötterna? Mina gamla och kära Adizeros känns i tunnaste laget. Känns i kortaste laget. Inte många millimeter mellan tårna och framskon där inte. Vad händer med fötterna efter fem mil? Hur mycket sväller tårna? Kommer de tryckas in i mellanfoten under olidlig smärta, eller sprängs skorna i bitar? Står man där plötsligt barfota på myren? Utan annat val än att börja plocka hjortron för att överleva? Så kan vi ju inte ha det.

Mailade till Jonas Buud (Buud är min Ultragud).  Fick vänligt svar med vändande bud. Jonas är en Asics-man. Han sa han skulle springa halva loppet i FujiRacing, och eventuellt byta till FujiTrail vid Evertsberg.

Vad som är bra för Jonas duger för mig.

Jonas Lund, en annan Jonas, och webbredaktör här på redaktionen, påtalade dock att Jonas förmodligen skulle vara ute hälften så länge som mig. En förnuftets röst. Men det finns inget förnuftigt med ultra. Man måste bara tro. Tron kan försätta berg. Tron kan göra vin av vatten. Tron kan förvandla stela ben till pigga ben efter sex mil. Tror jag. Halleluja!

Hamnade på Asics butik vid Norrmalmstorg i Stockholm. Vänliga Vanessa tog emot, och tyckte jag skulle prova en grej. En grej som skulle berätta allt om mina fötter. Det lät som en bra idé. Mina fötter säger sällan någonting. Utom när de fått skavsår. Då gnäller de så alla runtomkring håller för öronen. Men det var ett tag sedan. Så jag stoppade ner foten i den här, assisterad av fotogeniska fotexperten Eva.

Eva har alltså ett öga till. Men försök fota själv med en fot i en fotlåda!

Resultatet blev såhär:

Prickarna är olika mätpunkter för datorn. Simhuden mellan tårna är resultatet av för många swimruntävlingar, toppad av Ö till Ö förra hösten. No FiveFingers for me, oh no.

Foten blev siffor och diagram och fotexpert Eva förklarade att hon sett värre fötter. En antydan till pronation, men ändå ok för ett par neutrala skor.

Sedan stoppade jag foten i den här, FujiElit. FujiTrailen fanns på annan plats. Och FujiRacer var lika tunn som Adizeron.

Fötterna gillade den, gav en soft känsla på löpbandet. En storlek större än vanligt, tårna har aldrig känt sig så fria. Kan vara en riktig myrjagare. Nu ska jag ska prova den i skogen, så får vi se.

/to be continued …/

---

Har börjat förlika mig med mitt öde. Det ska bli ultrakul i Mora. Nio mil vinner i längden. Ultralöpare gör det i sju till 30 timmar. Ultralöpare gör det i koma. Ultralöpare gör det i sömnen. Snart är jag en av dem. Ett öde bättre än döden.

Men vad ska jag ha på fötterna? Mina gamla och kära Adizeros känns i tunnaste laget. Känns i kortaste laget. Inte många millimeter mellan tårna och framskon där inte. Vad händer med fötterna efter fem mil? Hur mycket sväller tårna? Kommer de tryckas in i mellanfoten under olidlig smärta, eller sprängs skorna i bitar? Står man där plötsligt barfota på myren? Utan annat val än att börja plocka hjortron för att överleva? Så kan vi ju inte ha det.

Mailade till Jonas Buud (Buud är min Ultragud).  Fick vänligt svar med vändande bud. Jonas är en Asics-man. Han sa han skulle springa halva loppet i FujiRacing, och eventuellt byta till FujiTrail vid Evertsberg.

Vad som är bra för Jonas duger för mig.

Jonas Lund, en annan Jonas, och webbredaktör här på redaktionen, påtalade dock att Jonas förmodligen skulle vara ute hälften så länge som mig. En förnuftets röst. Men det finns inget förnuftigt med ultra. Man måste bara tro. Tron kan försätta berg. Tron kan göra vin av vatten. Tron kan förvandla stela ben till pigga ben efter sex mil. Tror jag. Halleluja!

Hamnade på Asics butik vid Norrmalmstorg i Stockholm. Vänliga Vanessa tog emot, och tyckte jag skulle prova en grej. En grej som skulle berätta allt om mina fötter. Det lät som en bra idé. Mina fötter säger sällan någonting. Utom när de fått skavsår. Då gnäller de så alla runtomkring håller för öronen. Men det var ett tag sedan. Så jag stoppade ner foten i den här, assisterad av fotogeniska fotexperten Eva.

Eva har alltså ett öga till. Men försök fota själv med en fot i en fotlåda!

Resultatet blev såhär:

Prickarna är olika mätpunkter för datorn. Simhuden mellan tårna är resultatet av för många swimruntävlingar, toppad av Ö till Ö förra hösten. No FiveFingers for me, oh no.

Foten blev siffor och diagram och fotexpert Eva förklarade att hon sett värre fötter. En antydan till pronation, men ändå ok för ett par neutrala skor.

Sedan stoppade jag foten i den här, FujiElit. FujiTrailen fanns på annan plats. Och FujiRacer var lika tunn som Adizeron.

Fötterna gillade den, gav en soft känsla på löpbandet. En storlek större än vanligt, tårna har aldrig känt sig så fria. Kan vara en riktig myrjagare. Nu ska jag ska prova den i skogen, så får vi se.

/to be continued …/

---

Phiuuu! Och hej alla bloggarvänner. Det har varit lite dåligt med orden ett tag. Jag vet inte riktigt vad som hände. Kan vara sommarhettan som knockat ut mig, som gjorde mig helt förstummad. Det har varit mycket sådant här sedan midsommar.

Inte en tanke mellan öronen, bara små moln som seglat fritt i rymden däremellan.

Och en del sådant här också, ska erkännas. Det var ju fotbolls-VM också. Och fotboll kräfva, som bekant, dessa drycker.

Jag kom till Öland med goda föresatser. Det skulle bli långpass och femtimmarslöpningar, allt enligt Jonas Buuds tio bud för ultralöpning. Jag hade ju i ett svagt ögonblick sagt ja till att springa premiären på Ultravasan, för att sedan omvandla det till en nio mil lång text i tidningen … på ett ungefär.

http://ultra.vasaloppet.se/

Men så slog värmen till, och alla föresatser gick i krasch. Jag kom ut tidigt en morgon och då var det knappt tjugo grader, men en timme senare var det 29 C och vindstilla. Jag rullade på ultralångsamt och när jag väl var hemma igen efter 45 km var jag både kokt och grillad och stekt. Då lovade jag min broder högtidligt att någon jävla ultravasa skulle det absolut inte bli. Det här var inte kul. Det här var löpning medelst hasning.

Några mer långpass av den kalibern blev det inte på Öland. Hettan höll i sig, och ambitionsnivån sjönk mot noll. Några femtimmarslöpningar har det inte blivit över huvud taget. Inte fyratimmars heller för den delen. När jag kom hem till huvudstaden sprang jag en tremilare i ungefär samma temperatur, och lovade min broder högtidligt att någon jävla ultravasa skulle det absolut inte bli. Det tyckte brodern var onödigt, då jag redan lovat det en gång.

Och första dagen på kontoret förra veckan förklarade jag för alla som inte ville höra att jag inte var gjord för ultralöpning, mitt psyke är inte gjort för att springa så långsamt som man förmodligen måste springa för att inte gå under under en ultra. Mitt psyke är nog överhuvud taget inte gjort för att springa nio mil.

Men i går kväll sprang jag i skogen och temperaturen var normal igen och stigarna var mjuka och träden susade och älvorna dansade mellan stammarna och det kändes roligt att löpa igen och jag tänkte att makterna kanske ändå är med mig. Så, det får gå som det går, jag far till Mora och gör ett försök. Jag har ju faktiskt lovat. Och vill inte huvudet vara med, så får jag väl sparka det framför mig. De sista två milen går visst också utför, så där kan man ju släppa på. Hå hå ….

Ett är dock säkert. Det kommer bli mördande i Mora!

---

I all ödmjukhet, naturligtvis … och han längst till vänster och jag … tänker ju också ganska lika …

Midsommar har visserligen passerat … men aldrig försent att lägga någonting under kudden.

Just nu, laddar för 16 km tempo. Lite orolig för vänster tånagel, verkar vilja falla av efter de 46 km för några dagar sedan. Nog dags för större skor …

Svalare i luften nu. Är det hösten som är på väg?

Nä nu drar jag … ska bara fixa till frillan …

---