..and I am a bacterial girl…

Nynnande helt omedvetet på Madonnas gamla 80-tals hit (fast med liiite annan text) när jag för en månad sedan skulle hälsa på hos min käre bror och just fått reda på att både lillflickanoch lillasyster börjde bli riktigt snoriga.

Det hela har sedan fortsatt på jobbet. En efter en har droppt av oh blivit sjuka. Dagissjuka föräldrar, antibiotikaätande chefer, hostande kollegor och det allra härligaste personer med utbrott av några böldliknande utslag över hela kroppen. Vad härligt, jag jobbar i en coktail av sjukdomar!

Har de senaste veckorna känt mig som ”wonder-woman” och känts som jag ALDRIG kommer bli smittad av alla andras äckliga baciller och virus. Eftersom jag tränar tycker jag att jag borde ha bra motståndskraft och gott immunförsvar. Nu sitter jag här. I karantän, till jag vet vad jag har. Kroppen beter sig konstigt. Jag är trött, tröttare, tröttast. Har fått eksem och är hes och konstig i halsen. MEN jag har inte feber, jag är inte fökyld och de gör inte ONT i halsen.

Har idag varit hos doktorn och gjort lite tester. Hoppas få något svar.

Vad lider jag av?

Ett år går så ofantligt snabbt. Alla dessa simträningar, löpintervaller, långpass, trainerpass och fina cykelturer jag tagit under året har gjort att tiden gått enormt snabbt.

I lördags var det åter dags för året största händelse. Händelsen är Ö-festen hemma hos en flitig triathlet som sägs ha simmat från Finland, hit till Sverige, under unga år. Festen är Ökänd (höhö) och ALLA var som vanligt där, lika taggade som jag. Syftet är att triathlongänget ska träffas under helt normala förutsättningar såsom att käka middag, dricka drinkar och leka lekar men framförallt att FIRA årets framgångar. Det ä väl normalt?!

Det onormala är att alla är triahtleter och mycket ovana denna typen av sammankomst, dessutom utklädda i utstyrsel med tema Ö (många givetvis utklädda på temat Ö-till-ö eller Hawaii). Mycket onormalt händer när vi triathleter för en gång skull festar till och glömmer för en kväll att man borde lägga sig innan 22 för att orka med ett morgonpass kl 06:30. Många tar sitt förnuft till fånga och bryter när det blir tungt (Läs: drar hem tidigt), andra överför en triathlets egenskaper som att tex vara uthållig och stark när det tar emot/börjar kännas obehagligt även under dessa festligare former. Ett Svenskt mästerskap i festning.Ett gäng tävlingsmänniskor med en envishet utöver det normala tillsammans i samma rum, ja ni fattar grejen.  Jag ”vann” inte men jag  kan säga så mycket som så: Nu blir det definitivt ingen mer fest för året 2012 och helst inte heller fram till Ö-festen 2013. En sådan här urladdning kräver ett år av förberedelser.

Fest och elitidrott går helt enkelt inte ihop! Idrottare över lag tror jag har förmågan att göra saker och ting lite väl duktigt. I söndags räckte endast krafterna till en ridlektion och en storhandling sedan var det tack och godnatt. Nu blickar jag framåt och satsar på att vara en satsande triathlet istället! 

Tack och hej, leverpastej! På återseende.

Oj oj. Det har hänt mycket sedan senaste inlägget. Cykelmotivationen är till exempel tillbaka efter att ha lett ett spinningpass och fått så mycket energi tillbaka av mina deltagare. Grymt.

Lisa Nordén har tagit hem VM-guldet efter magsjuka och jävulskap och verkligen visat att hon är en av våra största idrottsstjärnor genom tiderna. Att hon även är en fantastisk person som både media och gemene man älskar och hyllar gör att hon är en inspiratör utan dess like. Vem kan vara lika naturlig som Lisa i TV? För er som missade att hänga framför TV:n, se måndagens klipp här:

Nyhetmorgon där Jide är helt star struck och Lilla Sportspegeln i SVT.

Var på SCTs klubbfest  med celebert besök. Min kära kusin Johanna kom nämligen till storstan för att lära sig att bli zumbainstruktör OCH gå på triathlonfest med mig. Johanna har alltid varit som en syster till mig. Är det någon jag blivit inspirerad av under min uppväxt så är det Johanna. Det var Johanna som fick mig att börja simma konstsim, bugga (där vi vann klubbmästerskapen ihop) och tycka det är roligt att shoppa kläder etc. Vi har i princip växt upp ihop så visst har hon varit en förebild.

På festen skulle ett antal priser delas ut. Gissa om jag blev glad när jag fick motta Stockholm city triathlons pris för årets förebild med motiveringen:

Emma har en underbar kombination av hög prestationsnivå och äkta klubbkänsla. Hon stöttar sina klubbkompisar under tävlingen även när hon själv har det jobbigt. En strålande representant för triathlon i allmänh och SCT i synnerhet!

Tack Per för fina ord. De berör ett dalkullehjärta! Jag blev skitglad! Finaste priset man kan få! Nu är jag också en förebild och Marre man KAN faktiskt vara en jävigt bra klubbförebild utan att ha på sig klubbkläderna på tävling.  Nu sitter diplomet på honörsplatsen i vår lilla lägenhet, ovanför TV:n. Fantastiskt.

Någon annan som fick pris för Årets kvinnliga prestation var min BFF bästis från Ludvika, Åsa Lundstöm. Så otroligt stolt. I lördags gick hon i mål på IM Florida med 2 punkor och en pyspunka. Och ändå kämpade hon sig i mål och på en bra tid med oerhört tuff konkurrens. Bra där! Alla svenskar tycks ha haft en kämpig dag med måste säga att speciellt David Näsvik bevisade att han är gjord av järn genom att bli första svensk i mål med en hel del trubbel efter banan. Där kan man också snacka förebilder!

Min slutkläm blir att överallt finns det inspirationskällor och förebilder och du är kanske till och med en själv, utan att veta om det! Nu kände jag att det blev väldit klyschigt…

HOJ! 

 Stolt som en tupp på tunnlbanan hem… HALLÅ TITTA PÅ MIG!!! JAG HAR ETT DIPLOM!!!

Har 2-3 cykelpass inplanerade varje vecka. Intervallpassen brukar jag köra med SCT (där jag är ledare på lördag). Långpassen ute eller trainer. Men sanningen är att de flesta av cykelpassen har uteblivit sedan augusti. Jag är less på att cykla. Finner ingen motivation. Hur kul kan det vara att sitta och svettas i en varm lokal med 30 pers och lyssna på musik man inte ens gillar? Och trainern. Nä det är inte heller kul. Har inte köpt någon ny tempohoj än och min trainer är supergammal och skruttig och grannarna klagar på att den låter. Jag får inte sitta inne för Carl för då säger han att det blir och lukta pung (hur det nu kan bli att lukta pung av mig?). Tål inte smärtan när den kommer. Orkar inte ha ont men ändå cykla vidare. Vill inte cykal i ur och skur och frysa häcken av mig. Vill inte ge mig ut i trafiken och riskera mitt liv.

Jag har svårt att fokusera.  Fokusera var just ett mål som jag satt till 2013. Jag måste hålla fokus under mina träningspass. Hålla mig till plan och göra det som står. Det börjar ju sådär måste jag säga. Det enda sätt för mig att stå ut i dagsläget är att tänka på något annat än att jag tränar. Hästar tex. Eller platsen jag älskar över alla andra platser i världen. Norhyttan. Eller Hornyttan som vi skämtsamt brukar säga. Gården där mamma och pappa och lilla mormor bor. En fin gård i en mysig by vid en sjö i djupaste Dalaskogen. Fokusera var det. Ni ser, jag kan inte ens fokusera under mina blogginlägg! IALLFALL, i Norhyttan har jag inte alls några problem att cykla. Det är bara att ställa sig på vägen med näsan i någon riktning och trampa iväg. Totalt okomplicerat!

Såg Ulrika Erikssons blogginlägg om höstcykling. Jättemysigt. Varför tycker inte jag det?

Vad har ni för motivationstips? Inspirera mig!

Här var det inte några som helst problem med motivationen. TriMallorcaläger 2012 i  goda vänners lag. Här med Marre som i helgen tog hem guldpengen på Åland marathon. Fett.

Pluggar i musiken i öronen. Fet house får det bli idag.

Känner mig stressad, om en timma kommer en köpare till min syrras gamla cykel som jag ska sälja åt henne och har inte ens fått på mig tightsen än. Ska köra ett distanspass lugnt på 12 km. Kommer jag hinna?

Springer i närheten, tänker jag, ifall jag måste avbryta och bege mig hemåt. Flyger iväg utefter Sicklasjön. Det är sådär härligt krispigt i luften och de flesta färgranna löv ligger nu på marken och jag sprätter glatt omkring dem där jag ränner fram. Låten The Fusion i öronen nu. Vlket sammansträffande nu när jag bara har Fusionkläder på mig! Känner mig snygg i min nya dress. Röd tröja, svarta tights. Känner man sig snygg blir man snabb. Är jättesnabb idag.

Känner mig urstark och får gång på gång lugna ned steget lite för att inte springa snabbare än planen. Det straffar sig alltid att springa snabbare än planen. Planen ja. Kom igen Emma, fokusera.

Det är mörkt ute och det är bara urmysigt. Jag älskar att springa. Inget kan få mig lyckligare än att springa och kroppen bara BOOM! svarar direkt.

När jag svänger runt Danvikstull låtsas jag att jag deltar på en skitstor Ironmantävling. Ler lite löjligt åt mig själv. Fy fan vad bra jag ska bli! Om jag har det här utgångsläget nu, då kommer det kunna bli bra!

 Kommer hem, flera minuter innan utsatt tid. Sätter mig i soffan och tar ett glas Oboy medan jag stretchar benen. Tittar ut, och gissa om jag blev glad. Det hade börjat snöa, äntligen blir det vinter och skidåkning!

För övrigt vill jag informera om att min gamla lekkamrat Micke Sahlberg skaffat hemsida (killen som ratat bloggare i alla år). Kolla in mickaelsahlberg.wordpress.se.

Sedan undrar jag om inte Runners World ska fimpa sina modeller på framsidan snart? Varannan månad dyker det upp en modell med heel-strike och totalt oinspirerand slapp och mager kropp. Gillar det inte! Fram med starka idrottspersonligheter och fimpa kändisar och modeller. De hör hemma i Veckorevyn.

Dagarna, veckorna och månaderna går alldeles för fort. Snart är november här. Kallt och mörkt nästan jämt.

Ändå gillar jag oktober och november på något vis. Gillar kyla. Mysigt med mörkt. Vad jag inte gillar är att det är förbannat mycket att göra på jobbet på hösten. Slit och släp. Resor hit och dit. Nya grejer. Gamla grejer.

Det jag egentligen vill göra är ju att träna men just nu kan jag inte sätta träningen i fösta rummet. Ge mig mer tid på dygnet så är det inga problem!

Föreläste häromhelgen för Stockholm Citys medlemmar under en träningsdag på Bosön. Berättade hur viktigt det var med sömn och bra mat bl.a. Just nu lever jag tyvärr inte som jag lär. Att sova 5 timmar och sedan ge sig iväg på morgonsimning, sedan arbete i fält hela dagen, komma hem, dunka av några 2 km intervaller för att sedan, tillslut, äta ett par mackor o fil innan läggdags var ju inte det jag förespråkade. Vet hur jag borde göra men fan vad svårt det ska vara ibland! Ej godkänt Emma Graaf.

Nu ska jag skärpa mig. Efter nyår blir det andra fasoner. Då ska jag vara ledig en dag i veckan för att kunna träna, vila och äta som ett proffs. Intalar mig själv att det då även kommer att bli ändring resterande dagar i veckan. Det skall sovas minst åtta timmar och jag lovar min sambo att jag ska hjälpa till laga mat lite oftare. Ett till löfte jag måste ge mig själv är att sluta säga JA till allt och inte vara en sån bedrövlig tidsoptimist. Två stora problem i dagsläget, vilket oftast resulterar i dubbelbokningar, tidsbrist och stress.

Tränar i övrigt på bra för att vara höst och lågsäsong. Basträningen är inledd och jag känner mig märkligt nog rätt stark. Bara jag klarar av att fokusera på uppgiften (svårt) så svarar kroppen BOOM!

Blir spännande att se hur formen utvecklar sig under nästa år. Tror att jag har stora potential att göra någonting bra 2013.

Dags att blicka framåt och börja sätta nya mål. Inte är det lätt och det krävs både en och två funderingar om hur målsättningen skall styras om till nästa år. Fastnade i tankarna igår på SCTs spinningpass. 

Har inte riktigt klurat ut själva delmålen för de tävlingar jag ska köra men vet på ett ungefär vilka tävligar jag ska köra.

Det hela börjar i maj månad med Challange Barcelona 70.3, sedan kör jag på med Cahllange Århus 70.3, Vansbro (kan bli tight att köra både Århus och Vansbro så kanske måste prioritera bort någon), Kalmar och sedan får vi se hur kroppen känna om det blir något mer under hösten. Hoppas kunna köra några sprint- och olympiska tävlingar på svensk mark också men det är svårt att planera för de tävlingarna när Svenska Triathlonförbundet inte kommit ut med datum för någon av tävlingarna än. Inte vet man ju heller om Kalmar blir SM igen. Någon som vet?

Hjälp mig! Vad ska jag sätta för mål? Vad är rimligt?

Ser även mycket fram emot att sticka iväg på träningsläger på något varmt ställe också. Kanske två?! Något säger mig att det blir en kall och lång vinter och då är det svårt att få ihop bra cykelpass även om den gamla hederliga trainern finns som alternativ. 

Favorit i repris?

Verkligheten har slagit mig hårt ett par gånger i huvudet de senaste dagarna.

Har varit i Hälsinglands storskogar och jobbat häcken av mig en vecka. Dunkat på med 13 timmars dagar och sedan hem till det lilla krypin jag bott i för att svida om till löpkläder och ge mig ut och kuta. I mörkret.

För oss som bor i Stockholm är det lätt att glömma bort att det faktiskt är mörkt efter klockan sex i den riktiga världen (läs glesbygden). Man får vara glad om en liten farstulampa på något öde hus lyser upp vägen lite där man springer. Men för det mesta är det bäckssvart. Eftersom jag vet att det är omöjligt att gå ut i skogen efter sex om man inte har extra lyse hade jag faktiskt (dra på trissor) köpt mig en rejäl pannlampa innan jag drog mig uppåt skogarna. Det vidriga när man sprang med den mitt i ödemarken var ju det att man BARA såg dit ljuskäglan pekade och resten förblev kolmörkt. Jag var livrädd. Har aldrig varit så trött men ändå sprungit så snabbt på mina tröskelintervaller. Hua! Tyckte jag såg lik, mördare och muterade ekorrar i varenda dike. Inte blev det bättre att temat på hela resan var slakt, skräck och krymt i skogen, vilket jag och min kollega diskuterade friskt när tillfälle gavs.

Löpning gick därför förträffligt. Simningen och cyklingen fick jag lägga åt sidan denna vecka. Inte minst för att det snöade hela måndagsförmiddagen när vi var ute på sjön. En kall historia och jag blev inte sugen på någon OW-simning eller långpass cykling då inte.

Drog hemåt dalaskogen i helgen. Samma lika. Kolmörkt efter sex. Duggregn 2 grader och 2 timmar cykel på söndagen förvandlades till soffhäng med lillasyster och lilla mamma. Gött det med. De arbetade med ditten och datten. Jag hängde mest och var trött.

Red lite hästar och har nu en gång som skulle göra Clint Eastwood mörkrädd. Jag tror hästfan sitter kvar där mellan benen fortfaranade, fast jag kan inte se den…

Nu när jag så gärna VILL börja träna som vanligt HINNER jag inte träna som vanligt. Vad i fridens?! Kan man aldrig få lite jämvikt i sitt liv? Inte har jag hinnit blogga heller. Herregud! Hej och välkommen tilll verkligheten!

PS Efter årsskiftet kommer jag få mer tid att blogga och träna. Då går jag nämligen ned i arbetstid och blir således LEDIG en dag i veckan! Hurra för mig!

Hösten. Mörkrets årstid. Jag gillar det allt till trots.

Lata dagar är förbi (äntligen). I måndags började jag gå på träningschema igen som min coach Jens fixat. Nu känner jag mig lugn och trygg igen. Humöret är på topp och det händer massa roliga saker i mitt liv! Ska till exempel hålla en inspirationsföreläsning för mina klubbkompisar på Bosön i helgen. Ska njuta av att stå och bara snacka om mig själv i en timme eller två. Vad jag ska prata om?! Ingen aning, men bra kommer det bli.

Det är t.o.m jätteroligt att jobba just nu! Dagarna bara flyter förbi. Nu är det dessutom helt klart att jag går ned på 80% beläggning efter årsskiftet. En hel dag i veckan ska jag leva som ett triathlonproffs. I ett helt år! Jag kommer njuta varje sekund och hoppas 8 timmar extra tränings- ovh vilotid i veckan gör dunder för resultaten på de tävlingar jag tänkte vara med på 2013. Eller skitsamma förresten. Jag ska göra det jag gillar allra bäst (dvs. träna och tävla) och då är det skitsamma hur det går på tävlingarna…nästan.

Ikväll kommer jag till Fastrun på Gärdet (samling sjöhistoriska kl 19) och hejar, coachar och funktionärar. Kom dit! Det är världens mysigaste arrangemang:).

Känner att jag är sådär störigt glad idag. Imorgon kanske jag tar tillbaka allt.

Nu ska jag ut och springa.

Hej!

Jätteglad Emma under cykelpass i Östersund i sommras.

Hösten visade sig från sin bästa sida när jag och surjämten min åkte norröver för att få lite naturupplevelse och en mysig weekend i Åre.

På torsdagen värmde vi upp med 90 min löpning uppe på fjället. 11,6 km kom jag på 90 minuter. Inte så snabbt alltså. Men inte konstigt heller för 90 % av passet handlade om att klafsa runt ner till vaderna i myrmark och samtidigt klättra uppåt för att komma upp på fjällstigen. Så härligt! Jag är helt frälst i traillöpning!

På fredagen fick det bli en enklare 7 km tur på grusad väg medan Carl brännde av ett par mil på rullskidorna på skalstugevägen mot Norgegränsen. På kvällen tittade vi på en instpirationsfilm om traillöparen och bergsbestigaren Kilian Jornett så vi var riktigt taggade på loppet. Vilken man! Han bara kutar både upp och ner för bergen, oavsett underlag! Helt otroligt! Se del av filmen här. 

Lördagen var stora dagen. Både jag och Carl skulle köra Salomon trail tour och vi hade blivit lovade mycket lera. Precis som det ska vara. Nu är jag ju ingen trailspecialist, som jag tidigare påpekat, och jag visste att jag inte skulle göra någon toppplacering i fältet. Valde därför att strategist placera mig vansinnigt långt bak innan start. Inte alls strategiskt. Det skulle visa sig att jag var ganska mycket starkare löpare än de flesta. Problemet var bara att komma förbi och fram på de smala stigarna. Det gick nämligen BRANT UPPFÖR första 2 km och jag var FAST! I ett lämmeltåg av VANDRARE! Typiskt! Kom ingenstans! Var kanske lika bäst det, jag tog iallafall inte ut mig. Vänster knä gjorde dessutom ont hela första 3 km.

Sedan började det bli nedför. Satan vad svårt det var. Om jag avancerade uppåt så tappade jag alla de placeringarna+några till i utförslöpan. Medan trailspecialisterna bara kastade sig nedför deleriga branterna stod jag och hängde i nån jävla fjällbjörksgren och försökte hasa mig ner. Det var svinhalt! Hade ju givetvis inte hunnit köpa några trailskor heller så jag var rökt. Ramlade. Hasade runt i leran. Var nästan sist.

Sedan blev det platt, lite torrare för att sedan gå över till myrmark. Perfekt. Här kunde jag stå på och jag kände mig urstark!

I mål kom jag på 1:09 (10,8 km) och det är ju ingen dundertid. Var inte ens trött. Men roligt det vill jag lova att det var och klarade mig från att vricka fötterna! Får bli fler traillopp framöver och då ska jag bannemig lära mig springa utför!

In i skogen och böka bland fjällbjörkarna

Utmärkta leder

Finfin tordagslöpning på fjället

Calle åker skidor utan snö

Kvällshäng på Tott

Efter flera dagar med slapp inställning och mycket jobb har jag inte känt mig i mitt esse direkt. Blir småsur och vresig när jag inte tränar. Torsdagen simning med för lite sömn var mest ett skämt. Var helt i mina egna tankar och kunde inte foka på att simma. Blev avhängd av varenda en. Valde att komma i tid till jobbet istället för fika på Lisas med bästa gänghänget. Hamnade i bilkö istället och kom 45 minuter försent. Ovärt.

Men idag efter en hård arbetsvecka tog jag mig ut. Fredagsmys när det är som bäst. Har ju sedan länge känt att det kliar rejält i benen av rastlöshet och Salomon Trail Tour Åre närmar sig med stormsteg.

SÅ. Idag tog jag mig ut på en löptur efter jobbet. Kände för att soda ur mig rejält. När jag väl kom ut började det blåsa och regna och det var ingen sommarvärme som mötte mig. Men jag njöt. Gud så skönt att verkligen känna att det bränner i lungorna och känna att viljan att träna det där passet är starkare än vädergudarna. Körde 5 ggr upp för Hammarbybacken och det var inte ens jobbigt. Var så hög på endorfiner att det egentligen bara var uppvärmning och nedjogg som var jobbigt. Åh vad jag älskar att springa och oj vad jag älskar hösten. Jag är en ny människa…

I morgon åker jag och Carl på bröllop i Helsingborg. Då blir det inte mycket träning. Kanske ett pass på dansgolvet. Det är höst. Det är off-season. Jag gör precis som jag vill. Snart börjar jag få veckoscheman med träning igen och jag känner mig redo. Sugen. Dekadensen är snart över.

Jag känner mig som en Ironman igen!

Sitter och laddar med en kopp kaffe för att ge mig ut på lite lufs i skogen. Hösten är ett underbart tillfälle att uppleva naturen. Lagom temperatur, krispig luft och snart kommer vi se naturen stå i sin vackraste och färggrannaste prakt. Det är najs.

”Trailrunning” som det nu så modernt kallas är egentligen inte min grej. Alltså jag älskar verkligen naturen men det här med stigar, rötter, stenar och eländig terräng passar inte riktigt mitt löpsteg. Tycker det går alldeles för sakta. Vrickar fötterna mest hela tiden och tycker det är jobbigt när det blir branta uppför. Men kanske är det bara en vanesak?!

Jag har iallafall planerat in Salomon Trail Tour i Åre (lördagen den 29 september) under Åre höstmarknad som en kul grej att se fram emot. Jag och Carl åker upp för att andas lite, plocka bär och svamp och njuta av naturen. OCh vad passar inte bättre än att bränna av 10,8 km terräng då? Ska bli skitkul.

Förra året körde jag loppet Åreskutan runt. Det var bedrövligt. 21 km myrar, skidbacke nedför och en jäkla massa ”rämmil” i vägen (sten, rötter och annat skit i naturväg). Startade med massiv träningsvärk i låren (att springa Hammarbybacken 10 ggr dagarna före var tydligen inte en bra uppladdning). Jag grät när jag kom i mål. Ville bryta efter 10 km när jag redan vrickat höger fot 3 ggr och knäna och låren värkte. Tyvärr var vi mitt uppe på skutan utan en funktionär i sikte så det var bara att mosa på. Skulle ju ha tagit evigheter om jag skulle ha gått hela sträckan tillbaka till Åre by så jag körde på. ALLA utom jag och Carl hade häftiga trailskor. Vi hade vanliga springskor och inte tänkte väl vi på att det skulle bli halt och blött. Våra skor vägde ungefär 10 kg och innehöll en sjö av vatten och lera när vi kom i mål. Har inga planer på att köpa trailskor denna gången heller så antar att det hela kommer bli lika miserabelt igen. Haha, amatör! Eller borde jag köpa? Vad då för några i så fall?

Ska även gå till access rehab för att analysera mina svagheter och därefter få ett styrkeprogram för att bygga upp svagheterna. Jag antar att mina knän och vrister är en svag länk på kroppen. Det ska byggas upp nu så jag kommer att springa över stock och sten UTAN att vricka fötter, snubbla och stappla mig fram. Nu jäklar ska här springas skog:)!.

Foto: Niclas Ström